DOMSTOLARNAS REKRYTERING I NORDAMERIKAS FÖRENTA STATER.

 

AV

ADVOKATEN NILS BERGLUND.

 

"En god och beskedlig domare är bättre än god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten. Där en ond och orättvis domare är, där hjälper god lag intet, ty han vränger och gör den orätt efter sitt sinne."
    Med dessa ord ger den åttonde av Olaus Petris domareregler uttryck åt en sanning, som ännu i dag äger en universell giltighet. Inom intet rättssamhälle, dess lagar, dess domstolsorganisation och dess processordning må vara aldrig så fullkomliga, kan rättsskipningen åstadkomma tillfredsställande resultat och fullfölja sitt ändamål att giva var man hans lagliga rätt, därest icke de domare, vilka såsom lagens väktare och vårdare hava rättsskipningen om hand, äga de för domareämbetet nödiga kvalifikationerna. En moraliskt högt stående, oberoende, rättskunnig och i juridikens teori och praxis väl förfaren domarekår är den bästa befrämjaren och den säkraste garantien för en god och sund rättsskipning.
    Med detta inför ögonen inses lätt, att en av lagstiftarnes angelägnaste och främsta uppgifter är att finna den bästa vägen och den säkraste metoden för domareämbetenas besättande med de män, som äro bäst skickade att fylla domarens viktiga värv.
    I Sverige har av ålder och såsom regel domaren utnämnts till sitt ämbete av Konungen, och endast undantagsvis, nämligen vid borgmästare- och rådmansvalen i städerna, har folket i val haft ett medinflytande vid domareämbetenas besättande. Enstaka röster må någon enstaka gång hava höjts, som i demokratiens namn krävt folkets medverkan i val vid domarnes utväljande, men utnämningsprincipen äger i Sverige en långvarig och stadgad hävd, och då den tillämpade metoden hitintills på det hela taget givit tillfredsställande resultat, torde icke någon allmännare mening kräva ett övergivande av det hävdvunna systemet.
    Inom Förenta Staterna äro förhållandena helt annorlunda. Under den intensiva och omfattande diskussion, som under de sista tio åren där förekommit bland jurister och lekmän, därvid diskuterats planer för en förbättrad rättegångsordning, har domarerekryteringsfrågan intagit en central och dominerande plats. Ett otal olika

360 NILS BERGLUND.metoder för domarnes tillsättande användas nu inom Förenta Staternas olika delstater och striden föres skarp emellan förkämparne för å ena sidan utnämnings- och å andra sidan valprincipen. I Förenta Staterna bjudes sålunda ett rikhaltigt material för studiet av hithörande frågor från en allmänrättslig synpunkt och har under diskussionen framkommit ett flertal nya och intressanta uppslag för domarerekryteringsfrågans lösning.
    Då vid den stundande stora processreformen inom vårt land det gäller att skapa nya organisationsformer, nya domstolar och domareämbeten samt nya och enhetliga föreskrifter för de senares besättande, må kanske en sammanträngd redogörelse för domarerekryteringsfrågans nuvarande läge i Förenta Staterna kunna även från svensk synpunkt bjuda något av intresse.

 

    Som bekant har var och en av Förenta Staternas fyratioåtta delstater sin egen domstolsorganisation, sin egen rättegångsprocedur och sina egna domare, utsedda i enlighet med vederbörande delstats konstitution och lagar. Kommer så härtill den federala domstolsorganisationen, innefattande unionsdomstolarne, vilkas maktsfär är fastställd i Förenta Staternas konstitution och vilkas domare utses i överensstämmelse med denna grundlag och federala lagar.
    Vid ett studium av gällande föreskrifter angående utseende och tillsättande av domare inom olika stater och inom unionen finna vi, som ovan sagts, att inom olika jurisdiktioner domarne utses efter helt olika metoder och grunder.
    Såväl utnämning (appointment), vare sig den sker av den högsta exekutiva makten eller den lagstiftande församlingen, som även val (election), d. v. s. domarnes tillsättande i enlighet med folkets i val uttryckta vilja, förekommer. Valmetoden är visserligen den, som numera övervägande kommer till användning och äro domarne inom 38 av unionens 48 stater folkvalda. Inom de återstående 10 staterna liksom inom den federala domstolsorganisationen tillsättas emellertid domarne efter utnämning.
    Sådana hava dock icke förhållandena varit från begynnelsen. Historiskt sett är utnämningsmetoden av äldre datum än valmetoden. Då de amerikanska kolonierna på 1770- och 1780-talet frigjorde sig från England och konstituerade sig i en självständig union, bibehölls i stort sett den i det gamla moderlandet rådande principen att utnämna domarne. Först i mitten av 1800-talet och under trycket av ett starkt demokratiskt krav infördes i unionens flesta delstater valprincipen.
    Granska vi nu först de olika metoder, som komma till användning där utnämningsprincipen tillämpas kunna vi särskilja följande tre grupper.
    1) Domare utnämnda av Förenta Staternas president. Alla United States judges, med undantag av domarne inom de s. k. "territories", d. v. s. alla domare inom den federala domstolsadministrationen, äro utnämnda av presidenten. En utnämning av presidenten måste

DOMSTOLARNAS REKRYTERING I FÖRENTA STATERNA. 361dock i varje fall för att bliva verksam godkännas (be confirmed) av senaten1. Dessa federala domare äro tillsatta på livstid och kunna icke entledigas med mindre de på grund av förseelse eller oförmåga i ämbetet bliva i laga ordning avsatta (appointed during good behaviour).
    2) Domare utnämnda av guvernören i vederbörande stater med åtföljande godkännande av folkrepresentation, dess senat eller annan representativ församling (t. ex. governors council). Denna metod tillämpas inom sex stater. Valet bekräftas i Connecticut av folkförsamlingens båda hus, i Maine, Massachusets och New Hampshire av "governors council" och i Delaware och New Jersey av folkrepresentationens överhus, senaten. De högsta domarne äro i Massachusetts och New Hampshire utnämnda på livstid, i Delaware på tolv år och i de tio övriga staterna inom denna grupp på sju eller åtta år. Även domarne vid första instansens domstolar äro utnämnda efter enahanda grunder, även om i regel deras ämbetsperiod är kortare.
    3) Domare utvalda av folkrepresentationen i staten. Denna metod tillämpas beträffande domarne av alla instanser inom fyra av unionens stater, nämligen: i Rhode Island på livstid, i Virginia på 12 år, i South Carolina på 8 år och i Vermont på 2 år.
    Domare utsedda genom direkta folkval. Inom 38 av unionens stater äro domarne tillhörande statens högsta domstol folkvalda för en tid växlande från fyra till tjugoett år. De längsta utnämningsperioderna finna vi i Pennsylvania med 21 år, i Maryland 15 år, i New York 14 år, i tre stater 12 år och i två stater 10 år. Inom nitton stater äro domarne valda för endast en tid av 6 år och i en stat (South Dakota) blott 4 år. I alla dessa stater, med undantag av Florida, äro första instansens domare (trial judges) folkvalda efter samma grunder, ehuru valperioden för dessa domare ofta är kortare. I Florida äro "trial judges" utnämnda av guvernören, ehuru domarne i appelldomstolen äro folkvalda.
    Vad angår metoden för anordnandet av domarevalen, där dessa förekomma, växlar denna väsentligt inom olika stater. I huvudsak följande sju olika metoder eller kombinationer dem emellan äro i tillämpning inom de 38 domareväljande staterna:
    a) Nominering av kandidater på respektive politiska partiers förberedande konvention2 och därpå följande partipolitiska majoritetsval, därvid endast de nominerade äro valbara. Enligt denna i ett

 

1 Någon enstaka gång händer att senaten vägrar sitt godkännande. Så vägrade senaten godkännande av en av president Wilson's utnämningar. Den föreslagna judge Hornblower, ledamot av staten New Yorks högsta domstol och grundaren av den stora och ansedda advokatfirman Hornblower, Miller & Garrison, hos vilken firma jag under ett par månader haft förmånen att studera amerikansk advokatverksamhet, tillhörde det demokratiska partiet och detta gav anledning för den republikanska majoriteten av senaten att motsätta sig hans upphöjning till ledamot av Förenta Staternas högsta domstol.

2 En partikonvention består av delegerade valda för konventionen inom de lokala partiorganisationerna.

362 NILS BERGLUND.flertal stater tillämpade metod, där domarne vanligen väljas samtidigt och å samma röstsedel som de politiska ämbetsmännen, komma helt naturligt partipolitiska synpunkter att få fritt spelrum vid domarnes tillsättande.
    b) Nominering å av vallagarne tvångsvis föreskrivna "partisanprimaries" och därpå följande partipolitiska val. Denna metod, som även kommit till användning i ett flertal stater, innebär faktiskt att varje trogen partiman har att avgiva sin röst två gånger, först vid primaryvalet hållet inom partiet och därpå vid det egentliga valet. De kandidater, som vid primary-valet erhålla högsta röstetalet, få till ett antal lika med antalet platser, som skola besättas, sina namn uppförda på röstsedeln för det slutliga valet, vilken röstsedel med en kolumn för varje partis kandidater under vederbörande partibeteckning upptager samtliga nominerade kandidater. Kraftmätningen emellan de olika politiska partierna äger därefter rum vid det slutliga valet.
    c) Fri icke parti-politisk nominering efter ansökan till valmyndigheten med ett enkelt icke-partipolitiskt val, där enkel pluralitet avgör utgången. En ansökan för nominering måste i regel understödjas av ett visst föreskrivet antal eller viss ringa procent av de röstberättigade för att leda till en nominering. Denna metod söker, fast med föga framgång, eliminera bort partipolitiken från domarevalen. Svagheten ligger emellertid däri, att den valde, särskilt om kandidaterna äro många, kanske erhållit endast en ringa del av alla de avgivna rösterna, och ger följaktligen valet många gånger icke uttryck för en önskan hos en majoritet av väljarne.
    d) Icke partipolitiskt val efter en "nonpartisan primary". Denna metod avser att bota bristerna uti den under c) omnämnda metoden. Nominering sker genom ansökan till valmyndigheten, varefter de nominerade bliva föremål för omröstning vid ett "primary", hållet av alla väljarne. Vid primary-valet utväljas efter högsta röstetal kandidater till dubbla antalet av de platser, som skola besättas. Dessa stå över till det verkliga valet, som likaledes försiggår utan partibeteckning. Genom detta dubbla val, som är tidsödande och föranleder väljarne att gå till valurnan två gånger för ett och samma val, har man sökt att bevara majoritetsprincipen, som enligt metod c) icke är tillgodosedd.
    e) Ett enda icke partipolitiskt val med "preferential voting", d. v. s. på den enda tryckta valsedel, som förekommer, upptagande alla de nominerade kandidaterna, har den röstande att medelst nummer eller annan beteckning utmärka, vilken kandidat han i första rummet vill hava vald, samt vilka kandidater äro hans val i andra och tredje hand. En slags absolut majoritet är nödvändig enligt denna metod. Om en absolut majoritet uppnås vid räkning av väljarnes förstahands kandidater, då är kandidaten med denna majoritet vederbörligen vald. Om efter denna första sammanräkning ännu finnas platser att fylla och någon absolut majoritet ej uppnåtts, skola första och andra hands kandidaterna räknas tillsammans. Om efter denna om-

DOMSTOLARNAS REKRYTERING I FÖRENTA STATERNA. 363räkning där andra hands rösterna äga samma värde som första hands, fortfarande finnas vakanser, då skola dessa fyllas med de kandidater, som erhålla högsta röstetalet (enkel pluralitet) vid sammanräkningen av såväl första, andra som tredjehandsrösterna. — Den nu nämnda metoden har den fördelen, att den tillåter största frihet vid kandidatnomineringen, den erfordrar endast ett enda val och den tillförsäkrar en majoritet eller åtminstone en approximativ majoritet avgörandet, samtidigt som den så gott sig göra låter söker minska politiska inflytelser på valet.
    f) Nominering sker av guvernören i staten, varefter folket i val har att bland de nominerade utvälja en eller flera domare.
    g) Nominering sker av advokatståndet genom "Barassociation" inom staten.
    Även om var och en av unionens 48 delstater måste sägas i princip hava antagit endera av val- eller utnämningsmetoderna, finnes dock ett flertal exempel på att inom en och samma stat förekomma vid sidan av varandra såväl folkvalda som utnämnda domare. Av vad ovan sagts framgår, att detta är fallet inom staten Florida.
    Som ett belysande exempel vilja vi ock här något mera ingående redogöra för förhållandena inom staten New York.
    Staten New Yorks olika kategorier av domare äro i huvudsak följande:
    1) Domarne i Court of Appeals, som är statens högsta apelldomstol (i stort sett motsvarande vår Högsta domstol). Denna domstol består av sju ordinarie domare jämte eventuellt någon eller några tillfälliga medlemmar, beroende på arbetsbalansens storlek.
    2) Domarne tillhörande "Appellate Division of Supreme Court". Denna domstol arbetar på olika avdelningar med fem ledamöter i varje1, var och en inom ett av de distrikt, varuti staten är uppdelad. Som namnet anger har denna domstol appelljurisdiktion och utgör den en gren av Supreme Court. (Domstolen motsvarar närmast våra hovrätter.)
    3) Domarne, tillhörande Supreme Court, vilken är första instansens domstol med allmän jurisdiktion över såväl civila som kriminella mål. Denna domstol är den stora "trial court" inom staten, där åtminstone alla viktigare civila mål bliva handlagda och avdömda i första instans.
    4) Domarne inom County Courts, ersatta inom vissa av de större städerna med vissa City Courts. Dessa domstolar äga en begränsad jurisdiktion såväl beträffande civila som kriminella mål av mindre betydenhet.
    5) Domarne uti staden New Yorks två stora domstolar med uteslutande kriminell jurisdiktion (Courts of General och Special Sessions).
    6) Domare av lägre rang. Här märkes först den från England

 

1 Avdelningarna (departments) äro fyra och består "First judicial department" nu av sju ledamöter.

364 NILS BERGLUND.härstammande "Justice of the Peace", vilken äger en ytterst begränsad domsrätt uti civila och kriminella bagatellmål. Till denna kategori hör även domarne vid Magistrates Court (policemagistrates) inom staden New York, vilka fungera som polis- och förhörsdomare, ävensom domarne vid Municipal Court i staden New York med domsrätt i civila bagatellmål, där tvisteföremålets värde icke överstiger 1,000 dollars.
    Som allmän princip inom staten New York gäller, att domarneskola utses genom folkliga val. Sålunda väljas vid de politiska valen och under partibeteckning bl. a. domarne tillhörande Court of Appeals, Appellate Division och Supreme Court. Dessa domare väljas för en tjänstgöringstid av fjorton år. Jämväl domarne inom County och City Courts och i staden New York Courts of General och Special Sessions liksom även Municipal Court judges äro folkvalda. Dessa sistnämnda domare utses som regel för kortare ämbetstid, ofta sex år. Jämväl "Justice of the Peace" är folkvald, i regel för fyra år.
    Från den allmänna regeln att domarne tillsättas efter folkval finnas emellertid följande undantag:
    a) När en domare tillhörande nyssuppräknade domstolar under valperioden avlider eller av annan orsak lämnar sitt ämbete, utnämner guvernören i staten en ny domare att fylla vakansen intill dess valperioden är till ända eller eljest nytt domareval inom distriktet äger rum. Att märka är dock, att guvernören vid fyllande av vakanser inom appelldomstolarne (Court of Appeals och Appellate Division) icke kan utnämna vem han för gott finner utan måste fylla luckan med en domare från Supreme Court.
    b) Domarne i Appellate Division äro såsom medlemmar av Supreme Court folkvalda, men det är guvernören, som utnämner dem till tjänstgöring inom Appellate Division.
    c) Som ovan nämnts består Court of Appeals av sju ordinarie ledamöter. När emellertid en majoritet av dessa tillkännagiver för guvernören, att domstolen är ur stånd att på grund av arbetsbalansens ökning handlägga målen med erforderlig snabbhet, skall denne utnämna ett nödigt antal (högst fyra) domare tillhörande Supreme Court Bench att fungera som bisittare inom Court of Appeals. Dessa s. k. "designated judges" tjänstgöra som sådana intill dess balansen avarbetats till under 200 mål, då de återgå till sitt domareämbete inom Supreme Court.
    d) Policemagistrates inom staden New York äro samtliga utnämnda av stadens borgmästare ("the mayor") för en kort tidsperiod. En bitter klagan förspörjes, att dessa domares utnämning allt för ofta sker efter rent politiska grunder och är allmänhetens förtroende för dessa domares duglighet och redbarhet icke sådant som motsvarar deras viktiga och krävande ämbete. Ofta hör man därjämte såväl advokater som lekmän uttala förklenande omdömen om de folkvalda Municipal Court judges, därvid ofta uttalas misstro mot dessa domares såväl förmåga som goda vilja att förvalta sitt ämbete.

DOMSTOLARNAS REKRYTERING I FÖRENTA STATERNA. 365    Sedan vi nu skisserat de olika metoderna för tillsättning av domare inom Förenta Staterna, vilja vi, innan vi diskutera frågan om den ena eller andra metodens lämplighet, något vidröra frågan om domarekårens rekrytering i allmänhet.
    I Sverige veta vi att en utnämning till domare kommer såsom belöningen för ett långt, strävsamt och dugligt arbete inom det judiciella maskineriet. Den blivande domaren har att som en ung man ägna sig åt domarevärv. Efter långa lärlingsår i underordnad befattning, därvid han haft rikliga tillfällen att skaffa sig erfarenhet och rutin i domarens värv, bliver han utnämnd till ordinarie domare. Ifrån unga år har han ständigt ägnat sig åt domarevärv, och advokatvärv äro honom främmande. Att en praktiserande advokat i Sverige bliver utnämnd till domare är ju ett sällsynt undantagsfall.
    I Förenta Staterna äro förhållandena helt olika. Nästan undantagslöst uttagas här domarne från advokaternas krets. Advokatståndet (the Bar) är enhetligt organiserat. Varje medlem av detta har såsom sådan en officiell ställning inom domstolen (han är "officer of the court"). Icke någon person har rätt att inför domstolen föra annans talan med mindre han är "admitted to the Bar".1 Varje medlem av "the Bar" har emellertid denna rätt och den i England förefintliga åtskillnaden emellan "barristers" och "sollicitors" iakttages icke i Förenta Staterna. Medlemskap i advokatståndet vinnes först efter avlagda prov (barexamination) inför en prövningsnämnd, vanligen organiserad av advokatståndet i överensstämmelse med vederbörande stats lagstiftning i ämnet. Mellan advokatståndet och domarekåren (the Bench) försiggår ett ständigt utbyte och en intim samverkan. Den nyutsedde domaren lämnar sin verksamhet som en medlem av "the Bar" för att "on the Bench" fullgöra domarens värv och den domare, som efter utgången av val- eller utnämningsperioden icke lyckats bibehålla sin domarebefattning ägnar sig vanligen åter åt praktiska advokatvärv.
    Detta system har givetvis sina stora fördelar såväl som sina avsevärda svagheter. Genom domarnes rekrytering från advokatståndets talrika krets gives möjlighet till ett urval bland de bästa och dugligaste jurister landet äger. Under förutsättning, att advokatståndets främste äro villiga att lämna sin inbringande advokatpraktik för att ägna sin förmåga åt domarevärv samt en god val- eller utnämningsmetod verkligen åvägabringar det resultatet, att de för domarekallet bäst skickade advokaterna bliva utsedda, torde den amerikanska metoden giva en mycket god lösning åt domarerekryteringsfrågan. Män som ägnat arbetsfyllda år åt en omfattande och mångskiftande advokatverksamhet och i utövandet av denna nått ställningen av ledare inom ett högt stående advokatstånd äro i regel väl skickade att taga domarekappan. Ty de egenskaper som föra en man till ledareskapet "in the Bar" äro personlig redbarhet, en stor fond av människokännedom, ett omfattande mått av vetenskapligt och praktiskt,

 

1 Vissa bagatelldomstolar utgöra undantag, i det att rätt att inför dem föra annans talan är fri och må utövas av personer som ej äro "admitted to the Bar".

366 NILS BERGLUND.juridiskt vetande och juridisk skarpblick, parad med en klar uppfattning av det praktiska rättslivets krav på affärsmässiga arbetsmetoder. Visserligen kommer advokaten såsom domare att i början av sin verksamhet sakna den rutin i domarevärv, som den svenske domaren redan vid sin utnämning besitter, men är att märka, att en stor del av rutinarbetet i den amerikanska domstolen åvilar "the clerk", vilken är en tjänsteman, som har att fullgöra de flesta av domstolens rent expeditionella göromål. Att advokaten som domare har sina svaga sidor måste dock medges. Från sin verksamhet van att alltid taga ena partens ståndpunkt som sin egen, har advokaten i blodet en viss obenägenhet att intaga ställningen av en opartisk och objektiv bedömare. Inom advokatverksamheten särskilt i de stora städerna har specialiseringen drivits mycket långt. Låtom oss tänka oss att den nyvalde domaren förut varit "counsel" för något av de stora järnvägs- eller spårvägsbolagen i New York. Hans huvudsakliga verksamhet har bestått i att föra bolagets talan som svarandei ett otal mål, anhängiggjorda emot bolaget av personer, som lidit skada till person eller egendom genom bolagets verksamhet. Är det icke sannolikt att denne man såsom domare har sina åsikter ensidigt färgade av den ställning som försvarsadvokat, han intagit i alla dessa processer, och föreligger icke en risk, att denne domare har en viss invand motvilja att inse det berättigade i ett yrkande från en kärande att bliva tilldömd skadestånd i ett fall liknande dem, däri domaren förut fört svarandens talan?

 

    Allmänt erkännes nu såväl bland jurister som lekmän, att i stort sett inom Förenta Staterna domarevalen giva avgjort mindre tillfredsställande resultat än utnämning. Av alla de metoder som förekomma torde domarnes tillsättande av den exekutiva högsta makten (guvernören) utom all fråga hava åstadkommit de bästa och mest tillfredsställande domstolarne. Av de sex stater vari denna metod tillämpas lämna Massachusetts, New Jersey och Delaware praktiskt taget enhälliga vittnesbörd, att domarne inom dessa stater äro utmärkt väl kvalificerade för sitt kall och åtnjuta den högsta grad av förtroende för duglighet och opartiskhet såväl hos allmänheten som advokatståndet. Bland de federala domarne, samtliga utnämnda avpresidenten, gives åtminstone domarne i Supreme Court of United States samma vitsord. Icke i någon domareväljande stat föreligga så gynnsamma förhållanden. I de återstående tre stater, varest domarne utnämnas av guvernören, nämligen Connecticut, Maine och New Hampshire, fylla domarne måttet, även om de icke äro utvalda bland advokatståndets yppersta, och de intaga säkerligen en lika hög standard, som i de stater, varest valmetoden ger de bästa resultaten. Det må vara av intresse att nämna, att i staten Wisconsin, varest i princip valmetoden tillämpas, såväl lekmän som jurister synas vara fullt tillfredsställda med resultatet av valmetoden. Som vi nedan skola se har dock genom en stadgad praxis att alltid återvälja de domare, som vid valperiodens slut äro i tur att avgå, in-

DOMSTOLARNAS REKRYTERING I FÖRENTA STATERNA. 367förts en metod, som i själva verket innebär en utnämning av guvernören på advokatståndets rekommendation.
    Förutsättningen för att en valmetod skall giva ett tillfredsställande resultat är tydligen den att väljarna äga kännedom om samt förmåga att bedöma kandidaternas kvalifikationer för det ämbete, som skall besättas. Ju större väljarskaran är, desto svårare är det för väljarne att äga kännedom och skapa sig en egen åsikt om de olika kandidaterna, särskilt när dessa äro ett flertal. I en storstad, där valdistrikten omfatta en väljareskara på över 100,000 röstberättigade, är det otänkbart att någon större del härav kunnat skaffa sig någon välgrundad uppfattning av varje kandidats duglighet för domarevärv. Kommer så härtill, att det vid domarevalet är fråga om tillsättande av en fackman. Vid besättandet av rent politiska befattningar gäller det ju huvudsakligen att få en man, vars allmänna kapacitet väljaren har förtroende för och vilken förklarats äga samma politiska åskådning som väljaren. När det emellertid är fråga om tillsättandet av en domare räcker icke en allmän uppfattning om kandidatens goda egenskaper till för att göra ett intelligent val. Förutsättningarna härför äro av fackmässig och teknisk natur. De huvudsakliga egenskaper som skapa en god domare äro personlig oförvitlighet, en god juridisk skolning och en naturlig fallenhet för domarevärv (vad amerikanarna med en betecknande term kalla "judicial temperament"). Den andra av dessa egenskaper är av helt och hållet teknisk natur och ingen fullgod bedömare härav torde finnas utanför kretsen av yrkesbröder inom advokat- och domarekåren. Att kandidaten besitter de två övriga kvalifikationerna må vara känt av en större eller mindre krets av hans vänner, men mycket få kandidater av det slag, som skulle giva en god domare, ha varit i stånd att göra sig kända personligen eller par renommé för en majoritet av väljarskaran, särskilt inom de stora valdistrikten i städerna, varest de viktigaste domarebefattningarna tillsättas. Med dessa förutsättningar inför ögonen inses lätt att väljaren i sin nöd är benägen, att då han själv känner sig sakna förmågan att träffa ett riktigt avgörande lämna detta åt annat håll genom att avgiva sin röst å någon av de för honom okända kandidater, som av partiledningen eller företagsamma valbossar utannonseras såsom ypperst kvalificerade domareämnen.
    Sådana förhållandena nu föreligga är det i Förenta staterna nästan otänkbart för en kandidat att erhålla ett betydande röstetal i ett domareval med mindre han gjort en avsevärd uppoffring i tid, en personlig insats i valrörelsen genom valtal eller meriterande verksamhet inom ett politiskt parti samt kanske även rent ekonomiska uppoffringar i valkampen. En röst vid ett domareval borde ju icke, som i Förenta Staterna är fallet, bestämmas av politisk åskådning och opportunitetshänsyn utan borde innefatta ett uttryck för väljarens välgrundade uppfattning om vilken person äger den bästa viljan och förmågan att på ett ärligt och kompetent sätt handhava rättsskipningen.
    Vill en domarekandidat eller en krets av hans vänner tillförsäkra

368 NILS BERGLUND.sig någon utsikt till framgång i valet och är han icke redan antagen som kandidat för något av de stora politiska partierna, har han icke någon annan utväg än att som det sägs "push himself", d. v. s. genom sin egen och sina vänners intensiva agitation för kandidaturen vid valmöten och i pressen samt man och man emellan söka göra kandidaten känd och välbehaglig för väljarne. Och i trots häraväro hans utsikter mycket små, försåvitt han icke kan tillförsäkra sig understöd från något av de politiska partierna. Ett kandidatens stöd från ett politiskt parti vinnes därjämte sällan utan att kandidaten genom föregående verksamhet gjort det politiska partiet värderade tjänster eller utan att han på grund av personlig förbindelse och vänskap med partiledarna äger en god plats i deras ynnest.
    Vid ett politiskt val ligger det icke något särskilt förhatligt däruti, att kandidaterna offentligen plädera för sin kandidatur och bekänna sin trohet till partiprogrammet. När däremot en domarekandidat i iver att göra sig uppskattad och känd av sina väljare, framhåller sina utmärkta domareegenskaper synes det oss, att han icke endast förebringar en mycket klen bevisning i egen sak utan därjämte röjer en dålig smak och bristande takt. Och än värre blir saken om, som någon gång sker, han i överdrivet nit giver vallöften med utfästelser på förhand att avgöra vissa mål i överensstämmelse med vissa politiska synpunkter.
    Genom de ovan refererade valmetoderna med röstning och röstsedlar utan partibeteckning har försök gjorts att eliminera de politiska partiledningarnas bestämmande inflytande på valet. Metoderna ifråga kunna emellertid icke sägas hava åvägabragt att de politiska partierna i väsentlig mån förlorat sin makt över valet utan bestämmer partiledningen alltfort valutgången även i de stater där "non-partisan elections" (metoderna c) — e) införts.
    Faktum är sålunda att så gott som vid varje domareval inom Förenta Staterna ett fritt och otvunget val av folket ingalunda äger rum utan innebära valmetoderna i själva verket att den politiska partiledningen utnämner domarena.
    Under antagande emellertid att partiledarnas inflytande på valet kunde på ett eller annat sätt elimineras, skulle då väljarna med nödvändighet bliva tvingade att göra sitt eget val? Ingalunda. Elektoratet underlåter icke att välja därför att partiledarna ha tagit valet från dem. Tvärtom är grunden för partiledarnas makt över valet beroende på att väljarskaran går till valurnan utan kännedom om kandidaternas meriter och inbördes företräden. Denna okunnighet är beroende på det faktum, att domarens ämbete är relativt ringa framträdande och av mindre intresse för den ordinarie medborgaren än de politiska ämbetena samt därjämte för ett bedömande av kandidaternas kvalifikationer för domaresysslan erfordras en juridisk fackkunskap, som väljarna icke besitta. En eliminering av partiledarnas inflytande kommer givetvis icke att bota väljarnas okunnighet, som för dem omöjliggör ett intelligent val. Men nu kan frågas: Vem komme att bestämma domarevalens utgång, därest på ena eller

DOMSTOLARNAS REKRYTERING I FÖRENTA STATERNA. 369andra sättet de politiska partiernas bestämmande inflytande avkopplades? Ett allmänt gällande svar härpå torde icke kunna givas. Så mycket torde dock kunna förutsägas att väljarnas val knappast skulle bliva mera fritt. Tidningspressen kunde kanske få ett ökat inflytande i agitationen för kandidaterna. Mindre klickar skulle kämpa om att få sina kandidater valda med ökade förutsättningar för överraskande valresultat genom tillfälliga allianser och valkoalitioner. Den mindre nogräknade kandidaten, som icke droge sig för en hänsynslös kampanj i press och på valmöten, skulle förmodligen få en större chanse att bliva vald. Allt som allt skulle resultatet förmodligen bliva ett hopplöst kaos. Där skulle finnas varken ansvar eller intelligens i valet och utgången skulle bero på tillfälligheter eller temporära kombinationer inom väljarskarorna. Skulle därjämte det stå varje jurist öppet att erhålla en nominering endast genom ingivande av ansökan (petition) torde de kaotiska förhållandena snarligen föranleda en reaktion, som återförde den utnämnande makten i partiledarnas händer.
    Ett flertal av de moderna amerikanska teoretici och praktici inom juristernas och statsvetenskapsmännens krets, vilka i tal eller skrift inlåtit sig på domarevalsfrågan, hava kommit till den bestämda slutsatsen att inom de större valdistrikten ett domareval där väljarnas egen mening bleve den avgörande är praktiskt taget omöjligt att åstadkomma En lika säker slutsats som dragits är den, att där valmetoden, oberoende av huru densamma är anordnad, är i tilllämpning, domarna tillsättas genom en faktisk utnämning, utövad av en "appointing power", vare sig denna är ett politiskt parti, dess ledare eller annan mäktig faktor i valrörelsen. Det framhålles, att domarnas tillsättande genom folkets fria val är en myt och att i realiteten varje försök att genom folkval utse domare resulterar i utvecklingen av en form av "extra-legal appointing power".
    Med insikt om valmetodens rätta innebörd, hava reformivrande jurister helt naturligt kommit till den uppfattningen att valmetoden är utnämningsmetoden vida underlägsen. Ty medan den förra väl i princip ger folkets fria val avgörandet, innebär den i verkligheten, att en utnämnande makt lämnas åt en partiledning eller annan extra legal maktgrupp, som icke äger vare sig någon offentlig ansvarighet för att goda domare bliva tillsatta, ej äger den bästa fackkunskapen, som ger grundval för ett kompetent val och icke heller ett omedelbart intresse i rättsskipningens utövande.

 

    Där utnämningsmetod tillämpas får däremot den som utnämner känna och bära det offentliga ansvaret för valet. Även utnämningsmetoderna hava emellertid betänkliga svagheter. Guvernören eller presidenten äger icke det omedelbara intresse i rättsvården och saknar ofta den ingående juridiska fackkännedom, som garanterar att hans utnämningar bliva de bästa möjliga. Själv upphöjd till maktens tinnar genom ett politiskt partis seger vid ett politiskt val samt ständigt i medelpunkten av den politiska kampen, saknar han den upphöjda

 

Svensk Juristtidning 1921.

370 NILS BERGLUND.neutralitet som gör honom till en opartisk bedömare av domarekandidaternas kvalifikationer. — Att den lagstiftande församlingen äger än mindre förutsättningar såsom utnämnande makt torde för en var vara klart i betraktande av dess politiska funktioner och dess bristande förutsättningar att bedöma juridiska kvalifikationer. Ansvaret för utnämningen fördelas här tillika på ett stort antal individer vilka ej äga ett omedelbart intresse i rättsvården.

 

 

    Då nu tämligen allmänt erkännes att de genomsnittligt bästa resultaten uppnås i de stater där domarne utnämnas av guvernören, särskilt om utnämningen gäller för livstid eller för en period av åtminstone 15 år, kunde det synas ändamålsenligt att åtminstone i de stater, där valmetoden ger särskilt otillfredsställande resultat, en återgång skedde till utnämningsmetod. En dylik reform torde dock icke på många håll hava någon utsikt att vinna lagstiftarnas godkännande. Enligt en utbredd uppfattning bland den stora massan av medborgare innebär folkets rätt att "välja" sina domare en politisk rätt, garanterad i konstitutionen, som det ej vill avhända sig, och för många politici är den "folkvalde" domaren ett demokratiens älsklingsbarn, som väl bör skyddas.
    För att råda bot på bristerna i gällande valmetoder har emellertid framkommit och diskuterats olika förslag, av vilka vi här vilja redogöra för ett par av de viktigaste.
    Ett av dessa förslag går ut på att låta advokatståndet genom statens "Barassociation" erhålla ett större inflytande på valet. I Chicago i staten Illinois har t. ex. framförts det förslaget att "Barassociation" skulle tillerkännas en lagstadgad befogenhet att nominera kandidater för valet med rätt att placera dem under egen beteckning och i särskild kolumn på den officiella röstsedeln, som därjämte skulle upptaga jämväl de politiska partiernas kandidater. Detta skulle giva de kandidater, som nominerats av "Barassociation" såväl som av något av de politiska partierna, ett avsevärt övertag i förhållande till de kandidater, som endast äro upptagna i en partikolumn å valsedeln.
    De nu rådande förhållandena i staten Wisconsin, där som ovannämnts valmetoden är i tillämpning, giva en god illustration åt det goda inflytande en medverkan vid valet av advokatståndet kan erbjuda.
    Från uppgifter som lämnats mig av Herbert Harley, Esq., sekreterare i American Judicature Society i Chicago, är följande redogörelse för förhållandena i Wisconsin hämtad: En stark tradition har i Wisconsin vunnit hävd att återvälja de sittande domarne, när deras valperiod på 10 år gått till ända. Detta innebär och sådana äro de verkliga fakta, att vakanser inträffa nästan uteslutande genom dödsfall eller avsägelse under valperioden. När detta inträffar, sätter sig genast "The Bar" (d. v. s. ledarne inom "The Bar") i verksamhet

DOMSTOLARNAS REKRYTERING I FÖRENTA STATERNA. 371för att fylla den lediga platsen. Kvalifikationerna hos olika jurister diskuteras på ett halvofficiellt sätt. Så mycket dekorum iakttages att de föreslagna kandidaterna icke själva framträda och plädera för sin egen kandidatur. Ett möte av "Barassociation" hålles härefter och vid detta "Bar primary" sker en omröstning. Advokatståndet som en helhet böjer sig för resultatet av omröstningen och understöder lojalt vinnaren, oberoende av alla partihänsyn. Den lagliga makten att utse en person att upprätthålla den avlidnes eller avgångnes domarebefattning för den ännu återstående delen av hans valperiod vilar i guvernörens händer. Den senare väntas emellertid alltid att utnämna den av "Barassiciation" rekommenderade och högst sällan inträffar, att han utnämner någon annan än den sålunda förordade. När sedan vid valperiodens slut valdagen kommer, bliver den sålunda utnämnde domaren utan hänsyn till partisynpunkter understödd av advokatståndet och detta helt naturligt därför att han är deras egen nonimé och därjämte en sittande domare. Han är därefter regelbundet understödd vid de vart tionde år inträffande valen intill dess han avlider eller avgår. Traditionen och opinionen för val och återval av domare, som blivit utnämnda på nyssangivna sätt är i Wisconsin så stark att en tjänstgörande domare vinner seger även gentemot kandidater, som äro erkänt bättre jurister. Systemet att bibehålla domarne i ämbetet på livstid ("during good behaviour") anses i Wisconsin vara av större värde än att tid efter annan avlösa en tillfredställande domare med en annan som efter allt att döma skulle fylla platsen på ett ännu mera tillfredsställande sätt.
    Ett annat förslag, som allvarligt diskuterats och som utgör en kombination av val- och utnämningsmetod, innebär att genom folkval skall utses en "Chief Justice", en högste överdomare inom staten samt att denne skall tilläggas befogenhet att utse övriga domare inom staten. Denna "Chief Justice" skulle väljas för en relativt kort tidsperiod medan däremot dennes utnämningar av sina meddomare (associate judges) skulle gälla på livstid. Såsom en garanti och en kontroll på de utnämnda domarne skulle emellertid med lämplig tids mellanrum hållas en folkomröstning, huruvida domaren ifråga skall bibehållas i ämbetet eller ej. Om t. ex. tre år efter utnämningen en majoritet vid omröstningen uttalar sig för hans entledigande har han att avgå och "Chief Justice" utnämner en ny domare i hans ställe. Uttalar sig icke en majoritet emot hans entledigande sitter han kvar i ämbetet intill nästa folkomröstning, som sker efter en längre tidsperiod, förslagsvis sju år. Nästa omröstning av folket i val har föreslagits ske efter ytterligare tio år. Genom denna metod hoppas dess förslagsställare att på grund av vikten av det ämbete Chief Justice äger ett starkt och allmänt intresse i valet skall befordra en noggrann prövning av kandidaternas kvalifikationer samt att valet komme att bestämmas huvudsakligen efter de föreslagnes förutsättningar att utvälja dugliga "associate judges". Denne folkvalde "Chief Justice" komme att besitta den största fackkunskap

372 NILS BERGLUND.vid tillsättandet av sina meddomare och skulle såsom ytterst ansvarig för rättsskipningens handhavande inom staten känna ett djnpt ansvar och ett eget intresse i att till domare utnämndes de för ämbetet bäst kvalificerade personer, som funnos att tillgå. Genom "Chief Justice's" relativt korta valperiod samt genom möjligheten för det väljande folket att med vissa tidsintervaller entlediga de utnämnda domarne ägde demokratien därjämte två garantier emot byråkratism och juridiskt vanstyre.
    Det nu refererade förslaget har framlagts inför ett flertal staters lagstiftare, dock utan att mig veterligt ännu hava medfört några avsevärda praktiska resultat.
    Förslaget att lämna en "Chief Justice" en befogenhet att utse sina meddomare saknar dock icke föregångare inom Förenta Staternas rättsliv. I staten New Jersey, varest allt fortfarande finnes kvar två domstolsorganisationer efter gammal-engelskt mönster, den ena "Courts of Law" för "actions at law" och den andra "Court of Chancery" för "actions in equity", har sedan lång tid varit praxis att "The Chancellor", d. v. s. presidenten i "Court of Chancery", utnämner sina sju meddomare ("vice chancellors").
    En jurist i New Jersey, Charles H. Hartshorn, lämnar härom följande uppgifter: New Jerseys konstitution föreskriver att "Court of Chancery" skall bestå av en "Chancellor". Denne är utnämnd av guvernören med godkännande av senaten för en period av sju år. Han blir i regel åter utnämnd efter de sju årens förlopp. Enligt gällande tradition i New Jersey erhålla de sittande domarne inom de högre domstolarna vanligen en nyutnämning efter utnämningsperiodens slut och har detta resulterat i att staten för närvarande har domare i ämbetet som tjänstgjort för en avsevärt lång tidsperiod — tjugufem år och därutöver. — För ett antal år tillbaka, när arbetet inom "Court of Chancery" blivit för omfattande för en person att handhava, antogs en lag som gav "The Chancellor" rätt att efter eget val utnämna en bisittare (vice-chancellor) till sin hjälp. Genom senare författningar har dessa bisittares antal ökats till sju och består domstolen nu av Chancellor och sju vice-chancellors, vilka hålla sessioner var för sig i olika delar av staten. Vice-chancellors äro utnämnda för en tid av sju år. Domstolen är allmänt ansedd som den bäst besatta inom staten och tillfredsställer alla allmänhetens och advokaternas berättigade anspråk.

 

    I den hittills företagna utredningen hava val- och utnämningsmetoderna diskuterats utan hänsyn tagen till längden av den tidsperiod, för vilken domarne bliva tillsatta. Erfarenheten visar dock, att tidslängden spelar en avgörande roll, och giver vid handen, att ju längre giltighetstiden för ett val eller en utnämning utsträckes, desto större är sannolikheten för att erhålla dugliga, erfarna och rutinerade domare.
    Helt naturligt är att om till domare utses en person, som för domareämbetet äger goda förutsättningar, denne för varje år i

DOMSTOLARNAS REKRYTERING I FÖRENTA STATERNA. 373domaresätet ständigt ökar sin erfarenhet och förmåga samt att han efter ett flertal års erfarenhet "on the Bench" bör vara en skickligare och mera rutinerad domare än under första året. Det har därjämte visat sig, att framstående jurister, som genom duglighet och arbetsförmåga lyckats skaffa sig en väl lönande advokatpraktik, äro mindre villiga att giva upp denna och uppställa sig såsom domarekandidater, när det ämbete, som bjudes, icke garanterar ett säkert och varaktigt levebröd för en längre tid. Inför utsikten att vid nästa val inom ett fåtal år falla igenom såsom ett offer för skiftande politiska vindar, avstår den föreslagne kandidaten hellre från den ära och vördnad domareämbetet onekligen skänker, därmed även besparande sig bekymmer, tid och pengar i valkampen. Stundom ser man helt unga och oprövade men framåtsträvande advokater med framgång kasta sig in i en valrörelse för besättande av mycket dåligt avlönade domareämbeten av lägre rang, uppenbarligen med avsikt att genom en kort period i domaresätet och med "judge"-titeln som tillgång skaffa sig en publicitet och en ställning, som utgör en god start för en lönande advokatpraktik.
    Ständigt återkommande nyval motverka direkt en effektiv administration av domstolarnas arbete och har i stater, varest en större grupp domare äro samtidigt underkastade nyval, direkt kunnat påvisas, att domstolarnas arbetsbalanser under tiden närmast före ett val avsevärt svällt ut. Det påstås att den inför nyval ställde domaren, som måste offra en högst avsevärd tid i valrörelsen för att säkra sitt återval och som därjämte lever under en enerverande och oviss spänning att förlora sitt levebröd, ofta under halvåret närmast före nyvalet visar ända till 50 % nedgång i sin arbetsprestation inom domstolen.
    Att en lång valperiod ofta hjälper till att bättra bristerna i valsystemet, därpå ger amerikansk erfarenhet goda bevis. Av de fyra jurisdiktioner, varest enligt vad ovan framhållits domarne genomgående synas vara av bästa kvalitet, tillsätter United States och Massachusetts på livstid. New Jersey utser visserligen på endast sju år men föreligger här traditionen att regelmässigt återutnämna sittande domare, så att utnämningen praktiskt taget är på livstid. I Delaware utnämnes på tolv år men föreligger här samma tradition. Att denna härskar jämväl i Wisconsin framgår av vad ovan sagts. Enligt vad som från fackmässigt håll framhävts1 äga de flesta valstater, inneslutande bl. a. New York och Pennsylvanien, vilkas domare motsvara relativt högt ställda anspråk, en valperiod varierande från tio till tjugoett år, medan inomstater med endast sex års valperiod blott staten Minnesota, varest traditionen befordrar återval, har en domarekår, som motsvarar moderata anspråk. Endast i två utav tjugo stater tillhörande sex- och fyra-års klasserna fyller domarkåren måttliga anspråk, medan däremot endast för två stater med en valperiod av tio år eller därutöver rapporteras avgjort otillfredsställande förhållanden.

 

1 James Parker Hall, dekanus vid University of Chicago Law School i ett anförande den 29 dec. 1915 inför Ohio State Bar Association i Cincinnati.

374 NILS BERGLUND.    Sedan nu redogjorts för hur domareämbetena besättas samt för giltighetstiden för ett val eller en utnämning, vilja vi något beröra frågan om domarnes entledigande från ämbetet.
    Ett skyddsmedel emot korrumperad rättsskipning och orättrådiga domare äger Förenta Staterna uti det s. k. impeachment. Detta, som är den enda väg varigenom enligt Förenta Staternas konstitution de federala domarne tvångsvis kunna entledigas, är att tillgå inom de flesta om icke alla av unionens delstater. Impeachment, som någon gång kommer till användning för entledigande av misshagliga politiska ämbetsmän, tillämpas ytterst sällan för entledigande av domare. Förfarandet består i att folkförsamlingens representanthus beslutar om åtal med enkel pluralitet, varefter åtalet utföres av representanthusets ombud inför senaten. Inför senaten försiggår ett slags rättegångsförhandling och fattas beslut efter omröstning, därvid erfordras ⅔ majoritet för entledigande.
    Staten Illinois konstitution anvisar en annan metod för avsättning. General Assembly (d. v. s. utvalda representanter från folkförsamlingens båda hus, samverkande i en kammare) har befogenhet att, sedan viss kungörelse skett samt tillfälle lämnats vederbörande till försvar, entlediga en domare från hans ämbete på samstämmighet av tre fjärdedelar av medlemmarne i General Assembly.
    Presidenten Roosevelt framlade, sedan en del av honom promulgerade lagar av domstolarna förklarats inkonstitutionella och följaktligen kraftlösa, ett förslag att folket skulle givas en rätt att genom folkomröstning entlediga domare. Detta förslag om "recall of judges" utgjorde en reaktion emot en av domstolarne tillvällad makt att ien för europeisk uppfattning ofattlig utsträckning förklara av folkförsamling och exekutiv makt stiftade lagar stridande emot konstitutionen. Förslaget har emellertid rönt en skarp och välgrundad kritik och möjligheterna för genomförande av en lagstiftning i denna riktning torde vid denna tidpunkt vara synnerligen små.
    Inom de stater, varest valmetoderna tillämpas och domareämbetena äro föremål för nyval inom reguliära tidsintervaller, och särskilt där tillika partiorganisationerna äro starka och styrda av några få ledare, har ett system utvecklats, som faktiskt innebär att partiledarna besitta en makt att entlediga domare. Valmetoden skulle teoretiskt sett giva den missnöjda väljarskaran en möjlighet att från ämbetet avlägsna en person som ej är värdig att utöva den rättsskipande makten. Men vad som i själva verket inträffar är enligt en erfaren jurists1 uppfattning följande: Domarne äro föremål icke endast för en "recall" utan för en progressiv serie av "recalls". De äro underkastade en "recall" av partiledarne, vilka kunna vägra att giva den sittande domaren en nomination vid nyvalet. Exemplen härpå äro mångfaldiga. Om emellertid domaren lyckas tillförsäkra sig åternominering av partiledningen må han emellertid bliva föremål för en "recall" av en flygel av partiorganisationen, som vid

 

1 Albert M. Kales, Esq. i Bulletin VI utgiven av American Judicature Society i Chicago.

DOMSTOLARNAS REKRYTERING I FÖRENTA STATERNA. 375valet inriktar sina krafter på att hindra ett nyval. Mycket ofta inträffar att domaren ej blir omvald på grund av kampen om nationella frågor, vilka ej hava något som hälst sammanhang med rättsskipningens utövande. Att en domare vägras omval på grund av verkligt och allmänt missnöje med hans utövande av rättsskipningen inträffar så sällan att det torde föreligga största svårighet för en väl erfaren jurist att draga sig till minnes ett enda dylikt fall. I korthet sagt, i avsikt att giva folket en möjlighet att i ett sällsynt undantagsfall befria sig från en icke önskvärd domare, hava domarne blivit utsatta för "recalls" av de mest tvivelaktiga upphov, och har längden av domarens tjänstetid gjorts beroende av omständigheter, som icke hava något som hälst att göra med hans kvalifikationer som domare.

 

    Under min vistelse i Chicago, Illinois, på försommaren 1921, förelåg där en valsituation som här kan vara värd att beskrivas, då den ger en god illustration av den partipolitiska kamp som så ofta är förenad med ett domareval.
    I Chicago väljas domarne genom partipolitiska val, sedan nominering av kandidaterna skett å av vallagarna tvångsvis föreskrivna "partisan primaries". I Chicago äro de två politiska partierna, republikaner och demokrater, synnerligen starkt organiserade och deras partiledningar utöva det avgörande inflytandet på alla folkvals utgång.
    Valsituationen försommaren 1921 var den att det republikanska partiet var det ojämförligt starkaste och dess ledare innehade de högsta administrativa ämbetena inom stadens förvaltning. Under intrycket av den härskande klickens misskötsel av stadsstyrelsen hade oppositionen emot denna och dess ledare med Chicagos mayor (borgmästare) i spetsen vuxit sig ganska stark och åstadkommit splittring inom partiet med resultat att man vid tiden för valet kunde särskilja tre olika fraktioner inom partiet nämligen dels City Hall fraktionen, den ojämförligt starkaste med borgmästaren som ledare, dels ock tvenne oppositionsfraktioner. Demokratiska partiet var svagare än City Hall fraktionen men starkare än de två oppositionsfraktionerna.
    Vid domareval, som skulle äga rum i juni månad, skulle tjugo platser besättas inom Circuit Court. Dessa tjugo ämbeten voro förut besatta av 15 republikaner och 5 demokrater. Domarne inom Circuit Court, som är en första instansens domstol av allmän jurisdiktion, hade vid sidan av sina rent judiciella värv även att tillsätta vissa viktiga ämbeten inom den judiciella administrationen och därjämte även medlemmarna inom en administrativ styrelse, South Park Board, som under de närmaste åren skulle äga förfoganderätt över ett flertal millioner dollars anslagna till underhåll och förbättring av stadens parker. Det skulle följaktligen innebära en god politisk tillgång och indirekt kontroll över stora penningsummor, därest ett politiskt parti kunde besätta alla platserna inom Circuit Court med sina handgångne män.

376 NILS BERGLUND.    City Hall fraktionen genomdrev på ett förberedande valmöte och vid primaryvalet inom republikanska partiet att av de 20 sittande domarne endast 5 nominerades för återval medan de återstående 15 domarne, därav flertalet tillsatta på republikansk röstsedel, ersattes med nya män, vilka voro oprövade såsom domare och samtliga kända som trogna redskap åt City Hall fraktionen och dess ledare. Ledarne inom Chicago Barassociation, vilken gjort till sin uppgift att före varje domareval söka påverka de politiska partierna att utse de för domareämbetet bäst skickade männen, funno en tid förut att City Hall ämnade utnyttja valet i partipolitiskt syfte. Genom ett energiskt ingripande och en stark opposition gentemot kuppförsöket lyckades Barassociation i tid åstadkomma en koalition emellan demokraterna och de två oppositionsfraktionerna inom republikanska partiet. Koalitionsprogrammet, som utgjorde en kompromiss emellan parterna, innefattade att 14 av de sittande domarne erhöllo ny nominering och fördelades de återstående sex platserna på ett sätt så att koalitionens seger skulle medföra tillsättandet av 10 republikanska och lika många demokratiska kandidater.
    Efter en ytterst hård valstrid lyckades koalitionisterna besegra City Hall och därigenom förhindra ett tillsättande av en grupp partibundna domare, som skulle givit en politisk fraktion kontrollen över en av stadens mest betydande domstolar.

 

    Förhållanden liknande dem i Chicago, för vilka nu redogjorts, äro knappast blott enstaka företeelser. I ett flertal av de domareväljande staterna har kämpats eller kämpas en liknande politisk kamp om domareämbetena. Det inses lätt, att under sådana förutsättningar domarekårens självständighet och oberoende måste bliva en chimär, samt att de bästa männen icke bliva utvalde, enär den högsta klassens jurister icke vilja utsätta sig för det jäkt och bråk samt en antaglig degradering genom dålig lycka i valet, som en politisk kampanj medför. Den stora svagheten i amerikansk domarerekrytering än den, att metoderna för domareämbetenas besättande givit partipolitiken ett obehörigt inflytande, som berövat domaren hans höga ställning av en självständig och neutral skiljedomare och gjort honom till en simpel bonde i det politiska schackspelet.
    I stort sett måste domarekårens allmänna standard och kvalitet i Förenta Staterna anses särdeles låg, och som en nödvändig följd härav kan domaren ej räkna på samma aktning och vördnad samt tilltro för redbarhet och duglighet som i de flesta högre kultiverade staterna i Europa.
    Ett utbrett missnöje med rådande förhållanden har tagit sig rikliga uttryck i tal och skrift. Dock är att förmoda och hoppas att den livliga diskussionen i frågan samt de gång efter annan framkommande reformförslagen, diskuterade i samband med planer på en unifiering och konsolidering av de olika staternas rättegångsväsen, inom ej allt för avlägsen framtid skall resultera i nya lagstiftningsprodukter för domarerekryteringsfrågans lyckliga lösning.