276 NOTISER.    Straffprocessens reformering. I anledning av en i andra kammaren av herr Kilbom framställd interpellation, huruvida justitieministern beaktat de vådliga följder, som saknaden av tydliga föreskrifter samt bristerna i gällande bestämmelser angående polismyndighets rätt till anhållan, häktning, husrannsakan och kallelse till förhör medföra för den allmänna rättssäkerheten, samt huruvida justitieministern tänkt vidtaga särskilda åtgärder för att påskynda lösningen av dessa brännande spörsmål i en riktning, som bleve till skydd för den allmänna medborgerliga rättssäkerheten, har chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman, i ett den 13 maj 1922 i riksdagen avgivet interpellationssvar lämnat åtskilliga upplysningar av allmännare intresse. Det enligt departementschefens mening verkligen trängande behovet av reformer på ett flertal olika punkter inom straffprocessen och den, enligt vad departementschefen närmare utvecklade, mycket stora svårigheten att genomföra dylika reformer, lösryckta ur sitt sammanhang med straffprocessen i övrigt, hade hos departementschefen väckt tanken, om icke i stället hela straffprocessen skulle kunna utbrytas ur den allmänna rättegångsreformen1 och genomföras inom en relativt snar framtid. Med anledning härav hade departementschefen i skrivelse till processkommissionen anmodat denna att till honom inkomma med uttalande, huruvida enligt kommissionens åsikt rättegångsreformen lämpligen skulle kunna successivt genomföras på det sätt, att straffprocessen först reformerades, samt, i jakande fall, inom vilken tid det ungefärligen skulle kunna beräknas, att processkommissionen vore i stånd att avlämna ett principbetänkande rörande en till en början sålunda begränsad rättegångsreform.
    I anledning härav hade processkommissionen i skrivelse den 8 april 1922 anfört följande:
    »Processlagstiftningen liksom all lagstiftning måste naturligen uppdelas i särskilda delar allt efter de olika ämnen, som lagstiftningen behandlar. I rättegångsordningarna meddelas sålunda särskilda regler angående organisation av domstolar, åklagarmyndigheter och sakförare, förberedande förfarande, huvudförhandling, bevisning, rättsmedel o. s. v. Men dessa särskilda delar stå i ett vida närmare samband med varandra än de olika delarna av den materiella rätten. Vad som stadgas i den ena delen betingar därtill avpassade regler i den andra. Detta föranleder, att s. k. partiella reformer på processlagstiftningens område möta vida större hinder än sådana reformer inom civil- eller strafflagstiftningen. Över huvud torde kunna sägas, att sådana reformer svårligen kunna genomföras, med mindre de helt vila på den äldre lagstiftningens allmänna grunder.
    Denna uppfattning gjordes kraftigt gällande av chefen för justitiedepartementet i hans yttrande vid avlåtande till 1911 års riksdag av den kungl. proposition, som ledde till inrättande av processkommissionen. Departementschefen erinrade därvid om det av nya lagberedningen år 1884 framlagda betänkandet angående rättegångsväsendets ombildning, det s. k. principbetänkandet, och det därpå grundade lagstiftningsarbetet. Detta betänkande hade åsyftat en ur enhetliga synpunkter verkställd revision ej blott av det processuella förfarandet i tvistemål och brottmål utan även av domstolsorganisationen. Men det hade förutsatt, att reformen skulle genomföras styckevis genom särskilda lagar rörande olika delar av ämnet, vilka först längre fram skulle samman-

 

1 Jfr Sv. J. T. 1919 s. 91.

NOTISER. 277föras till ett organiskt helt i ett fullständigt kodifierat lagförslag. Detta reformförsök hade emellertid misslyckats, i det att de på grundvalen av betänkandet framlagda lagförslagen avslagits av riksdagen. Det må här anmärkas, att de viktigaste av dessa lagförslag avsågo, ett förundersökning samt häktning och andra tvångsåtgärder i brottmål och ett bevisning inför rätta. Angående de sedermera utarbetade förslag till ändringar i åtskilliga delar av rättegångsbalken, vilka förslag, i olikhet mot det i principbetänkandet förordade partiella lagarbetet, icke haft till syfte att småningom uppbygga en ny rättegångsordning och av vilka somliga antagits men andra förkastats, uttalade departementschefen, att dessa reformförslag, evad de genomförts eller ej, varit ägnade att befästa och fördjupa insikten därom att inom rättegångsväsendet, vars skilda delar så nära sammanhängde med och ömsesidigt betingade varandra, verksamförbättring icke stode att vinna på den sålunda inslagna vägen.
    I överensstämmelse härmed och på i övrigt anförda skäl föreslogs det, att en förberedande utredning angående en reform av rättegångsväsendet i dess helhet skulle företagas. Och denna framställning bifölls jämväl av riksdagen.
    I enlighet härmed har det vid ordnandet av processkommissionens arbete, som enligt kommissionen given instruktion till en början endast skall avse en utredning angående huvudgrunderna för reformen, förutsatts, att det betänkande, som kommissionen har att avgiva, skall avse processen i dess helhet. Emellertid är det uppenbart, att man, åtminstone vad själva proceduren angår, måste skilja emellan civilprocess och straffprocess. Materialet har av processkommissionen ordnats i tre avdelningar: domstolsväsendet och vad därmed sammanhänger, rättegången i tvistemål och rättegången i brottmål. Det är således endast den först nämnda avdelningen, som skulle innehålla regler för båda processarterna, men även i denna avdelning har det visat sig nödvändigt att i vissa avseenden meddela särskilda regler för vardera processarten.
    Nu har herr statsrådet ifrågasatt en sådan uppdelning av ämnet, att straffprocessen skulle upptagas och slutbehandlas innan man ginge vidare i behandlingen av civilprocessen. Processkommissionen anser, att mot en dylik uppdelning icke kan göras gällande de betänkligheter, som förut anförts mot en sådan styckning av reformarbetet, som i nya lagberedningens principbetänkande avsågs. Om hela straffprocessen, däri inbegripet ordnandet av domstolsväsendet så vitt angår handläggning av brottmål, upptages till behandling i ett sammanhang, kan givetvis det erforderliga sambandet mellan processens särskilda delar upprätthållas. Erfarenheten visar ock, att en sådan uppdelning kan slå väl ut. Både i Norge och i Österrike, där detta förfaringssätt iakttagits, synes resultatet ha varit tillfredsställande.
    Vissa svårigheter äro dock förenade med en sådan behandling av rättegångsreformen. De hänföra sig till organisationen av domstolsväsendet. Då det för vårt lands vidkommande icke torde böra ifrågasättas att tviste- och brottmålen skola handläggas av helt skilda domstolar, vore det naturligtvis ur organisatorisk synpunkt fördelaktigast, om domstolsväsendet bleve ordnat i ett sammanhang beträffande såväl tvistemålen som brottmålen. En sådan behandling har ock processkommissionen förutsatt. Upptages straffprocessen särskilt för sig, kan en dylik omorganisation i hela dess omfattning givetvis icke i sammanhang därmed komma till stånd. Att åter låta den nuvarande organisationen bestå alldeles oförändrad, ehuru själva processen i brottmål

278 NOTISER.omdanas efter nya principer, är icke möjligt. Det blir således nödvändigt att i avseende å domstolsväsendet genomföra vissa rätt genomgripande organisatoriska ändringar, som närmast skola avse handläggningen av brottmålen. Att detta måste medföra allvarsamma svårigheter är givet. Och dessa svårigheter kunna icke fullt överskådas, med mindre ett försök göres till utarbetande av de erforderliga bestämmelserna. Processkommissionen antager dock, att avgörande hinder mot den ifrågasatta uppdelningen icke skall i detta hänseende möta. Situationen är i så måtto fördelaktig för lösande av uppgiften, som processkommissionen redan uppgjort grunder för den slutliga organisationen och följaktligen kan taga hänsyn därtill, då det gäller fastställande av en ordning, som skall avse allenast brottmålen, samt enligt dessa grunder domstolarna såsom för närvarande skola bestå av allmänna underrätter, vid vilka i regeln alla mål utan avseende på deras beskaffenhet skola upptagas till behandling i första instans, ett antal överrätter och en högsta domstol.
    Å andra sidan skulle en uppdelning av arbetet på det nu ifrågasatta sättet medföra vissa fördelar. Enligt processkommissionens mening måste vid ett slutligt ordnande av rättegångsväsendet i dess helhet den nuvarande skillnaden mellan land och stad i judiciellt hänseende upphöra. Genomförandet av ett sådant särskiljande möter emellertid betydliga svårigheter och måste taga lång tid. Om straffprocessen företages särskilt, behöver denna fråga åtminstone icke i hela dess omfattning då företagas till behandling. Den kan i det väsentliga anstå till dess ny civilprocessordning skall genomföras. Men genom ett sådant uppskov vinnes att övergången icke behöver bliva allt för tvär. Den kan förberedas successivt genom anordningar för särskilda fall. Otvivelaktigt är ock, att olägenheterna av den nuvarande ordningen med dess skriftlighets- och uppskovssystem göra sig mest kända i fråga om handläggningen av brottmålen. En särskild anledning att söka snarast möjligt få till stånd en ny lagstiftning om straffprocessen synes ligga i riksdagens skrivelse den 11 augusti 1914 med begäran om förslag till bestämmelser om förundersökning och häktning i brottmål och det därav sedermera föranledda lagförslaget. Enligt vad riksdagen uttalade, avsågs endast att erhålla erforderliga bestämmelser i ämnet för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning i brottmål kunde komma till stånd, vilket måste innebära, att de nya bestämmelserna skulle ansluta sig till den hos oss i övrigt gällande proceduren. Det har emellertid vid behandlingen av denna fråga visat sig, att det icke låtit sig göra att så begränsa arbetet. Lagförslaget har vuxit ut till ett efter en modern straffprocess med koncentrerad muntlig huvudförhandling avpassat, fullständigt förslag till ny ordning av ifrågavarande ämnen, utan att samtidigt reglerna angående vårt efter helt andra principer ordnade förfarande inför själva domstolen undergått motsvarande ändring. Såsom processkommissionen förut anfört och såsom jämväl framgår av vad kommissionen ovan yttrat beträffande partiella processreformer i allmänhet, anser kommissionen en dylik nyordning icke böra genomföras annat än i samband med en omdaning av straffprocessen i dess helhet. Emellertid framgår av vad i denna fråga förekommit, att det förefinnes en starkt utbredd övertygelse om angelägenheten av att bestämmelser i omförmälda ämnen snarast möjligt komma till stånd. Erkännas måste ock, att den gällande lagstiftningens bristfällighet härutinnan medför kännbara olägenheter. Om nu arbetet på processreformen så omlägges, att man först ord-

NOTISER. 279nar straffprocessen, kan den ifrågavarande bristen avhjälpas vida snabbare, än om man skulle avvakta den tid, då processreformen i dess helhet kan bliva genomförd.
    I anledning av herr statsrådets fråga huru snart ett till straffprocessen inskränkt principbetänkande kunde avlämnas, torde i fråga om processkommissionens arbete böra meddelas, att förslag till grunder för en allmän omorganisation av domstolarna utarbetats och genomgåtts med de kommissionen adjungerade sakkunniga, att förslag till grunder för straffprocessen, så vitt angår större delen av handläggningen i första instans, likaledes uppgjorts och med de sakkunniga genomgåtts, samt att kommissionen nu påbörjat behandlingen av de viktigare av de ännu återstående ämnena, nämligen rättsmedlen och bevisningen. Kommissionen hoppas att vid sammanträde i höst med de sakkunniga kunna genomgå sistnämnda bägge ämnen. Men de resultat, vilka sålunda vid årets slut skulle hava nåtts, äro naturligtvis att anse såsom provisoriska. De måste ytterligare övervägas och kanske i åtskilliga delar omarbetas och fullständigas. Vidare måste tagas i övervägande vilka modifikationer förslaget beträffande domstolsorganisationen skall undergå vid en eventuell särbehandling av straffprocessen. Slutligen återstår författandet av motiveringen och den utredning av svensk och främmande rätt, som i sammanhang därmed bör lämnas. Huru lång tid detta arbete kan taga är synnerligen svårt att säga. Kommissionen vågar därför icke bestämt uttala sig därom men vill uttrycka den förhoppningen att, om icke oförutsedda hinder eller svårigheter möta, arbetet skulle kunna slutföras på två år eller något därutöver.»
    Efter uppläsande av denna skrift yttrade departementschefen: "Regeringen har ännu icke tagit ställning till den sålunda uppkomna frågan om en jämkning i processkommissionens arbetsprogram för påskyndande av straffprocessreformens genomförande. Lämpliga tidpunkten härför synes vara, när äskande om fortsatt anslag för upprätthållande av processkommissionens verksamhet härnäst skall föreläggas riksdagen. För egen del hyser jag emellertid stor sympati för en omläggning av reformarbetet i den av kommissionen antydda riktningen. Särskilt glädjande finner jag det vara, att kommissionen beräknat sig kunna redan två år härefter framlägga sitt principbetänkande angående en straffprocessreform och därmed sammanhängande reformer i domstolsorganisationen. Och häri finner jag ligga ett mycket starkt skäl till att icke nu parallellt med processkommissionens arbete inlåta sig på ett försök att ur denna allmänna reform utbryta alla de till förundersökningen hörande intrikata spörsmålen för partiell lösning."
    Sitt svar till interpellanten sammanfattade departementschefen på följande sätt:
    "Jag har beaktat och behjärtat de vådliga följder, som saknaden av tydliga föreskrifter resp. bristerna i gällande bestämmelser angående polismyndighets rätt till anhållande, häktning m. m. kunna vara ägnade att medföra för den allmänna rättssäkerheten. Till viss del, nämligen i fråga om domstols skyndsamma överprövning av polismyndighets häktningsbeslut, innebär den för årets riksdag framlagda propositionen1, som jag livligt hoppas att riksdagen skall bifalla, ett tillmötesgående av interpellantens önskemål. I övriga punkter hava reformförslag icke kunnat i år framläggas, men böra vissa av dem upptagas till förnyat övervägande i samband med eventuella reformer på polis- och

 

1 Se nästa notis.

280 NOTISER.åklagarväsendets områden. Andra kunna återigen icke genom lagstiftning regleras förrän i samband med en allmän reform av straffprocessen, vilken enligt min mening bör i görligaste mån påskyndas. Vid varje reform på hithörande områden bör lagstiftaren självfallet oavlåtligen hava sin uppmärksamhet riktad därpå, att erforderliga garantier skapas till skydd för såväl rättssäkerheten som den medborgerliga friheten."