FRANCIS HAGERUP †.

 

Han föll på sin post i sitt fosterlands tjänst, mitt under arbetet nådde honom döden utan föregående sjukdom eller avmattning. Han var en stor man bland nordiska jurister, en av de få bland dessa, vars namn var känt utom skandinaviska gränser. Sina sista år levde han i Sveriges huvudstad, svenska jurister minnas honom nästan som en av deras egna. I korta drag skall därför hans bild hugfästas i denna deras tidskrift.
    George Francis Hagerup var född den 22 januari 1853. Han begynte 1870 sina universitetsstudier med medicin och tog inom denna fakultet sin första examen, men han övergick efter några år till juridiken och avlade ämbetsexamen 1876. Han tillbragte därefter ett studieår i utlandet och hade så ett år anställning som fullmäktig hos en sorenskriver på landet. 1879 fästes han som stipendiat i juridik vid universitetet. 1885 blev han jurisdoktor på en avhandling om traditionens betydelse vid överlåtelse av äganderätt till lösöre, blev samma år tillförordnad och 1887 ordinarie professor i retsvidenskab. Sin professur bibehöll han ända till 1906, då han som minister i Köpenhamn inträdde på den diplomatiska banan.
    Hagerup hade sällsynta förutsättningar för den akademiska lärarebanan. Född talare, klar och medryckande, var han en föreläsare som få, och han har säkerligen utövat ett stort inflytande på de generationer av norska jurister, som varit hans åhörare. Men han utvecklade samtidigt en vetenskaplig produktion så omfattande som väl knappast någon annan nordisk rättslärd haft att framte. Först på civilrättens område; utom omförmälda doktorsavhandling märkas här de betydande arbetena "om kjöb og salg" och "den norske panteret", båda utkomna i nya upplagor. Snart nog måste han övertaga professuren i straffrätt och processrätt, och han har även på dessa områden lämnat efter sig värdiga litterära minnesmärken. I utgivna föreläsningar har han fullständigt behandlat såväl

 

Svensk Juristtidning 1921.

civil- som straffprocessen, även dessa arbeten utkomna i nya upplagor — den sista av civilprocessen (utg. 1919 tillsammans med P. I. Paulsen) grundad på den nya rättegångsordning, vid vilken han själv efter Getz' död fått lägga handen. Inom straffrätten offentliggjorde han ett par omfattande monografier, inom norska kriminalistföreningen framförde han straffrättsliga frågor av stor betydelse genom föredrag och inlägg, vilka infördes i föreningens förhandlingar, och han förberedde på grundval av föreläsningar en systematisk framställning av straffrätten, av vilken dock först senare första delen utkom. Slutligen skall såsom en frukt av hans akademiska verksamhet nämnas hans förträffliga retsencyklopædi.
    En insats av utomordentlig betydelse för nordisk rättsforskning och nordiskt rättsliv gjorde Hagerup 1887, då han grundade Tidsskrift for Retsvidenskab. Denna publikation var ett ständigt och kärt föremål för hans tankar och nitälskan, var han än färdades — i stortinget, i statsrådssalen, på kongresser i främmande land — och otrolig var den möda, han underkastade sig för att den skulle bliva vad han ville att den skulle vara. Han själv lämnade rikliga och intresseväckande bidrag; hans introduktion till densamma: "Om den nyere retsvidenskabs karakter" kan väl i sitt slag betecknas såsom något av det mest glänsande, nordisk rättslitteratur har att uppvisa. De flesta av dessa bidrag äro senare intagna i "udvalgte mindre juridiske avhandlinger". Men han var också outtröttlig i att vända sig till andra om medverkan, och hans stora auktoritet lyckades åstadkomma vad väl ingen annan skulle hava förmått. Om denna tidskrift, varav nu 33 årgångar föreligga avslutade, kan uthärda jämförelse med motsvarande publikationer i andra länder, är förtjänsten uteslutande hans. Han var tidskriftens själ.
    För Hagerup var det en stor lycka och glädje, att när han fästes vid universitetet han där blev kollega med sin vän ända från skolan Bernhard Getz. De samarbetade i det vackraste broderskap. Ofta nog har man hört frågas, vilkendera av dem borde anses som den främste. En fråga utan verkligt intresse; åt stormän skall man glädjas utan att försöka jämföra dem med mätsticka. De voro i mycket skilda naturer. Getz var redan när han avslutade sina universitetsstudier en färdig vetenskapsman; hans vistelse i utlandet, för övrigt ganska kort,

var mer en självreflektionens än de receptiva studiernas tid. När han vid fem och tjugo år såsom sökande till en professur framträdde som författare var han redan mästaren. Hagerup gick en längre väg. Han gick i den tyska vetenskapens skola, under sin vistelse i Tyskland mottog han ett starkt intryck av den rättsvetenskap, SAVIGNY,  IHERING ochWINDSCHEID utdanat på den romerska rättens grund. Men om han än var lärjunge i denna skola och bekände sig såsom sådan, blev han ingen eftersägare, han byggde självständigt på grunden och skapade så sin vetenskapliga egenart. Han ägde icke Getz' intuitiva skärpa och upptäckarblick. Men han hade en vid syn över rättslivet, han betraktade icke rättsinstituten såsom fristående företeelser utan såg dem i deras sammanhang med varandra och med kulturen i dess helhet. Det är denna vidsynthet, denna rikedom på synpunkter, som lyfter hans juridiska alstring till ett så högt plan. Men han förirrar sig aldrig i allmänna spekulationer, förlorar icke fotfäste på verklighetens mark. Det är konstruktion på grundval av den fylligaste induktion. Och de klara tankarna bäras av en stilkonst, som icke överträffas av någon annan nordisk författares på detta område. Det är väl knappast något av Hagerups större arbeten, om vilket icke kan sägas att det betecknar ett vetenskapligt framsteg, och många äro för visso de jurister, även utom Norge, vilka hava honom att tacka för väckande intryck och bestämmande ledning. Ett vackert bevis på hans vetenskapliga mångsidighet och djup lämnar hans bidrag "Rätt och kultur" i samlingsverket Det nittonde århundradet — en framställning, som väl ingen bland nu levande nordiska jurister kunnat utföra så som han. — Rikt har också det erkännande varit, som ägnats honom inom vetenskapens värld även utanför Norge; han var hedersdoktor i Uppsala, Lund och Leipzig, ledamot av den svenska vetenskapsakademien och innehavare av den danska Örstedsmedaljen i guld.
    När man överblickar Hagerups vetenskapliga alstring, såom fångsrik och så mångskiftande — ovan gjorda uppräknande är långt från fullständigt — skulle man vara benägen att tro den vara den samlade frukten av ett långt arbetsliv, i stilla ro ägnat endast åt vetenskapen. Såsom vi väl veta var det ingalunda så: icke fullt ett decennium fick han ostörd arbeta i sin professur. 1893 blev han justitieminister i Emil

Stangs ministär och därpå följde år av livlig och uppslitande politisk verksamhet. Två gånger statsminister, sedan 1900 stortingsman för Kristiania, stod han städse i stridens medelpunkt. Såsom statsminister fick han 1903 övertaga arvet av de utan tillräcklig förberedelse började konsulatförhandlingarna med Sverige och ledde de norska unionsvännernas sista försök att rädda unionen. När dessa förhandlingar brusto i slutet av 1904, var det honom klart, att unionens dagar voro räknade, och han ville nu förhandla om dess upplösning. Men han fann häri intet tillmötesgående från svensk sida, och i Norge fordrade man handling. Han blev en ensam man och fick vika för "aktionens" män. Och så kom 7 juni. Unionstanken fick aldrig den statsman, på vilken den väntat ända sedan den föddes. Dessa tilldragelser ligga nu under historiens dom; huru den än må utfalla om vad som gjorts och vad som underlåtits — vid Hagerups minne skall den icke fästa någon fläck.
    Vad han personligen genomgått under denna kris betecknade han själv som ett martyrium. Han utgick ur det politiska livet som en hårt slagen man, och med hans stolta och känsliga lynne kunde det befaras att han skulle bliva också en bruten man. Men hans land behövde honom för nya uppgifter. Man erbjöd honom ministerposten i Köpenhamn och han antog anbudet. Här fann han en miljö, där han kunde återhämta sig. Han var i Köpenhamn ingen främling, han behövde här icke oroas av de inre politiska striderna i Norge men kunde på tillräckligt nära håll följa livet i det land, som dock var honom kärast på jorden. Såsom sin viktigaste uppgift fattade han att på sin nya post verka för återställande av samförstånd i Norden. Ingen uppgift kunde vara honom kärare och han försummade icke något tillfälle att arbeta för detta mål. Vad han uträttat i sådant syfte undandrager sig iakttagarens bedömande. Hans person var den bästa representant för denna glömskans och försoningens politik, och innerligt gladdes han åt dess framgång. 1916 erbjöds honom att utbyta Köpenhamn mot Stockholm. Ehuru nära sammanvuxen med livet i den danska huvudstaden, där han vunniten sällsynt popularitet i alla kretsar, följde han kallelsen. Han hade från tidigare år många vänner också i Sverige, han kände noga svenska förhållanden och förstod väl svenskt väsen och skick, och han skulle här finna ett rikare fält för

sin verksamhet. Men framför allt inverkade nog på honom att han i kallelsen såg en yttring av förtroende från gamla motståndare, en upprättelse för allt det bittra, som gått utöver honom såsom icke nog norsk i förhållandet till Sverige. Och bevisen på den ändrade uppfattningen gåvos honom efterhand flera och flera. I de brydsamma lägen, kriget framkallade, vände man sig till Hagerup om råd, och åt honom anförtroddes viktiga diplomatiska missioner utom tjänsten. Han blev också den främste i Norges delegation till folkförbundsmötet i Genève, och när han bortgick befann han sig i Kristiania för att deltaga i det omordnande av utrikesstyrelsen, det förändrade världsläget påkallade. Han var återvorden sitt folks förtroendeman, men bakom förtroendet stod nu detta folk i dess helhet.
    För Hagerups kraft var de diplomatiska ämbetsgöromålens börda lätt och de lämnade honom god tid för vetenskapligt arbete. Han sysslade med sin tidskrift, ombesörjde nya upplagor av sina föreläsningar och utgav första delen av ovan omförmälda handbok i straffrätt, innefattande straffrättens allmänna del. Men han vände sig nu också till ett nytt fält, den internationella rättens. Redan förut en verksam medlem av Institut de droit international och ledamot av skiljedomstolen i Haag, deltog han såsom Norges representant med stort intresse i flera mellanfolkliga kongresser — bl. a. den s. k. fredskongressen i Haag 1907 — och han hade nästan avslutat en vetenskaplig framställning av folkrätten, då världskriget kom och i sin fortgång tycktes skola göra en sådan framställning "gegenstandslos". Han greps av missmod, men han uppgav icke hoppet om bättre tider. Och när sådana syntes gry, ägnade han sig med iver åt arbetet på att förbereda en ny rättsordning i världen. Han kallades till medlem av den internationella kommission, som hade att behandla frågan om en ny internationell domstol, i Genève blev han ordförande i den delegation, som skulle framlägga förslag till en sådan, och han fick se den institution, vilken skall bliva rättens högsäte i det mellanfolkliga samlivet och som nog för honom var det värdefullaste i den nya världsorganisationen, av folkförbundet beslutas, om än icke alldeles sådan, han tänkt sig.
    Som politiker var Hagerup konservativ, under några år högerns "förer" i stortinget och ute i landet. Hans konserva-

tism var icke av det alldagliga slaget. Han hade vida perspektiv för mänsklig utveckling, han var på många omröden, särskilt dem som lågo honom närmast — straffrättens och rättegångsordningens — en reformerande föregångsman. Men han såg med historiskt sinne på utvecklingen, han kände för det tarvliga och omogna, när det framträdde med anspråk, en motvilja som han icke vårdade sig om att dölja, och han hysteringa respekt för den rent aritmetiska storheten. Han var en andens aristokrat. Även som ledande politiker var han en betydande personlighet. Arbetskraftig snart sagt utan gräns, kunskapsrik, hemmastadd på nästan alla statslivets områden, lysande och slagfärdig i debatten, blev han beundrad och hyllad. Men de så att säga tekniska färdigheterna hos en parlamentarisk ledare voro icke hans, och han lade sig icke heller vinn om att förvärva dem. Han var hövding, icke fanbärare.
    I det personliga umgänget var Hagerup i ovanlig grad tilldragande. Icke endast därför att han besatt en stor fond av bildning på vitt skilda områden och hade ett livligt och fängslande sätt att meddela sig. Intrycket hade djupare grund. När humöret var gott, lyste ögat av välvilja och över det rörliga ansiktet drog ett soligt leende. Man kände att detta icke var endast ett antaget sätt eller en tom artighet, utan att han hade verkligt intresse för människorna och för allt mänskligt. Han kunde därför umgås naturligt med folk i de mest skilda levnadsställningar, avvinna så gott som alla något av intresse och därför också giva något i utbyte. Han var känslig för även den minsta tjänst, han glömde icke lätt ett vänligt ord eller ett hjärtligt handslag. Umgängeslivet var också för honom en källa till mycken glädje och uppfriskning. Rikaste vederkvickelse skänkte honom dock hemmet och ett familjeliv, vilket, än skönt icke besparat sorger, var sällsynt lyckligt. Hans maka, Fredrikke Bödtker, var honom ett trofast stöd i alla skiften; älsklig, god och klok förstod hon att med mjuk men säker hand lägga till rätta mycket, som kunnat bringa hans lättrörda sinne ur jämvikt. När hon för två år sedan gick bort kände han, att quinta pars animæ hade tagits från honom, och över hans liv bredde sig en tomhet, som intet kunde fylla.
    Till sist: han var en oförliknelig vän.

Ivar Afzelius.