Till frågan om den rättsliga grunden för patentskyddet. Då prof. EBERSTEIN i en uppsats i föreg.häfte av SV. J. T. kritiserat den uppfattning om grunden för patentskyddet, varåt patentlagstiftningskommittén givit uttryck i sitt betänkande med förslag till lag om patent m. m., vill jag härmed, utan att ha något uppdrag att tala å kommitténs vägnar, uppträda till försvar för nämnda uppfattning och några av de särskilda punkter i kommitténs förslag, vilka samtidigt drabbats av prof. EBERSTEINS kritik.¹
    Prof. EBERSTEIN synes ha missförstått kommittén, då han gör gällande, att kommittén härlett den principiella olikheten mellan patenträtten å ena sidan och de egentliga auktorsrätterna å den andra därur att det beträffande dessa senare icke skulle finnas någon motsvarighet till vad som inom patenträtten kallas dubbeluppfinning. Det är tvärtom så, att den olikhet, som enligt kommitténs uppfattning består mellan dessa olika slag av rättigheter, framträder skarpare i den mån inom det auktorsrättsliga området kunna förekomma motsvarigheter till dubbeluppfinningar. Ur olikheten i omfattningen av rättsskyddet är det, som kommittén funnit det framgå, att det ej kan såsom grund för patenträtten vara tillräckligt att åberopa enahanda grund som för rättigheterna av det

 

¹ På den punkt, där jag, såsom prof. EBERSTEIN påpekat, annorstädes utvecklat en mot kommitténs motsatt åsikt, anser jag mig icke, trots att prof. EBERSTEIN förklarat kommitténs uppfattning grundad på ett till synes fullt oangripligt resonemang, här böra närmare ingå.

andra slaget. En auktorsrätt till ett verk hindrar icke någon att självständigt arbeta och utnyttja ett därvid vunnet arbetsresultat, hur nära detta än må komma det skyddade verket i fråga. Därest exempelvis konstverksskydd åtnjutes för en i akvarell gjord kopia av en oljemålning, är det intrång om någon efterbildar denna kopia,men icke om någon genom direkt efterbildning av det eventuellt oskyddade originalet åstadkommer en kopia, oberoende av om denna företer lika stor likhet med den första kopian som den i förra fallet genom efterbildning i andra hand framställda.¹ Åt patentskyddet däremot måste man, om man vill vinna vad man därmed åsyftar, såsom kommittén framhållit, ge en mera vittgående verkan. Även om man kunde instämma i prof. EBERSTEINS uttalande, att det mycket väl skulle "harmoniera med grunden för patentskyddet att förläna t. ex. två uppfinnare, som samtidigt kommit till enahanda resultat, gemensam rätt till patentet", är det svårt att förstå, varför prof. EBERSTEIN ställt detta, som har avseende å vem som skall inneha skyddsrätten, i motsatsförhållande till den av kommittén framhållna nödvändigheten av att patentets tillgodogörande "förbjudes varje annan än skyddsrättens innehavare, även om denne andres självständiga verksamhet lett till ett resultat av samma innehåll". Jag förmodar, att icke heller prof. EBERSTEIN vill ifrågasätta, att man skulle på det sättet begränsa patentskyddets omfattning, att ett patent icke skulle ha någon verkan med avseende å en efter patentets meddelande tillkommen dubbeluppfinning.
    Gentemot vad kommittén anfört till stöd för påståendet, att ett patent på ett helt annat sätt än de egentliga auktorsrätterna innebär en till förmån för viss person den allmänna näringsfriheten ålagd inskränkning, förklarar prof. EBERSTEIN det vara svårt att inse, varför den allmänna näringsfriheten skulle lida större inskränkning eller varför envar skulle äga större anspråk på att få exploatera ett patent för det fall, att jämte uppfinnaren även en annan person lyckats åstadkomma samma uppfinningsresultat. Emellertid synes det mig, även om man bortser från möjligheten, att en annan uppfinnare måhända ej velat undandraga uppfinningen allmänhetens fria disposition, klart, att envar kan med ett visst fog i ett patent se en mot honom såväl som mot vem som helst annan riktad inskränkning i näringsfriheten på den grund att det ej kan vara uteslutet, att just han skulle kunna ha åstadkommit samma uppfinning och fått utnyttja densamma, om ej patentet blivit meddelat; är sannolikheten härför i vissa fall minimal, kan den i andra vara så mycket större. ²
    Prof. EBERSTEIN vädjar särskilt med avseende å förhållandet mellan dubbeluppfinnare till den allmänna rättskänslan för att visa oriktig-

 

¹ Man må vid en jämförelse med förhållandena på patenträttens område taga i betraktande, att man kan tala om en dubbeluppfinning, även om det ej föreligger fullständig överensstämmelse i varje detalj.

² Jfr betr. patentlagstiftningens förhållande till stadgandet om monopol i 60 § R. F. STAËL VON HOLSTEIN, Statslig expropriation av patent, i Industritidningen Norden 1922, h. 4.

heten av kommitténs uppfattning i förevarande avseende och av de konsekvenser, till vilka densamma lett. Jag tillåter mig emellertid betvivla, att det för den allmänna rättskänslan kan te sig mindre tilltalande, att företrädesrätt till erhållande av patent i enlighet med kommitténs förslag tillerkännes den av två uppfinnare, som förstsöker patent och därigenom, under förutsättning att patent blir beviljat, lämnar det bidrag till teknikens framåtskridande, som kännedomen om uppfinningen kan innebära, än att det avgörande därvid får vara vem som först gjort uppfinningen, även om den förste, såvida han fått vara ensam om saken, aldrig tänkt exploatera uppfinningen annat än som yrkeshemlighet. ¹ Att prof. EBERSTEIN identifierar den första uppfinnarens intresse av företrädesrätt med uppfinnareintresset i allmänhet, kan jag ej finna befogat.
    Den omständigheten, att patenträttigheten konstitueras genom ansökning hos offentlig myndighet med därpå följande publicering, under det att författarrätten uppkommer redan i och med författarskapelsens tillblivelse, kunde, säger prof. EBERSTEIN, vid ett första påseende synas peka på att uppfinningens offentliggörande ägde ett närmare sammanhang med själva grunden för patenträttigheten än han velat inrymma däråt, något som dock icke vore förhållandet, enär olikheten i fråga sammanhängde med omöjligheten att utan en ingående undersökning av de faktiska förhållandena avgöra, huruvida en uppfinning vore ny. Då därmed förprövningsförfarandet synes åsyftat, vill jag anmärka, att nämnda olikhet består även vid tillämpning av anmälningssystemet. Detta förhållande synes mig emellertid icke, vad angår kravet på ansökning med åtföljande beskrivning över uppfinningen, kunna åberopas till stöd för kommitténs uppfattning i här berörda avseende. Vad som däremot sammanhänger med frågan om grunden för patentskyddet är enligt min mening tillgängligheten för allmänheten av den beskrivning, som skall åtfölja varje patentansökning;² med prof. EBERSTEINS uppfattning skulle principiellt någon sådan beskrivningens tillgänglighet ej vara av nöden.
    Om man med prof. EBERSTEIN anser en uppfinnare berättigad till skydd för sin uppfinning enbart på den grund att han genom individuellt skapande lyckats åstadkomma något, som kan karaktäriseras såsom nytt, är det svårt att förstå, varför icke skydd lämnas varje sådan nyskapelse, oberoende av om den är en teknisk uppfinning eller en uppfinning överhuvudtaget. Kommitténs uppfatt-

    ¹ I de yttranden, som avgivits över kommittéförslaget, har icke från någothåll framställts anmärkning på denna punkt. — År 1910 övergick man i Norge, där förut förste uppfinnaren haft företrädesrätt, till det hos oss och i flertalet främmande länder tillämpade, av kommittén förordade systemet, utan att mig veterligen någon invändning gjordes däremot.
    ² I länder, där patentbeskrivningarna icke publiceras, äro de dock alltid, med undantag för möjligheten av patents hemlighållande av militära hänsyn, tillgängliga för allmänheten efter patentets meddelande eller åtminstone sedan viss tid därefter förflutit; enligt den österrikiska patentlagen av år 1852 kunde patentbeskrivningarna hållas hemliga till skyddstidens slut, men då blevo de i alla fall tillgängliga.

ning däremot är uttryck för ett högt uppskattande av just den intellektuella verksamhet, som frambringar tekniska uppfinningar, motiverande att alster av sådan verksamhet komma i åtnjutande av ett effektivt skydd, även om detta skydd i viss mån måste gå ut över den allmänna näringsfriheten;¹ helt naturligt synes det emellertid vara, att åstadkommandet av en uppfinning icke i och för sig kan anses innebära något förtjänstfullt, såvida uppfinnaren behåller uppfinningen såsom en hemlighet för sig själv.
    Huru kommitténs ståndpunkt, att grunden för patentskyddet är att söka icke enbart i själva uppfinnandet utan även i resultatets bekantgörande i samband med patenterandet, vilken ståndpunkt intimt sammanhänger med patentskyddets omfattning, kan till sin riktighet vara på något sätt beroende av om även ett skydd av annan art, för vilket sådan rättsgrund ej kan åberopas, kan komma uppfinningar såsom yrkeshemligheter till del, är det mig omöjligt att fatta. Om jag också icke delar prof. EBERSTEINS uppfattning, att grunden till skyddet för yrkeshemligheter enligt lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens är att finna i något slags upphovsmannaskap, anser jag mig därför icke här böra närmare ingå på denna fråga.²
    Prof. EBERSTEIN finner den ställning, kommittén intagit i fråga om förutsättningarna för åtnjutande av föranvändarerätt, innebära ett åsidosättande av en dubbeluppfinnares berättigade intressen. ³ Måhända anser prof. EBERSTEIN, att enbart egenskapen av dubbeluppfinnare bör berättiga till föranvändarerätt, och huruvida detta kan vara berättigat vill jag här lämna därhän. Kommittén har emellertid ansett föranvändarerätt endast böra vara ett skydd för den, som på en uppfinnings exploaterande nedlagt arbete eller kostnader i god tro d. v. s. utan att han haft anledning antaga, att patent å uppfinningen skulle komma att sökas av annan, och då kommittén därvid jämställt dubbeluppfinnare med vem som helst annan, har den ingalunda, såsom prof. EBERSTEIN antager, "låtit sig leda av den föreställningen, att företrädesrätt bör tillkomma redan den, som först tänkt ansöka om patent". Icke ens den dubbeluppfinnare, som först tänkt söka patent, kan enligt kommitténs ståndpunkt alltid

 

¹ Så synes icke kommerskollegium i sitt utlåtande över betänkandet ha uppfattat kommitténs ståndpunkt i förevarande avseende; denna har av kollegiet, med orätt, synes det mig, ställts i samband med de bestämmelser angående uppfinningar, gjorda av anställda, som kommittén föreslagit i 6 och 7 §§, vilka bestämmelser jag, ehuru jag delar kommitténs uppfattning om grunden för patentskyddet, i likhet med kollegiet anser innebära alltför vittgående inskränkningar i de anställda uppfinnarnas rätt.

² Denna fråga beröres i en av hr K. TENGDAHL i Andra kammaren vid 1919 års riksdag väckt motion nr 361.

³ l de yttranden, som inkommit över förslaget, har en utsträckning av möjligheterna till förvärv av föranvändarerätt utöver vad kommittén föreslagit påyrkats endast av Svenska patentombudsföreningen, som förklarat sig i motsats mot kommittén anse, att den, som inlämnat en ansökning om patent å samma sak, vilken ansökning tillbakavisats eller återtagits, bör åtnjuta föranvändarerätt.

genom utövningsåtgärder före patents sökande av annan förskaffa sig föranvändarerätt. Om exempelvis, sedan en person A gjort en uppfinning och förberett sökandet av patent å densamma, en annan B gör samma uppfinning och söker patent därå i en främmande stat, tillhörande patentunionen, kan icke A, om B offentliggör uppfinningen med förklaring, att han tänker med prioritetsrätt söka patent i Sverige, till stöd för föranvändarerätt åberopa därefter vidtagna åtgärder.
    I sin kritik av kommitténs ståndpunkt i fråga om bestämmelsen mot tvångsöverlåtelse av anspråk på patent synes prof. EBERSTEIN ha betydligt underskattat de intressen av icke-förmögenhetsrättslig art, som en sådan bestämmelse är ägnad att tillgodose. En uppfinning kan vara av den beskaffenhet, att uppfinnaren har ett beaktansvärt personligt intresse av att ej bli känd såsom upphovsman till densamma. Och uppfinnaren kan anse, att uppfinningens offentliggörande skulle medföra i ett eller annat avseende skadliga verkningar, vilka han genom uppfinningens hemlighållande vill förebygga.
    Slutligen vill jag göra några erinringar med anledning av den jämförelse, prof. EBERSTEIN anställt mellan gällande patentförordning och kommitténs förslag med avseende å sättet att bestämma rättsskyddets omfattning. Jag kan nämligen icke dela prof. EBERSTEINS uppfattning, att även andra av annan än patenthavaren utan vederbörligt tillstånd¹ begångna handlingar än de, som i 22 § patentförordningen, under vissa subjektiva förutsättningar, äro belagda med straff, kunna enligt gällande rätt anses rättsstridiga och giva anledning till förbud och skadestånd. Att märka är, att orden "ersätte ock all skada" i 22 § patentförordningen infördes av 1884 års riksdag på förslag av lagutskottet, som betonade syftet vara bl. a. att därigenom begränsa skadeståndsskyldigheten till de händelser, som omförmäldes i paragrafen. Innan lagändringen av den 12 juni 1891 kom till stånd, förekom ett mål, i vilket innehavaren av patentet nr 1030, avseende en gunga, beivrade ett utnyttjande av den patenterade uppfinningen, bestående däri, att annan uppsatt en gunga i enlighet med patentet och upplåtit densamma mot avgift till allmänhetens begagnande; patenthavaren yrkade ej endast straff utan även förbud och skadestånd, men hans talan blev i alla delar ogillad av alla instanser.² Departementschefens av prof. EBERSTEIN

 

¹ Vad angår licensavtal, synes mig den av prof. EBERSTEIN kritiserade uppfattningen, att ett sådant avtal icke utan vidare kan vara giltigt mot en ny innehavare av patentet, icke stå i nödvändigt sammanhang med den av kommittén uppdragna sakrättsliga analogien. Även utan att jämställa ett sådant avtal med nyttjanderättsavtal till sak kan man väl förklara avtalet ha rättsverkan endast mellan parterna. För den, som icke kan med kommittén i patenträtten se en rätt av positivt innehåll, framstår en licens såsom innebärande ett avstående från patenthavarens sida gentemot viss person av rätten att beivra intrång, ett avstående, som icke utan vidare binder en ny innehavare av patentet.

² Se den årg. 1919 av Arkiv för patent etc. åtföljande samlingen »Domar och utslag i mål angående patent», sid. 20 f. — Målet i fråga torde kunna betecknas som en kraftigt bidragande orsak till att 1891 års lagändring kom till stånd.

citerade yttrande vid föredragningen i statsrådet av förslaget till 1891 års bestämmelser synes mig icke innebära annat än att departementschefen förmenade, att genom den föreslagna lagändringen de i 22 § angivna förfarandena komme att omfatta varje tillgodogörande, utom för personligt bruk, av en patenterad uppfinning. Anmärkas må i detta sammanhang, att Högsta domstolen (i utslag d. 2/9 1910) ansett innehavaren av ett patent å en viss metod icke kunna med fog göra anspråk på ersättning för metodens användning av annan i den mån detta användande fallit i tiden före patentets meddelande, ehuruväl ett sådant användande under tiden för patentansökningens behandling, i betraktande av att patenttiden löper från ansökningens inlämnande, även med min uppfattning äratt anse såsom rättsstridigt.
    Vad angår frågan om lämpligheten av att i lagen generellt förbjuda patenterad uppfinnings obehöriga tillgodogörande, är denna att se icke endast ur patenthavarnes synpunkt utan även ur synpunkten av allmänhetens intresse av att på detta område icke må råda alltför stor rättsosäkerhet; exempelvis kunde det för en handlande vara en stor olägenhet att sväva i ovisshet om, huruvida saluhållandet av alster, tillverkade medelst en patenterad maskin, kunde vara att betrakta såsom intrång. Man får icke av omtanke om uppfinnare och patenthavare förbise de olägenheter, patentskyddet kan medföra för en fullt lojal näringsidkare¹; ökar man dessa olägenheter, riskerar man, att uppfattningen om patentskyddet ej blir lika odelat sympatisk som för närvarande.

Axel Hasselrot.