Utomäktenskapliga barns arvsrätt i statistisk belysning. En publikation av stort intresse bl. a. med hänsyn till den belysning, som genom densamma gives de praktiska verkningarna av 1917 års lagstiftning om barn utom äktenskap, är Stockholms stads barnavårdsnämnds i oktober förra året avgivna berättelse rörande dess verksamhet under år 1920. Denna publikation visar, dels vilken utomordentlig effektivitet barnavårdsmannainstitutionen, där den förverkligats, förlänat den nya lagstiftningen, dels vilken betydelse de särskilda bestämmelserna om trolovningsbarns rättsställning kommit att äga. Den svenska lagstiftningen om barn utom äktenskap av år 1917 tillerkände — i motsats mot den norska lagstiftningen på området av år 1915 — barn utom äktenskap i regel ej arvsrätt efter fader utan allenast efter moder och mödernefränder. Hava emellertid barnets föräldrar före eller efter barnets avlelse ingått trolovning med varandra, är barnet trolovningsbarn och äger taga arv efter fadern, såsom vore barnet av äktenskaplig börd, men ej efter fädernefränder. Då det bland barnavårdsmannens förpliktelser ingår att sörja för utredning av barnets börd, åligger det honom ej endast att tillse, att faderskapet fastställes, utan ock att i varje särskilt fall undersöka, huruvida ett utomäktenskapligt barn är att anse såsom trolovningsbarn eller icke. För varje barn skall anmärkning därom enligt gällande instruktion göras i de anteckningar, som rörande barnet skall föras av barnavårdsmannen. Med synnerlig framgång
synas barnavårdsmännen fullgöra dessa åligganden. Av Stockholms stads barnavårdsnämnds berättelse inhämtas sålunda, att antalet utom äktenskapet födda barn, för vilka vid 1920 års utgång barnavårdsman var av nämnden förordnad, utgjorde 4,354. I fråga om 571 av dessa barn var frågan om faderskapet fortfarande under utredning den 31 december 1920. Beträffande övriga 3,783 barn hade faderskapet fastställts i 3,357 fall (89 %) samt ej kunnat utredas i 426 fall (11 %). Av de barn, för vilka faderskapet kunnat fastställas, hade 2,186 antecknats såsom trolovningsbarn. Av de 3,783 barn, rörande vilka faderskapsfrågan slutbehandlats den 31 december 1920, hade således 2,186 (58 %) antecknats såsom trolovningsbarn, 1,171 (31 %) fått faderskapet fastställt utan sådan anteckning och 426 (11%) ej erhållit fader. Nära två tredjedelar av de barn utom äktenskap, för vilka faderskapet fastställts, hava således erhållit arvsrätt efter sin fader.1 I övrigt upplyses, att rörande faderskapsfrågan rättegång anhängiggjorts i 468 fall. Vid 1920 års utgång voro 128 rättegångar ännu ej avgjorda. Av de slutdömda 340 rättegångarna hade 292 (86 %) vunnits och 48 (14 %) förlorats.
Nu angivna siffror måste betecknas såsom mycket goda. Att faderskapet kunnat fastställas i 89 % av de av ovannämnda fall, som slutbehandlats vid 1920 års utgång, visar, att barnavårdsmannainstitutionen i Stockholm fungerat synnerligen väl. Och efter vad det uppgives läraresultaten åtminstone i de större kommuner, där barnavårdsmannainstitutionen organiserats, vara ungefär motsvarande. Däremot är det stora antalet trolovningsbarn ägnat att förvåna. Visserligen är det känt, att särskilt på vår landsbygd hävdande under trolovning förekommer i stor omfattning, inom vissa trakter i full överensstämmelse med gammal, fortfarande rådande folkuppfattning angående tillåtligheten av för äktenskapligt umgänge mellan personer, som ämna ingå äktenskap. Men äldre statistiska undersökningar visa dock betydligt lägre siffror. Sålunda finnes en för år 1889 verkställd beräkning, utvisande att av de under nämnda år utom äktenskapet födda barnen omkring 25 % voro födda i trolovning eller legitimerats genom efterföljande trolovning eller äktenskap. Att den nu för Stockholm uppgivna procenten trolovningsbarn är större, kan till en del förklaras med hänsyn dels därtill, att enligt den nya äktenskapslagstiftningen trolovning omfattar även det formlösa äktenskapslöftet och tillerkänts rättsverkan under alla förhållanden, vare sig förbindelsen ingåtts före eller efter barnets avlelse, dels ock därtill, att barnavårdsmannens biträde medfört, att moderns rättskrav kan göras gällande i större omfattning än förr. Fullt lärer dock ökningen ej kunna förklaras därmed. Den för Stockholm uppgivna siffran trolovningsbarn torde nog omfatta ett ej ringa
antal barn, som ej äro trolovningsbarn i lagens mening. Enligt inhämtade upplysningar medger fadern i allmänhet, att barnet antecknas såsom trolovningsbarn, ej endast då trolovning föreligger, utan också då föräldrarna sammanleva i s. k. Stockholmsäktenskap. I sistnämnda fall föreligger ofta ej avsikt att genom vigsel fullborda äktenskapet, men erfarenheten visar dock, att sådana förbindelser i stor utsträckning legitimeras, särskilt när barnen börja uppnå skolåldern. Vidare medgives sådan anteckning ej sällan, ehuru avsikt att ingå äktenskap saknas, då mannen ej hyser någon misstanke mot kvinnan för förbindelse med annan man och faderskapet saledes är fullt ostridigt. I viss omfattning har sålunda institutet verkat i samma riktning som enligt vissa främmande lagstiftningar ett i särskild form avgivet erkännande av faderskap.
En jämförelse med tillgängliga statistiska uppgifter för Norge är av stort intresse. Vid en sådan jämförelse måste emellertid beaktas, att den norska lagstiftningen ej endast så tillvida avviker från den svenska, att barn utom äktenskap har arvsrätt efter fader och fädernefränder lika med äkta barn, utan även i övrigt företer åtskilliga olikheter. Sålunda anses ej liksom enligt svensk rätt faderskap föreligga, så snart det visas, att den uppgivne fadern haft samlag med modern å tid, då barnet kan hava avlats, och det ej är uppenbart, att barnet icke avlats vid samlaget. Enligt norsk lagstiftning tillåtes nämligen utredning om att modern under konceptionstiden haft samlag med annan man (exceptio plurium) eller att det i övrigt föreligger omständigheter, som göra det tvivelaktigt, huruvida den uppgivne är barnets fader. Endast om domstolen icke finner grund till antagande, att samlag med annan skett, eller att omständigheter av beskaffenhet, som nyss sagts, föreligga, må den uppgivne förklaras vara barnets fader. Eljest må denne allenast ådömas bidragsplikt. För denna skyldighet fordras nämligen endast bevisning om, att den uppgivne haft sådant samlag med barnets moder, att han enligt naturens ordning kan vara dess fader. Allenast erkänt eller avdomstol fastställt faderskap medför arvsrätt. 1
Även i fråga om den rättsliga behandlingen av faderskapsfrågor avviker norsk lagstiftning väsentligt från svensk. Behandlingen skeri första hand i administrativ väg. Moder till barn utom äktenskap har sålunda att till den myndighet, som bl. a. äger ombesörja indrivning av underhållsbidrag till barn utom äktenskap, bidragsfogden, avgiva förklaring om vem som är fader till barnet. Bidragsfogden översänder meddelande om anmälningen till vederbörande fylkesmand, åtföljd av upplysningar rörande faderns och moderns ekonomiska ställning. Om ej den uppgivne fadern inför bidragsfogden skriftligen erkänt sig vara barnets fader och åtagit sig att till modern och barnet betala bidrag, som godkännes av fylkesmanden, förelägger denne den uppgivne att såsom barnets fader utgiva underhållsbidrag. Föreläggandet skall så snart ske kan meddelas honom såvitt möjligt
personligen. Erkänner han ej faderskapet, måste han, för att icke anses vara barnets fader, väcka talan vid domstol inom fyra veckor efter föreläggandets delgivning. Anhängiggöres talan, kan denna alltefter den förebragta utredningen föranleda såsom ovan framhållits — förutom frikännande — dom å faderskap eller dom å bidragsplikt. Har den ursprungliga anmälan endast avsett, att den uppgivne är bidragspliktig, måste naturligen förfarandet lämpas därefter.
I första numret av den norska statistiska centralbyråns meddelanden för innevarande år finnes intagen en statistisk redogörelse för faderskaps- och bidragsmål enligt lagen den 10 april 1915 om barn, vars föräldrar icke ingått äktenskap, avseende åren 1916 — 1920. Av denna redogörelse inhämtas, i vilken omfattning faderskap fastställts och arvsrätt sålunda kommer att äga rum i de fall, då faderskapsfrågan blivit föremål för domstols prövning. Tager man hänsyn endast till de mål, som under åren 1916 — 1920 avslutats med dom å faderskap, bidragsplikt eller frikännande, och frånser man sålunda de mål, i vilka talan avvisats såsom instämd till orätt forum eller av annan orsak, finner man, att av 2,794 faderskapsmål 1,447 slutat med faderskapsdom, 902 med bidragsdom och 445 med frikännande, samt att av 101 bidragsmål 4 slutat med faderskapsdom, 64 medbidragsdom och 33 med frikännande. Antalet bidragsmål är sålunda ringa i förhållande till antalet faderskapsmål. Enligt särskild beräkning av det procentuella förhållandet mellan faderskapsdom, bidragsdom och frikännande i faderskapsmål uppges för riket av dessamål 51.9 % sluta med faderskapsdom, 32.2 % med bidragsdom och 15.9 % med frikännande. För landsbygden utgöra motsvarandesiffror 56.3, 27.1 och 16.6, för Kristiania, 23.7, 63.2 och 13.1 samtför övriga städer 54.3, 30.3 och 15.4. För huvudstaden Kristianiaär således gruppen faderskapsdom mindre än gruppen bidragsdomi motsats mot vad som gäller för det övriga riket.
Vidare har en beräkning gjorts rörande förhållandet mellan deunder åren 1916—1920 avdömda faderskapsmål och "motsvarande"antal födelser utom äktenskap, och utgör enligt denna beräkningantalet faderskapsmål 19.8 %" av antalet födelser. Var femte födelseger anledning till rättegång, medan under den gamla lagens tid vartjugonde födelse medförde talan vid domstol. Antalet faderskapsmålhar under femårsperioden varit i oavbrutet stigande, sålunda avgjordes 227 år 1916, 651 år 1917, 738 år 1918, 806 år 1919 och897 år 1920.
I fråga om ungefär 80 % av alla utom äktenskapet födda barnavgöres således frågan om faderskap och bidragsplikt utan hänvändelse till domstol antingen genom uppgörelse inför bidragsfogden eller genom den uppgivne faderns underlåtenhet att föra talan mot meddelat föreläggande. Någon statistik utvisande, i vilken omfattning dessa barn erhålla fader eller endast underhållsbidrag, finnes icke.Enligt uppgift anses av norska statistici, att av dessa barn mellan 70 och 80 % erhålla fader. Om 75 % av dem antagas erhålla fader,
följer av en sammanställning med föregående siffror, att av utom äktenskapet födda barn förhållandet mellan dem, som erhålla fader eller bidrag, för norska riket motsvarar omkring 70 mot 30.
En verklig jämförelse mellan antalet arvsberättigade barn utom äktenskap i Sverige och Norge kan naturligen ej göras med ledning av ovannämnda siffror. De svenska uppgifterna avse ju uteslutande Stockholm. De norska siffrorna gälla endast de barn, vilkas rättsliga ställning blivit föremål för domstols prövning. I fråga om övriga barn är man hänvisad till en ganska osäker uppskattning. Emellertid är det onekligen av intresse, att om antalet för Stockholm för åren 1918 — 1920 uppgivna trolovningsbarn 2,186 jämföres med antaletövriga barn utom äktenskap för samma år, för vilka faderskapet fastställts, 1,171, finner man, att de förstnämndas antal förhåller sig till de sistnämndas ungefär som 65 till 35, ett förhållande vilket — trots den olikhet i utgångspunkt, som råder mellan svensk och norsk lagstiftning i fråga om utomäktenskapligt barns arvsrätt efter fader — ej allt för mycket skiljer sig från det för Norge beräknade förhållandet mellan utomäktenskapliga barn med arvsrätt efter fader och utomäktenskapliga barn utan sådan rätt (70 till 30). Och om hänsyn tages till de för Kristiania uppgivna särskilda siffrorna rörande utgången av faderskapsmål, torde skäl föreligga till antagande, att om antalet utom äktenskapet födda barn med arvsrätt efter faderoch utan sådan rätt vore känt för staden Kristiania, dessa siffror skulle vara sämre, ej bättre än siffrorna för Stockholm. Närmare kännedom om förhållandena i övriga svenska städer och å landsbygden kan erhållas, när vår befolkningsstatistik föreligger färdig för åren 1918—1920. Men redan av vad som är känt rörande verkningarna av 1917 års lagstiftning framgår, att bestämmelserna om arvsrätt efter fader för trolovningsbarn kommit att erhålla en betydelse i det praktiska rättslivet, som knappast varit väntad, och som vida överträffar den betydelse, som i Danmark och Tyskland tillkommer bestämmelserna om arvsrätt för barn utom äktenskap, vilka i särskild ordning erkänts av fadern. Grunden härtill ligger förvisso främst däruti, att bestämmelserna om arvsrätt för trolovningsbarn i sin rättsliga gestaltning nära anknutit till gammal, djuptrotad rättsåskådning och därigenom kunnat omedelbart vinna livskraft.
Einar Stenbeck.