ALVAR MONTELIUS: Om vanhederlighets rättsverkan. En studie över 2 kap. 19 § strafflagen. Uppsala 1920. Aktiebolaget Akademiska bokhandeln. 132 s. Pris 6.00.
Det ämne, som förf. upptagit till behandling, hör ej till de tacksammaste. Hos flertalet människor — även de straffrättsligt intresserade — torde omnämnandet av ett arbete på detta område närmast väcka en stilla undran, hur man kan finna något intresse i ett institut, som väl snart borde vara färdigt att följa sina förfäder skamstraffen i graven.
För den, som haft anledning att närmare syssla med hithörande frågor, ter sig saken något annorlunda. Det är förunderligt med vilken seghet dessa s. k. hedersstraff utomlands liksom hos osshänga kvar i lagstiftningen. Man kommer tydligen ej tillrätta med dem endast genom att förneka deras existensberättigande.
Att klargöra det nu ifrågavarande institutets rättsliga natur hör emellertid ej till de lättaste uppgifterna. Frågan är invecklad ej minst därför, att institutet, som rönt inflytande än av den germanska än av den romerskrättsliga regleringen av ämnet, så småningom i samband med den allmänna reaktionen mot skamstraffen mistat de mest karaktäristiska dragen i sin rättsliga fysionomi och till sist i moderna lagförslag fått ett utseende, som nödtorftigt tillfredsställer t. o. m. den s. k. moderna straffrättsskolans fordringar. Den utländska litteraturen på området är mycket sparsam och föga djupgående. Här hemma har frågan utförligare behandlats huvudsakligen i det sakkunnigbetänkande, som år 1915 avgavs rörande "borttagande ur lagstiftningen av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende" och av vars utredningar förf. tydligen ingående tagit del.
Sedan förf. angivit "den yttre konturen" av 2 : 19 strafflagen, kommer han in på den del av sin framställning, som otvivelaktigt erbjuder det största intresset, nämligen frågan om "ratio legis" för stadgandet i fråga.
Förf. har tyckt sig ej kunna genom omedelbara slutsatser ur lagställets struktur komma fram till en enhetlig synpunkt för detsammas innehåll.
För undertecknad synes dock, att det urval av rättsförluster, som givit påföljden dess nuvarande utformning, tydligt pekar hän på den rätta lösningen. Påföljdens innehåll, sådant detsamma numera ärbestämt i 2: 19 strafflagen, omfattar endast förlust av behörighet att bekläda allmän befattning och att rösta eller deltaga i överläggningar i vissa allmänna ärenden. Denna knapphet och enhetlighet synes göra frågan om grunden för stadgandet betydligt enklare att lösa än då det gäller motsvarande ofta brokigt sammansatta stadganden i utländska lagar.
Såsom undertecknad påpekat i en utredning, vilken bifogats förut nämnda sakkunnigbetänkande, "kan i dessa utländska lagbestämmelser ibland skönjas tanken på förebyggande av fara för missbruk av rättigheter, i andra fall faran för neddragande av rättigheten eller någon därmed sammanhängande institutions anseende eller hänsyn till känslan för vad anständigheten kräver d. v. s. upprätthållandet av en viss moralisk standard."
Förebyggandet av fara för missbruk av rättigheter kan svårligen vara den synpunkt, som ligger till grund för 2: 19. Avsåges därmed ett skydd mot vad förf. kallar "aktiv inkompetens" hos den straffade, vore den begränsning och den gestaltning i övrigt påföljden fått tämligen olämplig. Däremot synes det undertecknad, att påföljdens nuvarande gestaltning direkt pekar hän på ett beaktande av "faran för neddragande av rättighetens eller någon därmed sammanhängande institutions anseende eller hänsyn för vad anständigheten kräver d. v. s. upprätthållandet av en viss moralisk standard." Detta är ungefär detsamma, som förf. vill säga med uttrycket "passiv inkompetens." Förf. avser nämligen därmed att "det icke är görligt att utan skada för viss funktion och därmed närmast förbundna intressen tillåtaden brottslige att därmed taga befattning. Man kan nämligen finna, att han i dylik ställning skulle verka neddragande på densammas anseende, vara icke dräglig för allmänheten o. s. v.; kort sagt man kan finna att, i trots av vederbörandes eventuellt tänkbara välförhållande vid uppgiften i fråga, han måste anses olämplig för densamma på grund av den ogynnsamma reaktion (den indignation o. s. v.) som möter hans personlighet."
Förf., som också till sist kommer till det enligt undertecknads mening riktiga resultatet, att den sist anförda synpunkten är den bestämmande för 2: 19 i dess nuvarande gestalt, anmärker emellertid, att denna synpunkt ej konsekvent genomförts vid regleringen. Urvalet av de fall, då enligt strafflagens speciella del 2 : 19-påföljd skall ådömas, synes honom nämligen obegripligt. Han anser
svårt att finna en förklaring, varför äreskändaren skall anses ovärdig utöva de i 2:19 omförmälda rättigheterna men icke våldtäktsmannen; bedragaren men icke ockraren, vanligen ej heller kopplaren; mördaren under alla förhållanden, t. o. m. om han efter avtal sökt döden tillsammans med den dräpte, likaså den, som begagnar gift för att vålla en tillfällig och ringa kroppsskada eller t. o. m. blott förbereder sig till förgiftning, men däremot aldrig t. ex. den som till döds misshandlar annan, denne må ligga värnlös, aldrig så sjuk, och ingalunda ens om han använt det brutalaste våld: kallblodigt utstuckit den andres ögon eller överhuvud genom brottet ådagalagt synnerlig råhet eller ondska etc. etc.
Anmärkningen är riktig, och förklaringen varför 1918 års lagstiftning här stannat vid status quo och ej genomfört en revision aväven dessa stadganden torde närmast vara att söka däri, att varje utvidgning av institutets tillämplighetsområde stötte på ett starkt motstånd från den riktning, för vilken hela institutet egentligen framstår såsom en olämplig och antikverad anordning, som visserligen kan tillsvidare tålas men ej bör givas en tumsbredd mera utrymme än den enligt förut gällande lag haft. Motståndet på denna punkt sammanhänger med svårigheten för denna riktning att finna sig i de ur samhällsskyddets synpunkt ofta olägliga jämkningar, som påkallas av folkuppfattningens outrotliga benägenhet att uppfatta statens ingripande mot en moraliskt förkastlig gärning icke blott såsom en samhällets skyddsåtgärd utan även såsom ett kraftigt ogillande av och en vedergällning för det onda i gärningen. De svårigheter, som härav uppkomma vid regleringen av straffen, komma i än högre grad igen vid utformandet av nu ifrågavarande påföljd.
Ett fasthållande av status quo, då det gällde utvidgningar i fråga om påföljdens ådömande, medförde nödvändigtvis samma hållning, då det gällde inskränkningar. Status quo utefter hela linjen i strafflagens speciella del kunde godtagas, med tanke på att frågan snart skulle tas upp från grunden vid det pågående arbetet på strafflagsreformen. En revision av den speciella delen med syfte endast att göra inskränkningar skulle däremot enbart medfört förvirring.
Det mindre tillfredsställande urvalet av de fall, då 2: 19-påföljden skall ådömas enligt gällande lag, har lett förf. in på en rättshistorisk undersökning av ett visst intresse. lian har erinrat om den synpunkt, som vid urvalet varit bestämmande för 1864 års lagstiftare och dess föregångare lagkommittén och lagberedningen. Förf. påpekar, att enligt lagkommitténs eget uttalande brottets verkligt vanhederliga art varit det avgörande. Urvalets bristfällighet, från denna synpunkt sett, spårar förf. tillbaka till 1734 års lags reglering av ärelöshetsstraffet. Ärelöshetsbeteckningen har där uttryckligen använts uteslutande inom de tre brottsgrupperna förräderi m. m., crimen falsi och edsöresbrott. Därmed var dock enligt förf:s åsikt ingalunda avsett att tillkännagiva, att alla andra brott skulle vara fria från ärelöshet, utan berodde denna lagens reglering på lagstiftarens åsikt att enbart i dessa fall något behov förefanns att ex-
pressis verbis framhäva brottets infamationsnatur. Lagstiftaren synes ha ansett det onödigt att reglera frågan, när det gällde tjuvar, mördare, mordbrännare o. s. v. Lagkommitténs uppräkning av brott, som böra vara belagda med ifrågavarande straffpåföljd, överensstämmer nära med vad sedan fastställdes av 1864 års lag och som bibehölls vid 1918 års lagändring. Vid bestämmandet härav synes, säger förf., lagkommittén hava tämligen okritiskt nöjt sig med att dels medräkna och, visserligen mera konsekvent än förut varit fallet, ordna sådana slags brott, som enligt då gällande rätt voro expressis verbis belagda med ärelöshet, dels därutöver upptaga en och annan brottstyp, som på grund av sin benämning eller av annan anledning väckte föreställning om specifikt infamerande karaktär. Så tjuvnad, inbegripet rån, samt mord och vissa andra enligt traditionell uppfattning speciellt nidingsfärgade förbrytelser. Man har härvid knappast haft sin uppmärksamhet tillräckligt inriktad på att undersöka, huruvida den gamla expressiva ärelöshetsgruppens brott, t. ex. förräderi, verkligen med nödvändighet företedde den erforderliga "ondskan i gärningsmannens vilja och lågheten i bevekelsegrunden". Ej heller synes man ha övertänkt, huruvida namnet mord, stöld o. s. v. enligt föreslaget begreppsinnehåll (där t. ex. försåtlighet i tillvägagångssättet ej mer ingick i rekvisitet) fortfarande komme att täcka ett lika nödvändigt nidingsfärgat tillvägagångssätt som enligt äldre lag.
Förf. framhåller vidare, att "lagen icke försökt upplösa kausalsammanhanget emellan påföljden och dess rättsfaktum, nämligenbrott av den grupp, som så ofta under institutets historia från alla håll utan invändning betecknats såsom nesliga." Detta är enligt undertecknads uppfattning riktigt. Att 1918 års lagstiftning låtit den vanärande beteckningen "förlustig medborgerligt förtroende" falla, är ej något bevis däremot. Lagen kan förvisso det oaktat anses ha godtagit ett institut som, enligt förf., "erkänner det ofrånkomliga i hedersreaktionens krav på beaktande" och "på lämpligaste sätt tillvaratager det för statsändamålet gagneliga och begränsar det för samma ändamål skadliga i en dylik psykisk folkkraft." Borttagandet av beteckningen förlust av medborgerligt förtroende och strävandet att ur lagstiftningen utrensa begreppet vanfrejd och vad därtill hörer samt borttagandet av frejdbetygen avsåg att begränsa de skadliga verkningarna av nämnda "psykiska folkkraft." Att under så påfallande former, som hittills skett, utpeka en grupp människor såsom officiellt brännmärkta samtidigt som staten fordrar att de sålunda utpekade skola föra ett hederligt och arbetsamt liv ute bland övriga medborgare, är ju skäligen oförnuftigt.
Förf. uttrycker upprepade gånger sin misstro till den "namnreform", som borttagandet av benämningen "förlust av medborgerligt förtroende" enligt hans förmenande innebär. I förening med övriga åtgärder till vanfrejdsmärkets utplånande har dock även den reformen säkerligen sin betydelse. Vad beträffar frejdbetygens avskaffande, vilken åtgärds praktiska följder förf. ej synes ha tillräckligt
uppmärksammat, framgå verkningarna därav bäst av de uppgifter, som förf. lämnar angående antalet utfärdade straffregisterutdrag av sådant slag, som enligt den nya lagstiftningen skulle träda i stället för frejdbetygen. År 1920 utfärdades således endast 33 dylika straffregisterutdrag, varav 29 hade begärts för edgångs avläggande. Man behöver endast tänka på de många tusentals fall, då frejdbetyg tidigare avfordrades vid sökande av arbete och en mängd andra tillfällen, för att inse den reformens betydelsefulla innebörd.
Att de år 1918 genomförda bestämmelserna i hög grad försvagat möjligheten för den "hedersreaktion", varom förf. talar, att göra sig kraftigt gällande, synes undertecknad uppenbart. Men här som eljest har det gällt att avväga fördelar och nackdelar. Det hittillsvarande tillståndet var säkerligen icke lyckligt.
Förf. kommer slutligen in på "de särskilda stadganden, vilka såsom följdnormer baseras på 2 : 19-påföljden eller ock, utsprungna ur partiellt enahanda faktum, uppträda och verka oberoende av nämnda påföljd."
Förf. uttrycker här sin förvåning däröver att förlust av rättigheten att innehava ställning såsom läkare, barnmorska, sakförare o. s. v. ej intagits i 2 : 19-påföljdens innehåll.
Dessa rättsförluster höra till dem, som de sakkunniga hänvisat till reglering uteslutande i dem rörande specialförfattningar. Ändamålet med åläggande av en sådan rättsförlust är ej de för 2:19-påföljden bestämmande, utan avsikten är huvudsakligen att hindra läkare, barnmorska, sakförare m. fl. att missbruka sin ställning. "Aktiv inkompetens" föreligger. Är en sådan yrkesutövare i och med sitt yrke även innehavare av allmän befattning, inträder "passiv inkompetens" samt tillämpning av stadgandet i 2: 19.
Till sist behandlar förf. frågan om god frejd. Förf. anmärker, att efter den nya lagstiftningen den egendomliga situationen uppstått, att genom borttagandet av god frejd såsom kompetensvillkor i näringsfrihetsförordningen exempelvis för tillverkning av första klassens explosiva varor erfordras inga som helst villkor om gott anseende, medan däremot för att allenast innehava dylika varor erfordras att hava gjort sig "känd för redbarhet och ordentlighet." Den egendomligheten är emellertid ganska relativ. Ingen vill väl antaga, att den omständigheten allena, att vederbörande ej var förlustig medborgerligt förtroende d. v. s. under viss förutgången tid ej varit dömd till minst sex månaders straffarbete för vissa vanhedrande brott, tidigare verkligen inneburit en garanti för redbarhet och ordentlighet. Vanfrejden har nu borttagits såsom grund till inkompetens även i fall, där en kontroll av personens lämplighet är på sin plats, och detta har skett utan att nämnda inkompetensbestämmelse ersatts av annat stadgande. Att detta kunnat godtagas beror därpå, att stadgandet om god frejd, vilket efter år 1865 ej avsåg annat än att personen ej var förlustig medborgerligt förtroende, ansetts såsom garanti för personens lämplighet så gott som värdelöst. Men förvisso bör vid näringslagstiftningens reformering, såsom ock de
sakkunniga påpekat, tagas upp frågan, om ej för en del ömtåligare yrken böra i långt större utsträckning än nu är fallet fordras garantier för att den, som vill utöva yrket, verkligen är från olika synpunkter därför lämplig. Dessa garantier böra dock vara av helt annan beskaffenhet än den skengaranti, som stadgandet om inkompetens på grund av vanfrejd innebar och som, därför att det var så olyckligt bekvämt att undvika svårigheten allenast genom en fordran på god frejd, ofta stod hindrande i vägen för en verklig lösning av inkompetensfrågan.
Förf. har i sin framställning upptagit en hel del andra spörsmåltill behandling och även om den uppfattning förf. där gör gällande icke alltid synes riktig, utgör dock förf.:s undersökning ett värdefullt bidrag till dessa frågors behandling. Mot arbetet i dess helhet synes kunna anmärkas, att ämnet kunnat vara lyckligare och fastare disponerat och att framställningen understundom lider av bristande klarhet.
Den skulle nog även, synes det undertecknad, ha vunnit i lättlästhet, om förf. ej skattat åt den särskilt hos kriminalister ej ovanliga förkärleken för utländska termer även i fall, där en enkel omskrivning på svenska skulle berett läsaren betydligt större glädje.
Förf. säger i sitt förord, att han avstått från att framlägga gjorda iakttagelser beträffande utländsk lagstiftning samt de lege ferenda beträffande vår egen rätt. Det vore dock önskvärt, om förf. kunde av det stora intresse, han tydligen själv hyser för hithörande frågor, föranledas att ytterligare lämna intresseväckande bidrag till deras belysande.
Algot Bagge.