296 P. VON SETH.GEORG STJERNSTEDT: Våra äktenskapslagar. Handbok avseende såväl äldre som nyare äktenskap jämte lagtexter och sakregister. Stockholm 1921. Tidens förlag. XIV. 595 s. Kr. 15:00, inb. 18. 00.
Förevarande arbete avser, på sätt framgår av titeln, att inom en begränsad ram giva en såvitt möjligt fullständig och för det praktiska livet lämpad handledning i alla de bestämmelser på äktenskapsrättens område, som kunna komma i fråga att tillämpas. Av utrymmesskäl har emellertid framställningen av den äldre rätten måst göras jämförelsevis sammanträngd, något, som särskilt gjort sig gällande i fråga om redogörelsen för de synnerligen invecklade bestämmelserna om makars gäld.
Arbetet utmärker sig för en lätt och ledig framställning och förf:s synbarligen rika erfarenhet inom hithörande områden har möjliggjort för förf. att i sin framställning införa en hel del nya synpunkter och uppdraga exempel ur livet till belysande av sitt ämne.
Från systematisk synpunkt skulle nog arbetet hava vunnit, om förf. konsekvent genomfört handboksformen och icke, såsom skett, låtit denna till stora delar genombrytas av den rena kommentarformen. I avseende å arbetets användbarhet som uppslagsbok synes emellertid denna ojämnhet i framställningssättet vara av mindre betydelse.
Förf:s allmänna ståndpunkt till de äktenskapsrättsliga spörsmålen utmärker sig framför allt genom en på alla punkter genomlysande humanitet; och det skulle kunna anmärkas, att förf. härutinnan understundom låter sin känsla driva sig väl långt. Det stränga pliktmoment, som dock i samhällets intresse måste ingå i alla äktenskapliga förhållanden, kommer i förf:s framställning väl litet till sin rätt.
Att här ingå på en detaljerad diskussion av förf:s arbete i alla de punkter, där detsamma kan giva anledning till en sådan, medger icke utrymmet. Anm. kan emellertid icke underlåta att i vissa hänseenden söka belysa de av förf. avhandlade spörsmålen från även andra sidor än de, från vilka förf. huvudsakligen bedömt dem.
Å sid. 1 uttalar förf. den uppfattningen, att även om ett avtal mellan en man och en kvinna innebär löfte om äktenskap, blott för den händelse kvinnan skulle bli havande, trolovning i lagens bemärkelse likväl skulle uppstå. Att, såsom förf. antager, en dylik uppfattning skulle överensstämma med lagens anda, kan väl dock näppeligen antagas. Lagen har visserligen utgått ifrån, att trolovningen är ett allenast förberedande avtal, som bör kunna få även ensidigt brytas; och det kan väl ej anses alldeles uteslutet, att även villkorliga överenskommelser om äktenskap skola kunna komma att godkännas såsom trolovningar. Härifrån och till att såsom trolovning godkänna, ett avtal, vid vilket villkoret utgår från förutsättningen om ett förhållande mellan kontrahenterna under trolovningstiden, vilket står i strid med vad enligt den allmänna uppfattningen är tillbörligt, är