ERIK MARTIN.

 

11/5 1856 — 24/10 1921.

 

    Med Erik Martin gick ur tiden Sveriges Advokatsamfunds, enkannerligen dess Stockholmsavdelnings, mest centrala personlighet, en av detta samfunds stiftare, och en av de allra främsta bland de föregångsmän, som grundlagt advokatyrkets numera allmänt erkända, betydelsefulla ställning i svenskt samhällsliv.
    Den bortgångnes insats i denna advokatyrkets utveckling var given och bestämd genom hans hela läggning och personlighet: lugn, klarhet och fördomsfrihet i omdömet, i förening med mycken värme och en, när så behövdes, "tillbörlig vrede" i temperamentet; pondus och kraft i uppträdandet, men ett enkelt och flärdfritt sätt att vara; målmedvetenhet i vilja och syften, men tillika ett verklighetssinne, som visste och ville jämka och ena — dessa egenskaper på en bred botten av praktisk idealitet, generositet och gott humör måste göra Erik Martin till en ypperlig ledare inom just en sådan fri och på ständig tillväxt stående sammanslutning, som det svenska advokatsamfundet varit och är.
    Hade Martin kommit att tävla på en annan vädjobana i livet, skulle hans nämnda egenskaper, hans betydande begåvning och stora arbetsförmåga säkerligen också ha fört honom fram till en förnämlig placering. Men det är inte säkert, att i så fall den fond av nyskapande energi, varav han var i besittning, kommit att på ett så lyckligt sätt balansera mot den moderata och mera fridsamma sidan av hans natur. Ingenstädes kunde båda dessa sidor av Martins temperament — den inre värmen och det yttre lugnet — komma bättre till sin rätt än inom den lilla grupp av jurister, som på 1880-talet slöt sig samman för att kräva plats och respekt för advokatens kall. Från sina utgångspunkter hade den gamla kärntruppen advokater att i fråga efter fråga framföra nya anspråk och synpunkter på vår rättsordning samtidigt med att de, man för man, hade att rent personligt stå på vakt för allmänhetens rätt och sin egen ställning. Den äldre uppsättningen advokater blev därför — gent emot en alltför allmänt rådande byråkratism och slentrian — med natur nödvändighet oppositionell. Det gällde då för ledningen att undvika oppositionens överdrifter. Men på samma gång var rörelsen för ett förbättrat advokatväsen alldeles för tidsenlig och förnuftig, för att i längden kunna med framgång stävjas. Det förelåg därför, redan från början, fara för att det unga advokatståndet komme att hämmas i sin fria växt genom att alltför kraftigt omhändertagas av en omtänksam lagstiftning. Också på den kanten

378 ELIEL LÖFGREN.har det tillkommit en framsynt ledning att, mot varje ansats till byråkratisering, hävda advokatyrkets rätt till fri utveckling.
    Båda dessa uppgifter har Erik Martins ledareskap varit ägnat att i högsta grad främja genom den speciella sammansättningen av egenskaper i hans begåvning och karaktär. Inom samfundet ägde han den nödiga auktoriteten för att avvisa eller moderera förtidiga eller alltför långt gående initiativ icke minst därigenom, att han städse var beredd att uppta och behjärta nya uppslag och aldrig räddes att ställa sig i breschen för en sak, som han prövat och funnit riktig. Han ägde alldeles särskilt god hand med den alltjämt växande skaran av nytillkomna unga advokater, för vilka han, trots avståndet i ålder och visdom, var en verklig, pålitlig och hjälpsam kamrat och inte bara en "äldre vän". Han visste att vinna de ungas förtroende genom att dela deras intressen och låta dem få sin chance, om tillfället bjöd sig. För sina växlande älsklingsidéer kunde de yngre inom samfundet alltid hos Erik Martin påräkna ett öppet sinne, och han hjälpte gärna själv till med ett försök att se, huru de skulle slå ut i praktiken. Den som skriver dessa rader minns, hur han en gång för ett tjugutal år sedan kom på tanken, att Stockholmsadvokaterna borde söka reformera det redan då tröstlösa uppskovsförfarandet vid rådhusrätten genom att först och främst reformera sig själva. Det skulle gå till så, att när vi fingo processer mot varandra skulle vi utreda målet och avsluta skriftväxlingen oss emellan och sedan bara överlämna upptagandet av eventuella vittnesmål och själva dömandet åt rätten. Erik Martin var, såvitt minnet icke sviker, den enda, vars optimism räckte till för ett experiment i detta ömsesidiga självförtroende. Vi bytte skrifter på förhand ett par gånger, men det blev inte flera som bytte och så slutade vi också upp; och systemet fick ha sin gång.
    Den förtroliga samverkan, den känsla av samhörighet i personliga och gemensamma allmänna intressen, för vilken Erik Martin genom sin personlighet gav ett så starkt uttryck, har varit en utomordentlig kraftkälla i samfundets framgångsrika arbete. I kraft av denna solidaritet har ledningen kunnat upprätthålla den inre ordning och disciplin, som varit förutsättningen för att samfundet skulle växa även i allmänhetens förtroende och undgå statlig inblandning i sin verksamhet. Utåt har också Martin stått i främsta ledet bland dem, som hävdat samfundets och advokatyrkets fulla självständighet och verkat för en rättslig reformpolitik med praktiska mål i modern anda. Den ledning, på vilken Martin och de med honom liktänkande satte sin prägel, var mål- och självmedveten nog för att avvisa varje frestelse till eftergift på advokaternas självständighetskrav mot kompensation i något slag av officiell hallstämpling. Samfundet vägrade att köpslå om sin förstfödslorätt mot vederlag av den grynvälling, som enligt det Staël v. Holsteinska förslaget erbjöds advokaterna i form av upphöjelse till någon sorts finare hovrättskommissarier, vilka rent av skulle kunna "komma i åtanke vid befordringar inom hovrätten". Men samtidigt var man nog försiktig att inte i otid göra anspråk på

ERIK MARTIN. 379en privilegierad ställning för samfundets ledamöter. Det var just Erik Martin, som vid årsmötet 1894 formulerade samfundets uttalande mot förslaget att då införa ett legalt advokatstånd — redan bristen på härför utbildade jurister omöjliggjorde för det dåvarande varje tanke härpå.
    En god mätare å det inflytande, som advokatsamfundet efter hand tillvunnit sig, är dess växande andel i lagstiftningsarbetet. Man kan nu knappast tänka sig att för blott tjugu år sedan tillkommit genomgripande förändringar i överrättsförfarandets yttre anordning, utan att samfundet fått tillfälle att yttra sig i en så rent praktisk och till advokatens yrkesområde så direkt hörande fråga! Erik Martin, vid denna tid Stockholmsavdelningens ordförande, hörde till de jurister, som gingo till rätta både med sättet för ärendets beredning och med själva fullföljdslagförslaget i dess skilda utvecklingsstadier. Senare har hans och andra framstående advokaters erfarenhet mera tagits i anspråk och bättre kommit till sin rätt. Där i vissa "reformer", speciellt inom processrätten, lagstiftaren icke fäst tillräckligt avseende vid den praktiska erfarenhetens anvisningar, är det knappast de senare som kunna sägas ha visat vilse.
    Erik Martin hann med att uträtta så mycket till båtnad för advokatverksamhetens allmänna uppgifter just därför, att han gjorde advokatyrket till sin egentliga livsgärning. Och han fattade dess syfte så att han däri fann ett uttryck även för sin starkt utvecklade allmänanda. En all-roundman med hans rika begåvning, byggd på det sunda förnuftets trygga grund, kunde givetvis inte undgå att bli använd till andra sysslor av allehanda slag. Martin var utan tvivel en, i domarreglernas mening, "god och beskedlig" krigsdomare, som i sin naturs outrotliga mildhet nog fann det hårt ibland att nödgas vara rättvis. Han var säkerligen ock en förträfflig "bonus pater familias" i försäkringsinspektionen. Det bidrag han lämnat i konkurslagstiftningskommittén till utbyggnaden av en ny konkurslag har vitsordats som värderikt och fruktbärande. Han var i många år en intresserad och högt uppskattad ledamot av Stockholms stadsfullmäktige, andra kommunala uppdrag att förtiga, och gjorde under en period såsom frisinnad riksdagsman för Stockholm sin dagliga plikt i andra kammaren. Martin deltog dessutom livligt i det internationella lagstiftningsarbetet, särskilt inom sjörätten, och var efter Ivar Afzelius ordförande i Svensk förening för internationell sjörätt. Till sist bör nämnas att hans kunskaper och praktiska erfarenhet anlitades i den direkta ledningen av flera stora affärsföretag.
    Men under allt detta var Erik Martin dock i första rummet advokaten — det vill säga den ärlige och förståndige man, som mestadels på sitt arbetsrum gör utredningar och förliker parter, men som, när formering till slaglinje är oundviklig, i egen person i kläder sigrättegångs-ombudets mera skräckinjagande skepelse. Ty i sin krafts dagar tillhörde Martin den till synes nu förminskade stam av chefadvokater, som inte bara själva gjorde stora och ingående rättsutredningar, utan också i egen hög person utförde sina klienters

380 ELIEL LÖFGREN.talan inför rätta. Även i denna egenskap var Martin en verklig "leader", som t. o. m. på de allra senaste åren — då affärsjuridiken dock tog mesta delen av hans tid — någon gång hedrade sina yngre kolleger eller deras biträden genom att personligen företräda motparten.
    Sjörätts- och handelsmål voro Martins specialitet, även om han fört åtskilliga remarkabla rättegångar på andra rättsområden. Ett gott handtag gav han, säkerligen en rättfärdig sak, men också ivrarna för ett effektivt försvar i grövre brottmål genom att åtaga sig och med sådan bravur utföra försvaret i det bekanta Norbergska mordmålet.
    Denna mångsidighet i intressen och praktisk erfarenhet, det exempel Martin gav genom sin egen gärning, har förstärkt och vidgat betydelsen av hans arbete för Sveriges advokatsamfund och dess idéer. Ett faktum som säger mer än många ord, är ock, att Martin i sammanlagt sexton år ägt förtroendet att vara först vice ordförande och under senare hälften av denna tid ordförande i advokatsamfundet samt att han i närmare fjorton år tillika lett Stockholmsavdelningens verksamhet.
    Nu är Erik Martin borta. Vi som voro hans vänner, och lärt oss, genom långa år, att hålla av och värdera hans starka och harmoniska personlighet ha knappast någon tröst att hämta i ordstävets försäkran att "ingen är oersättlig". Snarare kan det med fog sägas, att en människa med Erik Martins betydenhet och originalitet icke kan av någon helt ersättas. Men kvar står dock vad han givit. Vännerna äga minnet av hans ljusa leende, hans sonora stämma och hans hjälpsamma, trofasta hand. Och i Sveriges advokatsamfunds liv och historia fortlever hans verk.


Eliel Löfgren.