Om beräkningen av månad i svensk rätt. Såsom allmän regel för beräkning av en i särskild författning i en eller flera månader angiven fatalietid gäller alltjämt den i K. Förkl. d. 23 mars 1807 p. 42 stadgade regeln, att månad i de fall, där intet annat finnes särskilt föreskrivet, skall räknas såsom 30 dagar.2 Genom denna bestämmelse har lagstiftaren avvikit från den uppfattning om innebörden i uttrycket, som otvivelaktigt gäller i det allmänna föreställningssättet, nämligen månad såsom liktydigt med kalendermånad. Utanför juristernas krets torde bestämmelsen ifråga också vara tämligen obekant, och praktiskt erfarna jurister torde kunna vitsorda, att den allmänna obekantskapen med stadgandet icke sällan vållat rättsförluster, ofta av omfattande betydelse. Detta torde särskilt vara fallet i avseende å den tid av 12 månader, inom vilken enligt K. Förordn. d. 28 juni 1798 lagsökning skall ske hos proprieborgesman, och de i Konkurslagen stadgade tiderna av 3 månader (§ 36 mom. 1) och 1 månad (§ 37) beträffande återvinning i konkurs. 3
Det torde för bedömande av frågan om lämpligheten av ifrågavarande bestämmelses kvarstående i svensk rätt vara av intresse att närmare belysa dess tillkomst.
Före 1734 års lag gällde beträffande beräkningen av den tid av respektive 2, 3 och 4 månader, inom vilken revisionssökande från respektive Svea, Göta och Åbo Hovrätter hade att iakttaga inställelse
i justitiere visionen, att tiden räknades "ifrån det månadsdato, som domen avsäges, till samma datum uti månaden, som comparitionsterminen infaller" (K. Brev till Hovrätterna d. 6 dec. 1686). Till komplettering härav stadgades genom ett senare K. Brev till Hovrätterna d. 6 mars 1694, att om domen är avsagd "på den sista dagen i någon av de månader, som bestå av flere dagar, men den månaden, som terminen faller uti, icke haver så många dagar, som kan svara emot sådant datum, så tillåtes ej någon ökning av den följande månaden, utan fatalia inskränkes intill klockan 12 på sista dagen av den månaden, som terminen infaller". Någon allmän bestämmelse angående beräkningen av månad, i de fall denna tid var föreskriven såsom fatalietid eller eljest, fanns däremot icke och torde väl icke heller varit behövlig.
I 1734 års lag förekommer månaden såsom fatalietid i ett flertal lagrum. I allmänhet angives icke, huru månaden skall beräknas (set. ex. 9 kap. 2 § Ä. B.), medan däremot i stadgandena om talans fullföljd hos Kungl. Maj:t uttryckligen föreskrives, att månad skall beräknas till 30 dagar (30 kap. 9 § R. B.). Grunden till detta beräkningssätt, som här för första gången torde framträda i svensk rätt, är möjligen att söka däri, att tiden för fullföljd av talan i andra fall i R. B. fastställts till jämna tiotal dagar (t. ex. från Lagmansrätt till Hovrätt 40, 60 och 90 dagar enligt 25 kap. 9 § R. B.), samt att med annat beräkningssätt svårigheter mött vid tillämpningen av stadgandet, att i växel- och sjörättsmål tiden för fullföljd skulle vara hälften emot den vanliga. 30 kap. 9 § R. B. fick tydligen under tiden närmast efter 1734 års lag tjäna såsom mönster, och man finner sålunda i ett flertal författningar, där fatalier angivas i en eller flera månader, uttryckligt stadgande om månadens beräkning till 30 dagar. Exempel på sådana författningar äro K. Förordn. d. 22 nov. 1738 angående anförande av besvär hos Rikets Ständer och K. Förordn. d. 10 januari 1759 angående fatalier i politi- och ekonomimål.
Då emellertid intet generellt stadgande fanns rörande beräkningen av månad i sådana fall, där uttrycklig föreskrift saknades, uppstod hos domstolarna tvekan angående beräkningssättet. Frågan blev emellertid underkastad Högsta Domstolens prövning år 1804, och det var detta rättsfall, som ett par år senare föranledde den då arbetande Lagkommissionen att upptaga saken till behandling. Enligt sina instruktioner hade Lagkommissionen fått i uppdrag att "utarbeta ett sammandrag av alla efter 1734 års lags införande utkomne författningar, vilka antingen innehålla förklaringar över lagen eller ändringar i dess stadganden", och att till behandling upptaga "sådane ämnen, uti vilka antingen förelupne eller kände händelser visade, att olika meningar och följder blivit vid lagskipningen dragne av lagen och författningarne eller ock desse sistnämnde ansåges ej vara i sina föreskrifter så bestämde att ju icke närmare jämkning, rättelse och förklaring uti dem vore nödig". Nu hade i förenämnda rättsfall olika meningar gjort sig gällande i olika instanser, och då frågan
var av ganska vittomfattande art såsom berörande en mängd skilda rättsområden, ansåg sig Lagkommissionen1 böra upptaga densamma till behandling i sammanhang med upprättande av förslag till det omfattande och till sitt innehåll så mångskiftande lagverk, som bär beteckningen K. Förkl. d. 23 mars 1807 över allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum.
I sin motivering till stadgandet ifråga erinrar Lagkommissionen till att börja med om det ovan omförmälda rättsfallet. Tvisten ifråga, däri parterna voro Järnkontoret, kärande, och kammarrådet J. D Segerheim, svarande, avsåg frågan huruvida en av svaranden ingången proprieborgen å ett lån i Järnkontoret vore enligt K. Förordn. d. 28 juni 1798 preskriberad, då lagsökning visserligen skett inom ett kalenderår, men senare än 360 dagar från förfallodagen. Överståthållareämbetet, där tvisten anhängiggjorts, hade förklarat, att enär månad borde räknas såsom 30 dagar, Järnkontorets talan icke kunde bifallas, och Svea Hovrätt, dit Järnkontoret besvärade sig, hade enhälligt fastställt detta utslag. Nedre Justitierevisionen hemställde emellertid i sitt betänkande, att Kungl. Maj:t måtte upphäva underdomstolarnas utslag och bifalla Järnkontorets talan. Såsom skäl härför anför Justitierevisionen huvudsakligen, "att lagstiftaren på alla de ställen, där fatalier velat fästas vid vissa dagar, antingen utsatt dagarnas antal, eller ock, med föreskrift av månader, därjämte tilllagt beräknandet av 30 dagar på varje månad", och "att där en sådan inskränkning av vad i allmänhet förstås med månader icke blivit gjord, där har lagstiftarens mening icke heller varit att den förordna". "På denna grund och då löftesmannens rättighet sedan han ingått i ansvarighet för skuldens betalande såsom för proprie, och således satt sig i lika förhållande med gäldenären, icke skäligen synes böra annorledes mätas än i likhet med den gäldenären äger i betalningstidens tillgodonjutande efter kalenderns visning, anser Nedre Revísonen, Järnkontoret, som lagsökningen anställt innan ännu sådane 12 månader efter förfallotiden voro förflulne, hava iakttagit vad den av Överståthållareämbetets kansli och Hovrätten åberopade 4 § i 1798 års exekutionsstadga bjuder." Högsta Domstolen biföll genom dom den 15 april 1804 enhälligt Revisionens hemställan under åberopande av de grunder, som ovan citerats.
Lagkommissionen påpekar i motiveringen till sitt förslag, att Kungl. Maj:t genom domen ifråga förklarat, att "då fatalier vore bestämda endast genom utsättande av månader utan att tillika funnes vara utsatt, av huru många dagar varje månad borde utgöras, skulle månader beräknas efter kalendern". Kommissionen tillägger emellertid, att "i frågor om fatalier och annat fullgörande inom en eller flere månader i civila mål, varje månad enligt både allmänna lagen och flera utkomne författningar vanligen räknas till 30 dagar", och att Kommissionen därföre anser, att detta beräkningssätt bör genom en särskild författning fastslås såsom regel. Förutom nyss anförda skäl, åberopar Kommissionen såsom ytterligare motiv, "att vid
månaders beräkning efter kalendern fatalierna skulle, ehuru under lika antal av månader, vid olika tider på året bliva än kortare, än längre, och således den likhet och enstämmighet, som lagen vid sina föreskrifter i allmänhet bör åsyfta, därigenom förloras". Kommissionen föreslår därföre införandet av det stadgande, som sedermera intogs i den ännu gällande 42 punkten i 1807 års författning, och som är av följande lydelse: "Vid alla de händelser, då det är uti särskilda författningar ålagt en rättssökande att iakttaga eller fullgöra något till bevakande och utförande av sin talan i rättegångsärenden innan utsatt tid och föreskrivna fatalier av en eller flera månader, utan att tillika är bestämt av huru många dagar månaden utgöras skall, bör varje månad räknas till 30 dagar."
Emellertid voro Lagkommissionens ledamöter icke ense om förslaget. Två ledamöter reserverade sig emot beslutet och föreslogo i stället en förklaring av det innehåll, att i alla de fall, där ingen särskild beräkning funnes stadgad, månad skulle räknas såsom kalendermånad. Reservanterna påpeka, att beräkningen av månad såsom 30 dagar vore att betrakta såsom "ett undantag från allmänna tideräkningssättet", och att deras förslag stode i överensstämmelse med gällande rätt, såsom framginge av det av Lagkommissionens majoritet omtalade prejudikatet. "Icke någon särskild författning, utan allmänna opinionen", heter det i reservationen, "hade fästat en gäldenärs förbindelse till reversers inlösande å förfallodagen räknad efter kalendern, och denna opinion hade, bemälte ledamöter veterligen, aldrig gjort någon skillnad i förbindelsens art efter gäldenärens egenskap, vare sig av sedelutgivare eller av cautionist."
Vad reservanterna anlöra till stöd för sin åsikt torde med lika styrka gälla än i dag. Alltjämt framstår det lagstadgade beräkningssättet av månad såsom 30 dagar såsom något onaturligt för menige man, och den "allmänna opinion", som när det gäller privata avtal räknar månad såsom kalendermånad, reagerar alltjämt mot användandet av ett annat beräkningssätt vid tillämpningen av lagstadganden. Bestämmelsen utgör i själva verket en god bild av lagars oförmåga att omskapa en redan färdig rättsuppfattning. De skäl, som av Lagkommissionens majoritet åberopas, torde för övrigt aldrig varit tillräckligt vägande för införandet av ett lagstadgande i så hög grad stridande emot det allmänna betraktelsesättet. Att fatalier under olika tider på året i annat fall skulle bliva av något växlande längd, är i betraktande av de ringa skiljaktigheter, som kunna uppstå, praktiskt taget betydelselöst, och detta skäl bortfaller för övrigt helt och hållet i avseende å 1798 års förordnings preskriptionstid av 12 månader. För övrigt har kalenderberäkningen alltid och alltjämt utan olägenhet tillämpats beträffande avtal, och man har då svårt att förstå, vårföre den ej lika gärna skulle kunna tillämpas för lagligen bestämda fatalietider. Det av Lagkommissionen i första hand åberopade skälet, att månad "enligt både allmänna lagen och flere utkomne författningar vanligen räknas till 30 dagar", synes ännu svagare, i all synnerhet som man på goda grunder kan betvivla, att
de ovan omtalade, efter 1734 års lag utkomna författningarne, där detta beräkningssätt stadgas, skulle varit så många eller så ofta tilllämpade, att detta beräkningssätt skulle framstått såsom det "vanliga". Vad våra dagar beträffar är visserligen månadens beräkning till 30 dagar den fastslagna huvudregeln, men lagstiftaren har på så många och så betydande områden genom särskilda författningar föreskrivit, att med avvikelse från 1807 års förklaring beräkning efter kalendermånad skall följas, att huvudregeln nära nog överskuggas av undantagen. Sålunda har beräkning efter kalendermånad föreskrivits i 90 § Växellagen, i lagen d. 22 maj 1897 om beräkning av tid, som avses i patentlagen och varumärkesförordningen, i lagen den 10 juli 1899 om beräkning av tid, som avses i lagen om skydd för mönster och modeller, och till sist i 16 kap. 1 § Nya Giftermålsbalken beträffande alla i denna balk stadgade tider.
De skäl, som en gång föranlett lagstiftaren att införa beräkningen av månad till 30 dagar, torde sålunda åtminstone icke i vår tid vara hållbara. Och då stadgandet otvivelaktigt trots dess respektabla ålder så långt ifrån förmått intränga i den allmänna uppfattningen, att kalenderberäkningen, såsom Lagberedningen (Förslag till Giftermålsbalk, I, sid. 479) säger, "i enkelhet och klarhet torde hava ett bestämt företräde framför det genom 1807 års förklaring påbjudna", synes denna lagbestämmelse när som hälst kunna upphävas. 1
I en sak hade Lagkommissionen otvivelaktigt rätt, nämligen att man bör tillse, att "likhet och enstämmighet" råder inom lagstiftningen, och denna synes kunna vinnas på det område, varom här är fråga, genom den enkla åtgärden, att 1807 års förordning upphäves och ersättes med ett generellt stadgande motsvarande det, som finnes i 16 kap. 1 § Nya Giftermålsbalken. Såsom ett ytterligare skäl härför kan till slut påpekas, att härigenom överensstämmelse vinnes med den norska och danska rätten.
A. Hemming-Sjöberg.