Handelsdomstolarna i Frankrike. Särskilda domstolar för handelsmål hava i Frankrike existerat sedan lång tid tillbaka. År 1349 upprättades sålunda en dylik domstol för att döma i tvister mellan köpmän, som besökte de ryktbara mässorna i Champagne och Brie, och 1462 skapades en liknande domstol för mässorna i Lyon. I mitten av 1500-talet tillkommo flera sådana specialdomstolar. Även Paris erhöll, efter framställning från köpmännen därstädes, en särskild jurisdiktion i handelsmål genom ett av Karl IX år 1563 utfärdat edikt. Enligt detta skulle handelssaker avdömas av en "juge des marchands" och fyra "consuls des marchands", utsedda för ett år av och bland stadens köpmän. Dessa bestämmelser utsträcktes genom den ryktbara, år 1673 av Ludvig XIV utfärdade och på Colberts initiativ tillkomna "ordonnance du commerce" att gälla alla specialdomstolar för handelsmål i riket.
    Vid den stora franska revolutionen, som gjorde om hela den förutvarande judiciella organisationen, på yrkade köpmännen ivrigt erkännande av sitt traditionella privilegium att dömas av sina likar och bibehållande av sin egen jurisdiktion, där de åtnjöte fördelen av en enkel procedur, en snabb exekution och en dom, given av de personer, som bäst ägde kännedom om handelssedvänjor och bruken åvarje särskild plats. Och den 27 maj 1790, i samma session som den konstituerande församlingen i princip beslöt att avskaffa undantagsdomstolar, fattades nära nog enhälligt beslut att bibehålla särskilda domstolar för handelsmål. Ett dekret i augusti samma år bestämde, att det skulle upprättas en handelsdomstol i de städer, där vederbörande departementsstyrelser funno sådana vara av behovet påkallade och därom framställde begäran. Handelsdomstolarna bestodo sedermera i sina gamla former, tills de genom den år 1807 utfärdade, ännu gällande Code de commerce reorganiserades.
    Anledningen till uppkomsten av särskilda domstolar i handelsmål har varit ej blott att för dylika mål få till stånd en snabbare och mindre formalistisk process än den vid de allmänna domstolarna rådande. Kravet därpå har ändock tagit ut sin rätt genom att vid sidan av den ordinära processen utvecklats ett mera summariskt processförfarande, avsett att användas i fall som mer än andra fordra ett hastigt avgörande. Systemet med särskilda handelsdomstolar bottnar även och i främsta rummet i köpmännens krav på att bliva dömda av sina likar. Dessa anses nämligen mest kompetenta att bedöma alla de skiftande spörsmål, som röra handelslivet i dess olika grenar, och de handelsbruk, som utvecklat sig i olika yrken och å olika platser. Och köpmännen anses vidare bäst ägnade att i lagskipningsarbetet tillämpa mindre den formella rättens strikta

128 ERIK LIND.former än den "æqvitas", som erfordras för ett rättvist avgörande av handelsrättsliga spörsmål.1
    Handelsdomstolar existera för närvarande i de viktigare handelsstäderna. Deras jurisdiktionsområde är liksom de allmänna underdomstolarnas arrondissementet. Flera handelsdomstolar kunna dock finnas inom samma arrondissement, i vilket fall en uppdelning av jurisdiktionsområdet dem emellan äger rum.2 De bestå av en president, minst två (ordinarie) domare (juges titulaires) samt suppleanter (juges suppléants). De senare äro ej suppleanter i den mening att de inträda först vid förfall för en domare, utan domstolen är städse sammansatt av både domare och suppleanter. Såväl presidenten som domare och suppleanter äro lekmän. I administrativ ordning utfärdade reglementen bestämma antalet domare och suppleanter i de särskilda handelsdomstolarna. I Paris omfattar handelsdomstolen hela Seinedepartementet. Denna domstol består av 11 avdelningar och domarenas antal utgör, enligt ett den 20 september 1920 utfärdat dekret, för åren 1920, 1921 och 1922 respektive 58, 62 och 66, varav hälften äro ordinarie domare och hälften suppleanter. Vid rättsförhandlingarna består varje kammare i regel av fem ledamöter.
    Ledamöterna i handelsdomstolarna äro oavlönade. De utses genom val. Väljarna äro köpmän (ordet taget i vidsträcktaste bemärkelse, så att däri inbegripas även bolagsdirektörer, växelagenter, mäklare m. fl.), som i minst fem år utövat sitt yrke och under lika lång tid haft sitt domicil i vederbörande domkrets. Till väljarna hänföras även vissa andra kategorier såsom före detta och i tjänst varande ledamöter av handelsdomstolarna och handelskamrarna. Även kvinnor hava under angivna förutsättningar valrätt, men de kunna ej utses till ledamöter av handelsdomstol. Varje år upprättas kommunvis en lista över de väljare, som den 1 september uppfylla fordringarna för valbarhet. Tillfälle är berett valmännen att framställa anmärkningar mot listan. Valbar till president, domare eller suppleant är varje väljare, som finnes upptagen å nyssnämnda lista och uppnått 30 års ålder, ävensom före detta köpmän, som i minst fem år utövat sitt yrke i arrondissementet och äro bosatta därstädes. Ingen kan dock utses till domare, utan att hava varit suppleant under ett år, eller till president, utan att under två år ha fungerat som domare. Genom uppställande av sistnämnda fordringar för valbarhet till president- och domarebefattningarna har lagstiftaren sökt att sörja för att dessa skola besättas blott med dugliga och i domarevärvet redan förfarna personer. Valet sker för en tid av två år. Presidenten och ordinarie domare kunna efter denna

 

1 En författare uttrycker detta sålunda: "Il faut avoir l'esprit du commerce et, en quelque sorte, une façon de juger plus large que pour les procès civils". Se P. CUCHE: Petit traité de procedure civile et commerciale s. 70—71.

2 I de arrondissement, där handelsdomstolar ej finnas, utöva de allmänna underdomstolarna de funktioner, som annars tillkomma handelsdomstolarna. När de allmänna underdomstolarna sålunda döma i handelssaker, försiggår processen inför dem i den för handelsmål stadgade ordningen.

HANDELSDOMSTOLARNA I FRANKRIKE. 129tids utgång omväljas två ytterligare valperioder i följd. Efter utgången av dessa tre tvåårsperioder kunna de ånyo väljas först efter ett års mellantid. Handelsdomstolarna äro domföra med minst tre ledamöter. Antalet måste alltid vara udda. Åtminstone en av ledamöterna skall vara ordinarie domare.
    Handelsdomstolarna äro behöriga i alla handelssaker. Det avgörande är ej i första hand, om transaktionen har skett mellan köpmän. Är transaktionen en "acte de commerce", är handelsdomstolen kompetent att slita den tvist, som på grund därav uppkommit, oavsett om parterna äro köpmän eller ej. Egenskapen av köpman är så till vida beaktad, att vissa engagemang mellan köpmän presumeras vara "actes de commerce", till dess motsatsen bevisas. Vad som skall anses såsom "actes de commerce" angives i lagen, och begreppet, taget i dess mest vidsträckta betydelse, sträcker sig över obligationsrättens hela område. Vidare är att anteckna, att konkurser och allt vad därmed sammanhänger falla inom handelsdomstolarnas kompetens. Alla konkurstvister höra sålunda dit, även om de ej äro av merkantil natur.
    I mål upp till 1,500 francs döma handelsdomstolarna i första och sista instans. Mål till värde överstigande nämnda belopp få överklagas hos vederbörande Cour d'appel.

 

    Någon systematisk och mera ingående redogörelse för processen vid de franska handelsdomstolarna kan, på grund av utrymmesskäl, ej i detta sammanhang lämnas. Här skall endast i korthet angivas dess huvudsakliga kännetecken, varjämte några drag ur handelsdomstolens i Paris praxis av större intresse något närmare skola beröras.
    Det är för en rätt uppfattning av handelsprocessens karaktär nödvändigt att se den i belysning av den ordinära franska civilprocessen vid de allmänna underdomstolarna. Sistnämnda process kännetecknas bland annat av förekomsten av förberedande förlikningsförsök, avouétvång, ett förberedande skriftväxlingsförfarande avsett att utreda status causæ et controversiæ ävensom av allmänna åklagarens hörande i målen.
    Lagen föreskriver sålunda, att förberedande förlikningsförsök inför vederbörande fredsdomare enligt regeln skola hava ägt rum, innan målen efter stämning dragas inför en domstol i första instans.1Parterna äro vidare i den ordinära processen skyldiga att såsom ombud anlita de s. k. avoués. Stämningen i målet innehåller uppgift om kärandens avoué, och svarandens inställelse sker på så sätt att han i sin tur inom stämningstiden, som enligt regeln utgör åtta dagar, utser en avoué att föra hans talan, vilken därom underrättar kärandens avoué. Alla från ena parten utgående processhandlingar delgivas därefter motparten genom att överlämnas till dennes avoué. Det är sålunda avouéerna, som ombesörja den ovan omförmälda för-

 

1 I praktiken hava emellertid de förberedande förlikningsförsöken av olika orsaker alltmera kommit ur bruk.

 

Svensk Juristtidning 1922. 9

130 ERIK LIND.beredande skriftväxlingen mellan parterna. Denna har till syfte att, innan målet kommer till handläggning inför domstolen, för vardera parten klarlägga motpartens ståndpunkt i målet.1 Det är vidare avouéerna, som, då målet kommit till handläggning inför domstolen, avgiva de konklusioner, vari parternas slutpåståenden fixeras. Pläderingen i målet utföres däremot ej av avouéerna utan av särskilda advokater (avocats). Parterna äga visserligen själva utföra sin talan inför domstolen, men vilja de härför begagna sig av ombud, måste de anlita en advokat. Utmärkande för den ordinära processen är slutligen, att allmänna åklagaren såsom statsmaktens representant vid domstolen i åtskilliga fall har att avgiva yttrande, innan domstolen skrider till domens avkunnande. Lagen föreskriver sålunda, att åklagaren skall höras i vissa närmare angivna ärenden av allmänt intresse. Domstolen kan vidare ex officio föreskriva sakens delgivning med åklagaren, varjämte han äger taga de i alla de ärenden han finner behövligt.2
    I processen vid handelsdomstolarna är förfarandet frigjort från de tyngande former, vilka nu berörts. Förberedande förlikningsförsök förekomma således icke. I snabbhetens och enkelhetens intresse är vidare föreskrivet, att handelsprocessen äger rum utan biträde av avoué. Den av avouéerna ombesörjda förberedande skriftväxlingen är jämväl utesluten. Stämningstiden är som regel blott en dag, och i stämningen skall utsättas en bestämd dag för svarandens inställelse vid domstolen, då han har att inställa sig personligen eller genom ombud. Vill han begagna sig av ombud, äger han fritt avgöra, åt vem han skall anförtro rättegångens förande.Till de rättssökandes hjälp pläga emellertid handelsdomstolarna i de större städerna upprätta en lista på sådana ombud, som domstolen anser sig kunna särskilt förorda. Dessa kallas agréés. Något hörande av allmänna åklagaren äger slutligen aldrig rum i handelsprocessen.
    Även med avseende å bevisförfarandet förefinnas väsentliga skiljaktigheter mellan den ordinära processen och handelsprocessen. I detta hänseende skall här blott framhållas, att medan i den ordinära processen vittnesförhören äga rum inom lykta dörrar inför en av domstolens ledamöter, biträdd av en notarie, som städse upprättar protokoll över förhöret, vilket protokoll sedermera uppläses inför domstolen, försiggår vittnenas hörande i handelsprocessen offentligt inför domstolen själv, och protokoll föres blott då saken

 

1 I praktiken har det förberedande skriftväxlingsförfarandet utvecklat sig till att bliva blott en beräkningsgrund för det avouéerna tillkommande arvodet. »Ce n'est plus qu'une etiquette purement conventionelle». (Cuche a.a. s. 381.)

2 Vanligen har åklagaren intet att anföra utan inskränker sig till att lägga saken i domstolens händer (»se rapporter simplement à la sagesse et à la justice du tribunal»).

3 Ett dylikt ombud utför såväl de funktioner, vilka i den ordinära processen tillkomma en avoué (processhandlingars företagande, konklusioners avgivande),som den plädering, vilken där företages av en avocat.

HANDELSDOMSTOLARNA I FRANKRIKE. 131är av beskaffenhet att få överklagas. Vittnesförhör förekomma emellertid även i handelsprocessen mycket sällan, ehuru de eljest gällande stränga reglerna med fordran på skriftliga bevis där eftergivits.1
    Svaranden i handelsprocessen, som genom stämningens delgivning erhållit del av kärandens yrkanden, har därefter att avgiva sina konklusioner, d. v. s. att precisera sin ståndpunkt i målet, vilket kan ske antingen skriftligen eller blott muntligt, i vilket senare fall konklusionerna nedskrivas i domstolens protokoll. Målet anses därefter vara "en état", d. v. s. i stånd att mottaga ett kontradiktoriskt utslag. Innan utslag meddelas, skall emellertid, om part därom framställer begäran, offentlig plädering i målet äga rum inför domstolen, och målet införes då i roteln för de mål, som skola gå till plädering (mise au rôle des plaidoiries). Vilja parterna däremot ej plädera utan överlämna målet till domstolens prövning (délibéré), och är målet av sådan beskaffenhet att utslag däri ej kan omedelbart avkunnas, införes målet i roteln för mål, som gå till délibéré (mise au rôle des délibérés).
    Att plädering äger rum torde vara det vanliga vid handelsdomstolarna i de mindre städerna; vid handelsdomstolen i Paris (här nedan benämnd Seinedomstolen) söker man däremot, för tids vinnande, undvika att plädera.2 Den vanliga gången av ett mål är där, att, sedan vid första rättegångstillfället svaranden avgivit sina konklusioner och parterna enats om ett uppskov för delgivning med svaranden av de handlingar käranden åberopat till stöd för sin talan, målet redan vid nästkommande rättegångstillfälle överlämnas för délibéré. Därefter vidtager ett för handelsprocessen, sådan densamma utvecklatsig enligt Seinedomstolens praxis, typiskt förfarande.
    De mål, som på sätt nyss nämnts hänskjutits till délibéré, fördelas nämligen av domstolspresidenten mellan de domare, inklusive ordföranden, som förut deltagit i desammas handläggning. Den domare (juge rapporteur), som sålunda fått ett mål till sig överlämnat, kallar parterna till sammanträde i sitt kabinett. Detta sammanträde är icke offentligt; ej ens en protokollförare är närva-

 

1 I detta sammanhang anmärkes, att förutom det ordinära förfarandet vid de allmänna underdomstolarna, som ovan något berörts och som utgör en kombination av en skriftlig och en muntlig procedur, den franska rätten även känner ett rent muntligt förfarande vid de allmänna underdomstolarna: det s. k. summariska förfarandet (jfr ovan s. 127), vilket tillämpas beträffande vissa mål, som anses fordra en enklare handläggning. Den summariska processen skiljer sig från den ordinära främst därigenom att den förberedande skriftväxlingen ej däri förekommer. För vittnesförhör gälla även de enklare former, som tillämpas i handelsprocessen. De förberedande förlikningsförsöken, den längre stämningstiden och målens kommunikation med allmänna åklagaren förekomma dock även i den summariska processen.

2 Under juli månad 1921 — då visserligen på grund av ferierna en något annan ordning än den vanliga gällde — förekom vid de talrika domstolsförhandlingar vid Seinedomstolen jag bevistade ej någon plädering i dess ovan angivna bemärkelse. Och enligt en mig tillhandahållen statistik över alla mål, som förekommo i en av Seinedomstolens avdelningar onsdagen den 20 april 1921 — en godtyckligt vald dag — gingo 127 mål till délibéré och intet till plädering.

132 ERIK LIND.rande. Parterna tillstädeskomma personligen eller genom ombud. Käranden utvecklar först sin talan; därefter svaranden. Domaren har i förväg satt sig in i målet genom studium av handlingarna däri (stämningen, svarandens konklusioner, handlingar som åberopas till stöd för käromålet eller för svarandens bestridande därav) samt har därjämte vid behov erhållit av parternas ombud utarbetade promemorior i saken, i vilka ett uttömmande referat gives av relevanta fakta (exempelvis en redogörelse i koncis form för den mellan parterna förda korrespondensen), varjämte själva rättsfrågan analyseras. Domaren är på grund härav fullt inne i målet och i tillfälle att till parterna framställa de frågor, han i och för målets utredning kan finna erforderliga. Till följd av denna hans kännedom om målet på förhand taga förhören avsevärt mindre tid i anspråk än vad annars skulle vara förhållandet. Domaren äger ej rätt att höra vittnen på ed. Detta måste försiggå inför domstolen. Emellertid förekomma, såsom ovan påpekats, vittnesförhör även vid handelsdomstolarna ytterligt sällan. Med stöd av handlingarna i målet och vad som förekommit inför honom upprättar domaren därefter sin rapport, vilken slutar med ett förslag till dom. Någon ytterligare handläggning inför domstolen förekommer icke. Ej ens en offentlig föredragning av rapporten äger rum utan densamma dryftas blott i enskild överläggning av domstolens ledamöter, som givetvis därvid kunna bestämma sig för ett annat slut än det av rapportören föreslagna.1
    Det ligger i öppen dag, vilken tidsvinst som åstadkommes genom det nu skildrade förfarandet, där den närmare utredningen av varje mål ej behöver föregå inför domstolen utan målen fördelas mellan dennas ledamöter. Utan detta förfaringssätt skulle det, åtminstone vid Seinedomstolen, ej vara möjligt att avgöra så stort antal mål om året som nu sker.2

 

1 Délibéré innebär i och för sig, såsom ordet ock ger vid handen, rättens överläggning till dom. Vid de allmänna underdomstolarna kan — i motsats till den vanliga överläggningen, délibéré simple — förekomma att domstolen genom ett särskilt beslut (jugement préparatoire) uppdrager åt en av sina ledamöter att med stöd av handlingarna i målet uppsätta en rapport, som därefter föredrages offentligen inför domstolen. Parternas ombud äga visserligen ej rätt att därefter taga till orda, men de kunna efter föredragningen till domstolen skriftligen avgiva anmärkningar mot rapporten, om de finna den ofullständig eller felaktig (code procédure civile art. 93 och 111). Detta förfarande, som för övrigt ytterst sällan kommer till användning, benämnes délibéré sur rapport. Det här ovan i texten skildrade délibéréförfarandet är däremot en délibéré simple: domstolen har ej fattat beslut om något rapportörförfarande och målet, som av parterna överlämnats till domstolens prövning, kommer ej åter offentligen före vid domstolen genom rapportens föredragning. Å andra sidan innebär det nu ifrågavarande délibéréförfarandet vid Seinedomstolen ej blott, såsom fallet annars är vid délibéré simple, en rättens överläggning till dom, utan även, på sätt i texten utvecklats, en verklig handläggning av målet med hörande av parterna inför den utsedde rapportören — allt dock inom ramen av stämningsyrkandena och svarandens konklusioner.

2 Nämnas kan i sådant hänseende att summan av de till år 1920 balanserade och de under samma år inkomna målen utgjorde 70,578, varav 19,551 återstodo att avgöra vid årets slut. Att balansen blivit så pass stor är en följd av kriget, och stora ansträngningar göras att avarbeta densamma.

HANDELSDOMSTOLARNA I FRANKRIKE. 133    Det nu omförmälda rapportörförfarandet vid Seinedomstolen bidrager otvivelaktigt väsentligen att främja den snabbhet, som är ett utmärkande kännetecken för en god process och som i handelsprocessen kanske än mer än eljest är en nödvändig förutsättning för att en dom ej blott giver den vinnande parten hans rätt å papperet utan också kommer att innebära en reell fördel för honom. Å andra sidan är det tydligt, att förfarandet ej står i god överensstämmelse med en annan av de viktigaste processrättsliga principerna: den s. k. omedelbarhetsgrundsatsen, d. v. s. att hela förhandlingen i saken skall försiggå omedelbart inför de domare, som skola döma däri. Motsättningen mellan det nu skildrade förfarandet och denna princip faller genast i ögonen. Domstolen själv har blott haft tillfälle att höra parterna i korthet angiva sina ståndpunkter i målet. Den närmare utvecklingen härav och målets utredning i övrigt har däremot ägt rum blott inför den utsedde rapportören. Förfarandet inför denne, som äger rum inför lykta dörrar, erbjuder ej heller den garanti som ligger i en offentlig handläggning, ett förhållande desto mer anmärkningsvärt, som rapporten ej uppläses offentligen.
    Att det förfarande, för vilket nu redogjorts, kunnat utveckla sig i den utsträckning som skett, torde givetvis äga samband med det ovan berörda förhållandet, att vittnesbeviset sällan kommer till användning i handelsprocessen. Vittnesförhör skola nämligen alltid äga rum inför domstolen själv. Skulle dylika nu förekomma mera talrikt, bleve vinsten av handläggningen inför en särskild rapportör ej stor. Då emellertid i regel blott skriftliga bevis förekomma, kan upptagandet av dessa utan omgång äga rum inför rapportören.

 

    Om en handelsdomstol prövar behov föreligga av närmare undersökning av vissa handlingar i målet, exempelvis räkningar och kontokuranter (lagens ord äro "comptes, pieces et registres"), äger domstolen enligt uttryckligt lagstadgande ex officio hänvisa parterna till särskilda sakkunniga (arbitres rapporteurs), som ha att höra parterna, söka förlika dem och, om detta ej kan ske, uttala sin mening om den föreliggande tvistefrågan. Dessa skola till antalet vara antingen en eller tre. De utses av domstolen, såvida parterna ej överenskomma om deras utseende. De sakkunniga hava befogenhet att införskaffa alla de upplysningar, som äro nödvändiga för målets utredning. De få dock icke höra vittnen på ed. Efter slutad undersökning avgiva de en rapport till domstolen, innehållande en redogörelse för fakta i målet, ett dryftande av rättsfrågan och ett motiverat angivande av huru enligt deras uppfattning bör dömas. Parterna äga att inför domstolen diskutera rapporten.1 Domstolen är givetvis obunden av rapportens resultat och har att själv pröva såväl fakta som rättsfrågan. De sakkunniga tillerkännas av dom-

 

1 Obs. skillnaden i detta hänseende mellan ifrågavarande rapport och den av en juge rapporteur avgivna rapporten, som ej dryftas offentligen inför domstolen.

134 ERIK LIND.stolen arvode för sitt arbete, och den tappande parten ålägges attvidkännas detsamma.
    Vid Seinedomstolen har berörda anordning med utseende av särskilda arbitres rapporteurs tagit en mycket vidsträckt omfattning och tillgripes ej blott i de av lagen angivna fallen och därmed analoga utan så snart målen äro av mera invecklad beskaffenhet.1Och det är ej blott domstolen själv, som kan hänskjuta saken till utredning inför särskilda sakkunniga; även en juge rapporteur, som,på sätt ovan utvecklats, utsetts att utreda saken, kan, om han finner den vara av mera invecklad beskaffenhet, överlämna utredningen till sakkunniga. Vid Seinedomstolen anförtros uppdraget såsom sakkunnig endast åt vissa av domstolen särskilt utsedda yrkesjurister, vilka, på grund av det stora antalet av till dem hänskjutna mål, uteslutande ägna sig åt sådan verksamhet. Domstolen utser regelmässigt blott en sakkunnig för varje sak. En lista över de sakkunniga uppgöres varje år av domstolens president och finnes anslagen i vestibulen utanför sessionssalen. Härigenom vinnes garanti för att blott fullt kvalificerade personer tagas i användning för uppdraget. De sakkunniga äro också underkastade domstolspresidentens kontroll, och denne äger förehålla dem visad vårdslöshet eller långsamhet i avseende å till dem hänskjutna mål.2
    Det nu berörda vidsträckta användandet av arbitres rapporteurs har från många håll framkallat en skarp kritik.3 Det framhålles sålunda, bland annat, att därigenom avlönade och oansvariga personer faktiskt komma att ersätta de domare, som valts av sina likar för att utan gottgörelse skipa rättvisa. Ty även om de sakkunnigas rapporter ej binda domstolen, kommer denna dock allt för ofta att rätta sig efter den i rapporten uttryckta meningen utan att underkasta den en tillräckligt stark kritik. Och ju mer de sakkunniga visa sig värdiga sitt uppdrag, dess mer komma de att i realiteten ersätta domarena, vilka det dock tillkommer att utan någon hjälp avgöra rättsfrågan.4 Mot det ifrågavarande förfarandet erinras vidare, att, på grund av den i lagen föreskrivna skyldigheten för de sakkunniga att söka förlika till dem hänskjutna mål, komma i alla dylika mål förlikningsförsök städse att äga rum, ehuru ett av de utmärkande dragen för handelsprocessen just skulle vara frånvaron av dylika förlikningsförsök; skillnaden blir blott att de i handels-

 

1 År 1920 hänvisades sålunda vid Seinedomstolen 8,147 mål till arbitres rapporteurs.

2 Vid handelsdomstolarna förekommer även ofta att målen hänskjutas till de s. k. syndicats professionnels, d. v. s. sammanslutningar av yrkesmän i en viss bransch, i och för yttrandes avgivande i frågor, där domstolen har behov av den tekniska sakkunskap, som står till dessas förfogande. Vid Seinedomstolen inhämtades sålunda år 1920 dylika yttranden i 4,633 mål.

3 Se CAMBERLIN: Manuel pratique des tribunaux de commerce s. 316, GARSONNET & CÉZAR BRU: Traité de procedure 2 s. 688 och GLASSON: Précis de procedure civil I s. 916.

4 Beträffande handelsdomstolarna i de mindre städerna har anmärkts, attledamöterna där i allt för hög grad bliva beroende av domstolens juridiskt bildade sekreterare.

HANDELSDOMSTOLARNA I FRANKRIKE. 135processen företagas på ett senare stadium. Sistnämnda anmärkning må gälla vad den kan; visst är emellertid att de sakkunniga så till vida utföra ett nyttigt arbete, som de i regel lyckas förlika en avsevärd del av de till dem hänskjutna målen.1
    Nu sist omförmälda praxis har sin grund i vederbörandes strävan att få till stånd ett snabbt avgörande av processerna. Både från domare- och advokathåll vid Seinedomstolen framhölls för mig, att om domarena själva skulle verkställa de utredningar, som nu göras av de sakkunniga, skulle, med hänsyn till det stora antalet mål vid nämnda domstol, de rättssökande få vänta på domstolens avgörande avsevärt längre än nu vore förhållandet. Både det förut omnämnda délibéréförfarandet och anordningen med målens hänskjutande till arbitres rapporteurs bottna således i en strävan att i görligaste mån förkorta processerna. Att åtskilliga viktiga processrättsliga principer därvid trätts för nära, har ansetts väga mindre tungt än affärslivets krav på att få ett avgörande till stånd i sådan tid, att processen vinnes ej blott å papperet.
    Det är i detta sammanhang av intresse att anmärka, att det krav på snabbhet, som sålunda dominerar förfarandet i handelsprocessen, ej synes hava medfört bristande säkerhet i handelsdomstolarnas rättsskipning. Rättsstatistiken utvisar sålunda, att ändringsprocenten i fråga om mål från handelsdomstolarna nära överensstämmer med ändringsprocenten beträffande mål från de allmänna underdomstolarna. Den ringa avvikelse, som förefinnes, är till och med till handelsdomstolarnas fördel.
    Att det varit möjligt att komma till ett dylikt resultat i fråga om domstolar sammansatta uteslutande av lekmän kan synas ägnat att förvåna. Också är resultatet säkerligen ej att tillskriva förekomsten av lekmannadomare utan har fastmera kunnat uppnås i trots av berörda förhållande på den grund att dessa lekmannadomare under en lång och krävande tjänstgöring, som tager största delen av deras tid i anspråk, haft möjlighet att förvärva de insikter, den rutin och de egenskaper i övrigt, som fordras av en domare. Och ju mindrede ägna sig åt utövandet av sin borgerliga näring, ju mer de gå upp i sitt domarvärv, ju mer de alltså bliva yrkesdomare, desto större synas deras förutsättningar bliva för domarvärvet. Som ett belägg för användande av uteslutande lekmannadomare i handelsmål eller civilmål i allmänhet torde exemplet från handelsdomstolarna i Frankrike därför ej kunna anföras. Vad överhuvud taget angår berörda system med köpmän som domare i handelsmål, är det uppenbart, att ett dylikt system har helt andra förutsättningar i ett land, där det sedan århundraden tillbaka prövats och så ingått i det allmänna föreställningssättet, att det lyckades motstå till och med revolutionens stormvåg, än i ett land, där de historiska betingelserna för ett sådant system saknas. 

Erik Lind.

 

1 Vid Seinedomstolen åstadkoms förlikning såväl år 1919 som år 1920 i 55 procent av de till arbitres rapporteurs hänskjutna målen.