Konungens benådningsrätt.
På senaste tid har frågan om Konungens benådningsrätt, särskilt i vad den avser s. k. amnesti, varit föremål för ett rätt livligt meningsutbyte. Sålunda har bl. a. MALMGREN nyligen i en uppsats i Statsvetenskaplig Tidskrift 1920 (s. 288 ff.) upptagit denna fråga till behandling1. I anslutning därtill kunde kanske några reflektioner angående hit hörande spörsmål här försvara sin plats. Såsom det synes med full rätt förfäktar MALMGREN — i motsättning till vad t. f. justitiekanslern i ett uppmärksammat utlåtande förliden sommar synes ha velat göra gällande — att ett sådant prerogativ, om det statsrättsligt sett skall kunna anses vara förhanden, måste grundas på 26 § R. F. Att antaga en dylik befogenhet existent alldeles oberoende av R. F:s föreskrifter i ämnet skulle alltför mycket strida mot hos oss lagfästade regler ang. grundlagars tolkning. Därtill skulle ock kunna fogas, att jämväl det historiska perspektivet talar mot en dylik uppfattning.
Monarkens benådningsrätt banade sig överhuvud taget först sent och endast långsamt fram till obetingat erkännande i den europeiska kulturvärlden. Den hämmades i sin utveckling å ena sidan av den uppfattningen, att de i gällande rätt upptagna straff, som grundade sig på de mosaiska rättsbuden i gamla testamentet, icke kunde vara föremål för benådning, och å andra sidan av den åskådningen, att den kränkte själv egde ett anspråk på bestraffning, som åtminstone till den del straffet utgjordes av förmögenhetsstraff och enligt lagens regler skulle tillfalla honom, icke kunde lida intrång genom benådningsakt. En ur båda dessa synpunkter oinskränkt benådningsrätt kan furstemakten icke vare sig i Sverige eller det övriga Europa sägas ha åt sig genomdrivit före 1700-talets början. Och i de länder, där benådningsrätten handhades av en absolut furstemakt, blev den mycket snart därefter föremål för en stark opposition på grund av det sig allt mera utvecklande godtycket i dess handhavande. Denna opposition framträdde mycket bestämt redan i BECCARIA'S kända verk: Dei delitti e delle pene av år 1764 1. Den tankegång som därstädes utvecklas är den, att rättsordningen och samhället äro mera betjänta med måttligt tilltagna straff, som drabba en var utan anseende till personen, än med ett straffsystem, i vilket sol och vind mer eller mindre godtyckligt utskiftas enligt regentens suveräna behag. Med den franska revolutionens strafflag, Code pénal av d. 25 sept. 1791, slog denna åskådning igenom även inom lagstiftningen, visserligen icke ifråga om straffens måttfulla avvägande, men väl ifråga om benådningsrättens fullständiga avskaffande: brottslingen skall icke på något sätt genom benådning kunna undandragas det lagbestämda straffet. Man har således att räkna med, att vid den tid, då 1809 års R. F. tillkom, en stark strömning av avoghet mot detta rättsinstitut gått genom tiden. Och att denna strömning skulle varit för R. F:s författare främmande, kan så mycket mindre antagas, som R. F:s 26 § företer tydliga spår av en strävan att regelbinda och kontrollera benådningsrättens utövning. Jag syftar därvid icke blott på den eljest inom författningsrätten ovanliga föreskriften, att högsta domstolen skall höras över ansökningar om nåd, vilken står i full samklang med de maktfördelningsgrundsatser, som ledde 1809 års grundlagsstiftare i övrigt, utan jämväl på föreskriften, att det skall ankomma på den brottsliga att mottaga den nåd, som Konungen beviljat. Sistnämnda regels innebörd kan icke ännu anses fullt klarlagd. MYRBERG har (a. st. s. 454) påpekat tillvaron av ett protokoll i statsråd, hållet några dagar efter R. F:s tillkomst, enligt vilket man synes ha velat begränsa dess innebörd till att allenast avse fall, då straffet i benådningsväg nedsatts till annan straffart, samt allenast fall, då benådning ägt rum efter ansökan. Men för den förstnämnda begränsningen av dess räckvidd erbjuder lagens avfattning intet somhelst stöd. Och utan den förstnämnda begränsningen är jämväl den sistnämnda i sig föga rimlig, åtminstone för så vitt man under ordet "ansökningar" i § 26 R. F. inbegriper allenast framställningar om
nåd från den brottslige själv. Kanske kan det tänkas, att man häri velat finna ett medel mot påtryckningar på domstolarna från regeringsmaktens sida i riktning av exemplarisk bestraffning, under samtidig förespegling om en efterföljande nådeakt? Starka påtryckningar på domstolarna från regeringsmaktens sida i straffsaker förekommo ju så väl under tiden närmast före, som under tiden närmast efter tillkomsten av 1809 års regeringsform. Omisskännlig är i varje fall R. F:s tendens att med vissa kauteler kringgärda Konungens benådningsrätt.
Från nu nämnda synpunkt torde det därför kunna påstås, att ett försök att utan något stöd av 26 § R. F. grunda en Konungens rätt att bevilja amnesti, allenast byggande därpå att en dylik rätt tidigare tillkommit honom och sedermera icke uttryckligen berövats honom, strider icke blott mot de hos oss lagfästa regler för grundlagstolkning, utan jämväl mot reglerna för tolkning av lag överhuvud. Snarare kunde man betvivla att någon rätt att bevilja amnesti kan grundas ens på stadgandena i 26 § R. F. Såsom MALMGREN framhållit, är nämligen den därstädes uppställda förutsättningen för nådeaktens genomförande, samtycke av den brottslige, i grunden oförenlig med amnestiinstitutets natur. Men detta vore i så fall snarast ett skäl för att detta institut icke inbegripes under uttrycket "nåd" i nämnda §, och därmed ock för att ett dylikt prerogativ för Konungen icke varit av 1809 års grundlagsstiftare åsyftat. Att detta tidigare varit i svensk rätt i stor utsträckning utövat och även inom doktrinen erkänt1 kan då, i betraktande av de förut nämnda legislativa tendensersom genom gingo tiden, ej heller anses såsom en tillräcklig grund för en analogisk utvidgning av nämnda paragraf även till dylika fall, allra minst om därmed förbindes den läran, att — i strid med de maktfördelningsgrundsatser som eljest behärskade 1809 års grundlagsstiftare — inhämtande av högsta domstolens yttrande i dylika fall vore överflödigt.
Den parlamentariska demokratiens framträdande har hos oss skapat en tendens till benådningsrättens oinskränkta koncentration hos regeringsmakten, liknande den som gjorde sig gällande i den absoluta furstemaktens dagar. Konungens rätt att bevilja amnesti hävdas oberoende av grundlagens föreskrifter. Och i allt fall anses inhämtande av högsta domstolens yttrande i dylika fall onödigt. 1920 års riksdag har ock i skrivelse till regeringen ifrågasatt, huruvida icke föreskriften om inhämtande av högsta domstolens yttrande i nådefrågor även i övrigt kunde ur grundlagen utgå. Även om vid sistnämnda skrivelses tillkomst särskilt medverkat en önskan att Så vitt möjligt reducera högsta domstolens arbetsbörda, är dock tendensen till benådningsrättens fulla koncentration i den parlamentariska partiregeringens händer omisskännelig. Varje dylik maktkoncentration föranleder emellertid, såsom benådningsrättens tidigare historia utvisar, lätt missbruk. Inför en dylik utveckling skulle det måhända ock snart visa sig, att jordmånen åter vore beredd för ett
återupplivande av BECCARIA'S tankegång, att ett måttligt avvägt straff, som drabbar var och en utan anseende till personen, i själva verket är att föredraga framför ett intressebestämt utskiftande av sol och vind bland samhällets medlemmar ifråga om statens högsta tvångsmakt. Dess bättre är emellertid, såsom MALMGREN ock anmärker, ståndpunkten i nyare demokratiska författningar icke obetingat denovan nämnda. Vad särskilt amnestien beträffar, är denna akt av statsvilja i dessa inordnad under lagstiftningsmakten, vilket ju i allt fall utgör en form för offentlig kontroll över nämnda prerogativsanvändning.
Nils Stjernberg.