Åtta dagar eller sju? I dag åtta dar sedan, i dag åtta dar (till) — vem känner ej igen dessa uttryck och vem förstår ej deras innebörd! Man utgår från den dag, då yttrandet fälles, och hänför det yttrade till samma veckodag i närmast föregående resp. följande vecka. Åtta dagar betyder i detta sammanhang alltid en vecka eller, om man så vill, sju dagar. Oegentligheten förklaras därav, att utgångsdagen inräknas; det är på samma sätt tolfte dagen efter juldagen kommit att få heta trettondagen (jfr det engelska twelfth day).
Det ifrågavarande uttrycket förekommer emellertid även i lagspråket och har då givit anledning till olika tolkningar. Förordningen den 10 april 1810 angående tiden, inom vilken häktad person bör ställas inför rätta, stadgar att rannsakning över häktad person, som inför stadsdomstol ställes för rätta, bör företagas inom åtta dagar från den dag, då arresteringen med anledningen därtill blivit hos domaren behörigen anmäld, så framt den häktade till staden ankommit, och enligt 15 § i 1914 års lag om krigsdomstolar m. m. gäller, att då rannsakning med häktad eller i förvarsarrest intagen person skall förekomma inför krigsrätt, sammanträdet skall utsättas att hållas sist inom åtta dagar från den dag, då krigsdomaren erhöll underrättelse om åtalet. Medan man vid Stock-
holms rådhusrätt ansett "åtta dagar" i den förstnämnda författningen betyda en vecka och — åtminstone tidigare — hållit på att ett rannsakningsmål angående häktad, vilket inkommit före klockan tolv exempelvis en onsdag, borde utsättas att förekomma senast nästföljande onsdag före klockan tolv, lär man vid några andra större rådhusrätter ansett sig av berörda stadgande icke vara hindrad att utsätta sådant mål att första gången förekomma en dag utöver en vecka efter det målet inkommit. Och en liknande uppfattning av det motsvarande stadgandet i den militära rättegångslagen har gjorts gällande av flera krigsdomare.
Om man för erhållande av material för frågans lösning jämför de anförda stadgandena vad tidsbestämmelsen angår med andra liknande lagrum, finner man att enligt stadslagen vad mot fogatens och rådmännens dom skulle erläggas inom åtta dagar efter det den avkunnades. Till detta stadgande har i ARNELLS edition fogats en not, enligt vilken bland dessa åtta dagar publikationsdagen räknades för den första. Vad angår 1734 års lag använde denna i den ursprungliga lydelsen icke på detta område ett enhetligt språkbruk. Vad mot häradsrätts dom skulle erläggas sist innan åttonde dagen gått till ända, den inräknad då domen föll, mot rådhusrätts dom skulle vädjas inom klockan tolv å åttonde dagen, den dag in räknad då domen föll. Men den, som ville söka att konungen måtte pröva hovrätts dom och utslag i huvudsaken, skulle giva det tillkänna i hovrätten innan klockan tolv å sjunde dagen, den oräknad, då utslaget föll. I allmänhet var vid tidsbestämmelsen fogad en anvisning om utgångspunkten för beräkningen; sålunda stadgades i 30 : 9 R.B. att parterna skulle inställa sig hos konungen i saker, som dömts i Svea hovrätt, före klockan tolv två månader därefter, från Göta hovrätt tre månader och från hovrätten i Finland fyra månader, var månad till trettio dagar räknad och ej den dag, då domen föll. Av dylika stadganden kom man givetvis lika litet att draga någon bestämd slutsats med hänsyn till det föreliggande spörsmålet som av den omständigheten, att 1901 års lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken, vilken lag icke lämnar någon anvisning om sättet för fatalietidernas beräkning, men uppenbarligen ej avsett att därutinnan införa någon ny ordning, föreskriver att vad skall anmälas i stad före klockan tolv å sjunde dagen och å landet sist å sjunde dagen från den dag, då utslaget gavs.
Rättegångsbalken i 1734 års lag innehåller emellertid tidsbestämmelser, vid vilka anvisning om utgångspunkten vid beräkningen saknas. En sådan bestämmelse finner man i vad 30: 2 innehöll för det fall, att någon efter åtta dagar eller längre tid sedan hovrättens utslag föll tarvade förklaring däröver äska; här betyder uttrycket åtta dagar påtagligen en vecka, eftersom tiden för anmälan om tillämnad revisionsansökan skulle ske innan klockan tolv å sjunde dagen, den oräknad då utslaget föll. Av än större intresse är bestämmelsen i 14: 2, att om käranden kom till kämnersrätt å föresatt dag och vid offentligt upprop skriftligen ingav sitt käromål samt svaranden då
var tillstädes, rätten skulle därå skriva att han åtta dagar därefter skulle svara. Detta stadgande, vilket vid kämnersrätternas upphävande år 1849 lämpades till förfarandet vid rådhusrätterna, hänför sig uppenbarligen till tiderna för stadsdomstolarnas sammanträden; och att i det anförda lagrummet åtta dagar betyder en vecka måste anses höjt över allt tvivel. Beaktansvärt är även stagdandet i 27: 2 att i hovrätt svaranden, sedan han å inställelsedagen mottagit kärandens inlaga, skulle därå svara vid upprop samma dag i nästföljande vecka, vilket skulle kungöras genom anslag å hovrättens dörr dagen förut, men att om svaranden vore borta från uppropet eller komme oberedd och ej hade laga ursäkt, anslag i saken ånyo skulle ske åtta dagar därefter. Att den senare fristen skulle varit längre tillmätt än den förra, kan ju ej antagas.
Till de vittnesbörd om det ifrågavarande uttryckets rätta förstånd, som sålunda hämtats från äldre tider, kan läggas ett prejudikat från senare tid, vilket likaledes bestyrker att uttrycket åtta dagar, där det förekommer i lagstil, har samma betydelse som i dagligt tal eller sålunda är liktydigt med en vecka. I det åsyftade rättsfallet, vilket är återgivet i Sv. J. T. år 1916 s. 384 f. var fråga om den genom förordningen den 13 juli 1818 i 8 kap. 1 § giftermålsbalken införda bestämmelsen att i stad äktenskapsförord skall ingivas tillrätten inom åttonde dagen sedan vigsel skett; vigsel hade ägt rum lördagen den 22 februari 1913 och ett av makarna upprättat äktenskapsförord hade ingivits till Stockholms rådhusrätt måndagen den 3 påföljande mars. Sedan hustrun i mannens emellertid inträffade konkurs sökt undanskiftande av henne på grund av äktenskapsförordet enskilt tillhörig egendom, förklarade rådhusrätten i dom den 27 januari 1916 med två röster mot en, att tiden, inom vilken det ifrågakomna äktenskapsförordet skolat ingivas till rätten, utgått lördagen den 1 mars 1913. Och i denna dom fann Svea hovrätt enligt dom den 28 juli 1916, meddelad utan meningsskiljaktighet, ej skäl att göra ändring.
Den tolkning av ifrågakomna lagrum, som i det föregående gjorts gällande, har även stöd i litteraturen; se t. ex. SCHREVELIUS, Civilrätt (1844), del I s. 177, NORDLING, Föreläsningar i svensk civilrätt, allmänna delen (1891) s. 300 — 301, och WINROTH, Civilrätt II (1901) s. 529. Förstnämnda två författares uttalanden äro så allmänt hållna, att de synas kunna tagas till intäkt för uppfattningen att uttrycket "åtta dagar" även vid andra rättsärenden än de, som regleras av de anförda lagrummen, har den från vardagsspråket kända betydelsen av en vecka. I detta avseende har emellertid en annan mening uttalats av ALMÉN, som i sin kommentar till lagen om avtal etc. (1916) s. 19 not 20 yttrar: "Uttrycket 'inom 8 dagar' synes oss böra tolkas efter orden och således icke vara liktydigt med 'inom en vecka'. — Annorlunda D. mot. s. 21 b. Jfr N. mot. s. 29 a."
Något stöd för sin mening anför ej ALMÉN. Av de danska ochnorska motiv till den omförmälda lagen, som han omnämner, inhämtas, att man under lagens utarbetande varit betänkt på att få
betydelsen av detta uttryck fastställd, men att vid konferenser med affärsmän från de tre skandinaviska länderna befunnits att härutinnan rått olika meningar icke blott mellan representanterna för de särskilda länderna utan i viss mån även inom varje land för sig. Medan i Danmark den uppfattningen skulle vara den allmänna, att uttrycket "åtta dagar" vore liktydigt med en vecka, skulle bland affärsmännen i såväl Sverige som Norge1 även funnits förespråkare för den uppfattningen, att uttrycket vore att fatta efter ordalydelsen.
ALMÉNS ovan återgivna yttrande må inom det område, som det avser, gälla vad det kan; mot positiva stadganden i vår rätt kan det naturligtvis icke åberopas.
Axel Östergren.