Finländsk lagstiftning om utlämning av förbrytare. Den nya lagen i ämnet är given den 11 febr. 1922. Utlämning medges för missgärning, som, bedömd enligt finländsk straffrätt, innefattar brott mot den allmänna civila strafflagen eller sjölagen och in abstracto kan medföra tukthusstraff. Finländsk medborgare utlämnas dock icke, och utlämning får ej heller ske för brott, förövat i Finland eller å finländskt fartyg, medan detta befinner sig på öppna havet; icke heller om i Finland åtal för gärningen påbörjats eller dom redan givits då utlämning begäres eller om åtalsrätten eller rätten att verkställa straffet enligt finländsk rätt alla redan är preskriberad. Utlämningförbjudes ock för brott, som, objektivt bestämt, utgör ett politiskt brott eller, subjektivt sett, har en övervägande politisk karaktär, så framt icke förbrytelsen vittnar om synnerlig råhet eller innefattar mord- eller mordförsök, som icke begåtts i öppen kamp.
Begäran om utlämning skall enligt regeln göras i diplomatisk väg, men medelst mellanfolkliga överenskommelser kan direkt korrespondens mellan finländsk och viss utländsk stats myndigheter i sådant syfte anordnas. Den procedur, den nya lagen stadgar beträffande handläggning av ärenden rörande utlämning, överensstämmer i allt väsentligt med det i Sverige gällande förfaringssättet.
Den nya utlämningslagen hälsas i Finland som ett beaktansvärt steg på vägen mot ett allsidigt mellanfolkligt bekämpande av kriminaliteten. Särskilt i avseende å förhållandena emellan Sverige och Finland torde den komma att vara av ganska stor praktisk betydelse. Vartdera landets utlämningslag