Om juryprocessen i Danmark. Genom Lov om Rettens Pleje den 11 april 1916, vilken trädde i kraft den 1 oktober 1919, blev efternära 70-åriga reformsträvanden den gamla rättegångsordningen i Danmark avlöst av en ny. Enligt denna utgöras de allmänna domstolarna av ett stort antal underrätter, sjö- och handelsrätten i Köpen-

 

¹ Jfr ALEXANDERSON, a. a. o. s. 204.

hamn, tre landsrätter (östra, västra och södra) samt höjesteret, av vilka underrätterna äro enmansdomstolar och de övriga kollegiala. Underrätterna döma huvudsakligen i bagatellsaker, medan landsrätterna dels fungera såsom andra och i regel sista instans i förhållande till underrätterna dels ock döma såsom första instans i de mål, som ej tillhöra underrätts upptagande; dock att i Köpenhamn sjörätts- och handelsmål, både större och mindre, i första instans prövas av sjö- och handelsrätten. Den omfattning, vari under den nya rättegångsordningen lekmän tagas i anspråk för domarvärvet, är förhållandevis ringa. Förutom i sjö- och handelsrätten, där lekmannaelementet, alltsedan domstolen med 1862 års ingång trädde i verksamhet, varit en viktig beståndsdel, ha lekmän säte i underrätterna vid behandling av sjörättssaker och, i några av de större städerna, även vid handläggning av handelsmål. Därjämte medverka lekmän i landsrätterna i vissa brottmål. Den form, i vilken detta sker, är juryn (Naevninger).

 

    Den fråga, på vars lösning juryinstitutionens värde till väsentlig del beror, nämligen spörsmålet om sättet för juryns utseende, vållade under förarbetena till processreformen många svårigheter och mycken oenighet. Sålunda önskade somliga, att jurymännen skulle väljas av folket genom dess beslutande församlingar, medan andra ville bereda statsmyndigheterna ett visst inflytande på tillsättningen. Det ena kompromissförslaget efter det andra såg dagen, innan man slutligen enade sig om den nu gällande ordningen. I denna har man sökt undgå faran för obehöriga synpunkters inverkan på juryns uttagande genom en procedur, vars invecklade beskaffenhet väl hindrar en närmare redogörelse för densamma härstädes men som i korthet innebär, att medelst en kombination av upprepade val och lottningar — på vilka förstnämnda statsmyndigheter ha ganska stort inflytande — åstadkommas listor, nämligen en huvud- och en hjälplista, för varje sammanträde till jurymåls behandling, vilka listor upptaga 30 resp. 10 personer¹, varibland juryn i visst mål skall utses på sätt nedan sägs.
    Den danska juryn har liksom vår tryckfrihetsjury att avgöra hela skuldfrågan, alltså icke endast frågan, om den tilltalade begått den påtalade handlingen, utan även spörsmålet, om denna är hänförlig under viss straffbestämmelse. Jury skall medverka i missgärningsmål, varmed förstås mål om brott, därå kan följa dödsstraff eller ock livstids straffarbete, då sådant ej är betingat av återfall; vidare i saker angående politiska brott samt i mål om förbrytelser, tillhörande viss annan mindre brottsgrupp. Även i övriga mål kan, beroende bl. a. på parts önskan, jury komma till användning.
    För behandling av jurymål sammanträda östra och västra landsrätterna jämväl å vissa platser utom sina förläggningsorter. Ordinarie juryting hållas av östra landsrätten en gång i månaden i Köpenhamn samt i övrigt av var landsrätt minst en gång i kvartalet

 

¹ Till jurymedlem (Naevning) kan även kvinna utses.

på varje tingsställe inom landsrättskretsen, på Bornholm dock endast två gånger om året.

 

    I avseende å utredningen om grövre brott före eventuellt åtalsanställande består en rätt anmärkningsvärd tudelning, på vars närmare beskaffenhet här ej kan ingås, nämligen efterforskningen och förundersökningen. Den förra bedrives av polisen, vanligen (t. ex. för beslut om häktning) under medverkan och kontroll av vederbörande underrätt. Med hänsyn till polisens verksamhet är landet indelat i ett stort antal distrikt (Politikredse), av vilka vart och ett utom Köpenhamn, där polisväsendet har sin särskilda organisation, förestås av en polismästare. Om polismästaren ej finner efterforskningens resultat böra föranleda inställande av vidare åtgärder i saken, har han att hos underrätten begära förundersökning däri. Bifalles framställningen, skall rätten verkställa sagda undersökning, vilken enligt lagen är avsedd att vara ackusatorisk med polismästaren såsom åklagare, å ena sidan, och den misstänkte, vanligen med försvarare, å den andra. Efter förundersökningens slut översänder polismästaren handlingarna i saken till vederbörande statsadvokat (åklagare vid landsrätt), som har att pröva, om åtal bör väckas eller ej.
    Beslutar statsadvokaten åtal och anser han brottet ifråga vara av beskaffenhet att skola bedömas under medverkan av jury, anhängiggör han åtalet genom avlämnande på landsrättens kontor och delgivning med den misstänkte av en s. k. anklagelseskrift, angivande bl. a. tinget för målets behandling och att denna skall försiggå inför jury. Vid delgivningen avfordras den misstänkte upplysning, om han antagit försvarare. Är detta ej fallet, gör statsadvokaten-åklagaren hemställan till landsrätten om förordnande av sådan. Samtidigt med anklagelseskriftens ingivande till rätten eller snarast möjligt därefter skall åklagaren där avlämna förundersökningshandlingarna och en förteckning å de bevis han ämnar föra. Åklagaren skall vidare ombesörja, att försvararen ofördröjligen erhåller utskrift av förundersökningsprotokollet och avskrift av bevisförteckningen ävensom tillgång till övriga handlingar i saken. Försvararen har sedan att tillställa rätten och åklagaren uppgift å de bevis den åtalade önskar föra. Finner rätten målet ej vara av jurymåls beskaffenhet, meddelar den före tinget beslut därom.
    Förhandlingen på tinget börjar med den åtalades införande och tillsättning av juryn, vilken skall bestå av 12 personer. Tillsättningen sker genom ett lottnings- och uteslutningsförfarande, som har till föremål minst 20 på tingets huvudlista (eller ev. hjälplista) upptagna, närvarande och ojäviga jurymän. Skulle på samma dag förekomma flera mål, kan med parternas medgivande juryn i ett tidigare mål fungera även i ett senare. Sedan juryn utsetts, avlägger den ed och väljer inom sig en ordförande. Därpå höres den åtalade över anklagelsen, varefter bevisningen förebringas. När detta skett, få parterna ordet för att yttra sig om bevisningens resultat och rättsfrågorna i saken. Efter förslag av parterna fastställer rätten därpå

spörsmålen till juryn. Rättens ordförande genomgår så i korthet "Sagen og dens Bevisligheder", varjämte han, om så anses nödigt, förklarar frågorna och de lagbestämmelser, som skola läggas till grund för deras besvarande. Härpå drager sig juryn tillbaka för överläggning. Innan den fattat sitt beslut, får ingen juryman lämna överläggningsrummet utan tillstånd av rättens ordförande. Till ett för den åtalade ogynnsamt svar på framställd fråga krävas minst 8 röster.
    Har juryn förklarat den åtalade icke skyldig, är rätten bunden därav och skall genast meddela frikännande dom. Har juryn återfunnit den åtalade skyldig, är rätten icke utan vidare pliktig fälla honom. Anser rätten bevisningen ej tillfyllest därför, kan den nämligen besluta, att ny huvudförhandling skall ske inför andra domare och annan jury. Om även denna jury förklarar den åtalade skyldig, kan den nya rätten likväl frikänna honom, ifall den finner bevisningen otillräcklig för hans fällande, eller eventuellt döma honom för en ringare förbrytelse, därest sådan anses styrkt. Menar rätten, att juryns sakerförklaring är oriktig, väl icke ifråga om bedömandet av bevisningen men däremot beträffande sakens rättsliga sida, i det den åtalade icke enligt lag är straffskyldig för sådant förhållande som det, vartill han efter gärningens beskrivning i frågorna och juryns svar därå förklarats skyldig (juryn har t. ex. ansett såsom förfalskning vad rätten finner vara endast lovligt bruk av namn), kan rätten utan föranstaltande av ny huvudförhandling genast meddela frikännande dom eller, om gärningen finnes hänförlig under ett mildare straffbud, döma honom enligt detta.
    Om juryn ansett den åtalade saker och rätten icke finner skäl att omedelbart frikänna honom eller besluta ny huvudförhandling, lämnas parterna tillfälle att yttra sig om straffmätningen och andra frågor, som falla utanför juryns prövning. När denna förhandling är slut, upptages målet till avgörande. Dom skall meddelas senast nästa dag.

 

    Förhandlingen i jurymålen hör till det bästa i det nya danska rättegångsförfarandet. Kraven på muntlighet och omedelbarhet äro väl tillgodosedda. Alla påkallade vittnen söker man få tillstädes vid en till ett enda rättegångstillfälle koncentrerad huvudförhandling. Det uppgavs i april förra året, att då ännu icke förekommit, att jurymål uppskjutits längre än en dag. Vanligen ha vittnena hörts redan vid den förberedande utredningen, och uteblir sålunda avhört vittne från huvudförhandlingen, lär man nöjas med dess utsaga enligt utredningsprotokollen. Under huvudförhandlingen protokolleras litet eller intet. Dom meddelas i regel genast efter det förhandlingarna i målet avslutats.
    Emellertid sammanhänga med jurymålens behandling också vissa olägenheter. Sålunda få på grund av den vanligen långa tiden mellan jurytingen de åtalade ofta sitta länge häktade, innan de inställas för landsrätten. En annan olägenhet är, att ett betydligt större antal jurymän än det, som sedermera tjänstgör i juryn, ålägges komma

till tinget. Jurymannauppdraget lär i allmänhet ej heller vara eftersträvat.
    De danska juristernas omdömen om juryn, sedan detta institut varit i tillämpning under halvtannat år, voro förklarligt nog ännu tämligen odeciderade. Mestadels syntes man vara av den uppfattningen, att juryn i det stora hela dömt rätt, men uppgav dock samtidigt, att den i många fall dömt uppenbart oriktigt, samt berättade rent upprörande exempel därpå. Tydligt var dock, att entusiasm för juryn, om sådan överhuvud förekom, var undantag åtminstone bland juristerna. En antydan om uppfattningen utom deras krets kan möjligen ligga i den ringa utsträckning, vari jury kommer till användning. I de fall nämligen, där dess medverkan är beroende på parts önskan, lär den vanligen utebli. I östra landsrätten antogs, att antalet därstädes under 1920 handlagda jurymål utgjort blott 36 och att motsvarande antal vid västra landsrätten varit ännu lägre. De åtalades obenägenhet att frivilligt anlita jury behöver dock ej bottna uteslutande i misstroende till denna inrättning utan kan nog till god del förklaras av den med juryförfarandet ofta förenade långa häktningstiden och den stora offentlighet, för vilken de åtalade därvid utsättas.

Gösta Bäärnhielm.