LES CONVENTIONS DE LA HAYE de 1902 et 1905 sur le droit international privé. Recueil de législation et de jurisprudence par F. Bellemans et J. Kosters. La Haye 1921. 1357 s.
På initiativ av l'Institut intermédiaire international och med understöd av nederländska regeringen har ovanstående samlingsverk kommit till stånd, efterträdande den periodiska publikation, som under titeln »Bulletin des Conférences de la Haye» avsåg att följa lagstiftning och rättspraxis inom området för Haagkonventionerna rörande internationell privaträtt. Sistnämnda Bulletin utkom blott under ett par år och upphörde 1909. Det verk, som nu publicerats, innehåller dels texten till 1902 och 1905 års konventioner, sex till antalet, samt ratifikations- och uppsägningsdokument, dels de lagar och (delvis) administrativa författningar och instruktioner, som utfärdats inom konventionsstaterna i anslutning till konventionerna, dels slutligen rättsfall från flertalet konventionsstater (dock icke Sverige). Det ligger i öppen dag, att en publikation av denna art skall vara till stort gagn även i vårt land och för övrigt bidraga till enhetlig tillämpning av konventionerna i de anslutnastaterna. Arbetet synes i allmänhet vara utfört med mycken omsorg. Dock må beklagas, att de 1920 vidtagna ändringarna i den svenska lagen av 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar icke uppmärksammats.
Beträffande giltighetsområdet för konventionerna ha åtskilliga förändringar under de gångna åren skett. Frankrike och Belgien ha uppsagt 1902 års bägge konventioner om äktenskaps ingående, resp. skillnad i äktenskap, Frankrike dessutom 1902 års konvention om förmynderskap för minderåriga och 1905 års konvention om äktenskaps rättsverkningar. Uppsägningen av 1902 års konventioner skedde från Frankrikes sida redan den 12 nov. 1913 och motiverades utförligt, varom mera nedan. Belgien uppsade 1918 konventionerna om äktenskaps ingående och om skillnad i äktenskap, med verkan att de för Belgiens del upphört den 1 juni 1919. Frankrikes uppsägning av konventionen 1905 om äktenskaps rättsverkningar medförde dess upphörande för Frankrikes del den 23 augusti 1917. Förutom dessa ändringar i avseende å konventionernas tillämpningsområde märkas de, som förorsakats av kriget och fredsvillkoren. Sålunda har den österrikiskungerska monarkins sönderfallande haft konsekvenser i avseende å
civilprocesskonventionen, vari såväl Österrike som Ungern voro parter. Vidare har uppkommit frågan, huruvida de ur det forna Ryssland utbrutna staterna äro att anse såsom bundna av civilprocesskonventionen, vilken ratificerats av Ryssland. Slutligen innehålla de olika fredstraktaterna bestämmelser om den fortfarande giltigheten av vissa under kriget de krigförande emellan suspenderade avtal, däribland de nu ifrågavarande Haagkonventionerna.
Det här anmälda samlingsverket innehåller ej uttömmande upplysning om de sålunda genom kriget skapade förändringarna. Emellertid må ändock några anmärkningar härom göras i detta sammanhang. Vad då först beträffar Österrike-Ungerns avtal, torde det nuvarande Ungern böra betraktas såsom part i de Haagkonventioner, som det gamla Ungern tillträtt. Det finns icke tillräckliga skäl för uppfattningen, att det nuvarande Ungern vore ett annat rättssubjekt i internationella rättsförhållanden än den forna unionsstaten Ungern. Från den nuvarande ungerska regeringen har också förklarats i fråga om civilprocesskonventionen samt en med Schweiz ingången utlämningstraktat, att Ungern är samma rättssubjekt som tidigare. Dessa den ungerska regeringensförklaringar ha publicerats i den officiella schweiziska Feuille fédérale. Mera tvivelaktigt är läget i fråga om den nuvarande republiken Österrike samt den nybildade staten Tjecko-Slovakien. Inom den folkrättsliga doktrinen råder ingen enighet om rättsverkningarna i avseende å internationella avtal vid fall av »dismembratio». Emellertid kan den härskande meningen sägas vara, att icke en allmän succession äger rum från den förutvarande moderstaten till successionsstaterna i avseende å rättigheter och skyldigheter på grund av äldre avtal. Däremot bör en sådan övergång i särskilda fall antagas, framför allt dels i fråga om vissa slags finansiella förpliktelser dels då det gäller avtal, som ha avseende å lokala förhållanden (t. ex. flottning i älv, järnvägstrafik), vilka avtal anses förbliva i kraft gentemot den successionsstat å vars territorium förhållandet är lokaliserat. I fall sådana som detta bruka emellertid nya separatöverenskommelser med den nybildade staten ske mera formlöst än eljest, utan att det alltid avgöres, huruvida överenskommelsen skapar ett nytt rättsförhållande eller endast har deklaratorisk betydelse. I avseende å civilprocesskonventionen torde resultatet sålunda, enligt den allmännaste meningen,1 bli att Tjecko-Slovakien icke kan anses såsom Österrikes successor.2 Huruvida republiken Österrike kan i högre grad än Tjecko-Slovakien anses identisk med det gamla kejsardömet såsom internationellt rättssubjekt, är även omtvistat. Den österrikiska regeringen torde själv anse, att republiken icke i allmänhet är successor i de internationella avtal, som slutits av kejsardömet. Det kan antagas, att det nuvarande ovisshetstillståndet så snart som möjligt häves genom särskilda överenskommelser. Då
vidare även Ryssland ratificerat civilprocesskonventionen, uppstår motsvarande spörsmål beträffande de många ur ryska riket utbrutna staterna, jmf. överenskommelse mellan Sverige och Finland i S. Ö. F. 1919 nr 9.
Bland de i föreliggande »Recueil» återgivna rättsfallen finnas några, som gälla den nu berörda frågan. En nederländsk domstol har i ett mål, vari en ukrainare var part, uttalat den meningen, att civilprocesskonventionen icke var tillämplig, enär ukrainaren inte kunde anses såsom medborgare i en konventionsstat eller i en stat, som vore »fortsättning» av en sådan. Två tyska överdomstolar ha uttalat sinsemellan divergerande meningar, den ena angående Polen, den and — ia angående Tjecko-Slovakien. En polack förklarades sålunda skyldig ställa borgen för rättegångskostnad, trots att Ryssland var kontrahent i civilprocesskonventionen. Den andra domstolen yttrade däremot i fråga om Tjecko-Slovakien att, om en hittills enhetlig stat splittras i flera delar, så förbliva de med enhetsstaten slutna avtalen vid kraft för de numera självständiga delarna. Domstolen hänvisar i detta sammanhang till v. Lizst's Völkerrecht, varest emellertid intet stöd finnes för den hävdade åsikten, åtminstone icke i 10:de uppl.; domen hänvisar till 4:de appl. Vidare må nämnas, att staden Danzigs medborgare enligt en tysk domstolsutslag förklarats icke äga åberopa civilrättskonventionen.1
Såsom ovan antytts, innehålla de olika fredstraktaterna vissa bestämmelser om Haagkonventionernas återupplivande, i vad rör parterna i resp. fredstraktat. Under kriget ha nämligen konventionerna i fråga inom bägge lägren ansetts suspenderade, såsom av åtskilliga rättsfall framgår. Emellertid innehålla fredstraktaterna ej generella bestämmelser, som återupprätta tillståndet före kriget, utan göra åtskilliga reservationer. Härigenom bli förhållandena ganska invecklade. Exempelvis må nämnas, att 1902 års konvention om äktenskaps ingående icke uppräknas i Versa illestraktaten bland de återupplivade konventionerna vilket betyder, att den anses icke vidare skola gälla i förhållandet mellan Tyskland och de allierade makter, som äro parter i konventionen nämligen Italien, Portugal och Rumänien. Men sistnämnda tre stater äro alltjämt liksom Tyskland bundna av konventionen i förhållande till de neutrala staterna. Detsamma gäller om skillnadskonventionen. Vad beträffar konventionen om förmynderskap för minderåriga, angives den i Versaillestraktaten art. 282 såsom återupplivad. Konventionen om äktenskaps rättsverkningar uppräknas icke i nämnda artikel och skall därför icke gälla i förhållandet mellan Tyskland och resp. allierade makter, d. v. s, Belgien, Italien, Portugal och Rumänien. Civilprocesskonventionen har återupplivats, men dess ikraftträdande skall, enligt art. 287, vara utan verkan gentemot Frankrike, Portugal och Rumänien. De neutrala staterna beröras naturligtvis icke härav. Det är emellertid ganska oegentligt och kan leda till förvecklingar vid tillämpningen, att på detta sätt de gemensamt antagna konventionerna icke längre gälla generellt för ett visst konventionsområde, utan stundom
för en viss konventionsstat i förhållande till andra, men ej samtlige övriga konventionsstater.
Såsom ovan nämnts har Frankrike närmare motiverat sin uppsägning av konventionerna om äktenskap. Franska regeringen hade utgått ifrån, att konventionerna endast rörde internationell privaträtt och att fördenskull frågor av offentligrättslig natur ej av desamma berördes. Emellertid hade det visat sig, att i fråga om äktenskapshinder den meningen gjorts gällande, att konventionen avsåge även hinder av »offentligrättslig» natur (syftar bl. a. på förbud för militär att gifta sig utan överordnades samtycke). Frankrike skulle sålunda enligt denna tolkning vara bunden att tillämpa nupturientens nationella lag i dylikt avseende och följaktligen vägra giftermål inför fransk myndighet, om vederbörande ej kunde visa hinderslöshet enligt sin nationella lag. Häremot hyste franska regeringen starka betänkligheter. »L'applicationd'un droit public étranger peut entraîner comme conséquence l'introduction au sein d'un Etat de dispositions contraires à son organisation sociale, à sa constitution, aux principes sur lesquels repose son existence même.» Det bifogas också ett memorandum, vari franska regeringen utförligt försvarar den tolkningen, att offentligrättsliga äktenskapshinder icke åsyftas i konventionen. Men samtidigt anföras en tysk (Kahn), en fransk (Travers) och en italiensk författare (Buzatti), som i specialarbeten uttalat en motsatt mening, samt officiella yttranden av samma innebörd från Tyskland och Schweiz. Av de i föreliggande arbete meddelade rättsfallen framgår ytterligare, att sistnämnda ståndpunkt kommit till uttryck i rättspraxis i flera länder, bl. a. genom en dom i denna riktning av Nederländernas högsta domstol.
Av de återgivna lagtexterna framgår, att ingen annan konventionsstat har i samma utsträckning som Sverige omsatt konventionerna i utförliga lagar. I allmänhet har man nöjt sig med att godkänna konventionen genom en lagstiftningsakt. Stundom ha i administrativ väg utfärdats verkställighetsföreskrifter samt instruktioner för myndigheterna.
Östen Undén.