Det nya proportionella valsättet. I november 1919 uppdrogs åt tillkallade sakkunniga att biträda inom justitiedepartementet med verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande de ändringar i gällande bestämmelser om proportionella val, som för avhjälpande av bristerna i valsättet kunde anses påkallade, ävensom rörande vissa därmed sammanhängande ämnen. Sedan de sakkunniga den 18 april 1921 avgivit betänkande (II) angående det proportionella valsättet vid val till riksdagen, förelade K. M:t i proposition nr 353 årets riksdag ett på de sakkunnigas betänkande grundat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen. Berörda förslag blev av riksdagen i huvudsak antaget. Den nya lagen utfärdades den 17 juni 1921 (nr 316) och trädde i kraft den 1 juli samma år.
I den riksdagsskrivelse (1918 nr 226), som närmast föranledde ifrågavarande utredning, framhöllos med avseende främst å valen till andra kammaren tre huvudfrågor, vilka särskilt borde komma till beaktande, nämligen 1:o) åstadkommande av en exaktare proportionell representation, 2:o) skydd för partibeteckningar samt 3:o) en bättre ordning för platsernas fördelning inom partierna. I anledning härav föreslogo de sakkunniga i fråga om valen till andra kammaren 1:o) förstoring av valkretsarna, 2:o) partibeteckningarnas avskaffande och införande av officiellt kandidatnominerings- och förbundsförfarande samt 3:o) nya bestämmelser angående platstillsättningen inom partierna. Dessutom föreslogo de sakkunniga — som i ett särskilt kapitel om "parti- eller personmetod" principiellt gåvo sin anslutning till den senare, ehuru de av praktiska skäl ansågo sig icke böra framställa förslag om en sådan till omedelbart antagande — ett institut, benämnt "personröstning med subsidiär liströstning" och utgörande ett personmetodiskt inslag i det i övrigt partimetodiska systemet. Av dessa förslag upptog den kungl. propositionen endast förslagen rörande valkretsindelningen och sammanräkningsförfarandet. De övriga ansågos innebära så vittgående nyheter, att dels dessa nyheter krävde ett grundligare övervägande än som i betraktande av den långt framskridna tiden blivit möjligt, dels under alla förhållanden deras omedelbara genomförande kunde tänkas vålla svårigheter vid tillämpningen. I fråga om andrakammarvalen avser den nya lagen således — frånsett mindre detaljändringar — dels att genom förstoring av valkretsarna åstadkomma en rättvisare fördelning av platserna mellan partierna dels ock att genom ändrat sammanräkningsförfarande ernå en rättvisare platstillsättning inom partierna.
Beträffande valen till första kammaren var de sakkunnigas förslag icke så genomgripande som i fråga om andrakammarvalen. Officiellt kandidatnominerings- och förbundsförfarande samt "personröstning med subsidiär liströstning" ingingo icke i förslaget rörande förstakammarvalen. Partibeteckningarna bibehöllos. Åsättande av partibeteckning å valsedlarna gjordes emellertid obligatoriskt. Förslagets väsentliga nyheter med hänsyn till förstakammarvalen voro
samma ändringar i sammanräkningsmetoden som för andrakammarvalens del samt nya stadganden angående ersättarevalen1. De senare avsågo att höja intresset för ersättarevalet och inneburo, dels att vid val till ledamöter av första kammaren sammanräkning för utseende av efterträdare icke skulle uppskjutas tills ledighet inträffat utan för varje riksdagsman företagas i omedelbart sammanhang med det ordinarie valet, dels ock att genom en särskild form för valsedelns utfyllande möjlighet skulle beredas att åt den ordinarie representanten giva en efterträdare av samma åsikts- eller intressenyans.
I fråga om valen till första kammaren överensstämmer K. M:ts förslag fullständigt med de sakkunnigas. I konstitutionsutskottet gjordes emellertid gällande, att sammanräkning för utseende av efterträdare borde liksom förut ske först vid uppkommande ledighet; och blev lagförslaget omarbetat i enlighet härmed.
Efter att med siffror hava påvisat, att vid valen till andra kammaren fördelningen av platserna mellan partierna ur strängt proportionell synpunkt icke varit fullt tillfredsställande, i det att i allmänhet de större partierna något gynnats på de mindre partiernas bekostnad, underkasta de sakkunniga i sitt betänkande de åtgärder, som kunna komma i fråga till proportionalitetens förbättrande, en ingående granskning. De komma därvid endast i fråga om valkretsarnas förstorande till positivt resultat.
Det ligger, såsom de sakkunniga påpeka, i sakens natur, att ju mindre valkretsarna äro, desto mindre exakt måste den proportionella valmetoden verka med avseende på fördelningen av representantplatserna. Också har i vårt land krav på stora valkretsar — i allmänhet länen såsom valkretsar — redan från början gjorts gällande i diskussionen om det proportionella valsättet. Å andra sidan har man hyst betänkligheter mot att införa alltför stora valkretsar. Mot de stora valkretsarna har såsom huvudargument anförts, att valmännen i sådana ej kunde komma i den personliga beröring vare sig med varandra eller med kandidaterna, som vore önskvärd, och att valen alltför mycket komme att läggas i händerna på valledningen.
Vid det proportionella valsättets införande år 1909 blev valkretsarnas antal 56. Då man på den tiden räknade med endast tre partier, kunde denna valkretsindelning anses jämförelsevis tillfredsställande, ehuru enligt densamma flertalet (40) valkretsar ägde utse endast 3—4 representanter vardera. Sedan dess har emellertid partiernas antal ökats till det dubbla och därmed skälen för införande av större valkretsar vuxit i styrka. Å andra sidan hava genom den nya sammanräkningsmetoden vissa med de större valkretsarna förenade vanskligheter kunnat avsevärt reduceras.
Enligt den nya lagen är länsindelningen tämligen konsekvent
genomförd. Endast i fråga om tre län göres avvikelse från densamma, i det Göteborgs stad samt Malmöhus läns större städer äro utbrutna ur sina respektive län, varjämte en uppdelning ägt rum av Älvsborgs län i två valkretsar. Då härtill lägges Stockholms stad, som utgör en valkrets, blir antalet valkretsar 28. Antalet representanter i varje valkrets varierar från 3 till 16 men är i allmänhet 6—10.
Nyheterna i det enligt den nya lagen liksom förut för båda kamrarna gemensamma sammanräkningsförfarandet1 hänföra sig, som nämnt, till ordnandet av kandidatnamnen inom partierna, platstillsättningen inom partierna. Platsfördelningen mellan partierna sker såsom förut enligt d'Hondts bekanta regel i den avfattning, som Phragmén, för att göra regeln tillämplig, då olika väljaregrupper uppträda med gemensamma namn, givit densamma. I bestämmelserna om platsfördelningen mellan partierna gör den nya lagen ej annan ändring än som påkallas därav, att den praktiskt betydelselösa rätten att rösta utan partibeteckning — även vid valen till andra kammaren — upphävts.
Innebörden av de förutvarande bestämmelserna angående platstillsättningen inom partierna var, som bekant, följande. Sedan valsedlarna ordnats efter partibeteckning, skulle inom varje parti, till den utsträckning, som för utseendet av stadgat antal riksdagsmän var nödig, genom särskilda sammanräkningar bestämmas ordning mellan de namn å partiets valsedlar, vilka avsågo själva riksdagsmannavalet.
Därvid skulle iakttagas:
1) Upptogo valsedlar till antal av mer än hälften av hela antalet valsedlar inom partiet (partiets rösttal) samma första namn, blev detta namn det första i ordningen; upptogo valsedlar, som hade samma första namn och utgjorde mer än ⅔ av partiets rösttal, jämväl samma andra namn, blev detta namn det andra i ordningen; upptogo valsedlar, som hade samma första och samma andra namn samt utgjorde mer än ¾ av partiets rösttal, jämväl samma tredje namn, blev detta namn det tredje i ordningen; o. s. v. efter samma grunder. — Detta är den s. k. rangordningsregeln.
2) I den mån ordningen inom ett parti icke kunde bestämmas genom sammanräkningar enligt rangordningsregeln, skulle den s. k. reduktionsregeln tillämpas. Dess innebörd var följande: Vid första sammanräkningen gällde varje valsedel såsom hel röst. Det namn, som fått högsta rösttalet, blev det första i ordningen. Vid varje följande sammanräkning gällde valsedel såsom hel röst, där icke något av de namn å sedeln, vilka avsågo själva riksdagsmannavalet, erhållit rum i ordningen. Annan valsedel gällde som halv röst, där ett av dessa namn erhållit rum i ordningen, såsom tredjedels
röst, där två av namnen uppförts i ordningen; såsom fjärdedels röst, där tre av namnen uppförts i ordningen; o. s. v. efter samma grund. För varje gång kom det namn närmast i ordningen, som erhållit högsta rösttalet. Namnens ordningsföljd å valsedeln inverkade således icke.
Bristerna i detta system sammanhänga med dualismen i förfaringssättet och reduktionsförfarandets alltför summariska behandling av platsberäkningen. Erfarenheten har visat, att valmännen vid röstningen uteslutande haft rangordningsregeln för ögonen. I allmänhet är det ju också omöjligt för valmännen att beräkna, om och på vilket stadium i uträkningsförfarandet en omkastning från rangordningsregeln till reduktionsregeln skall inträffa. När det så till följd av röstsplittring sker och namnen i stället för att komma i betraktande i den ordning, vari de uppställts å sedlarna, anses såsom likvärdiga, blir ofta följden ett personval, som ingen egentligen tänkt sig. Så har det inträffat, att en kandidat, som ett antal väljare inom partiet önskat se vald framför en annan, blivit övervunnen av denne senare på grund huvudsakligen av dessa väljares röster. Detta har särskilt varit fallet, då två i verkligheten skilda partier ingått kartell och röstat under samma partibeteckning. Därtill kommer, att reduktionsregeln förbiser betydelsen av de gemensamma namnen å valsedlarna på ett sätt, som gör, att reduktionen av valsedlarnas röstkraft efter en platstillsättning i vissa fall blir för stark, i andra för svag.
För att råda bot å de brister, som sålunda vidlåda det förut tillämpade systemet vid platstillsättningen inom partierna, inför den nya lagen, i nära anslutning till den av 1911 års proportionsvalssakkunniga framlagda metoden, dels absolut rangordning mellan de namn å partiets valsedlar, som avse själva riksdagsmannavalet,1 dels ock en mera rationell beräkning av röstförbrukningen.
Den absoluta rangordningen innebär, att hänsyn icke får tagas till ett å valsedeln lägre stående namn, förrän de högre stående erhållit plats. Den nya beräkningen av röstförbrukningen är byggd på den grundsatsen, att den röstmängd, som tages i anspråk för tillsättandet av en plats, är densamma, vare sig platsen tillsättes av en fraktion ensam eller av flera fraktioner gemensamt, och att denna röstmängd fördelas lika på varje röstenhet, så att platsens tillsättande i likamån åstadkommes av varje därvid gällande röst.
I anslutning till ett exempel skall nu lämnas en kortfattad redogörelse för de nya bestämmelserna angående platstillsättningen inom partierna. Exemplet avser ett val till första kammaren, vid vilket för ett parti avgivits 38 valsedlar av följande olika typer.
| typ | i | ii | iii | iv | v | vi | vii | |
|---|
| | 10 | 10 | 1 | 1 | 4 | 6 | 6 | =38 |
|---|
| | A | A | A | A | B | D | E | |
|---|
| | B | C | D | | | | D | |
|---|
| | C | D | | | | | | |
|---|
| | D | | | | | | | |
|---|
Liksom enligt förut gällande metod bestämmes ordningen mellan namnen genom särskilda sammanräkningar. Vid varje sammanräkning gäller valsedel allenast för ett namn, nämligen det, som står främst bland dem, vilka ännu ej erhållit plats i ordningen.
Vid första sammanräkningen föras de valsedlar ihop, som hava samma första namn. Sålunda uppstå i exemplet grupperna A med 22, B med 4, D med 6 och E med 6 röster. Nämnda rösttal äro även jämförelsetal för motsvarande namn. Första platsen tillkommer alltså namnet A.
Vid andra sammanräkningen ordnas de sedlar, vilkas första namn erhållit första platsen, i nya grupper efter närmast stående namn, och uträknas antalet sedlar i varje sådan grupp (gruppens rösttal). Av A-gruppen fås sålunda en B-grupp med 10 röster, en C-grupp med 10 röster, en D-grupp med 1 röst och en grupp utan namn. Övriga sedelgrupper lämnas orörda från första sammanräkningen. Härefter beräknas rösttal för de namn, för vilka finnas gällande valsedlar. Dessa namn äro B, C, D och E. Rösttalet för ett namn är lika med rösttalet för den grupp eller sammanlagda rösttalet för de grupper, vilkas valsedlar gälla för namnet. De ifrågavarande namnens rösttal bliva således, B:s 14, C:s 10, D:s 7 och E:s 6. Dessutom fås rösttalet 1 för beteckningen "utan namn". Vidare beräknas den del, envar av de vid andra sammanräkningen nybildade grupperna tagit i första platsens besättande; och finner man denna andel (gruppens platstal) genom att dela gruppens rösttal med jämförelsetalet för det namn, som erhöll första platsen. Platstalet blir alltså för den nya B-gruppen 10/22 = 0.45 1, för C-gruppen 10/22 = 0.45, för den nya D-gruppen 1/22 = 0.042 och för gruppen utan namn 1/22 = 0.04. Slutligen beräknas jämförelsetal för namnen B, C, D och E. Rösttalen för dessa namn kunna betraktas som rösttal för de olika grupper, som tävla om andra platsen. Utdelningen sker enligt d*Hondt-Phragméns regel: Varje grupps rösttal delas med det antal platser, gruppen förut erhållit, ökat med 1. Där icke grupp av valsedlar, som gälla för namnet, deltagit i besättandet av första platsen, är namnets jämförelsetal således lika med dess rösttal. Har grupp av valsedlar, som gälla för namnet, deltagit i besättandet av första platsen, erhålles namnets jämförelsetal, genom att dela dess rösttal med gruppens platstal, ökat med 1. Jämförelsetalen i förevarande exempel bliva sålunda för B 14/0.45 + 1 = 9.65, för C 10/0.45 + 1 = 6.89, för D 7/0.04 + 1 = 6.73 och för E 6. B erhåller andra platsen i ordningen.
Vid tredje sammanräkningen ordnas de valsedlar, som vid andra
sammanräkningen gällde för namnet B, i nya grupper efter de främsta vid tredje sammanräkningen oplacerade namnen; och uppstå sålunda i exemplet en C-grupp med 10 röster och en grupp utan namn med 4 röster. Platstalet för den nya C-gruppen fås genom att dela gruppens rösttal med jämförelsetalet för det namn, som erhöll andra platsen, och blir alltså 10/9.65 = 1.03. Uträkning av rösttal och jämförelsetal för de namn, för vilka finnas gällande valsedlar, sker vid tredje sammanräkningen på sätt förut angivits i fråga om andra sammanräkningen. Rösttalen bliva således för C 10 + 10 = 20, för D 7, för E 6 och för beteckningen "utan namn" 1 + 4 = 5. Vid uträkningen av jämförelsetal för ett namn är emellertid att märka, att vid tredje sammanräkningen två grupper av valsedlar, som gälla för namnet, kunna hava deltagit i besättandet av förut utdelad plats och att, om så är förhållandet, namnets rösttal skall delas med dessa gruppers sammanlagda platstal, ökat med 1. Så har den vid andra sammanräkningen bildade C-gruppen besatt 0.45 plats och den senast bildade C-gruppen 1.03 plats. Jämförelsetalet för C blir alltså 20/0.45 + 1.03 + 1 = 8.06. För D blir jämförelsetalet 7/0.04 + 1 = 6.73 och för E 6. C erhåller tredje platsen.
På enahanda sätt förfares vid följande sammanräkningar.
Förfarandet kan förefalla svårfattligt för väljare och valförrättare. Det innebär dock ett följdriktigt genomförande med avseende på platstillsättningen inom partierna av den i tolv år vid platsfördelningen mellan partierna tillämpade principen, med vilken väljarna enligt vad erfarenheten givit vid handen äro fullt förtrogna. Då härtill kommer, att väljarna nått det gamla önskemålet, att valsedeln alltid gäller för namnen i den ordning, vari de uppförts å sedeln, torde kunna påräknas, att väljarna skola finna sig väl till rätta med de nya bestämmelserna. De kunna rösta såsom de förut plägat göra, men slippa de obehagliga överraskningarna. Vad valförrättarna beträffar har till följd av metodens enhetlighet och konsekvens kunnat i formulär och anvisningar (k. kung. den 18 juli 1921 nr 422) åstadkommas en så genomgående förenkling och systematisering med avseende å sammanräkningsarbetet, att hela förfarandet torde kunna försiggå fullkomligt mekaniskt och med vida mindre omgång än det förutvarande förfarandet. Platstal och jämförelsetal behöva ej alltid beräknas, och, när uträkning måste ske, kan den i allmänhet göras approximativt. Under vissa förhållanden kan för övrigt tillämpas ett mycket enklare förfaringssätt, utan både platstal och jämförelsetal. Skulle nämligen vid andra sammanräkningen rösttalet för något av de namn, för vilka finnas gällande valsedlar, vara mer än dubbelt så stort som rösttalet för varje annat sådant namn, är tydligt, eftersom divisorn för beräkning av jämförelsetal vid andra sammanräkningen aldrig kan vara större än 2, att jämförelsetalet för det förra namnet i varje fall skulle bliva större än för vart och ett av
de andra. Andra platsen kan då utan vidare tilldelas förstberörda namn. På samma sätt kan ju vid tredje sammanräkningen aldrig komma i fråga att dividera med högre tal än 3; har alltså något namn då ett rösttal mer än 3 gånger så stort som det därnäst största, kan detta namn utan vidare tilldelas tredje platsen. Såvitt man får döma efter resultaten av de enligt den gamla metoden förrättade valen, torde i det stora flertalet fall platserna kunna utdelas enligt denna enklare regel. Särskilt vid riksdagsmannavalen hava ju de allra flesta mandaten kunnat utdelas med tillämpning av rangordningsregeln, och den nu berörda förenklade regeln ("hjälpregeln") uppställer för sin tillämplighet mindre stränga förutsättningar än rangordningsregeln gör. I det anförda exemplet är vid fjärde sammanräkningen D:s rösttal, 27, mer än 4 gånger så stort som E:s rösttal, 6. Hjälpregeln är således tillämplig vid denna sammanräkning.
Förut gällande bestämmelser rörande ersättareval göra i viss mån ersättareskapet till ett personligt sådant. Den nya lagen vill emellertid förstärka personmomentet vid ersättareval till första kammaren. Valmannen skall nämligen, ifall han önskar viss bestämd person till ersättare åt viss bestämd ledamot, kunna göra en sådan önskan gällande vid röstningen. Fördenskull har stadgats visst formulär för valsedel vid val till första kammaren. Valsedel skall — nedanför plats för partibeteckningen — vara uppdelad i en vänsterkolumn och en högerkolumn, vardera upptagande erforderligt antal särskilda rum på så sätt, att rummen i de båda kolumnerna svara mot varandra. Den vänstra kolumnen är avsedd för själva riksdagsmannavalet. I den mån de därstädes upptagna namnen icke tagas i anspråk för nämnda val, gälla de dock även val av efterträdare. Den högra kolumnen avser uteslutande efterträdarevalet. I den vänstra kolumnen skola namnen uppföras vart för sig i de särskilda rummen. För efterträdarevalet må dessutom i motsvarande rum i den högra kolumnen uppföras högst två namn för vart och ett av de i den vänstra kolumnen upptagna namnen.
Upptagande av namn i den högra kolumnen är icke obligatoriskt. Lämnas den tom, har valmannen icke därmed avsagt sig inflytande på efterträdarevalet utan endast avstått från att rösta på personliga ersättare åt de utsedda riksdagsmännen. Den förut gällande ordningen kommer då till användning uti ifrågavarande hänseende. Har valmannen däremot uppfört namn i den högra kolumnen, skola dessa i första hand tagas i betraktande vid utseende av efterträdare åt de respektive riksdagsmännen. Rangordningen emellan namnen vid ersättarevalet är nämligen följande:
1) det namn, som står främst av de för ifrågavarande riksdagsman särskilt upptagna efterträdarenamnen;
2) det namn för själva riksdagsmannavalet, som står främst å sedeln;
3) det namn, som står främst bland samtliga efterträdarenamnen å sedeln.
Genom valkretsförstoringen och det nya sammanräkningsförfarandet hava för andrakammarvalens del två av de i ovannämnda riksdagsskrivelse uttalade önskemålen blivit tillgodosedda. Det tredje önskemålet, angående skydd för partibeteckningar, är däremot ouppfyllt. Den absoluta rangordningen och på visst sätt även den nya valkretsindelningen torde till och med vara ägnade att skärpa vådan av missbrukade partibeteckningar. För att råda bot härutinnan föreslogo de sakkunniga, såsom nämnts, partibeteckningarnas avskaffande och ersättande med officiell nominering och officiellt förbundsförfarande. Den kungl. propositionen räknar också med den möjligheten, att reformens fullständigande i berörda hänseende kan bliva erforderligt; och även inom riksdagen synes man, rätt allmänt, vara beredd härpå, så mycket hellre som de officiella valförberedelserna även i andra avseenden skulle medföra betydande fördelar, icke minst såsom en motvikt mot valkretsförstoringens tendens till personmomentets försvagande. Å andra sidan framfördes i riksdagen krav på ett mera positivt tillgodoseende av personmomentet än ifrågavarande fortsättning av reformen — även med "personröstning med subsidiär liströstning" — förmenades kunna skänka. I sådant syfte höjdes många röster för återgång till majoritetsval. En i andra kammaren väckt motion gick därpå ut. Den av de sakkunniga antydda utvägen ur partibundenheten vid valen, nämligen en konsekvent övergång till den hittills endast inom den brittiska världen tillämpade rena personmetoden, synes däremot icke hava tilldragit sig någon uppmärksamhet i riksdagen. Kanske hör dock denna metod mera än majoritetsvalet framtiden till.
Hadar Kylander.