IVAR AFZELIUS.
IN MEMORIAM.
När Afzelius på sin sjuttioårsdag i denna tidskrift hyllades med en kort uppsats, som erinrade om hans betydelse för olika sidor av svensk rättskultur, avslutades uppsatsen med den naturliga önskan, att hans levnads afton måtte bliva lång och ljus. Sedan han lyckligt övervunnit en svår sjukdom, syntes också denna önskan till en början gå i fullbordan. Den tid, som ännu återstod honom, efter det han lämnat det offentliga livets skiftande värv och återhämtat hälsa och krafter, blev ett verkligt otium cum dignitate. Det förunnades honom att under denna tid fortfarande sprida glädje främst inom kretsen av dem, som stodo honom allra närmast, och därnäst bland de gamla vännerna. Länge upprätthöll han ock förbindelserna med de tre inhemska akademierna, av vilka han var medlem. Ännu alltjämt föreföll hans väg solbelyst som alltid tillförene, om ock vissa förebud icke saknades till nedgången. Men sedan slutet av sistlidna sommar var hans livskraft bruten. Nu har dödsbudet kommit. Vid hans bortgång har tidskriften velat hedra hans minne med ytterligare några ord av vördnad och tacksamhet för den insats han gjort i den svenska rättsvårdens tjänst.
Sedan omkring fyra decennier hava svenska jurister av hans tidigare mannaålders processrättsliga arbeten kunnat inhämta en föreställning om en jurisprudens, som utan att lämna verklighetens fasta mark strävar mot de högsta mål. Dessa skrifter kännetecknas icke blott av tankens skärpa och forskningens djup utan framför allt av den språkliga framställningens glans och innehållets ädla humanitet. Därutinnan stå de hos oss oöverträffade. Under den långa tid dessa hans skrifter övat sitt inflytande, hava de själva icke åldrats
till sin väsentliga del. Här hava de grundläggande processuella frågorna vunnit en rättshistorisk och jämförande behandling, som lämnar utsikt över vida vidder. För svenska jurister hava de ägt en betydelse, som ytterst sällan tillkommer den monografiska framställningen. Den insats, som Afzelius gjort i vår juridiska bildning, bör skattas desto högre, som vår rättsvetenskapliga produktion sedan gammalt varit kvantitativt ringa. Många omständigheter bidraga därtill, att rättsvetenskapens idkare hos oss efter en kort tid av litterär produktivitet måste ställa sina krafter till förfogande för andra uppgifter. Så blev ock händelsen med Afzelius. Hans rent vetenskapliga bana var lysande men kort.
Då Afzelius ingick i högsta domstolen, erhöll han tillfälle att göra sin begåvning och sina gedigna kunskaper fruktbringande inom en krets, som ställer de strängaste krav på sina ledamöter. I varje kollegial domstol träder visserligen den enskilde domarens individualitet i bakgrunden till förmån för det samfälda arbetet, men även där ankommer det givetvis ytterst på den rent personliga insatsen. Vid studiet av vår prejudikatsamling, som innesluter en så rik fond av osjälviskt tankearbete, beaktas ännu alltjämt Afzelius' namn särskilt. Det må väl ock nu kunna sägas, att detta namn regelmässigt är att finna bland dem, som sökt hävda tolkningens frihet, rättens humanitet och domens konkreta rättvisa. Hans vördnad för den i lagen objektiverade samhällsviljan var sådan, att han aldrig frestades att döma contra legem. Läran om "den fria rätten", där allt ytterst göres beroende av domarens subjektivitet, hade i utlandet börjat spridas vid den tid, då Afzelius ännu utövade sitt egentliga domarevärv. Men denna lära var och förblev främmande för honom. Han fasthöll städse vid den svenska grundsatsen om frihet under lag och öppen rätt att fordra en bättre. Men det, som kunde göras inom lagens råmärken, blev gjort. Lyckligtvis var och är den svenska lagen sådan, att ett vidsträckt utrymme lämnas åt domarens egen insikt och prövning. Och Afzelius ägde den andliga frihet, som i varje tid utmärkt dess yppersta domare. Denna gåva gjorde honom även vid utövningen av domarens kall skickad att främja rättens utveckling till rikare innehåll. Vikten av sitt domarekall skattade han desto högre, som han med Jhering me-
nade, att striden för det rätta var en etisk plikt även för den enskilde, som blivit kränkt i sin rätt. Men allt rätthaveri var honom förhatligt. Rätten må icke brukas till förtryck utan skall tjäna till stöd och hjälp.
När Afzelius slutligen övergick till centrala lagstiftningsuppgifter, gjorde sig hans höga begåvning och rika erfarenhet gällande även på detta område. Den grund, som nu lades för den svenska "allmänna lagens" revision, var en fast grund inom den nutida samhällsuppfattningens ram. Vid lagförslagets bedömande från synpunkten av arbetsuppgifter, som senare tillkommit, bör erinras, att den nya jordabalken endast var avsedd att utgöra själva grundvalen, som kunde lämna säkert stöd och tillräckligt utrymme för framtidens byggnader. Uppgiften var också begränsad till det, som vid tiden för arbetets planläggning ansågs möjligt att genomföra. Och även med denna begränsning var ämnet så stort och omfattande, att endast en kraft av allra första rang förmådde behärska det hela. De sociala lagstiftningsuppgifterna föllo icke under Afzelius' verksamhetsområde. Men hans goda vilja var även här höjd över varje tvivel. Han endast hördes beklaga, att litet kunde uträttas, medan anspråken voro stora. Då hans eget lagarbete, vid vilket han på varje punkt omsorgsfullt övervägde möjligheten av dess genomförande, ännu i dag väntar på sin slutliga behandling, utvisar väl detta, att även till synes ganska ringa anspråk kunna för sin framgång möta hinder och svårigheter, som icke lätt övervinnas. I ett avseende har dock detta lagarbete redan blivit normgivande, nämligen för lagberedningens fortsatta verksamhet. Förslaget till ny jordabalk har angivit det ungefärliga måttet för den kvantitet av rättsbud, som bör ingå i vår allmänna lag. Afzelius ville icke efterlikna den tyska förebildens utförlighet och dess på den traditionella lärdomen vilande konstrika byggnad. Men han ville icke heller nöja sig med en knapphet, som väl är formelt tilltalande, men i sak lämnar domaren utan tillräcklig ledning. Afzelius önskade enkla, fasta, överskådliga normer, som tillika till sitt väsentliga innehåll skulle vara tillgängliga för envar. Därvid följde han det inhemska lagarbetets goda traditioner alltifrån äldsta tid. Frågan om lagarbetets kvantitativa begränsning är också av större vikt än vid första ögonblicket kan synas. Även bortsett
från ett måhända snart övergående men i och för sig icke oberättigat missmod över det nutida lagskriveriets överdrifter, måste det sägas, att själva tanken på en kodifikation av privaträtten är till sin framgång med nödvändighet betingad därav, att åtminstone den allmänna lagen begränsas till ett rimligt mått.
Med stark hand styrde Afzelius under sin krafts dagar mångt och mycket av det, som skedde inom den svenska juristvärlden. Även om han därvid icke kunde mer än andra göra anspråk på ofelbarhet, var han i allt fall på ett verkligt välgörande sätt fri från ensidighet och förutfattade meningar. Många äro de bland oss, som hava honom att tacka för ett avgörande ord i viktiga ögonblick. Särskilt för en yngre generation var det lätt att vinna hans intresse och välvilja, som togo sig uttryck i en uppmuntran till djupare studier och en därmed förenad praktisk verksamhet.
Ehuru här endast den betydelse, som Afzelius ägt för den svenska rättsvården, skolat beröras, bör dock framhållas, att denna betydelse icke minst berodde därav, att han icke var blott jurist. Afzelius höll städse talrika förbindelseleder öppna till vidsträckta områden av den ekonomiska, politiska och humanistiska kulturen. Den erfarenhet han därvid samlade kom hans juridiska verksamhet till godo. Med åren vunno de humanistiska intressena allt starkare insteg i hans sinne. Särskilt intog han under många år en ledande ställning inom den akademi, som har till uppgift att vårda minnena från vår äldsta historia.
Vad Afzelius ägde av begåvning, lärdom, praktisk duglighet och andra yttre företräden har givetvis varit viktiga förutsättningar för hans många värdefulla insatser i det svenska rättslivet. Men avgörande för det bästa han givit har framför allt varit hans ädla sinnelag, som behärskades av rättens och rättvisans höga idéer. Främst därför skall ock hans minne hedras av svenska jurister. I lära och liv har Ivar Afzelius, såsom en förebild för oss alla, tillämpat den grundsats, som lämnats åt eftervärlden av den störste bland romerska jurister: Quæ facta lædunt pietatem existimationem verecundiam nostram et, ut generaliter dixerim, contra bonos mores fiunt, nec facere nos posse credendum est.
Wilhelm Sjögren.