Förenklingar i den österrikiska civilprocessen.1 De österrikiska civilprocesslagarna av den 1/8 1895 ha under årens lopp underkastats en mångfald ändringar. Liksom vid varje stort anlagt lagstiftningsverk har det först genom tillämpningen kommit i dagen, i vilka avseenden lagarna behövt och kunnat förbättras. I vissa hänseenden ha förändringarna framtvingats genom de faktiska förhållandenas egen makt. För att kunna ge en utländsk läsare en riktig uppfattning om dessa ändringar torde emellertid några inledande anmärkningar böra förutskickas.
Enligt ifrågavarande processlagar har domstolarnas sakliga behörighet i civila rättstvister bestämts så, att i första instans mål av mindre vikt upptagas av Bezirksgerichte, enmansdomstolar, medan viktigare saker avdömas av de kollegiala Landes- eller Kreisgerichte. Sistnämnda domstolar fungera därjämte som andra instans för de mindre viktiga målen; för de viktigare är däremot andra instans Oberlandesgerichte. Tredje instans är der Oberste Gerichtshof. Bestämmande för ett måls hänförande till gruppen mindre viktiga eller viktigare är, bland andra objektiva kännetecken, värdet av tvisteföremålet. Ursprungligen gick här gränsen vid 1,000 österrikiska Kronen. (Exempel på mål, där värdet icke är det avgörande, erbjuda lönetvister, som i regel alltid höra till Bezirksgericht, och äktenskapsmål, som upptagas av Landes- eller Kreisgericht.) I förfarandet inför de kollegiala domstolarna härskar advokattvång utom i äktenskapsmål. Dessa domstolar arbeta på avdelningar (divisioner, Senate), bestående vid Landes- eller Kreisgerichte av tre domare, i Oberlandesgerichte av fem domare och i högsta instansen av sju domare.
Det blev snart uppenbart, att det i Oberlandesgerichte och Oberster Gerichtshof åtgick för lång tid för avgörandet av överklagade mål. Överbelastning av dessa domstolar visade sig. Därför utfärdades lagen den 24/2 1907 (nr 41 RGB), varigenom bland andra lättnader infördes, att i Oberlandesgerichte vid avgörandet över besvär mot beslut under rättegången (Rekurse) med vissa undantag tre ledamöter skulle utgöra domfört antal; då ett slutligt huvudsakligt utslag överklagats, erfordrades däremot vid avgörandet alltjämt fem ledamöter för domförhet.
Betydligt viktigare och mer ingripande voro de ändringar, som infördes genom lagen den 1/7 1914 (nr 118 RGB): (1. Gerichtsentlastungsnovelle). Särskilt åvägabragtes lättnader av så att säga manuell
natur: blott ett fåtal expeditioner skulle behöva underskrivas av domaren själv, de övriga skulle undertecknas av kanslitjänstemannen; tredskodomar fingo meddelas i form av en kort anteckning på stämningsansökningen om bifall till käromålet (Bewilligungsvermerk). För att i görligaste mån minska forumtvisterna medgavs käranden rätt att hos den domstol, där hans mål anhängiggjorts, hemställa, att domstolen, om den på grund av invändning av svaranden funne sig obehörig, skulle hänvisa saken till den behöriga domstolen. Härigenom möjliggjordes, att hittills i processen uppnådda förhandlingsresultat kunde tillgodogöras och kostnader sparas. Den som Tatbestand betecknade delen av domen förenklades. En dom skall bestå av domslut, Tatbestand, och domskäl, och i nämnda Tatbestand skulle ursprungligen intagas en kort framställning icke blott av saksammanhanget utan även av bevisresultaten; redogörelsen förde sistnämnda skulle nu kunna utelämnas och i dess ställe träda en hänvisning till motsvarande ställen i akten. Vidare föreskrevs med avseende å måls behandling inför kollegial domstol, att i åtskilliga fall, där förut beslut icke kunde fattas annat än av domför division, avgörandet nu skulle lämnas åt en ensamdomare. Oberster Gerichtshof är numera i civila mål domför, då på vederbörande avdelning fem ledamöter äro tillstädes. Den viktigaste av nyheterna var emellertid införandet av ensamdomaren i rättegången inför de eljest kollegiala underdomstolarna. Mål, där dessa domstolar voro första instans men där tvisteföremålets värde icke översteg 2,500 Kr., skulle nu avdömas av ensamdomaren. Denna reform nödvändiggjordes å ena sidan av den redan kännbara försämringen av de ekonomiska förhållandena och å andra sidan av domstolarnas överbelastning. Ändringen gav likväl aktualitet åt vissa spörsmål, särskilt det, om kumulation av mål mellan samma parter vore tilllåten i det fall, då vissa av tvistigheterna voro av beskaffenhet att falla under ensamdomarens kompetens men vissa däremot voro divisionsmål. I praxis medgavs kumulation på det sättet, att samtliga tvisterna handlades som divisionsmål. Tvistigt var vidare, om parter ägde rätt att avtala, att ett mål, som till sin natur var divisionsmål, finge handläggas inför ensamdomaren. Motantagandet av en sådan rätt anfördes, att ett sådant avtal icke vore ett prorogationsavtal i vanlig mening utan ett avtal om ett visst förfarande, och att befogenhet icke givits parterna att ingå en överenskommelse av sistnämnda innebörd. I praxis godtogs avtalet. Praxis' ståndpunkt har i båda fallen blivit genom senare lagstiftning lagfäst, nämligen genom nedannämnda lag den 31/5 1919 (nr 311 RGB). Den av ensamdomaren vid ifrågavarande domstolar meddelade domen överklagas hos Oberlandesgericht, där vid målets prövningdivisionen är domför med tre (i stället för vanliga fem) medlemmar.
Lagen den 31/5 1919 (Streitwertnovelle) innebar ett nytt steg på den inslagna vägen. Kronans köpkraft hade redan vid denna tid sjunkit betänkligt — dock icke så lågt som nu —, och därför höjdes den gräns, vilken såsom bestämmande för behörighet och använd-
barhet av olika processformer utsatts för tvisteföremålets värde. Som exempel av intresse för en utlänning kan nämnas, att de 1,000 Kr., som betecknade kompetensgränsen för Bezirksgericht, nu höjdes till 2,000 Kr., medan motsvarande gräns för ensamdomarens behörighet vid den kollegiala underrätten, 2,500 Kr., höjdes till 20,000 Kr.
Genom lagen den 18/3 1920 (nr 116 RGB): (2. Gerichtsentlastungsnovelle) blevo gränserna ånyo till följd av det alltjämt sjunkande penningvärdet uppflyttade. Kompetensgränsen sattes för Bezirksgericht till 10,000 Kr., för ensamdomaren vid kollegial underdomstol till 100,000 Kr. Den viktigaste nyheten i denna lag var dock införandet av stenografi i processförfarandet, något som jag för flera år sedan förordat. Domstolens ordförande kan bestämma, att protokollering av förhandlingarna sker i stenografisk skrift. Efter förhandlingarnas slut överföres stenogrammet till vanlig skrift. Parterna äga rätt att taga del av denna renskrift och inom viss frist göra invändning om felaktighet däri.
Den senaste höjningen av kompetensgränserna har skett genom lagen den 2/12 1921 (nr 743 RGB) (3. Gerichtsentlastungsnovelle). För Bezirksgericht höjdes gränsen till 100,000 Kr., för ensamdomaren vid kollegial underdomstol till 1,000,000 Kr. Det är betecknande, att mål, där tvisteföremålets värde icke överstiger 5,000 Kr., numera hänföras till bagatellsaker, d. v. s. mycket obetydliga tvister, där ett särdeles förenklat och förkortat förfarande kommer till användning. För division inom Oberlandesgericht bestämdes det domföra antalet ledamöter som regel till tre. Böterna för processuella förseelser höjdes till det tjugudubbla. Domarna i rättsmedelsinstanserna skulle skrivas utan Tatbestand; härigenom bortföll mycket skriveri.
Genom förfarandet inför ensamdomaren vid de kollegiala underrätterna ha åtgärderna för beredande av lättnad åt domstolarna medfört en inskränkning av muntligheten. Domare och parter lägga icke mer någon vikt vid den muntliga framställningen, då innehållet av de i rättegången växlade skrifterna måste vara dem bekant. Advokaterna blott hänvisa till skrifterna. Muntligt förfarande ifrågakommer därför blott, då domaren finner saksammanhanget behöva utredas genom frågor och då han upptager bevisning och avsäger dom. Följaktligen ha vi i Österrike delvis kommit i samma tillstånd, som den tyska civilprocesslagen redan för länge sedan framkallat, nämligen ett med hänsyn till partsframställningarna rent skriftligt förfarande. Just i denna punkt hade det dock hellre kunnat anstå med den eljest så önskvärda överensstämmelsen med Tyskland, låt vara, att den här blott kommer till stånd via facti. Anmärkningsvärt är för övrigt, att de företagna åtgärderna icke medföra någon kännbar lättnad i arbetsbördan. Sålunda förblir exempelvis vid de kollegiala underrätterna förhållandet mellan divisionsmålen och de ensamdomaren tillkommande målen tämligen oförändrat. 1 Men även
detta låter förklara sig. Ty med penningvärdets fall stiger priset på varorna och naturligen därmed även omsättningssiffran för de särskilda rättsärendena. En reduktion av domarekåren torde väl därför tills vidare låta vänta på sig.
Till anordningar för minskande av domstolarnas arbetsbörda höra också de förlikningskommissioner, som upprättades genom lag den 4/4 1919 (nr 220 RGB); de äro f. n. tre: i Wien, i Salzburg och i Graz. De voro ursprungligen avsedda blott för tvister rörande leveransavtal, ingångna under tiden 1/1 1915 —1/11 1918. Man hängav sig nämligen åt det bedrägliga hoppet, att det med krigets slut också skulle bli slut på det kristillstånd, som inträtt vid krigsutbrottet. Men det var blott den ena krisen, som var slut, den som framkallats av varuknappheten, och nu började den andra, den icke mindre fruktansvärda penningkrisen, framkallad av den österrikiska kronans fortsatta och nästan katastrofala fall. På grund härav utvidgades upprepade gånger lagens tillämpningsområde utöver den ursprungliga ramen. F. n. avser lagen — som man hittills hunnit ändra tre gånger — tvister på grund av dels vissa före den 1/12 1921 ingångna avtal, nämligen leveransavtal, inberäknat avverkningskontrakt, och avtal, varigenom näringsidkare förpliktat sig till återkommande prestationer mot en för hela avtalstiden fastställd ersättning, dels sådana leveransavtal, om vilka under tiden 28/7 1914 — 31/12 1917 förlikning träffats av den innebörd, att de skulle fullgöras viss tid efter fredsslutet till ett på förlikningsdagen gällande pris, dels slutligen livförsäkringsavtal, som ingåtts före den 28/7 1914 och lyda på penningar eller främmande valuta. En tvist kan komma inför kommissionen antingen så, att båda parterna gemensamt vända sig till den, eller så, att vanlig domstol på motiverad ansökan av part i där anhängig tvist överlämnar denna till kommissionen. Kommissionen består av en ordförande jämte ställföreträdare samt sakkunniga, statsanställda bisittare. Ordföranden och hans ställföreträdare måste vara eller ha varit domare. Av vederbörande fackorganisationer (handelskammare o. s. v.) upprättas förslag å till bisittare lämpliga personer. Vid handläggning av mål utgöres kommissionen av ordföranden eller hans ställföreträdare och fyra bisittare, de senare utsedda av parterna bland personer, som upptagits å en lista över de till befattningen valbara. Formen för förhandlingen bestämmes av kommissionen, som med avseende å bevisupptagning har alla en domstols befogenheter. Här råder intet advokattvång. Som ombud för parterna kunna uppträda hos dem anställda personer eller ombud för deras fackliga organisation. Bortsett från kärandens inledningsskrift och svarandens eventuella svar därpå får skriftväxling icke förekomma. Då båda parterna komma tillstädes, har kommissionen att först söka åstadkomma ett biläggande i godo; lyckas icke detta, men ha parterna utfast sig att nöjas åt kommissionens utlåtande, meddelar denna skiljedom. Har en av parterna uteblivit, kan en skiljedom meddelas som tredskodom. Förklarar tillstädeskommen part, att han icke underkastar sig skiljedom, upprättas ett förlikningsförslag av kommissionen, men den kan
ej meddela skiljedom utan har att inställa förfarandet. Det sistnämnda äger också rum, då båda parterna utebli. Kommissionens beslut få icke överklagas. En viktig bestämmelse av materiellträttslig natur är, att kommissionen vid upprättandet av förlikningsförslag och meddelandet av dom har att iakttaga billighetsgrundsatser. Vid användandet av dessa grundsatser står det kommissionen fritt att helt eller delvis upphäva eller ändra det omtvistade avtalet. Syftet med denna bestämmelse liksom med hela institutet ligger i öppen dag: hänsynen till de svårigheter, vilka med avseende å ett avtals uppfyllande framkallats av de oförutsedda ekonomiska katastroferna, fordrar, att avgörandet icke bör träffas enligt sträng rätt, emedan detta kanske kunde draga med sig den ena partens ekonomiska undergång. Därför har jämväl domstol att, då en sak, vars behandling inför förlikningskommissionen inställts, upptages inför domstolen, avgöra målet efter billighetsgrundsatser, därvid nyssnämnda förlikningsförslag skall tjäna som sakkunnigutlåtande.1
F. n. är en lag under utarbetande, varigenom kompetensområdet för de s. k. Gewerbegerichte kommer att avsevärt utvidgas.
Historien om förenklingarna i den österrikiska civilprocessen är historien om staten själv. Civilprocessen i sin nuvarande gestalt är en avbild av staten. Forna dagars stolta och enhetliga byggnad har behövt ändras i mycket, mången tillbyggnad som icke passar i stycke har gjorts, invånarna måste tränga sig samman, och det förra palatset har fått en helt prosaisk uppgift i det nyttigas tjänst.
Carl Coulon.