FÖRSÄKRINGSFALLETS FRAMKALLANDE, SÄRSKILT DÅ ETT FLERTAL PERSONER BERÖRAS AV FÖRSÄKRINGSFÖRHÅLLLANDET.

 

    AV

MINISTERIALRÅDET, PROFESSOR D:R A. EHRENZWEIG (WIEN).¹

 

§ 1. RISKBEGRÄNSNING OCH FÖRVERKANDE AV ANSPRÅKET.

    1. I äldre rätt uppställde man — i anslutning till vadsom gällde i fråga om sjöförsäkring — såsom karaktäristiskt för all skadeförsäkring, att försäkringsgivaren endast ansvarade för casuell skada. Enligt den österrikiska B. G. B. § 1288 (av 1811) påtager sig försäkringsgivaren "die Gefahr des Schadens, welcher einen Andern ohne dessen Verschulden treffen könnte". Det som här uteslutes är alltså vållande av den, vars intresse är försäkrat. Man har ansett att om denne själv under sin beröring med försäkringsobjektet vållat, att en händelse inträffar, mot vilken försäkring tagits, de ekonomiska följderna härav icke böra vältras över på försäkringsgivaren. Till detta resultal har man kommit icke av etiska hänsyn eller ur preventionssynpunkter (jfr nedan under 3) utan helt enkelt av försäkringsekonomiska grunder. Här är alltså fråga om en begränsning av försäkringsgivarens risk i överensstämmelse medvad som stadgas t. ex. i Sjölagens 249 § 4 p., enligt vilken bestämmelse försäkringsgivaren icke är ansvarig, om avlastare eller lastemottagare "i sådan egenskap" framkallat skadan, det vill säga i den mån han vid farans inträffande medverkat såsom "riskfigur" ("Risikofigur").
    I nyare försäkringspraxis och i den därav påverkade lagstiftningen har man givit efter för det praktiska behovet och utvidgat försäkringsgivarens ansvarighet till att omfatta jämväl vissa former av lindrigare vållande; utan inverkan är

 

¹ Översättningen från förf:s tyska manuskript har benäget verkställts av jur. kand. GUNNAR PALME.

 

Svensk Juristtidning 1922. 11

sålunda i regel culpa levis och, när fråga är om ansvarighetsförsäkring, jämväl culpa lata. Att man därvid uttryckt saken på omvänt sätt och från försäkringsgivarens ansvarighet uteslutit sådana fall, då uppsåt eller grov vårdslöshet ligger vederbörande till last, får icke undanskymma den grundläggande tankegången, nämligen att här avses en begränsning av risken. I förhållande till försäkringsgivaren är här nämligen varken fråga om "delikt" (rättsstridig handling) eller om "pliktförsummelse". Nej, försäkringsfallets framkallande är helt enkelt ett faktiskt handlande ("Naturalhandlung"), som blir av rättslig betydelse endast i kombination med en viss subjektiv skuld hos den framkallande. Men denna subjektiva skuld — uppsåt eller grov vårdslöshet — är en skuld endast i förhållande till det skadade föremålet och kunde tänkas föreligga lika väl i förhållande till ett oförsäkrat föremål. Denna skuld är sålunda endast en subjektivt färgad faktor i riskbeskrivningen.
    2. Den, som har intresset och vilkens dolösa eller culpösa handlande sålunda medför, att försäkringsgivarens ansvarighet uteslutes, måste nödvändigtvis tillika vara den anspråksberättigade, enär i fråga om skadeförsäkring försäkringsanspråket icke kan skiljas från den person, som har intresset.¹ I det svenska utkastet till lag om försäkringsavtal har man också gjort frågan om uteslutande av försäkringsgivarens ansvarighet beroende av "försäkringshavarens"  handlande. Försäkringshavaren är i normala fall — då försäkring tages för egen räkning samma person som försäkringstagaren. Denne fungerar sålunda på en gång såsom avtalsslutande part och bärare av intresset. Tages åter försäkring för annans räkning, är försäkringshavaren en vid sidan av de avtalande kontrahenterna stående "tredje man". Just därför är det icke riktigt att, såsom man gjort i den tyska försäkringsavtalslagen § 61, betrakta försäkringstagarens handlande såsom normerande för frågan om uteslutande av försäkringsgivarens ansvarighet. Man förledes därigenom till det antagandet, att det skulle föreligga en plikt för försäkringsgivarens medkontrahent att avhålla sig från sådana handlingar, som kunna framkalla försäkringsfallet, och att lagen här skulle hava sanktionerat den upp-

 

¹ Givetvis avses icke här ett anspråk på grund av redan inträffat försäkringsfall. Ett sådant kan naturligtvis överlåtas enligt vanliga regler.

fattningen att företagandet av en sådan handling skulle innebära ett kontraktsbrott (Vertragsverletzung). Denna oriktiga uppfattning är emellertid den härskande i Tyskland.¹ Ställer man sig på en sådan ståndpunkt, blir det emellertid omöjligt att på ett tillfredsställande sätt lösa de komplicerade spörsmål, som kunna uppstå när ett flertal personer uppträda såsom parter eller intressenter i ett försäkringsförhållande. Man förmenar, att försäkringstagaren skulle bryta "gegen seine vertraglich im eigenen Namen übernommene Treupflicht". Gäller detta även om han endast av en tillfällighet kommer i beröring med ett föremål, som aldrig varit i hans besittning? Och huru skall man vid försäkring av tredje mans intresse bedöma en handling av tredje mannen, som ju icke är avtalsslutande part? Med en hänvisning till sakens natur och det allmänna rättsmedvetandet² är intet vunnet. Motiven till den tyska försäkringsavtalslagen³ förklara visserligen, att, då tredje mans intresse försäkrats, vad i § 61 stadgas om försäkringstagaren även skall gälla om tredje mannen (der Versicherte), "da hier die Rechte aus der Versicherung dem Versichertenzustehen". Men lagen själv tiger.⁴ Och den har fört det hela på villospår:⁵ försäkringstagaren såsom sådan, i egenskap av avtalsslutande part. är ej någon "riskfigur". Hans handlande bör tillerkännas relevans endast om han i det särskilda fallet handlat på grund av uppdrag eller enligt reglerna för negotiorum gestio och därvid inverkat på riskläget. Eljest är han med hänsyn till den föreliggande frågan att anse såsom en

 

¹ Jfr t. ex. det nedan i not. 2 s. 164 anförda utslag av den tyska Reichsgericht.

² GERHARD-MANES, Kommentar zum deutschen Reichgesetz über den Versicherungsvertrag (V. V. G.), s. 369.

³ Motiven till § 79 (GERHARD-MANES, s. 365). Att söka upplysning ur sådana vid sidan av lagen uppställda rättssatser är alltid tvivelaktigt och icke sällan rent av farligt.

⁴ Det nya franska lagförslaget av 1920 låter "la faute de l'assuré" vara avgörande (Art. 18). Härmed avses bäraren av intresset (Art. 1). Däremot framgår det icke, i vad mån vid försäkring för annans räkning ett vållande av "le souscripteur" (försäkringstagaren) anses vara relevant. (Art. 12, st. 3 och 4).

⁵ Vart detta spår leder kan man se hos KONRAD SCHNEIDER, Zeitschrift für die gesamte Versicherungswissenchaft 5, s. 260 o. ff. Han förmenar, att även en försäkringshavare, som intet vet om avtalets slutande, begår "avtalsbrott", och bliver härigenom tvingad till en juridisk saltomortal.

"persona extranea".¹ Det svenska utkastets lösning är därför helt enkelt förträfflig: lagen riktar sig med en positiv regel endast mot försäkringshavarens dolösa eller grovt culpösa handling och överlåter åt avtalet att reagera mot försäkringstagarens handlande, när han icke på samma gång är försäkringshavare, dock med den inskränkning i avtalsfriheten, att försäkringstagarens framkallande av försäkringsfallet kan medföra verkan endast då det skadade föremålet befinner sig i hans besittning² (28 § 2 st.).
    Den följande framställningen skall visa, att den nu omförmälta principen har giltighet långt utöver försäkring för främmande räkning, i det den alltid gäller, då fråga är om handlingar av annan än den, vars intresse är försäkrat.
    3. Den grundläggande regeln, att försäkringsgivaren icke är ansvarig, om försäkringsfallet uppsåtligen eller grovt vårdslöst framkallats av en "riskfigur", är otillräcklig, då till den framkallandes skuld gentemot det skadade föremålet kommer en skuld gentemot försäkringsgivaren: den, som uppsåtligen skadat föremålet, har icke blott velat skadan, utan han har velat "försäkringsfallet",³ emedan han själv är bärare av det försäkrade intresset och sålunda även berättigad till utfallande försäkringsbelopp.⁴ Har någon genom att fingera ett försäkringsfall d. v. s. genom försäkringsbedrägeri sökt att framkalla en betalningsplikt för försäkringsgivaren, måste av tvingande preventionshänsyn och rättsetiska skäl följden bliva den, att den,som har intresset, går förlustig sina rättigheter på grund av försäkringen och detta oavsett om gärningsmannen är att be-

 

¹ Den schweiziska V. V. G. går för långt, då den i nu ifrågavarande avseende likställer ett handlande av "der Versicherungsnehmer" och "der Anspruchsberechtigte", varmed även avses "tredje man".

² Ratio legis sträcker sig för visso utöver området för "försäkring å gods". Då här är fråga om ett internt förhållande försäkringstagaren och försäkringshavaren emellan, som svårligen kan genomskådas av försäkringsgivaren, kunde man emellertid också tänka sig att i lagen uppställa en praesumptio legis för försäkringstagarens riskfunktion.

³ Denna skillnad, vars stora betydelse i det följande skall beröras, utplånas, om man i en allmän regel, som även skall täcka det fall, att en skuld förefinnes blott i förhållande till försäkringsobjektet, i förväg talar om "försäkringsfall" (så tyska V. V. G. § 61, svenska utkastet 25 § 1 st.).

⁴ Se ovan vid not. 1 s. 154.

trakta som "riskfigur" eller ej.¹ Räckvidden av denna sats framträder först, när fråga är om associationer. Ty där förekomma i kraft av lag bärare av intresset, som äro uteslutna från riskfunktionen, under det att, när en enskild person uppträder såsom försäkringshavare, han nödvändigtvis måste samtidigt vara både bärare av intresset och "riskfigur."

 

§ 2. ETT FLERTAL PERSONER SÅSOM PARTER ELLER INTRESSENTER I ETT FÖRSÄKRINGSFÖRHÅLLANDE.

    1. När vid sidan av riskfiguren, varmed enligt § 1 i första hand förstås bäraren av intresset, andra personer uppträda — ett huvudfall, försäkring för främmande räkning, är redan nämnt — då är det en quaestio facti, om och i vad mån dessa personers dolösa eller culpösa handlande skall anses inneslutet i den risk, försäkringsgivaren övertagit. Omständigheterna göra det ju ofta nödvändigt, att utomstående personer måste deltaga i eller helt omhänderhava vården av det föremål, varå försäkring tagits. Har riskfiguren vid valet av medhjälpare eller med avseende å uppsikten å en sådan utvisat culpa in eligendo aut inspiciendo, föreligger vållande från riskfigurens egen sida. Är denne däremot utan skuld, kan såsom allmän regel endast uttalas, att medhjälparens handlande är relevant endast om och i den mån han vid den kritiska tidpunkten lagligen företrädde² risk figuren. Här är icke fråga om "ställföreträdarskap" i rättslig mening, då det icke rör sig om en rättshandling utan om rent faktiskt handlande. Det är med hänsyn härtill som alla föreliggande undersökningar över försäkringstagarens "ansvar" för sina ställföreträdares och medhjälpares handlingar³

 

¹ Det anspråk på försäkringssumman, som försäkringstagaren vid "summa försäkring" erhåller redan i sin egenskap av avtalsslutande part, kan han genom klyvning av rollen såsom part överlåta till en förmånstagare. Om ej denna möjlighet för försäkringstagaren att insätta förmånstagare skall på det allvarligaste öka försäkringsgivarens risk, måste ett "försäkringsbedrägeri", förövat av förmånstagaren, medföra anspråkets fullständiga förlust, alldeles på samma sätt som om det fortfarande tillkommit försäkringstagaren. Det är sålunda oriktigt, då den tyska V. V. G. §§ 170 st. 2 och 181 st. 2 även vid ett försäkringsbedrägeri av förmånstagaren blott knyter den verkan, att den skyldige går förlustig sitt anspråk,

² Det samma gäller i vissa fall (vid dereliktion av riskförvaltningen) vid negotiorum gestio.

³ Tyska teoretici gå vid tolkningen av V. V. G. § 61 allmänt ut från B. G.B. § 278. Jfr t. ex. GERHARD-MANES. s. 286 o. ff.

måste leda till oriktiga resultat. Särskilt drastiskt visar sig detta, då det gäller att bedöma verkan därav, att en omyndigs lagliga ställföreträdare framkallat försäkringsfallet. EUGEN JOSEF lärde tidigare,¹ att förmyndarens dolösa eller culpösa handling vore utan undantag irrelevant, då endast myndlingen "ist der Schuldner (!) im Sinne des 276 B. G. B." Senare² har JOSEF övergivit denna alldeles omöjliga uppfattning — men endast för att hemfalla åt den rakt motsatta åsikten: förmyndarens handling vore utan undantag relevant, ty förmyndaren "vertritt das Mündel im gesamten Verkehr (!) mit dem Versicherer". Förmyndaren kommer emellertid i detta sammmanhang icke i betraktande såsom "laglig ställföreträdare" d. v. s. såsom den, vars rättsligen uttryckta vilja skall ersätta den till en viljeakt rättsligen oförmögne omyndige. Endast i den mån uppsikten över den omyndige eller över försäkringsobjektet enligt gällande lag åligger honom och han sålunda företräder "riskfiguren", kommer förmyndaren i betraktande, men icke endast han utan även t. ex. barnsköterskan, som eftersatt den henne åliggande uppsikten över den minderårige: hennes skuld ersätter den minderåriges egen skuld, då denne icke kan komma i betraktande såsom "riskfigur".
    För övrigt kunna vi icke instämma med JOSEF, när han, även efter att hava bytt om åsikt beträffande verkan av förmyndarens framkallande frånkänner en handling av en minderårig under 7 år ("infans") eller av en otillräknelig person all relevans.³ Med avseende å den, som står nära "den kriminelle lagalder (14 aar)"⁴ kan det härjämte mycket vältänkas, att det föreligger "en skuld gentemot det försäkrade föremålet" (se ovan § 1 p. 1), ty "malitia supplet aetatem". Förnekas detta i det särskilda fallet, måste man söka efter vårdarens skuld, som ju faller "riskfiguren" till last. Eljest skulle levnadsåldern hos den, vars intresse är försäkrat, komma att på ètt högst irrationellt sätt inverka på försäkringsgivarens risk.

 

¹ I Reichsgesetz über den Versicherungsvertrag, s. 133.

² I Zeitschrift f. d. ges. Vers. Wiss. 1911, s. 220 o. 223.

³ Z. f. VW. s. 221. Hans tidigare åsikt beträffande förmyndaren leder alltså därtill, att barnet eller förmyndaren lugnt kan antända det försäkrade huset.

⁴ Detta uttryck förekommer i § 26 av det norska utkastet till lag om försäkringsavtal.

    Den lösning av här behandlade rättsfråga, som framlagts med avseende å dem, som sakna rättslig handlingsförmåga, och deras ställföreträdare, äger, såsom vi i det följande skola se, ett viktigt motstycke, när fråga är om associationer, vilka såsom rena konstruktionsbilder icke kunna lägga i dagen ens en naturlig vilja.
    2. Under det att vållande från en medhjälpares sida blir att bedöma såsom en quaestio facti, kan man desto skarpare uttrycka rättsläget, när en rättslig intressegemenskap föreligger, som medför att ett flertal personer träda i stället för den enda riskfiguren. En sådan klyvning av risksubjektet kan visserligen faktiskt försämra försäkringsgivarens ställning med hänsyn till risken. Han måste sålunda t. ex. ansvara för följderna av culpa levis, utvisad av flera i förvaltningen av försäkringsobjektet deltagande, i detta intresserade personer. Men hans rättsliga ställning kan icke försämras på grund därav, att en sammanslutning av ett flertal personer intager försäkringshavarens plats d. v. s. på grund av en på motsidan, oberoende av hans vilja vidtagen åtgärd eller inträffad händelse. En klyvning av försäkringshavarens person kan sålunda icke föranleda någon ändring i riskfigurens försäkringsrättsliga enhet. De särskilda faror, som en sådan klyvning medför för delägarna, är en följd av det dem emellan rådande förhållandet.¹ Envar delägares vållande med avseende å försäkringsfallet har sålunda, vare sig det är förenat med försäkringsbedrägeri eller ej, full rättslig verkan.
    Det enklaste fallet uppstår, när flere äro samfält ägare av försäkringsobjektet, oavsett om detta förhållande förelåg redan vid försäkringens tagande eller först uppstått senare, t. ex. genom att saken gått i arv till flera. Dessa tillfälliga gemensamheter äro i motsats till associationerna icke rättsligt organiserade. Förvaltningens fördelning de särskilda delägarna emellan är sålunda en intern fråga, som icke kan öva någon inverkan på det rättsliga riskläget. Det ensamt avgörande är, att samtliga delägare äro bärare av intresset. Sålunda kan, när samäganderätt till ett hus föreligger, en handling av en

 

¹ BACHE, Brandförsäkringsrätten, del 1 (1905) gör det intressanta påpekandet, att här föreligger en tillämpning av den allmänna principen: »cujus commodum, ejus periculum».

av samägarna, som bor annorstädes och blott är på besök, medföra att försäkringsgivaren blir fri från ansvar.¹ 
    På samma sätt kan — och bör — den positiva försäkringsrätten även behandla vissa fasta typer av faktisk intressegemenskap. Huvudfallet är den äktenskapliga sammanlevnaden. Om också här formellt sett blott en av makarna uppträder såsom försäkringshavare, så är dock faktiskt den andra maken i lika hög grad intresserad och delaktig i förvaltningen av försäkringsobjektet. Då man i det svenska utkastet till lag om försäkringsavtal tillagt rättslig relevans åt vållande av försäkringshavarens make, har man funnit den rätta lösningen.
    3. Även en organiserad personsammanslutning kan uppträda såsom försäkringstagare eller när försäkring tagits för annans räkning — såsom försäkringshavare. Därvid kandet enligt gängse terminologi vara fråga endast om en vanlig association (Gesellschaft) men också om en "korporation"(Körperschaft) d. v. s. en sammanslutning, åt vilken positiv rätt tillerkänt en självständig rättsställning i förhållande till dess medlemmar och som alltså är att betrakta såsom ett särskilt rättssubjekt, såsom en "juridisk person".
    Strömmar av bläck hava flutit vid behandlingen av spörsmålet, huruvida den eller den associationsformen kunde anses såsom en juridisk person eller icke. Man behöver blott tänka på den långvariga internationella striden om handelsbolagets rättspersonlighet. En blick på lagen om handelsbolag (1, 2, 19 §§ etc.) visar, att lagen i åtskilliga hänseenden behandlar denna associationsform såsom en juridisk person, i andra åter såsom ett flertal (fysiska) personer. Vad är nu vunnet med att man² här icke talar om vare sig juridisk person eller helt enkelt ett flertal personer utan om ett tredje: ett "rättssubjekt av andra ordningen"? Man måste dock alltid falla tillbaka på de konkreta rättsreglerna, även om man, när fråga är om handelsbolag, i likhet med den härskande internationella läran helt enkelt förnekar eller med JOSEF KOHLER utan vidare antager tillvaron av en juridisk person. Den härskande läran betraktar däremot aktiebolaget såsom den typiska formen för en sådan per-

 

¹ Jfr det i PALME, Register över försäkringsmål, s. 116, meddelade rättsfall ur Jur. Fören. Tidskr. 1901, s. 93 b. nr 16.

² Såsom Haff, Institutionen der Persönlichkeitslehre und des Körperschaftsrechtes, Zürich 1918, s. 240.

son. Men med hänsyn till den aktieägarna å bolagsstämma tillkommande förfoganderätten över årsvinsten och bolagsförmögenheten har den store checkiske juristen RANDA, så länge han levde, till och med i denna rättsfigur icke velat se annat än en vanlig association med ett säreget utbildat associationsavtal.
    Hela denna strid är lönlös. Begreppet "juridisk person" är en värdefull fiktion, uppställd till hjälp för den juridiska konstruktionen. Syftet därmed är endast att för vissa fall förenkla den juridiska uttrycksformen. Det är därför olämpligt att såsom MICHOUD och hans skola helt och hållet avstå från användningen av detta begrepp. Men ifrågavarande fiktion är icke uttänkt för att den skall uppställa gåtor för oss. En associations egenskap att vara en juridisk person är icke det primära, icke något som skall tagas till utgångspunkt vid analysering av den övriga rättsordningen. Tvärtom: först sedan man undersökt en associations livsyttringar med hänsyn till vissa konkreta rättsregler eller komplex av rättsregler, är det möjligt att bestämma om och i vad mån ett självständigt rättssubjekt vid sidan av medlemmarna föreligger med avseende å ifrågavarande rättsområde. Detta är den förlösande principen om relativiteten hos varje juridisk person.
    Denna princip gör sig påtagligen gällande med avseende å den av oss behandlade särskilda frågan. Den positiva rätten må gärna tillåta en association att "förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter"¹ samt därigenom möjliggöra för den att uppträda såsom avtalsslutande part, såsom försäkringstagare. För att kunna besvara det föreliggande spörsmålet måste vi söka efter den fysiska bäraren av intresset, efter försäkringshavaren, vars faktiska yttre handlande här skall vara relevant. Ty en juridisk person har varken huvud eller hand, han förmår ej utföra en faktisk yttre handling. Huruvida han skall anses hava rättslig handlingsförmåga är en skolastisk konstruktionsfråga.²
    Med avseende å en i lag organiserad personsammanslutning är det emellertid icke nog att fastslå, vem som är bärare av det försäkrade intresset. Ty medan intresse och risk-

 

¹ Lag om handelsbolag 2 §, Lag om aktiebolag 2 §.

² Jfr Schw. Z. G. B., art. 54, ett tomt teorem och samtidigt ett påfallande idem per idem. Ty »organ» är ju just den person, vars handlande enligt lag eller bolagsordning skall anses såsom ett handlande av den juridiska personen.

funktion, när fråga är om enskilda personer, nödvändigt äro förbundna (se ovan under § 1), kan den positiva rätten försammanslutningen uppställa en förvaltningsordning, varigenom de funktioner, som eljest skulle tillkomma bäraren av intresseti egenskap av riskfigur, inskränkas eller helt och hållet uteslutas.
    Vi återvända nu till våra två exempel.
    4. När fråga är om ett handelsbolag, äro de enskilda delägarna att anse såsom bärare av det försäkrade intresset, såsom försäkringshavare, och detta oavsett, huruvida man i likhet med den härskande meningen inom teorien går så långt, att man betraktar bolagsförmögenheten såsom bolagsmännens egendom. Läget är ekonomiskt sett tillräckligt karakteriserat redan därigenom, att bolagsmännen efter bolagets upplösning dela dess förmögenhet (36 § i gällande svensk lag). Envar bolagsman är sålunda att anse som bärare av  intresset (se ovan § 2). "Rätten att företräda" bolaget kommerhär icke i betraktande, då det uteslutande är fråga om ett faktiskt handlande,¹ lika litet som förmyndarens egenskap av att vara endast "rättslig ställföreträdare" (se ovan § 2 p. 1). Enligt handelsbolagets i lag fastställda organisation (5 och 6 §§ av nämnda lag) har emellertid varje bolagsman rätt att deltaga i bolagets förvaltning och sålunda att öva inverkan på risken; huru förvaltningen i det särskilda fallet ordnas är helt överlämnat åt överenskommelse bolagsmännen emellan. I fråga om delägare i handelsbolag föreligger sålunda ex lege den förening av intresse och riskfunktion, som nödvändigt är för handen beträffande enskilda personer. Vi kunna därför här helt avstå från konstprodukten "juridisk person": det är likgiltigt, om handelsbolaget eller samtliga bolagsmän äro att anse såsom "försäkringstagare", ty det är tillräckligt att de särskilda bolagsmännen äro bärare av intresset och sålunda riskfigurer. Med hänsyn till riskbegränsning och förverkande av försäkringsanspråket är vållande från någon

 

¹ HAMBRO, Den norske handelsret och konkursret (i Borchhardt, Handelsgezetze des Erdballs, 1906, s. 79) uttrycker sin mening mycket försiktigt, när han med avseende å de norska »ansvarlige selskap» säger: »Ved forsætlig Brandstiftelse, forøvet af det ene signaturberettigede Medlem uden de andres Vilje och Vidende, gaar vel ikke Selskabets krav efter Forsikringspolicen tabt.» Vad hava vi i detta sammanhang att göra med »retten til signaturen»?

bolagsmans sida utan vidare relevant, och detta oberoende av, huru i det särskilda fallet förvaltningen varit ordnad.¹ "Brandforsikringskontraktet for en varebeholdning anset brutt ved at et medlem av et ansvarligt handelsselskab ved grov uaktsomhed voldte branden".²
    5. Vi övergå nu till den mest komplicerade av alla privaträttsliga associationer, aktiebolaget. "Im Rechtsinne ist die Aktiengesellschaft Eigentümer des Gesellschaftsvermögens, im wirtschaftlichen Sinne sind es die Aktionäre" (Dernburg). Detsamma gäller enligt de rättsregler, som kommit till uttryck i den svenska lagen om aktiebolag. Det är till förmån för aktieägarna, som bolaget driver sin rörelse (1 §), och det är därför dessa, som sig emellan dela vinst (30 §) och förmögenhet (62 §).
    a) Frågan om begränsning av risken. De enskilda aktieägarna äro bärare av det försäkrade intresset; även här är sålunda rollen av försäkringshavare uppdelad på flere. Men enligt de positiva rättsreglerna är den enskilda aktieägaren helt avstängd från förvaltningsåtgärder, som kunna öva inverkan på risken. Endast på bolagsstämman, d. v. s. såsom medlem av den autonoma associationens högsta organ,³ kan aktieägaren såsom sådan uppträda. Om han nu t. ex. under pågående bolagsstämma framkallar brand genom en handling av grov vårdslöshet, har han emellertid ur risksynpunkt handlat såsom en persona extranea. Förbindelsen mellan bäraren av intresset och riskförvaltningen brister sålunda helt.
    Även om man icke skulle vilja betrakta samtliga aktieägare såsom "försäkringstagare", utan med hänsyn till bolagets rättspersonlighet skulle anse aktiebolaget såsom sådant fylla denna funktion, skulle man komma till en tillfredsställande formell konstruktion: ett förhållande snarligt det som föreligger vid försäkring för annans räkning. Men denna för-

 

¹ I det i N. J. A. 1893, s. 543 (PALME, s. 226) refererade mål hava domstolarna kommit till ett riktigt avgörande, vilket däremot icke synes vara fallet med avseende å det i U. f. R. 1879 s. 877 (PALME, s. 34) återgivna rättsfall, enligt vilket den »uskyldige Interessent» i ett av två delägare bestående bolag tillerkännes halva brandskadeersättningen.

² Se rättsfall ur Domme og Kjendelser ved Kristiania Byret III, nr 774 (PALME, s. 186).

³ Se Schw. Z. G. B. art. 64.

säkringstagare (aktiebolaget), som icke är i stånd till ett fysiskt handlande, kan icke begå den handling, varom nu är fråga, och försäkringshavaren (aktieägaren) kan enligt allmänna rättsregler endast begå den som en persona extranea: ingenderas handlande skulle sålunda öva någon inverkan på risken.
    Den positiva rätten fordrar emellertid, att bolaget, som icke är i stånd att i den yttre världen utöva någon faktisk verksamhet, väljer sig ett organ till bedrivande av sådan verksamhet. Detta organ, styrelsen, är icke endast bolagets rättsliga ställföreträdare.¹ något som med hänsyn till föreliggande fråga är utan betydelse,² utan också dess verkställande organ med uppdrag att utöva "förvaltningen" (50 § 1 st.). I båda dessa avseenden är styrelsen visserligen underkastad bolagsstämmans beslut, men på grund av sin rättsliga natur utgör den dock bolagets högsta handlande organ, och detta bådevid bolagets uppträdande utåt och vilket är det avgörande för oss — vid bolagets verksamhet inåt, i dess rörelse. I styrelsen återställes sålunda det brustna sambandet mellan bäraren av intresset och riskförvaltningen: styrelsen inträder helt enkelt som "riskfigur" i stället för den undanträngde bäraren,³ och detta oavsett huru dess kompetens ordnats i det särskilda fallet.⁴ Att styrelsen i regel består av flera personer är i detta avseende irrelevant och detta så mycket mer som lagen förutsätter, att den kan bestå av blott en person, och det sålunda beror på en tillfällighet, om en klyvning av riskfiguren äger rum.

 

¹ § 26 st. 2 i den tyska B. G. B. tillerkänner styrelsen — av hänsyn till doktrinära betänkligheter — endast »die Stellung eines gesetzlichen Vertreters».

² Jfr här ovan § 2 p. 1 (den omyndiges laglige ställföreträdare). Den tyska Reichsgerichts till resultatet riktiga utslag av d. 4 juni 1907 (Veröffentlichungen des Aufsichtsamtes für Privatversicherung, 1908, bil. s. 27), som är grundat på den felaktiga förutsättningen, att försäkringsfallets framkallande utgör ett avtalsbrott, låter den omständigheten vara avgörande, att den in casu skyldige, enda styrelseledamoten, ägde att såsom organ företräda bolaget.

³ Här skulle jag vilja använda det av BACHE i annat sammanhang använda djupsinniga uttrycket »Selvfordobling».

⁴ Här kan jag alltså icke instämma med BACHE, när han i sitt ovan citerade arbete säger: »paa den anden Side kan det ikke være nok, at den paagældende er Bestyrelsemedlem, naar han faktiskt intet har med Selskabets Forretningsledelse at gøre». Att styrelseledamoten just vid den kritiska tidpunkten icke utövat sin verksamhet såsom sådan är sålunda av ingen betydelse. Ställningen såsom lagligt organ är avgörande.

    Det motiv, som kan hava föranlett riskfiguren att uppsåtligen framkalla försäkringsfallet, är principiellt utan betydelse. Det är för frågans bedömande likgiltigt, om styrelsen handlat driven av hämnd eller av intresse för bolaget och sålunda med en dolus, som skulle hava konstituerat försäkringsbedrägeri, därest det i stället varit bäraren av intresset som handlat.
    Under bolagets nu omförmälta översta förvaltningsorgan står dess hela organisation av för rörelsen anställda funktionärer. Med avseende å spörsmålet, vilka bland dessa personer, som kunna komma i fråga som hjälp-riskfigurer, gälla icke för ett bolag några särskilda regler. Under det av lagenföreskrivna översta förvaltningsorganet kan alldeles som eljest under den, som har intresset på grund av särskilt avtal träda ett översta organ, som emellertid icke kan förtagadet av lagen föreskrivna organet dess egenskap av riskfigur. I sådant avseende märkes t. ex. en verkställande direktör, vars kompetens omfattar förvaltningen i dess helhet, må vara att han faktiskt endast bedriver sin verksamhet på vissa begränsade områden. Även de särskilda ledamöterna i en månghövdad styrelse hava liksom direktören hel riskfunktion, ty personklyvningen är med avseende härå utan betydelse. Huru saken ställer sig med avseende å mera underordnade funktionärer blir i varje särskilt fall en quaestio facti. Avgörandet blir ofta svårt, särskilt när driften är uppdelad på flera mer eller mindre självständiga avdelningar. Den för ett särskilt fall avgörande frågan är den, om medhjälparen jämlikt sitt uppdrag haft att genom förfoganden inverka på risken med avseende å antingen hela driften eller ett självständigt riskkomplex¹ samt hans dolösa eller kulpösa handlande fallit inom ramen för detta honom med avseende å rörelsen lämnade uppdrag. Arbetare och verkmästare, tjänstemän på kontoret och hjälpteknici komma därför i detta avseende icke i betraktande. De äro endast mänskliga exekutivmedel i dens hand, som äger giva uttryck för företagets vilja.²

 

¹ Maskinbyggnad, magasin etc.

² I det i U. f. R., 1916, s. 586 (PALME, s. 94) refererade rättsfallet är fråga om en handling i tjänsten (»afstrøg i Fabrikslokalet af tændstik for at efterse et Afløpsrør») av en person, som 1) »bestyrede» en ett bolag tillhörig fabrik, 2) var medlem av »dets bestyrelse» och 3) ägde en tredjedel av dess aktier. Det

    b) Då aktieägaren icke är någon riskfigur, är han att betrakta som en persona extranea med avseende å frågan om riskbegränsningen d. v. s. vid vårdslöst framkallande av försäkringsfallet. Är det däremot fråga om ersättningsanspråkets förverkande på grund av försäkringsbedrägeri, är det han och endast han, som kommer i fråga. Ty i ett sådant fall är riskfunktionen utan betydelse (jfr ovan § 1 p. 3). Den ökning av risken, som är en följd därav, att funktionen som bärare av intresset är fördelad på flera händer, träffar här som eljest samtliga intressenter: varje enskild aktieägare tillintetgör genom sitt brott försäkringsanspråket i dess helhet. Det praktiska korrektivet mot för vittgående konsekvenser av denna sats ligger däri, att ett försäkringsbedrägeri låter sig psykologiskt förklaras endast hos ägaren av en stor aktiepost. En liten aktieägare kan icke gärna tänkas uppsåtligen framkalla försäkringsfallet annat än av fiendskap mot bolaget — t. ex. i förbittring över att hava blivit överröstad — och då handlar han såsom en persona extranea.
    Det vore fullkomligt oriktigt att i detta fall fordra ett handlande av den, som äger aktiemajoriteten. Ty här är icke såsom på bolagsstämman fråga om en viljeyttring av samtliga aktieägare, utan helt enkelt fråga om en reflex av den organiserade klyvningen av intresset: den, som med hänsyn till sin fördel ansluter sig till en sådan association, får också finna sig i att bära den därmed förbundna särskilda risken ("cujus tommodum, ejus periculum"; BACHE).¹ Denna rättsliga klyvning av intresset är faktiskt utesluten, när aktierna äro förenade på en mans hand. Att i ett sådant fall försäkringsbedrägeri, begånget av den, som ensam har intresset, måste medföra, att bolaget går förlustig sin rätt till ersättning, kan icke förnuftigtvis förnekas. Ett annat betraktelsesätt skulle göra denna associationsform till ett utmärkt medel för den, som ville begå försäkringsbedrägeri.² Särskilt far-

 

sistnämnda var med hänsyn till det tidigare i texten anförda utan betydelse Vid målets avgörande tog man emellertid icke heller hänsyn till det under 1) och 2) nämnda, då endast »uagtsomhed fra selve den forsikredes side» kommer i betraktande. Menas härmed aktiebolaget självt?

¹ Jfr ovan s. 159, not 1.

² Jfr i sådant avseende det riktiga avgörandet av det i Norsk Retst. 1912 s. 331 (PALME s. 165) refererade rättsfall angående försäkringsbedrägeri med avseende å ett av den brottslige »alene proforma» grundat aktiebolag.

ligt vore detta förhållande vid den för envar lätt tillgängliga, närliggande associationsformen i den tyska rätten: "Gesellschaftmit beschränkter Haftung". Ett sådant bolag fortbestår nämligen såsom självständigt förmögenhetssubjekt (juridisk person) även efter sedan alla andelar blivit förenade på en hand. Har denne ägare av samtliga andelar icke låtit utse sig till företagets ledare, skulle han, därest icke vår intresseteori ställde sig hindrande däremot, kunna antända det för honom "främmande" objektet såsom en persona extranea. För ett konsekvent juridiskt åskådningssätt är det emellertid likgiltigt, om den ensamme ägaren eller en delägare förgår sig mot försäkringsgivaren.