OM DEN RÄTTSLIGA GRUNDEN FÖR PATENTSKYDDET.
AV
PROFESSOR GÖSTA EBERSTEIN.
I dessa dagar, då det svenska patentverket kunnat fira två så betydelsefulla tilldragelser som invigningen av sin nya byggnad och beviljandet av patentet n:o 50,000, har det sitt intresse att erinra om att så sent som under mitten av förra århundradet framträdde en mot allt vad patentväsen heter direkt fientlig strömning, vilken i Holland t. o. m. ledde till patentskyddets temporära upphävande. Ett typiskt uttryck för den patentfientliga rörelsen utgör den berömda resolution, som formulerades aven år 1863 i Dresden samlad kongress av tyska nationalekonomer. »I betraktande därav att patent icke främja uppfinningars förkovran utan fastmera försvåra deras åstadkommande, att de hämma det snabba allmänna begagnandet av nyttiga uppfinningar, att de bringa uppfinnarna själva i det hela mer skada än fördel och därför äro en högst bedräglig form av belöning, förklarar kongressen, att uppfinningspatent äro skadliga för det allmänna bästa.»1 En samtida tysk rättslärd 2 gav en ännu mer koncentrerad form åt samma tanke, då han karakteriserade patentväsendet såsom »en skämd frukt på den mänskliga kulturens träd».
Vill man finna ett klassiskt uttryck för den motsatta uppfattningen om »vad samhällsnyttan kräver», för att använda en terminologi, som på sistone låtit tala om sig, lönar det sig att gå tillbaks till slutet av 1700-talet, då Frankrikes första patentlag utfärdades den 7 januari 1791. I ingressen till denna lag heter det, att »alla rättvisans, den allmänna ordningens och det natio-
nella intressets grundsatser bjudande kräva» ett patentskydd, och det förklaras, att ett förnekande av uppfinnarens rätt »skulle vara en väsentlig kränkning av de mänskliga rättigheterna». Även om man numera använder något andra ordalag än i Frankrike under den stora revolutionen, så är grunduppfattningen densamma, och i full överensstämmelse härmed har ett mera ingående försvar för patentskyddet befunnits överflödigt i det Betänkande med förslag till lag om patent m. m., som patentlagstiftningskommittén publicerat år 1919 och som utgör den närmaste anledningen till dessa rader.
Om man sålunda numera i allmänhet är ense om patentskyddets berättigande, framträda däremot väsentligt olika meningar, då det gäller att närmare angiva grunden till detta rättsskydd. Det är givet att den ståndpunkt, som väljes med hänsyn till en så central fråga, blir utslagsgivande för bedömandet av åtskilliga viktiga spörsmål inom patenträtten. Betänkandet av år 1919 har icke heller underlåtit att fatta position i frågan. Det har emellertid härvid skjutit fram i förgrunden andra synpunkter än dem, som för ett rätt förstående av patenträtten synas mig böra vara de dominerande, och jag har trott det vara av intresse att få de patenträttsliga spörsmålen belysta från ett annat utgångsläge.
Patenträtten tillhör ju en kategori av rättigheter — med objekt av immateriell natur — som representera en relativt sen landvinning inom rättsvetenskapen. De äro samtliga okända inom den romerska rätten, och vid användande av analogier från denna har man att gå fram med den allra största försiktighet.1 Däremot
är det inbördes sambandet mellan de olika arterna av rättigheter med immateriellt objekt ej sällan sådant, att studiet av en av dessa rättigheter kan giva värdefulla erfarenheter för uppfattningen av de övriga. Även betänkandet anställer en jämförelse mellan å ena sidan patenträtten och å den andra rätten till litterära och musikaliska verk samt verk av bildande konst etc., vilka det med ett gemensamt namn kallar auktorsrätter. Därvid göres gällande, att patenträtten principiellt har en helt annan innebörd än de egentliga auktorsrätterna. En sådan slutsats menar mansig berättigad att härleda ur en viktig olikhet, som ostridigt är till finnandes mellan patenträttens och de egentliga auktorsrätternas objekt och som sammanhänger med att det beträffande
dessa senare icke finnes någon motsvarighet till vad som inom patenträtten brukar kallas dubbeluppfinning. Det är ju så, att vid de egentliga auktorsrätterna auktors personlighet sätter sin prägel på alstringen i en grad, som icke har någon motsvarighet vid den uppfinnande verksamheten. Man kan härvidlag sätta emot varandra å ena sidan en individuellt skapande och å andra sidan en uppfinnande verksamhet. Av denna olikhet beror det ofta påpekade förhållandet, att det är någonting otänkbart, att två författare eller konstnärer skulle kunna oberoende av varandra skapa tvenne alldeles identiska litterära eller konstnärliga verk, varemot det både är teoretiskt tänkbart och även förekommer, att två personer oberoende av varandra åstadkomma alldeles samma uppfinning, s. k. dubbeluppfinning. I betänkandet1 framhålles nu, att patenträtten skyddar »innehållet i en andlig verksamhets resultat på sådant sätt, att dettas tillgodogörande förbjudes varje annan än skyddsrättens innehavare, även om denne andres självständiga andliga verksamhet lett till ett resultat av samma innehåll». Härefter heter det i betänkandet vidare: »Tydligt är, att ett skydd för uppfinningar för att bliva effektivt måste hava en sådan omfattning, men klart är också att, om man såsom grund för den så kallade immateriella äganderätten vill uppställa den principen, att envar bör äga uteslutanderätt att åtminstone till en tid förfoga över resultatet av sitt andliga arbete, därpå ej kan grundas någon rätt för en uppfinnare att hindra andra att tillgodogöra sig vad de självständigt frambringa. Att ett patent på ett helt annat sätt än de egentliga auktorsrätterna innebär en till förmån för viss person den allmänna näringsfriheten ålagd inskränkning framgår tydligt, om man betänker, att det alltid är möjligt och i många fall kanske rent av sannolikt, att, om uppfinningen ej i samband med patentets meddelande blivit bekantgjord, den dock genom annan persons arbete inom kort kommit till stånd och blivit känd.»
I motsats till den uppfattning, som grundar patenträtten på »principen, att envar bör äga uteslutande rätt att åtminstone tillen tid förfoga över resultatet av sitt andliga arbete», vill betänkandet i patentskyddet se »en ersättning, som staten tillerkänner uppfinnaren, under villkor att denne låter sin uppfinning offentliggöras och ställer densamma efter patenttidens ut-
löpande till allmänhetens fria förfogande», dock utan att häri bör inläggas den betydelsen, »att varje patent till sin rättsliga karaktär är att fatta endast såsom ett avtal mellan staten och vederbörande patenthavare».1
Gentemot detta åskådningssätt vill jag söka hävda, att det icke förefinnes någon principiell skillnad mellan patenträtten och de egentliga auktorsrätterna ifråga om grunden till rättsskyddet, utan att denna för dem samtliga måste sökas i personens självständiga andliga verksamhet och närmare bestämt i den omständigheten, att han genom individuellt skapande eller genom uppfinnande lyckats åstadkomma ett alster, som kan karakteriseras såsom nytt.
Möjligheten av dubbeluppfinning och bristen på motsvarighet härtill för de egentliga auktorsrätternas del är utan tvivel en omständighet av den allra största betydelse, då det gäller att klargöra olikheten mellan de resp. rättigheternas objekt och därav följande skiljaktigheter i rättigheternas natur. Därigenom belyses på ett åskådligt sätt den synnerligen viktiga skillnad mellan patenträtten och t. ex. författarrätten, som består däri att objektet för den förra utgör något i förhållande till uppfinnarens person i viss mån neutralt och objektiverat — en utomstående person kan åstadkomma alldeles samma uppfinning — varemot författaralstret mycket intimt sammanhänger med auktors personlighet. Härutav beror, att patenträtten blir att karakterisera såsom en ren förmögenhetsrätt,2 under det författarrätten i flera viktiga hänseenden för med sig rättsverkningar, som höra hemma
inom de personliga rättigheternas kategori. Denna betydelsefulla olikhet, till vilken jag får anledning återkomma, är emellertid icke av den natur, att den har inflytande på frågan om rättsskyddets grund i nu ifrågavarande mening. Det är ingalunda så, att grunden för patentskyddet med nödvändighet kräver, att patentets tillgodogörande »förbjudes varje annan än skyddsrättens innehavare, även om denne andres självständiga andliga verksamhet lett till ett resultat av samma innehåll», utan det skulle tvärtom mycket väl harmoniera med grunden för patentskyddet att förläna t. ex. två uppfinnare, som samtidigt kommit till enahanda resultat, gemensam rätt till patentet på samma sätt, som dylik rätt tillerkännes två uppfinnare, som genom samfällt arbete åstadkommit en uppfinning. Det är icke principiella skäl, som stå i vägen härför, utan rent praktiska synpunkter.1 Riktigheten härav bekräftas av det sätt på vilket rättskänslan reagerar för den ena och andra metoden att lösa konflikten mellan dubbeluppfinnares anspråk.
Icke heller kan man verifiera påståendet, att ett patent på ett helt annat sätt än de egentliga auktorsrätterna skulle innebära en till förmån för viss person »den allmänna näringsfriheten ålagd inskränkning», vilket påståendes riktighet skulle framgå av att det alltid är möjligt och i många fall kanske rent av sannolikt att, om uppfinningen ej i samband med patentets meddelande blivit bekantgjord, den dock genom annan persons arbete inom kort kommit till stånd och blivit känd. Det faller sig tvärtom svårt att inse, varför den allmänna näringsfriheten skulle lida större inskränkning eller varför envar skulle äga större anspråk att få exploatera ett patent för det fall, att jämte uppfinnaren även en annan person lyckats åstadkomma samma uppfinningsresultat. Icke vad beträffar näringsfriheten utan blott gentemot denne person, som fastän han är uppfinnare likväl utestänges från patent, kan man tala om en rättsinskränkning. Det är betecknande, att icke ens den emot allt vad monopolväsende heter särskilt avvoga och mot förtäckta monopoltendenser misstänk samma ekonomiska liberalismen i patentväsendet vädrat något attentat mot den allmänna näringsfriheten, och det förtjänar i detta sammanhang erinras om att en så framstående representant för denna riktning som STUART MILL avgivit ett så positivt uttalande
till förmån för patentskyddet som att ett upphävande därav skulle »upphöja fribyteri till värdighet av frihandel» och, tillägger han, göra hjärnans män i ännu högre grad än nu till tjänare under penningpungarnas.1 Det förefaller ock som om ett tillräckligt skydd mot intrång i den allmänna näringsfriheten skulle ligga däri att objektet för patenträttigheten alltid måste kunna karakteriseras såsom någonting nytt.
Den grundsyn på patentskyddet, som betänkandet anlägger, har givetvis dragit med sig viktiga praktiska konsekvenser. En sådan är, att man utan vidare godtagit såsom oangriplig den nuvarande ordningen, enligt vilken vid dubbel uppfinning den avuppfinnarna, som först inkommer till patentmyndigheten med fullständiga ansökningshandlingar, ensam erhåller patent å sin uppfinning.2 Även om man beaktar intresset att icke premiera en uppfinnare, som drager ut på tiden med sin patentansökan, utan tvärtom söka bibringa honom motiv för ett motsatt förfarande, torde det knappast kunna bestridas, att det för den allmänna rättsuppfattningen ter sig såsom ett naturligt krav, att söka bereda den, som först lyckats åstadkomma en uppfinning, företrädesrätt till eller åtminstone med delaktighet i patentet. Exempelvis i Förenta Staterna är ock såsom bekant vid dubbeluppfinning förste uppfinnaren den till patentet principiellt berättigade. En dylik ståndpunkt står väl i överensstämmelse med den av mig hävdade uppfattningen angående grunden för patentskyddet. Det måste emellertid erkännas att dess genomförande stöter på stora, möjligen oöverkomliga praktiska svårigheter, 3 men en undersökning hade likväl bort göras, huruvida frågan icke läte sig lösa på ett för den allmänna rättskänslan mera tillfredsställande sätt än det nuvarande.4 För varje fall är
det av vikt att fasthålla, att det i vår patenträtt gällande systemet endast är en nödfallsutväg. Att betänkandet a priori avstått från alla försök i antydd riktning står emellertid i full överensstämmelse med dess uppfattning angående patentskyddets grund. »Staten har ingen anledning att av flera självständiga uppfinnare föredraga den tidigaste, om en annan före honomsöker patent samt därmed låter uppfinningen bliva bekant och efter skyddstidens slut fritt tillgänglig för allmänheten.» 1 I ett uttalande som detta skjutes uppfinnarintresset på ett för rättskänslan väl hårdhänt sätt i bakgrunden.
Särskilt påfallande är det resultat, till vilket åsidosättandet av dubbeluppfinnarens rätt lett betänkandet, då detta diskuterar förutsättningarna för att en person, som redan vid tiden för patentansökningen var i utövning av uppfinningen, skall, efter det patent meddelats åt annan, få fortsätta med sådan utövning (den s. k. föranvändarerätten). För att dylik rätt skall kunna erkännas, bör krävas, att för användaren är i god tro, och betänkandet gör gällande, att denna fordran på god tro understundom kan beröra t. o. m. — dubbeluppfinnares föranvändarerätt. Dubbeluppfinnaren »intager ej någon sådan undantagsställning, att han genom åtgärder, vidtagna först sedan han fått sig bekant, att en annan gjort samma uppfinning och tänker söka patent därå, kan komma i åtnjutande av föranvändarerätt».2 Här har man tydligen låtit sig leda av den föreställningen, att företrädesrätt bör tillkomma redan den, som först tänkt ansöka om patent. Hur man kommit så långt i åsidosättande av dubbeluppfinnarens berättigade intressen är ej svårt att förstå. Man har utgått ifrån, att en tidigare patentansökan principiellt bör giva företrädesrätt till patentet och därifrån är steget ej så långt till att söka tillgodose den, som först tänkt att göra sådan ansökan. Re-
sultatet är emellertid sådant, att det väcker en viss misstro till pålitligheten av det teoretiska betraktelsesätt, som kunnat föra till dylika konsekvenser. I själva verket är ju dubbeluppfinnare som hört, att en annan tänker söka patent å uppfinningen, i sin fulla rätt om han så mycket som möjligt påskyndar ej blott en utövning av uppfinningen, utan t. o. m. sin patentansökan, och inkommer hans ansökan först till patentmyndigheten, är han rättmätig patenthavare. Förklaringen härtill är uppenbarligen, att hans rätt grundar sig på hans egen uppfinning och är alldeles oberoende av hans kunskap om den andre uppfinnarens görande och låtande. Även om det från början är tydligt, att den andre skall hinna först med sin patentansökan, uppstår någon företrädesrätt för honom icke förrän i och med själva ansökningen, och intill dess är hans medtävlares rättsanspråk ännu vid full kraft.
En annan viktig punkt, där konsekvenserna av en skiljaktig uppfattning i den grundläggande frågan göra sig gällande, hänför sig till kravet på att den patenterbara uppfinningen skall vara ny. Att egenskapen av ny måste förefinnas vid tiden för uppfinningens tillkomst ligger ju i sakens natur, men frågan gäller, vilka under tiden mellan uppfinningens tillkomst och patentansökans ingivande fallande åtgärder böra anses av beskaffenhet att beröva uppfinningen dess nyhetsegenskap (verka nyhetsförstörande, utgöra nyhetshinder), eller m. a. o. i vilken omfattning det bör fordras, att uppfinningen allt fortfarande äger kvar sin nyhetsegenskap även vid tidpunkten för patentansökansingivande. I betänkandet yttras,1 att man kan »se grunden till nyhetskravet däri, att såsom vederlag för den av staten upplåtna uteslutanderätten allmänhetens kunskap på det tekniska området måste riktas med något, varom allmänheten förut icke ägt eller kunnat taga kännedom», och att nyhetskravet har sitt berättigande »även ur den synpunkten, att allmänheten icke genom ett patent bör inskränkas i sin handlingsfrihet med avseende å något, varöver den, innan patentet söktes, ej blott rättsligen utan även faktiskt kunnat förfoga». Ur dessa synpunkter finner betänkandet, att det torde vara »principiellt riktigast att icke på något sätt begränsa nyhetsfordringarna utan kräva en absolut nyhet» även vid tiden för patentansökans ingivande, men att det av
praktiska skäl kan vara lämpligt att göra vissa modifikationer och ej låta varje slag av offentliggörande verka nyhetsförstörande.
Bygger man däremot på uppfinnandet såsom det i första hand rättsskapande, blir betraktelsesättet alldeles omkastat. Det möter inga principiella betänkligheter att acceptera ett stadgande sådant som det i Förenta Staternas patenträtt förefintliga, enligt vilket ett offentliggörande av uppfinningen aldrig verkar omedelbart nyhetsdödande utan först efter förloppet av en tidrymd på två år, under vilken tid uppfinnaren sålunda har möjlighet att kunna förvärva patent. Principiellt är det tillfyllest, att nyhetsegenskapen är för handen vid uppfinningens tillkomst, men det finnes onekligen viktiga hänsyn som kräva, att vissa mellan uppfinningens tillkomst och patentansökan vidtagna åtgärder, vilka innebära ett offentliggörande av uppfinningen, proklameras såsom nyhetsförstörande. Framför allt inverkar härvid bestämmande strävandet att låta ett meddelat patent så litet som möjligt inverka störande på näringslivet samt i viss mån även intresset att bibringa uppfinnaren ett incitament att snarast möjligt ingiva ansökan om patent. Det ligger nära att betänkandets principiella ståndpunkt skall föranleda, att de sistnämnda hänsynen bliva mer än skäligt är tillgodosedda. Ett utslag härav kommer till synes i den kritik, som i betänkandet1 riktas mot ett av tyska Reichsgericht gjort uttalande angående det sista tyska förslaget till ny patentlag. Reichsgericht gör här bland annat gällande, att ett användande av en uppfinning, som skett före patentansökningens ingivande, icke bör vara nyhetshindrande med mindre det skett på sådant sätt, att utomstående sakkunniga,vilka utan missbruk av förtroende eller kränkning av ingångna förpliktelser kunna utöva uppfinningen, verkligen tagit kännedom om densamma. Skälet härtill är tydligen, att något anspråk från allmänhetens sida att få begagna uppfinningen icke eljest kan anses grundat. Betänkandet däremot förfäktar att — i överensstämmelse med vad som anses gälla enligt positiv svensk rätt — det avgörande icke bör vara den faktiska kännedomen, utan huruvida det föreligger möjlighet att på angivna sätt erhålla kännedom om uppfinningen och yttrar, att det synes vara »principiellt oriktigt att låta en uppfinnare, som dröjt med att
söka patent å uppfinningen, tillgodoräkna sig den omständigheten att, ehuru uppfinningen faktiskt stått och, då ansökningen göres, alltjämt står till allmänhetens fria förfogande, den av en tillfällighet icke före nämnda tidpunkt kommit till någon sakkunnigs kännedom». Skälet varför uppfinnaren bör få tillgodoräkna sig en dylik »tillfällighet» är givetvis, att uppfinningen icke ännu kan anses hava ingått i näringslivets allmänna fond av nyttigheter.
Med betänkandets ståndpunkt är det naturligt, att det skall förorda en utvidgning av kretsen av de nyhetsskadande handlingarna. Utvidgningen består i att med nu gällande nyhetshinder — uppfinnings offentliggörande i allmänt tillgänglig tryckt skrift och dess öppna utövande1 — jämställts varje slag av offentliggörande, således även sådant som sker genom offentligt föredrag, förevisning, utställning och dylikt. Men betänkandet föreslår på samma gång en begränsning av nyhetshindren. Publicering i allmänt tillgänglig tryckt skrift är den enda åtgärd, som under alla förhållanden avses skola verka nyhetsförstörande. Om samtliga övriga former av offentliggörande gäller, att de tillerkännas nyhetsdödande effekt endast om de vidtagits inom riket. Då betänkandet skall söka motivera en dylik begränsning anföres, fastän mera i andra hand, ett argument, som från uppfinnarintressets synpunkt är av den betydelse, att det bör skjutas fram i första planet, nämligen det viktiga kravet att »göra patentverkets granskningsresultat mera tillförlitligt och minska den osäkerhet, som alltid i viss mån måste råda beträffande möjligheten att erhålla ett hållbart skydd för en uppfinning». 2 Såsom betänkandet självt framhåller, innebär den föreslagna utvidgningen av nyhetshindren ett åsidosättande av denna synpunkt. Det är tydligt att dess mer antalet av de nyhetsförstörande handlingarna ökas, ju mer stegras osäkerheten för de redan beviljade patenten. Från uppfinnarens synpunkt blir det fördenskull av största vikt att bestämmelserna om nyhetshinder formuleras på ett sådant sätt, att ett en gång beviljat patent icke kan med framgång anfäktas annat än när näringslivet kan anses ha ett bestämt krav på att uppfinningen skall betraktas såsom tillhörande dess fond av nyttigheter. Att så rubricera en publicering i allmänt tillgänglig tryckt skrift torde motsvaras av de
faktiska förhållandena, men i övrigt synes skäl att pröva, om icke de privaträttsliga synpunkterna kräva en större begränsning av nyhetshindren än som skett. Vare sig man i första hand betonar uppfinnarintresset eller såsom betänkandet i främsta rummet söker tillgodose näringslivets krav, torde härvid svårigheten att bevisa, när en uppfinning sett dagen, tvinga till att låta tiden för patentansökans ingivande bliva den faktiska utgångspunkt, i förhållande till vilken övriga handlingar skola inordnas. Men uppenbarligen kommer fixeringen av nyhetshindren, även om man räknar med att i båda fallen stor hänsyn måste tagas till rent praktiska överväganden, att gestalta sig olika, allteftersom man principiellt fordrar absolut nyhet vid tiden för patentansökan eller menar att ansökningen principiellt bör beviljas, såvida ej dessförinnan med uppfinningen så förfarits, att näringslivet äger grundade anspråk på densamma.1
En annan viktig fråga, där valet av den ena eller andra principiella utgångspunkten får betydelse, är beträffande sådan talan, som kan föras gentemot patent, vilket beviljats åt en obehörig person. Enligt gällande patentförordning (§ 18) är i ett sådant fall å ena sidan ej blott den verkliga uppfinnaren utan »en var, som anser sin rätt vara genom patentet förnärmad, så ock allmän åklagare, när det allmännas fördel sådant påkallar», berättigad föra talan om patentets ogillande. Å andra sidan blir verkan av en sådan ogiltighetsförklaring, även när den sker på talan av den verkliga uppfinnaren, att patentet upphäves och, då uppfinningens nyhetsegenskap gått förlorad i samband med att patent meddelats åt en obehörig, att uppfinningen övergår till »le domaine public», varigenom uppfinnaren sättes ur stånd att efter ny ansökan själv vinna patent. Den ståndpunkt, som vår gällande rätt sålunda intager, står onekligen väl tillsammans med betänkandets starka betonande av näringslivets krav: eftersom uppfinningen redan är offentliggjord genom annan person, kan uppfinnaren ej vidare prestera det vederlag, som skulle motivera hans ensamrätt, och möjligheten för honom att erhålla patent är därför utesluten. Lyckligtvis har betänkandet icke dragit dessa
konsekvenser utan tvärtom tillmötesgått det viktiga kravet att låta uppfinnaren få inträda i den obehöriges patenträtt och därigenom i hans ställe bliva innehavare av denna. Det steg betänkandet sålunda tagit har framkallats av fordringar, som den allmänna rättsuppfattningen med särskild styrka fört fram, men dessa fordringar förråda i själva verket en ganska nära släktskap med det av mig hävdade betraktelsesättet, och detta är fallet även med den motivering, som betänkandet åberopar såsom stöd för sitt förslag. Detta försvaras med det såsom det synes fullt oangripliga resonemanget, att »det är allmänheten fullständigt ovidkommande, om patent å en patenterbar uppfinning beviljas den ene eller andre» och att det i överensstämmelse härmed är »endast en enskild rätt som kränkes genom att patent beviljas åt obehörig person».1 Den reflektionen ligger emellertid nära, att dessa argument äga motsvarande giltighet även ifråga om dubbeluppfinning och att det därvidlag lika litet som här finnes skäl att tala om patenträtten såsom en »till förmån för viss person den allmänna näringsfriheten ålagd inskränkning».
I detta sammanhang må uppmärksamheten fästas på en annan bestämmelse i betänkandet, som i likhet med den nu berörda innebär ett tillgodoseende av uppfinnarens speciella intresse. Jag åsyftar föreskrifterna angående tvångsöverlåtelse. Härom stadgas i betänkandets 8 §: »Anspråk på erhållande av patent, som tillkommer uppfinnaren, hans efterlevande make eller arvinge, må ej tagas i mät för gäld; ej heller övergår detsamma vid konkurs till borgenärerna.» Ifråga om »den yttersta grunden» för detta stadgande utvecklar betänkandet en uppfattning2 som synes mig sakna reellt underlag. Grunden skulle vara, »att ingen bör kunna tvingas att framlägga sina tankar för allmänheten». Det är sålunda, utvecklar betänkandet vidare, i främsta rummet ett personligt intresse, som bestämmelsen avser att tillgodose, men den kan även hava betydelse ur ekonomisk synpunkt, då uppfinnaren därigenom beredes möjlighet att ostörd få fortsätta
med utarbetandet av sin uppfinning och att själv avgöra, när med hänsyn till den fullkomning uppfinningen nått och andra omständigheter lämpligaste tidpunkten för sökandet av patent är inne. I betänkandet påpekas slutligen, att även på författare och konstverksrättens område finnas bestämmelser, vilka lämna ett motsvarande skydd för auktors personliga intressen.
Den överensstämmelse mellan patenträtten och de egentliga auktorsrätterna, som betänkandet här pekar på, är emellertid av rent yttre och formell art. I själva verket föreligger på denna punkt i stället en direkt motsättning dem emellan, vilken sammanhänger med den tidigare vidrörda viktiga olikheten mellan ifrågavarande rättigheters objekt. Författarskapelsen och konstverket äro märkta av auktors författare- eller konstnärsindividualitet. De kunna därigenom vara av synnerligen intim natur och avslöja auktors tanke- och känslovärld på ett sätt som gör, att han kan hava ett starkt personligt intresse av att de icke komma till offentligheten. Detta är anledningen till att t. ex. författarrätten, då den befinner sig i författarens eller hans efterlevande makes, arvinges eller testamentstagares bo, är undandragen utmätning eller konkurs.1 Patenträttens objekt, uppfinningen, är däremot icke märkt av auktors individualitet. Ett särskilt påtagligt uttryck härför utgör just det förut berörda förhållandet, att två uppfinnare alldeles oberoende av varandra kunna komma fram till samma uppfinning. Det är uppenbart att, om en av dubbeluppfinnarna offentliggör sin uppfinning, detta aldrig kan anses innefatta något intrång i den andres personliga intresse. Motsvarande gäller emellertid även eljest på den grund, att det arbetsresultat, som uppfinningen representerar, aldrig i egentlig mening färgats av uppfinnarens personlighet. Frågan om tvångsöverlåtelse kommer härigenom i helt olika läge beträffande uppfinning och författaralster.2 I motsats till vad som gäller på författarrättens område synes det icke kunna åberopas tillräckliga skäl att från utmätning och konkurs undantaga en fullt färdig uppfinning. Annorledes däremot med den ofullbordade uppfinningen, men de skäl som härvid göra sig gällande synas i första hand bottna i det förmögenhetsrättsliga intresset att uppfinningens
värde icke skall äventyras genom en förtidig ansökan.1 I andra hand kunna väl även personliga hänsyn förtjäna ett visst beaktande, men dessa senare äro knappast av den styrka, att de förmå att ensamma göra sig gällande. Nu angivna synpunkter förlora icke sin betydelse, även om det av praktiska skäl skulle visa sig uteslutet att upprätthålla skillnaden mellan de fullbordade och ofullbordade uppfinningarna.
Att ett förmögenhetsrättsligt intresse sålunda får anses i första hand uppbära eventuella bestämmelser mot tvångsöverlåtelse står i överensstämmelse med patenträttens karakteriserande såsom en ren förmögenhetsrätt. I vår nuvarande patentförordning finnes intet intresse av personlig natur taget i skydd. I detta avseende kommer emellertid betänkandet med en nyhet. Alltsedan år 1890 har patentverket på hemställan av svenska uppfinnarföreningen i patentbrevet utsatt namnet på uppfinnaren, så snart denne är en annan än patenthavaren. I anslutning härtill vill betänkandet (41 §) tillerkänna uppfinnaren en uttrycklig rätt att i ett dylikt fall få sitt namn angivet i patentbrevet och den tryckta patentbeskrivningen liksom också (66 §) befogenhet att, om annan blivit där nämnd såsom uppfinnare, utverka domstols förklaring att uppfinnaren i den andres ställe eller jämte honom är berättigad att nämnas såsom uppfinnare. Genom införande av dylika bestämmelser skulle enligt betänkandet skapas ett rättsskydd för uppfinnaräran. Det må lämnas därhän om en dylik rättighet är av analog natur med den, som skulle kunna härledas ur de i strafflagen 16 kap. givna straffbestämmelser mot ärekränkning.2 För varje fall är rättigheten uppenbarligen av rent personlig natur även om, såsom i betänkandet framhålles,3 den indirekt kan bliva av ekonomisk betydelse. Sambandet mellan denna personliga rättighet och den egentliga patenträtten är ock av tämligen yttre natur, vilket dock icke synes böra utgöra något hinder för att
man bereder rätten att erkännas såsom upphovsman till sin uppfinning en plats inom den egentliga patentlagstiftningen.1
Då anspråk på erhållande av patent undantages från utmätning och konkurs, innebär ju detta ett visst skydd för uppfinningen såsom sådan, oberoende av patentering. I tysk litteratur ägnas stor uppmärksamhet åt problemet, i vilken omfattning det kan anses förefinnas en »Recht an der Erfindung vor der Anmeldung».2 Betänkandet anser sig däremot sakna anledning att närmare sysselsätta sig med denna fråga: »Själva uppfinnandet grundlägger ifråga om patentskydd endast en rätt att efter ansökning, om förutsättningarna därför äro uppfyllda, erhålla patent. Huruvida uppfinningen såsom sådan i vidare mån kan enligt allmänna rättsregler betraktas såsom en uppfinnaren tillkommande nyttighet, är en fråga som det icke tillkommer kommittén att besvara.» 3 En ståndpunkt sådan som betänkandets blir den naturliga, när patenträtten betraktas såsom i främsta rummet en ersättning för uppfinningens offentliggörande. Däremot kan det negativa resultatet icke godtagas, om man i likhet med mig lägger huvudvikten på själva uppfinnandet. Frågan hänger då intimt tillsammans med den egentliga patenträtten. För svensk rätt är betydelsen av uppfinnarrättens legislativa behandling desto
större som det torde vara uteslutet att våra svenska domstolar skulle anse sig i stånd att med stöd endast av allmänna rättsregler sanktionera en egentlig uppfinnarrätt. Viktiga skäl tala fördenskull för att hithörande spörsmål få sin lösning i samband med den egentliga patentlagstiftningen och att uppfinnarrätten härvid erhåller det stöd i uttryckliga lagbud, som kan anses erforderligt.
Än vanskligare synes det vara att kunna upprätthålla föreställningen om patenträtten såsom en ekvivalent för uppfinningens offentliggörande, om man sammanställer patentskyddet med det skydd mot användande eller yppande av yrkeshemligheter, som införlivats med vår rätt genom lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens den 19 juni 1919. Såsom yrkeshemlighet kan även ifrågakomma patenterbar uppfinning. Detta rättsskydd har visserligen en mera begränsad omfattning, särskilt därigenom att det endast åtnjutes gentemot i näringsverksamhet anställd person samt annan, som erhållit kännedom om yrkeshemligheten genom lagstridigt meddelande från sådan person. Av förarbetena till lagen framgår emellertid, att det icke varit principiella skäl utan lämplighetsgrunder, som varit anledningen till att skyddet icke utsträckts till att gälla även gentemot andra, som fått sig en dylik hemlighet anförtrodd eller vilka kommit i besittning därav genom eget lagstridigt förfarande eller genom utspionering eller eljest genom en mot god sed stridande handling. Även till grund för hemlighetsskyddet bör i stort sett anses ligga tanken, att den nyttighet av förmögenhetsvärde, som utgör föremål för skyddet, åstadkommits genom vederbörandes därpå nedlagda arbete, ty eljest finnes intet skäl att tillerkänna honom någon rättslig företrädesställning utöver den rent faktiska, som tillkommer honom, så länge han lyckas hålla arbetsresultatet hemligt.
När lagstiftaren sålunda i vissa fall faktiskt bereder en valmöjlighet emellan att erhålla skydd för en uppfinning antingen genom dess hemlighållande eller genom patentansökan och därmed följande offentliggörande, synes det svårt att fasthålla vid offentliggörandet såsom den principala grunden för patentskyddet, och man drives istället att söka en gemensam förklaring till den ena och andra formen av uppfinningsskydd, en förklaring, som osökt erbjuder sig i uppfinningen själv, eller m. a. o. den nya tankekombination, som den uppfinnande verksamheten åstadkommit.
Vid första påseende kunde det synas, som om själva sättet för
patenträttighetens konstituerande genom ansökan hos offentlig myndighet med därpå följande publicering — särskilt om man sammanställer detta med att författarrätten uppkommer redan i och med författarskapelsens tillblivelse — pekade på att uppfinningens offentliggörande ägde ett närmare sammanhang med själva grunden för patenträttigheten än jag velat inrymma däråt. Så är emellertid icke förhållandet. Olikheten ifråga om sättet för rättigheternas uppkomst bottnar istället i den förut vidrörda viktiga skiljaktigheten beträffande rättigheternas objekt. En självständig författarskapelse är alltid ny, och någon tvekan om dess egenskap att utgöra objekt för en författarrätt finnes icke. Huruvida en uppfinning är ny kan däremot icke avgöras utan en ingående undersökning av de faktiska förhållandena. Fullt säkert resultat kan en sådan undersökning aldrig giva, men viktiga praktiska skäl synas tala för att låta rättigheten i dess fullhet uppstå först i samband med en prövning, som fyller långt gående anspråk på fullständighet.1
Man skulle möjligen kunna hämta ännu ett argument emot betänkandets ståndpunkt ifråga om grunden för patentskyddet från det sätt, på vilket objektet för detta skydd fått sin begränsning, och speciellt från den omständigheten, att en upptäckt icke kan bliva föremål för patent. En upptäckt åstadkommes ju, när en person bringar i dagen något redan förut existerande men hittills okänt. Nu är ju förhållandet, att en upptäckt kan kräva fullt lika kvalificerad intellektuell verksamhet som en uppfinning och att dess resultat kan i betydelse och räckvidd fullt ut mäta sig med uppfinningens. Man behöver endast tänka på upptäckandet av en okänd kemisk lag eller av ett nytt ämne. Om nu patentet anses utgöra en slags ersättning för uppfinningens offentliggörande och överlämnande åt allmänheten, synes det ligga närmast till att icke fordra absolut nyhet utan nöja sig med att något för näringslivet hittills okänt kommer i dagen. Från den motsatta ståndpunkten kan, trots att den tillmäter det självständiga andliga arbetet en avgörande betydelse, dock med större fog sägas, att nyhetskravet innebär, att det nya resultatet skall vara av vederbörande själv skapat — en ny kombination — och icke blott påvisat, och likaså, vilket härmed hänger nära samman, att räck-
vidden och betydelsen av det blott upptäckta, jämfört med det nyskapade, kan vara så stor, att det framstår såsom en orimlighet att tillerkänna en enskild uteslutande rätt till detsamma. Betraktas åter patentet såsom framförallt en ersättning för offentliggörandet, blir konsekvensen, att betydelsen av den upptäckt som ställes till allmänhetens förfogande är så stor, att — någon ersättning därför icke kan komma ifråga.
Slutligen må något beröras den inverkan, som den olika grundsynen på patentskyddet har på frågan om patenträttens innehåll eller om man så vill på rättsskyddets omfattning.
Betänkandet står i detta avseende så till vida kvar på samma ståndpunkt som 1884 års förordning, som skyddets omfattning bestämmes på ett negativt sätt, genom angivande av de handlingar, som äro förbjudna andra än patenthavaren. Detta motiveras med ett praktiskt hänsyn, samtidigt som det anmärkes, att det skulle bättre överensstämma med åsikten om patenträtten såsom en rätt med positivt innehåll att angiva patentets verkan såsom något positivt.1 Det är dock en tämligen underordnad sak av i grunden formell natur, om rättighetens innehåll angives positivt eller negativt. Den centrala frågan, som det här gäller, blir i stället, om patenträtten skall — inom vissa gränser — gestaltas såsom en allmän rätt till sitt objekt eller om den bör utformas så, att den innefattar endast en summa av särskilt angivna befogenheter atti vissa hänseenden tillgodogöra sig objektet.
I denna del har betänkandet fastän efter någon tvekan2 avböjt att ställa sig på den ståndpunkt, som synes mig framstå såsom den mest naturliga, och istället valt den, som mera harmonierar med föreställningen om patenträtten såsom ett ingrepp i den allmänna näringsfriheten. Betänkandet går till och med i detta avseende längre än 1884 års förordning. I motsats till denna har betänkandet ur straffbestämmelserna för patentintrång utbrutit och under rubriken »Patentets verkan» (§§ 52—54) sammanfört stadganden, vilka angiva vad som objektivt sett, oberoende av eventuella påföljder, utgör intrång i patent. Här uppräknas vissa bestämda åtgärder med avseende å uppfinningen, som icke få utan behörigt tillstånd företagas, och denna uppräk-
ning är avsedd att vara uttömmande, Under det 1884 års förordning inskränker sig till att angiva vilka handlingar som äro straffbara och sålunda åtminstone teoretiskt lämnar frågan öppen, huruvida åtgärder kunna finnas, som äro att anse såsom förbjudna utan att vara straffbara, fixerar betänkandet även de förbjudna handlingarna på ett definitivt sätt. Skälet härtill harvarit, att man icke velat lämna frågan om patentskyddets innebörd öppen att av rättsskipningen för varje särskilt fall avgöras.
Det synes mig, som om man ur de nuvarande bestämmelsernas utvecklingshistoria skulle kunna finna ett stöd för att betrakta en motsatt metod såsom den mest önskvärda. Enligt den ursprungliga lydelsen av 22 § kunna tre olika slags handlingar med avseende å den patenterade uppfinningen sägas ha varit vid äventyr av straff utomstående förbjudna, nämligen tillverkning till avsalu, saluhållande och import i försäljningssyfte. Vid tillämpningen av detta stadgande fann man emellertid efter hand, att det företedde vissa luckor, framför allt att fabrikanter kunde strafflöst importera och även själva tillverka patenterade maskiner och redskap för att använda dessa för framställande av fabrikat till försäljning. Genom en lagändring av den 12 juni 1891 lades till förekommande av detta ännu ett slag av handlingar till de redan förut straffbara, nämligen att »i utövning av yrke använda eller till annans begagnande eller nytta mot gottgörelse upplåta patentskyddat objekt.
Då förslaget till 1891 års bestämmelser föredrogs i statsrådet, yttrade departementschefen, att efter en sådan lagändring »varje tillgodogörande, utom för personligt bruk, av en patenterad uppfinning utan patenthavarens lov bleve förbjudet.» 1 Fattar man detta uttalande efter ordalagen, måste det innebära följande: Man har att skilja mellan å ena sidan tillgodogörande för personligt bruk, som står var och en fritt, samt å den andra allt annat tillgodogörande, som är utomstående förbjudet. Då emellertid ifråga om detta senare tillgodogörande endast vissa åtgärder, nämligen de i 22 § uppräknade, äro straffbara, måste det finnas ännu en tredje kategori av handlingar, nämligen sådana som utan att vara straffbara likväl äro förbjudna. Fastän en sådan handling icke föranleder straff, kan den giva anledning till förbud från domstols sida mot handlingens vidare företagande liksom
till skadeersättning.1 Vilka dessa senare handlingar äro får avgöras av rättsskipning och doktrin, varvid den i patentförordningens straffbestämmelser givna uppräkningen av de kriminaliserade handlingarna lämnar en viss ledning för bedömandet.
Med betänkandets ståndpunkt måste uppgiften för det nya förslaget bliva att så långt möjligt utfylla de luckor, som tills datoframträtt i uppräkningen av de förbjudna och straffbara handlingarna. Det måste ock erkännas, att denna utfyllning i åtskilliga hänseenden gjorts synnerligen fullständig. Sålunda har såväl tillverkning som import och användande för annat ändamål än det personliga behovet förbjudits och kriminaliserats. Det är ocktydligt, att ju fullständigare uppräkningen blir, dess mindre blir betydelsen av om den ena eller andra metoden väljes. På alla de viktigare punkterna har man ock genom betänkandets formulering kommit därhän att förbjuda »varje tillgodogörande utom för personligt bruk». Det ligger emellertid i sakens natur, att det med den metod som valts efterhand kommer att uppdyka nya handlingar, med vilka uppräkningen måste fullständigas. I stället för att för varje gång nödgas tillgripa en formlig lagändring och med undvikande av därmed följande stelhet i rättstillämpningen, överlämnar den andra metoden denna komplettering åt rättsskipningen. Ett exempel på en handling, som faller utanför betänkandets uppräkning, må anföras. Om en person tillverkar eller importerar ett patenterat alster för eget behov och sedermera säljer, utlånar eller bortskänker detsamma, skulle — i motsats till vad som gäller i motsvarande läge på t. ex. författarrättens område — försäljningen, utlånandet eller bortskänkandet icke vara förbjudet. Betydelsen av de nämnda åtgärderna i och för sig är väl icke stor, men faran är uppenbarligen, att luckan ifråga, när den upptäckes, kommer att användas för att söka kringgå förbudet mot företagande av andra och viktigare handlingar. Denna med betänkandets metod städse förbundna fara skulle bortelimineras genom en förbudsbestämmelse av allmän innebörd.