ERIK SCHALLING: Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige. En rättshistorisk undersökning. Uppsala och Stockholm 1920. 233 s. Kr. 10.00.

 

    I fråga om äganderätten till den kyrkliga jorden i Sverige råda vitt skiftande meningar. Företrädesvis har man dock velat göra gällande, att äganderätten till denna jord skulle tillhöra antingen staten eller kyrkan såsom en helhet (stats- eller nationalkyrkan) eller lokalkyrkan såsom särskild stiftelse eller församlingen. Detta gäller jämväl de ecklesiastika boställena, men har man dock även velat betrakta dem såsom särskilda för sig bestående stiftelser. I dessa avseenden har man ej tillfyllestgörande vägledning av lagstiftningen, ej heller av praxis, då såväl myndigheter som domstolar härutinnan meddelat beslut, som, där man ingått på den teoretiska sidan av saken, synas hava stött sig än på den ena och än på den andra av ovannämnda uppfattningar. Frågan kan ej lösas utan en ingående historisk utredning. Avsikten synes hava varit, att en sådan utredning skulle verkställas genom statens försorg, sedan den nu pågående utredningen angående de ecklesiastika boställena blivit för större delar av Sverige fullbordad. Utan avbidan därå har nu författaren av föreliggande arbete sökt med begagnande av tillgängliga källor lämna en dylik historisk utredning och med ledning därav besvara frågan om äganderätten till den kyrkliga jorden och vissa därmed sammanhängande spörsmål.
    Mot den historiska utredningen synes, om än en eller annan lucka förefinnes, ej i huvudsak någon erinran kunna göras. Den fyller ett länge känt behov och kommer säkerligen att bidraga därtill, att frågan om äganderätten till den kyrkliga jorden hos ämbetsmyndigheter och domstolar får ett mera sakkunnigt bedömande än vad hittills ofta varit fallet. I vad mån myndigheter och domstolar komma att följa författaren i hans försök att med ledning av den historiska utredningen besvara frågan om äganderätten till den kyrkliga jorden, synes däremot mera tveksamt.
    Författaren har sammanfattat sina resultat av den historiska utredningen på i huvudsak följande sätt:
    Vad kyrkorna och deras jord anginge, vore i princip i Sverige de gamla lokalkyrkorna att betrakta såsom självägande stiftelser eller anstalter. Enahanda omdöme syntes i stort sett vara giltigt för de

ANM. AV E. SCHALLING : DEN KYRKL. JORDENS RÄTTSL. STÄLLNING. 383under 15-, 16- och 1700-talen tillkomna kyrkorna. De sedermera tillkomna församlingskyrkornas karaktär av juridiska personer vore däremot i viss mening beroende av sättet för deras tillkomst. Övervägande skäl syntes dock tala för att konstruera dem i analogi med de äldre grupperna, men omständigheterna i det särskilda fallet, lagfartsförhållanden o. dyl., kunde giva anledning till delade, meningar. En viss tvekan kunde särskilt råda beträffande fastigheter, vilka tillagts församling såsom gåva och av församlingen därefter anslagits till ett kyrkligt ändamål, ävensom i fråga om fastigheter, vilka av församling såsom sådan efter 1843 (närmast med skattemedel) inköpts eller använts på enahanda sätt. Avgörande torde bliva en undersökning i varje särskilt fall, vad som avsetts eller skäligen finge anses hava avsetts med upplåtelsen, huruvida församlingen velat bibehålla äganderätten och eventuellt återkalla upplåtelsen, om den komme att utnyttjas i strid mot dess ursprungliga avsikt, eller om dess upplåtelse finge anses hava skett förbehållslöst och för all framtid. Den rättsliga representationen för och högsta vården av kyrka jämte dess egendom utövades av kronan, dock ej för egen räkning utan såsom lokalkyrkans legale ställföreträdare eller organ. I den mån församling genom lagstiftning tillagts representativa egenskaper i avseende å kyrka och dess egendom, vilade denna representationsrätt å förfoganden, som K. M:t vidtagit i följd av sina administrativa befogenheter, och kunde de därför, i den mån de ej voro lagfästa, ensidigt återkallas av K. M:t. Även administrationen eller den ekonomiska förvaltningen i vidsträckt bemärkelse av lokalkyrkan och dess egendom tillkomme kronan och dess organ; den ekonomiska förvaltningen i trängre bemärkelse utövades väl med vissa undantag av församlingen men allenast på grund av delegation från kronans sida.
    Vad boställena anginge, borde de utav dessa, som förskreve sig från medeltiden och icke träffats av den kyrkliga reduktionen, realiter anses äga karaktär av stiftelser, så att varje självägande (ej förlänt) boställe borde betraktas såsom en stiftelse för sig. Giltig anledning förekomme ej att giva de efter reformationens införande enskilt tillkomna en annan ställning. Därest upplåtelsen ställts till kronan eller lokalförsamlingen och ny avhändelse av äganderätten ej därefter skett, kunde dock göras gällande, att ett dylikt boställe icke vore en självständig utan en fiduciarisk stiftelse. Hade församling anslagit en fastighet till boställe, gällde därom vad ovan anförts beträffande på samma sätt tillkommen egentlig kyrkoegendom. Användandet till boställe av sådan egendom förutsatte dock, att avsikt därom på något otvetydigt sätt uttalats. I varje fall kunde församlingen ej utöva de befogenheter, som i regel tillkomma en ägare, i och med det K. M:t fastställt boställets användning för sitt ändamål. Upphörde det avsedda ändamålet, finge det bero på omständigheterna, huruvida församlingen kunde inträda i sin dispositionsrätt, i vilket fall stiftelsen förfölle. De boställen, som av kronan upplåtits, måste dock anses i regel hava bibehållit sin krononatur, så att ägande-

384 GABRIEL THULIN.rätten därav fortfarande tillkomme kronan. I den mån de prästerliga privilegierna fortfarande ägde bestånd, kunde dylika boställen emellertid betraktas såsom ett slags villkorliga stiftelser, men om privilegierna upphävdes, skulle detta innebära, att boställena kunde återkallas till kronans fria disposition. Även beträffande boställena tillkomme den legala representationen eller ställföreträdarskapet kronan och dess organ. I den mån 1910 års lagstiftning trädde i tilllämpning komme detta beträffande de prästerliga boställena att gälla jämväl den ekonomiska förvaltningen. Undantag härutinnan utgjorde endast de s. k. prästgårdarna — bostadshus jämte tillhörande tomter och trädgårdar — som disponerades av tjänstinnehavarna.
    Kyrkofonden vore att betrakta såsom en i lagstiftningsväg och med tillämpning av kronans förvaltningsmyndighet tillskapad anstalt eller stiftelse av offentlig karaktär, ägnad ett för den prästerliga organisationen gemensamt ändamål. Detsamma borde gälla biskopslöneregleringsfonden.
    Författaren har sålunda i huvudsak anslutit sig till den uppfattningen, att äganderätten till kyrkan och den egentliga kyrkoegendomen tillhörde kyrkan såsom ett från församlingen skilt rättssubjekt, vars talan fördes av kronan, samt att de ecklesiastika boställena vore att betrakta såsom särskilda från lokalkyrkorna och församlingarna skilda rättssubjekt, likaledes representerade av kronan. Författaren har därmed tagit avstånd från uppfattningen, att staten eller kyrkan såsom helhet (stats- eller nationalkyrkan) vore att betrakta såsom ägare till den kyrkliga jorden, och ansett kyrkorna och boställena även efter församlingsbegreppets utveckling fortfarande böra behandlas såsom särskilda från församlingarna skilda rättssubjekt. Den sålunda uppgjorda konstruktionen har dock ej kunnat konsekvent genomföras, utan har i vissa fall statens eller församlingarnas äganderätt till den kyrkliga jorden måst erkännas.
    Å den bevisföring författaren använt anser jag mig icke i en kort recension kunna ingå mera i detalj. Av vad han anfört synes mig emellertid tydligt ådagalagt, att den historiska utredningen icke giver stöd för kronans äganderätt till den kyrkliga jorden. Undantag därutinnan utgör endast sådan kyrklig jord, som efter reformationen av kronan upplåtits (s. k. förläningsjord). Tvekan kan dock råda, om, på sätt författaren angivit, de prästerliga privilegiernas upphävande skulle kunna innebära, att av kronan till prästerskapet upplåten sådan förläningsjord utan vidare må återkallas till kronans fria disposition. Någon anledning synes ej heller för närvarande föreligga att uppgöra en konstruktion, enligt vilken kyrkan såsom helhet skulle betraktas såsom den kyrkliga jordens ägare, om än särskilt beträffande kyrkofonden en sådan konstruktion skulle medföra vissa fördelar. Beträffande den egentliga kyrkoegendomen gäller därför frågan närmast, om den skall anses tillhöra kyrkan såsom ett från församlingen skilt rättssubjekt, representerat av kronan, eller församlingen. Man måste väl giva författaren rätt därutinnan, att den historiska utredningen givit stöd för det betraktelsesätt, enligt vilket

ANM. AV E. SCHALLING: DEN KYRKL. JORDENS RÄTTSL. STÄLLNING. 385äganderätten till den egentliga kyrkoegendomen skulle tillkomma kyrkan såsom ett särskilt rättssubjekt. Författaren har emellertid på åtskilliga ställen uppvisat, hurusom, i samma mån församlingsbegreppet utvecklades, icke blott den allmänna meningen utan även lagstiftningen samt myndigheter och domstolar synas hava i ej ringa utsträckning anslutit sig till den meningen, att de rättigheter, som under statens kontroll tillkommit kyrkorna såsom särskilda rättssubjekt, med bibehållande av samma kontroll övergått på församlingarna. Författaren synes väl närmast hava utgått från, att detta berott på förbiseende eller bristande kännedom om den historiska utvecklingen samt att realiter någon förändring ej åsyftats. För egen del tror jag att, då det gäller den egentliga kyrkoegendomen, vilken i vårt land, liksom boställena, företrädesvis tillkommit genom socknemännens försorg, en sådan ändrad uppfattning ej kan anses strida mot den historiska utvecklingen eller, om statens kontroll bibehölles, kränka det allmännas intresse. Tvärtom undvikas därigenom flera av de svårigheter, som möta vid genomförande av författarens konstruktion. Man behöver endast tänka på ett sådant fall, då en gammal kyrkogård utvidgats tid efter annan. En del av kyrkogården skulle då tillhöra kyrkan, en annan del åter församlingen, beroende på, om utvidgningen skett, sedan församlingsbegreppet erhållit av författaren fordrad utveckling.
    I varje fall måste det bero på ett förbiseende, då författaren angivit år 1843 såsom den tidpunkt, då församlingsbegreppet först erhållit sådan utveckling. Redan vida tidigare hade församlingarna erhållit sådana befogenheter och skyldigheter, att de i förevarande avseende kunnat inträda i kyrkans ställe.
    Vad ovan anförts äger väl i huvudsak motsvarande tillämpning även å de ecklesiastika boställena, vare sig man utgår från den uppfattningen, att dessa tillhört kyrkorna såsom särskilda rättssubjekt, eller betraktar dem såsom särskilda rättssubjekt. Den förra uppfattningen synes särskilt hava gällt klockarboställena. Genom 1910 års lagstiftning angående prästerskapets avlöning hava emellertid beträffande de prästerliga boställena sådana bestämmelser meddelats, att större svårighet än förut möter att angiva, vem äganderätten till dessa rätteligen skall anses tillhöra.
    Frågan om äganderätten till den kyrkliga jorden får sin största betydelse vid en eventuell skilsmässa mellan stat och kyrka, om vid en sådan skilsmässa rätt och ej våld skall vara utslagsgivande, men frågan är även under nuvarande förhållanden av stor vikt, icke minst med hänsyn till lagfartsförhållandena, därest väckt fråga om beredande av möjlighet till lagfart jämväl å sådan kyrklig jord, vartill upplåtelsehandlingar saknas, vinner beaktande.
    Särskilt upplysande torde vara ett av författaren i korthet i en not omnämnt rättsfall beträffande Jakobs församling i Stockholm, och jag skall därför för detta lämna en kort redogörelse:
    Redan under medeltiden existerade Jakobs kyrka med kyrkogård. Efter reformationen nedrevs kyrkan med hänsyn till huvudstadens

 

Svensk Juristtidning 1921.

386 GABRIEL THULIN.försvar och för att förskaffa tegel till stadsmurens uppbyggande, men kyrkotomten och kyrkogården användes, åtminstone delvis, alltjämt till begravningsplats. Så kom ganska snart den tid, då det åter blev nödvändigt att uppbygga en kyrka för denna trakt av staden. Den stod färdig år 1643, då Jakobs församling blev eget gäll. Följande år inköptes en tomt till prästgård, som det synes huvudsakligen genom insamlade medel, och tillkom sedan Johannes kapell.
    År 1907 delades Jakobs och Johannes församling i två pastorat, det ena bestående av Jakobs församling och det andra av Johannes församling. I samband med denna delning överlät den gemensamma församlingen på Jakobs församling äganderätten till den gamla kyrkogården och kyrkotomten ävensom prästgårdstomten. Så sökte Jakobs församling vid rådhusrätten lagfart å dessa områden, och advokatfiskalsämbetet i kammarkollegium blev hört.
    Beträffande kyrkogården med kyrkotomten gjorde ämbetet mot denna ansökan den erinran, att kronan till ifrågavarande områden ägde bättre rätt än Jakobs kyrka eller församling, För det fall att rådhusrätten icke skulle anse, att kronan vore ägare till fastigheten, gjorde ämbetet gällande, att bättre rätt i förhållande till församlingen tillkomme Jakobs kyrka, vilken vore att anse såsom ett särskilt rättssubjekt, representerat av K. M:t och kronan. Advokatfiskalsämbetet gick därvid ut från, att Jakobs församling, som bestått sedan 1643, i rättslig väg icke existerat, förrän kommunalförordningen tillkom på 1800-talet. I fråga om prästgårdstomten gjorde advokatfiskalsämbetet gällande, att även beträffande denna bättre rätt i förhållande till församlingen tillkomme Jakobs kyrka, vilken vore att anse såsom särskilt rättssubjekt, representerat av K. M:t och kronan.
    Jakobs församling gjorde en fullständig utredning och gendrev, som det vill synas, de skäl, som åberopats av advokatfiskalsämbetet. Men rådhusrätten hade icke annat att göra, än att som tvistig hänvisa saken till domstol. Lagfartsansökningen blev sålunda ej bifallen, och ännu i dag vet Jakobs församling icke, om det är församlingen eller kronan eller kyrkan såsom ett av K. M:t och kronan representerat rättssubjekt, som har äganderätten till församlingens kyrkotomt och kyrkogård, på vilken den dyrbara kyrkan blivit uppförd och där församlingens märkesmän fått sina gravar, och ännu i dag vet icke Jakobs församling, om det är församlingen eller kyrkan såsom ett av K. M:t och kronan representerat rättssubjekt, som har äganderätt till boställstomten, därå församlingen nu uppfört sitt dyrbara församlingshus.
    Jag kan undra, vad våra församlingar på landsbygden skulle säga, om man ville för dem söka förklara, att det icke vore församlingarna utan kronan eller kyrkan såsom ett rättssubjekt representerat icke av församlingen utan av K. M:t och kronan, som hade äganderätten till deras gamla kyrkotomter och kyrkogårdar.


Gabriel Thulin.