Förändringar i fastighetsbokföringen.1 De med förvaltningen av de stora Stockholms domsagorna förbundna svårigheter, vilka taga sig uttryck i en för allmänheten ytterligt besvärande långsamhet i expeditionen, en med hänsyn till beskaffenheten av stora delar av kansliarbetet orimlig arbetstunga för domhavanden samt en för allmänheten och domhavanden lika vådlig osäkerhet i avseende å riktigheten av de för det ekonomiska livet så betydelsefulla gravationsbevisen, hava under de senare åren upprepade gånger påkallat statsmakternas uppmärksamhet och föranlett till varjehanda åtgärder, såsom domsagoklyvning och anställande av biträdande domare. De åtgärder, som sålunda vidtagits, hava avsett att komma det onda till livs genom ökning av domarpersonalen. Av måhända ännu större betydelse vore det för visso, om utvägar kunde anvisas, varigenom de så att säga inre orsakerna till olägenheterna kunde i större eller mindre mån avlägsnas. Intresset härav synes mig vara så stort, att jag icke kunnat underlåta att, med stöd av den erfarenhet, jag under en visserligen kortvarig utövning av häradshövdingeämbetet i Sollentuna och Färentuna härads domsaga förskaffat mig, framlägga vissa synpunkter och förslag i ämnet.
    Till en början tillåter jag mig ehuru allenast i förbigående att omnämna vissa smärre anordningar eller reformer för arbetets underlättande. Sålunda borde de många erkända polisförseelserna, som belamra domböckerna, kunna, på sätt sker i städernas polisdomstolar, redovisas å tryckta listor. För stora mängder formulärmässiga mål och ärenden borde såväl i protokollen som för expeditionerna kunna användas tryckta blanketter. Den nuvarande ytterst vidlyftiga och tidsödande rättsstatistiken synes kunna avsevärt begränsas och förenklas. Chefen för statistiska centralbyrån har i utlåtande till finansministern den 14 sistlidne november gjort framställning i sistnämnda ämne; och tillåter jag mig att hänvisa till detsamma.
    De lättnader i arbetet, som genom nu antydda åtgärder kunna åstadkommas, torde visserligen bliva märkbara men dock förhållande-

 

1 Denna uppsats återger med allenast ett par formella jämkningar en av förf. till Kungl. Maj:t i ämnet avgiven framställning, dagtecknad den 9 mars 1922.

194 KNUT DAHLBERG.vis mindre betydande. Det verkligt tryckande besväret och obehaget är att hänföra till andra orsaker. Jag åsyftar fastighetsbokföringen och gravationsbevisen. För Sollentuna härad finnas i såväl lagfartssom inteckningsböckerna en mängd upplägg, vilkas antal rum uppgår till flera hundra. Vissa upplägg hava i inteckningsboken mera än 2,000, i ett fall mera än 3,000 rum och i lagfartsboken inemot 1,000 rum eller mera. I Södra Roslags domsaga äro förhållandena ännu svårare; där finnes till och med ett upplägg med över 7,000 rum. Det tidsödande utarbetandet av gravationsbevis å fastigheter, som äro förda å dylika upplägg, och så är fallet med de flesta fastigheter, varå gravationsbevis beställas förtager all arbetsro och all möjlighet att tillfredsställande organisera arbetet. Någon full säkerhet för att de under dylika omständigheter uppgjorda gravationbevisen äro riktiga, kan aldrig finnas. För egen del har jag upptäckt fel i äldre gravationsbevis och även själv gjort fel.
    Vad är nu anledningen till att förhållandena blivit sådana? Uppenbarligen, att domsagorna i Stockholmstrakten till stora delar erhållit stadskaraktär, men att man det oaktat alltjämt behållit den för agrara förhållanden avsedda bokföringsmetoden. Beträffande Stockholmsdomsagorna har hittills, såvitt jag inhämtat, icke gjorts något försök att få tillstånd att övergå till stadsbokföring ens i de fall, där vederbörande författning uttryckligt förutsätter, att sådant tillstånd må lämnas. I 1875 års kungörelse om lagfarts- ock inteckningsböcker, § 21, stadgas, att för stad, som lyder under landsrätt, så ock för köping skall gälla vad om fastighetsböcker för landet är stadgat, så framt ej Konungen, på särskild framställning, annorlunda förordnar. Den utväg till en läget motsvarande bokföring, som sålunda anvisas, har använts endast några få gånger, nämligen då Kungl. Maj:t i ett par fall beträffande städer under landsrätt (Haparanda, Huskvarna och möjligen ytterligare någon stad) och en gång beträffande en köping (Arvika år 1902) förordnat, att i vederbörande samhälle skulle föras fastighetsbok såsom för stad. Att märka är, att lagfartsoch inteckningslagarna (§ 18 och § 61) lämna Kungl. Maj:t all frihet att bestämma angående fastighetsbokföringens ordnande. I ett fall, beträffande Gårda municipalsamhälle, har sålunda Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter, som icke äro av i 1875 års kungörelse förutsedd beskaffenhet, i det att år 1902 stadgats, att de delar av varje hemman, av vilka municipalsamhället bestode, för framtiden skulle upptagas å särskilda upplägg i lagfarts- och inteckningsböckerna.
    En övergång till stadsbokföring beträffande Djursholms stad, samtliga köpingarna och åtminstone större delen av fastigheterna inom municipalsamhällena synes mig vara den oundgängliga förutsättning, utan vilken uppkommande frågor om rättskipningens organisation inom Stockholmsdomsagorna icke böra tagas under övervägande.
    En dylik förändring av bokföringen synes emellertid nödvändig ej endast för lättande av domarens arbetsbörda och förebyggande av för honom och allmänheten besvärande arbetsbalans. Den kräves även för att, på sätt förhållandet är i städerna, domaren skall kunna

FÖRÄNDRINGAR I FASTIGHETSBOKFÖRINGEN. 195förvärva sig verklig kännedom om fastighetsförhållandena och deras utveckling inom de "rörliga" delarna av domsagan och kunna med stöd av sådan kännedom gå befolkningen till handa med råd och upplysningar. För närvarande torde domaren i allmänhet vara i okunnighet om samhällsbildningens fortgång, samhällenas och deras särskilda parcellers läge, municipalbildningens omfattning, stadsplan och tomtindelning. Kartor och handlingar angående dessa förhållanden finnas ej för honom tillgängliga. Allt, vad å domarkansliet förekommer, är, att de inströmmande lagfarts- och inteckningsärendena protokollbehandlas och utan någon ordning införas under något till sin omfattning obegränsat upplägg, som motsvarar den gamla jordeboksenhet, på vars mark stadsbildningen försiggår.
    Frånsett alla övriga olägenheter är det givet, att detta sakernas skick är ägnat att hos domaren förringa intresset för fastighetsförhållandena inom samhällena. Det är ej jord, som han arbetar med, utan endast papper, vars reella motsvarighet på marken är undandragen hans kännedom.
    Undertecknad har under min verksamhet i Malmö rådhusrätt förvärvat åtskillig erfarenhet om beskaffenheten av det arbete, som avmig förordas till utförande i Stockholmsdomsagorna, eller omförande av områden från lantliga fastighetsböcker till stadsböcker. Jag har nämligen haft att utföra en dylik omföring av ganska stor omfattning: överförandet av den med Malmö inkorporerade Västra Skrävlinge socken jämte Sofielunds municipalsamhälle från Oxie och Skytts häradsrätts lagfarts- och inteckningsböcker till rådhusrättens fastighetsböcker. Denna omföring togs från grunden med anlitande av alla tillgängliga källor i form av lantmäterikartor och handlingar samt stadsplane- och tomtindelningskartor. Det föresatta målet uppnåddes ock, nämligen att varje fastighets läge å marken skulle bliva bestämt och införingen i fastighetsboken skulle ske i följd efter läget och med iakttagande, beträffande municipalsamhället, av kvartersoch tomtindelningar. Säkert är, att ett dylikt arbete, varigenom oredan utbytes mot reda och tydlighet, är både intressant och, med hänsyn till resultatet, ytterst givande. Med större svårigheter är det i allmänhet ej förenat.
    För vinnande av det omedelbara målet, enkelhet och överskådlighet i fråga om lagfarter och inteckningar, är det emellertid icke nödvändigt att gå så grundligt till väga som i nu nämnda fall — före tillkomsten av jordregistret och fastighetsregistret — skedde och borde ske. Det är tillräckligt att införa parcellerna, en på varje upplägg, i viss ordning, som följer antingen jordregistrets beteckningar eller de beteckningar, som vid avsöndringar eller ägostyckningar eller tomtindelningar blivit dessa åsatta. En fördel härvid är, att en mängd "döda" rum i de gamla böckerna kunna utelämnas. I de nya böckerna överföres i lagfartskolumnen allenast sista lagfarten. Vid inteckningarnas överförande utelämnas givetvis alla döda inteckningar. Men de undersökningar, vartill arbetet giver anledning, komma utan tvivel att medföra, att även en hel del andra

196 KNUT DAHLBERG.införingar, rörande nyttjanderätter, utmätningar och exekutiva försäljningar samt expropriationer, kunna i stor utsträckning uteslutas eller begränsas. Vid varje rum bör antecknas numret å vederbörande rum i den gamla boken.
    Huru arbetet torde böra tillgå må visas med ett par exempel från Sollentuna härad.
    Ett upplägg heter "1 mantal Flysta". Det innehåller i lagfartsboken 425 rum och i inteckningsboken 671 rum. Hemmanet har för många år sedan klyvts i 4 lotter var å 1/4 mantal. Två av dessa lotter, av vilka den ena torde utgöra Flysta municipalsamhälle, äro genom ägostyckningar delade i ett par hundra parceller. Denna jordeboksenhet synes böra omföras med följande av jordregistrets ordning och beteckningar. Emellertid bör karta över samhället anskaffas och parcellerna identifieras å densamma.
    Sundbybergs köping torde vara bokförd på två upplägg. Det ena utgör en lägenhet, Nya Sundbyberg nr 1, som genom avsöndringar, säkerligen i enlighet med stadsplan eller annan plan, delats i 334 i följd numrerade parceller, av vilka åtskilliga sedan i sin ordning delats. Upplägget räknar i lagfartsboken 852 rum och i inteckningsboken 2,148 rum. Det andra upplägget heter "1/4 mantal nr 2 Alby", innefattande 265 respektive 453 rum. Från sagda hemman hava avsöndrats, säkerligen enligt plan, 143 lägenheter, benämnda Lilla Sundbyberg nr 1—143. Beträffande Sundbybergs köping har år 1918 förordnats, att för densamma skall uppläggas fastighetsregister såsom för stad. Köpingen har för den skull icke upptagits i jordregistret, men fastighetsregistret lärer ännu befinna sig på ett mycket förberedande stadium, blir säkerligen ej på länge färdigt. Här synes omföringen böra ske så, att parcellerna införas i avsöndringarnas nummerföljd, först samtliga Nya Sundbyberg och sedan samtliga Lilla Sundbyberg. Detta är ett enkelt arbete och bör ej utesluta att, då fastighetsregistret blir färdigt, överflyttning i annan bok till överensstämmelse därmed sker, om så önskas. Givetvis bör karta anskaffas och de omförda parcellerna identifieras å densamma.
    En omföring av nu antydd art kommer naturligen att kräva åtskilligt mera utrymme i vederbörande fastighetsböcker än den nuvarande bokföringen. Ökningen blir dock icke överväldigande. För Sundbybergs köping synes den nya bokföringen kräva cirka 500 blad, medan den nuvarande tager i anspråk cirka 372.
    Sedan samtliga upplägg av sådan struktur som de nu exempelvis nämnda blivit omförda, kommer en betydlig skillnad i fastighetsarbetet att framträda; reda och överskådlighet kommer att träda i stället för den nuvarande orediga hopgyttringen. Och domarens nuvarande stora onus, gravationsbevisen, kommer icke vidare att vålla något besvär; gravationsbevisen uppsättas av ett skrivbiträde och justeras efter boken av domhavanden. Det arbete, varå han hittills utan tillfredsställande resultat använt timmar, göres nu med full trygghet på en mycket kort stund.
    Vad angår den tidrymd, som bör åtgå för verkställande av om-

FÖRÄNDRINGAR I FASTIGHETSBOKFÖRINGEN. 197föringen till stadsböcker, är det svårligen möjligt att i förväg med full visshet beräkna densamma. Arbetet är beroende av åtskilliga osäkra faktorer, såsom bland annat beskaffenheten av det material och de upplysningar, som kunna vara att påräkna från de kommunala myndigheternas och egnahemsföretagens sida. Tvivelsutan tager arbetet, som kräver stor noggrannhet, sin rundliga tid. Jag skulle emellertid vara benägen att antaga, att detsamma beträffande Sollentuna härad skulle kunna av en erfaren person verkställas under loppet av några månader under förutsättning att han kan helt ägna sig åt detsamma och erhåller tillgång till behövliga biträden samt nödiga kartor och handlingar.
    Vad som från Kungl. Maj:ts sida torde böra åtgöras för att möjliggöra de anordningar, som ovan skisserats, synes mig kunna sammanfattas sålunda:
    1:o) Kungl. Maj:t torde böra meddela generellt tillstånd för domhavandena att, efter anmälan till Kungl. Maj:t, överföra den i domsagorna belägna jord, som ingår i städer eller köpingar, till stadsböcker.
    2:o) Efter ansökan i varje särskilt fall torde Kungl. Maj:t böra efter vederbörlig prövning lämna tillstånd till dylik omföring antingen beträffande visst municipalsamhälle eller beträffande viss jordeboksenhet, vare sig den ingår i municipalsamhälle eller icke.
    För att arbetet skall komma till stånd torde emellertid erfordras:
    att vederbörande domare, som i allmänhet själv bör verkställa eller direkt leda arbetet, erhåller nödig ledighet för ändamålet, samt
    att statsverket tillhandahåller de nya fastighetsböckerna och lämnar ersättning för den skrivhjälp, som åtgår, ävensom för de kartor och andra handlingar, som behöva anskaffas.
    Nu antydda kostnader för det allmänna bliva förhållandevis obetydliga och torde, under förutsättning att omföringsarbetet verkställes ordentligt, giva riklig ersättning. Allmänhetens anspråk på domsagans kansli kan därefter tillgodoses på ett betydligt bättre sätt än nu och det alltsomoftast framträdande behovet av domsagoklyvning för beredande av arbetslättnad torde därefter icke bliva så trängande som under nuvarande förhållanden.
    Det bör emellertid bemärkas, att, då arbetet avslutats, det därmed ingalunda är färdigt. Domhavanden bör alltjämt hålla kontakt med utvecklingen, hos Konungens befallningshavande och lantmäterikontoret samt hos egnahemsföretagen följa den fortgående parcelleringen, anskaffa kartor därom och efter hand fortsätta bokföringen. Det torde därför vara av vikt, att i de domsagor, där ifrågavarande anordningar förekomma, den ordinarie domhavanden själv övervakar fastighets- och inskrivningsväsendet. Självständigt handhavande av detsamma torde ej böra överlämnas åt tillfälligt förordnade biträdande domare. Fastighetsväsendets fullgoda skötsel synes mig vara i viss mening det viktigaste av lantdomarens värv. Försummelser eller fel härutinnan lämna nämligen efter sig spår, som ej kunna utplånas; däremot kan i allmänhet rättelse åstad-

198 KNUT DAHLBERG.kommas, om mindre riktiga beslut fattas inom andra områden av hans verksamhet.
    Slutligen vill jag tillägga, att jag håller före, att för vinnande av säkerhet för att fastighetsärendena i de stora stadsliknande Stockholmsdomsagorna skola kunna efter den av mig förordade bokföringsreformen handläggas med en lätthet och jämnhet, som företer någon likhet med handläggningen vid en välskött stadsdomstol, det är önskvärt, att det löpande arbetet mera än nu överlämnas åt fast anställda skrivbiträden. Dessa domsagor torde icke i här omhandlade avseenden lämpa sig såsom skolor för unga jurister. Fastighetsarbetets säregna och tyngande beskaffenhet medgiver det näppeligen. Denna fråga sammanhänger emellertid med frågan om sportelväsendets avskaffande och införande av statligt avlönade biträden.
    I det föregående har jag uttalat mig endast angående domsagorna i Stockholmstrakten. Liknande förhållanden torde dock förekomma även annorstädes, där domsagor berörts av kraftig samhällsbildning, även om olägenheterna hittills mest framträtt i fråga om Stockholmsdomsagorna. 

Knut Dahlberg.