BIRGER WEDBERG: Om nåd och lejd under Konungens Högsta Domstols gustavianska skede. Juridisk sommarlektyr. Stockholm 1922. Fritze. 45 s. Pris 1.50.
    Förf. har helt blygsamt betecknat sin skrift såsom juridisk sommarlektyr. För mången ter sig kanske denna beteckning på ett juridiskt arbete närmast såsom en motsägelse, men hos dem, som förut sett prov på författarens förmåga att giva åskådlighet åt gamla tiders rättsliv, är den uteslutande ägnad att väcka glada förväntningar. Dessa svikas ingalunda, då man tager del av denna rättsfallsstudie, en lika sällsynt som intagande planta i juridikens ofta enformiga örtagård.
    En kännare som få av "den juridiska stilen" är förf. väl skickad att uppdraga instruktiva och roande paralleller mellan svenska juristers sätt att skriva nu och under den gustavianska tiden. Än mer än förf:s studier över den juridiska stilens fina nyanser intresserar emellertid den tidstrogna bild han ger av dåtida juristers syn på livet och människorna. Förf. har också varit lyckligare lottad än den blir, som en gång kan komma att upptaga våra dagars benådningspraxis till behandling. Ty medan högsta domstolen numera av- och tillstyrker nådeansökningar i stereotypa ordalag, gåvo domstolens ledamöter under den gustavianska tiden ofta nog med stor öppenhjärtighet tillkänna sin mening om det föreliggande fallet. Sin särskilda

262 BIRGER EKEBERG.charm får förf:s lilla skrift därigenom att han låtit de gamla papperen själva tala. Hans excerpter utgöra små förträffliga miniatyrer — stundom beklämmande, stundom muntrande — av dåtidens rättsskipning och samhällsförhållanden över huvud. Läsaren har ofta anledning att konstatera, att domstolens ledamöter icke blott kände sina lagparagrafer utan också svenska folkets vanor och åskådningssätt. För att blott nämna ett exempel hade domstolen helt visst gemene mans mening bakom sig, då den såsom nådeskäl beträffande en dråpare O. anförde bl. a. att den dräpte "ej allenast särskilt undantagit O. och dess följeslagare ifrån det betyget av sin välvilja, som genom bjudningen av brännevin under då påstående julhelg visades det övrige sällskapet, utan även, enär O. sedermera okonstlat och uppriktigt häröver yttrat missnöje, givit honom ett så hårt slag, att han omkullfallit" (s. 24). Mången läsare lärer också med särskilt nöje taga del av de dråpliga uttalandena s. 18—20 angående frågan, huruvida nåd borde beviljas, då exekution av straff måst uppskjutas på den grund att skarprättaren uteblivit eller bestraffningsinstrumentet ("katten") gått sönder.
    Bland punkter av rättshistoriskt intresse må nämnas åtskilliga uttalanden angående straffets syfte. "Det är en given grundsats att med straff åsyftas ej allenast ett uppfyllande av lagarnas krävjande hämnd, utan jämväl en varning för lika illasinnade att förändra deras uppsåt till förbättring i deras vandel", yttrade högsta domstolen vid ett tillfälle år 1799 (s. 18). I andra fall betonades särskilt att allt straff har till ändamål förbättring. Med hänsyn härtill ställde sig domstolen i viss mån kritisk emot straff i form av ärans förlust. "Stängd från andre människors omgänge", hette det i ett fall från 1790, kan sökanden "icke utan mycken svårighet sig försörja och någon förbättring, ett av straffets ändamål, är hos honom näppeligen att förmoda, enär han såsom ärelös dömd icke kan ledas av de band, heder och ära pålägga, utan fastmera torde i nya ytterligheter förfalla" (s. 36).
    För dem, som tidigare erfarit vad förf. kan få ut av en rättshistorisk uppgift, behöver hans bok om nåd och lejd ingen rekommendation, men till andra kulturhistoriskt intresserade må sägas, att här i sanning är en bekantskap att göra. Den lilla skriften utgören biprodukt av förf:s arbete på ett större verk om högsta domstolens äldre historia och är ägnad att ytterligare stegra de förväntningar, med vilka detta emotses.

Birger Ekeberg.