OLYCKSHÄNDELSE OCH OMÖJLIGHET I 24 § KÖPLAGEN.
NÅGRA ANTECKNINGAR TILL PROFESSOR LUNDSTEDTS UTTALANDEN I FÖRRA ÅRGÅNGEN AV DENNA TIDSKRIFT.
AV
JUSTITIERÅDET GUSTAF CARLSON.
I en väckande uppsats1 har professor LUNDSTEDT behandlat tolkningen av 24 § köplagen; han har därvid sökt och väli det stora hela lyckats bevisa användbarheten av sin stora ledande princip, samhällsnyttan. För ifrågavarande ämne och väl också för andra delar av obligationsrättens område synes, enligt Lundstedts utvecklingar, samhällsnyttan väsentligen bestämmas genom omsättningens krav.
Om jag nu på en särskild punkt rörande tolkningen av denna 24 § vågar upptaga en diskussion med Lundstedt så beror detta dels därpå, att jag antager att Sv. J. T. öppnar sina spalter för praktiska jurister utan att några anspråk ställas på en vetenskaplig behandling av ämnet och dels därpå, att jag just beträffande den föreliggande frågan kan gå Lundstedt till mötes på hans egen mark och se saken i belysning av samhällsnyttans princip, här närmare bestämd såsom hänsyn till omsättningens krav.
Eljes har jag — åtminstone på avtalslärans område och med dess huvudsakligen deklaratoriska regler — vissa betänkligheter emot en alltför omedelbar och rätlinig tillämpning av samhällsnyttans princip. Jag är rädd att den kan leda till — vad som säkerligen ej är meningen — ett förbiseende av den historiska utvecklingen samt dess inverkan på rättsuppfattning och sedvänjor. Vissa avtalstyper och uppfattningen om deras rättsverkningar hava under tidernas lopp arbetat sig fram och därvid tagit intryck av äldre förhållanden. Det är därföre alldeles
icke sagt att de bliva odugliga under förändrade förhållanden; låt vara att rättsreglerna, om de utbildats under dessa nya förhållanden, skulle erhållit en annan utformning. Men genom att ingå i folkets rättsuppfattning utgöra de en kulturinsats; de måste naturligtvis modifieras efter dessa nya förhållanden, men om de alldeles sönderslås och omformas schablonmässigt, kan denna kulturinsats och även vördnaden för rätten givas till spillo. Man får ju icke heller glömma, att på privaträttens område huvudsaken ofta är att finna en fast regel, varefter kontrahenterna kunna inrätta sig; regelns innehåll kan ofta vara ganska diskutabelt. Såsom ett exempel vill jag nämna sjörätten. Nog hade dess regler sett väsentligt olika ut, om de tillkommit i ångans och elektricitetens tidevarv. Men icke lärade därför kastas överbord, om de ock komma att undergå en revision. Ett annat exempel är fördelningen av risken mellan säljaren och köparen vid köp av viss sak. En del äldre och nyare lagstiftningar lägga risken på köparen även innan saken överlämnas, d. v. s. säljaren utfår köpeskillingen fastän saken i hans hand gått under. Däremot ligger enligt andra utländska lagar samt, om än med en restriktion, enligt skandinavisk rättrisken i dylikt fall på säljaren. Jag vet ej om samhällsnyttan eller, närmare bestämt, omsättningen kräver den ena eller andra regeln; men förmodar att ett resultat kan deduceras direkt ur denna synpunkt. Men icke är det väl säkert, att de länder, vars lagstiftning icke stämmer med resultatet, vore betjänta med att regeln endast av denna grund omkastades.
För nu föreliggande fråga om säljarens ansvar enligt 24 § spela emellertid de antydda betänkligheterna föga in. Att detär omsättningens krav, som bestämmer den stränga huvudregeln i 24:de paragrafen, därom kan man vara överens. Och detsamma gäller naturligtvis om de däri för utomordentliga förhållanden stadgade undantag; de få ej gå längre än omsättningens krav på rättssäkerhet fordrar.
Det har icke varit min mening att här ingå på den först genom världskriget aktuell vordna frågan om den ekonomiska omöjligheten. Häri ligger nog icke heller tyngdpunkten i Lundstedts uppsats att döma efter dess titel. Hans i denna del framförda åsikter (s. 257—8) torde icke stå i någon skarpare strid emot de gängse åsikterna åtminstone bland dem, som överhuvud erkänna någon verkan av ekonomisk omöjlighet.
Den gensaga jag med dessa rader velat nedlägga gäller en helt annan punkt. Denna enligt min mening viktiga punkt betecknas av ALMÉNS utav Lundstedt citerade exempel om den famösa sydfruktslasten, varmed en Hamburgerköpman avsåg attuppfylla ett av honom ingånget avtal att i maj månad fritt kaj Stockholm leverera en kvantitet av denna vara; sydfruktslasten fick en lika snöplig som för de juridiska distinktionerna fruktbringande undergång på ett okänt undervattensgrund vid Sandhamn. Den förolyckade lasten synes hava varit den första för årstiden; i alla händelser fanns varan ej i handeln i Stockholm, så att leverans i rätt tid blev omöjlig. Det kan under dessa förhållanden ej förundra någon, att den stockholmske köparen led förlust. För denna förlust skall enligt Almén Hamburgerköpmannen lämna ersättning; enligt Lundstedt får Stockholmsköpmannen nöja sig med att erhålla en ny last, om han ej föredrager att utan vidare frångå köpet.
Åt denna sin mening har Lundstedt (s. 352) givit ett mera generellt uttryck då han uttalar, att om säljaren kan visa, att de varor, på vilka han koncentrerat sin förpliktelse, gått förlorade och att därigenom prestationens behöriga fullgörande omöjliggjorts (resp. på närmare angivet sätt försvårats), skulle det svårligen kunna sägas, att säljarens ansvarsfrihet skulle råka i strid med den allmänna rättssäkerhetens och omsättningens krav. Innebörden av de (utav mig) kursiverade orden är icke fullt klar, men sannolikt avses därmed ungefär detsamma, som eljesmenas, då man — för övrigt också med rätt svävande betydelse — talar om en olyckshändelse, som drabbar de varor, vilka säljaren avsett för leveransen eller som omintetgör de föranstaltningar, vilka träffats för dess fullgörande.
Att en olyckshändelse (t. ex. eldsvåda eller skeppsbrott), som drabbar godset i säljarens hand, skulle medföra befrielse frånhans skadeståndsskyldighet, strider för visso emot den — åtminstone i praxis — härskande åsikten. Jag har även mina tvivel, om den nya tolkningen i själva verket har större berättigande än den gamla, och detta kanske icke minst från synpunkten av omsättningens krav på rättssäkerhet.
Vid ett första påseende kan det synas som om Lundstedtsmening nästan fullständigt upphävde skillnaden emellan skadeståndsreglerna i 23 § och 24 §. Så torde emellertid ej vara fallet. Flera omständigheter minska nämligen räckvidden av
Lundsteds uttalanden. Till en början avse de allenast sådana fall där prestationens tullgörande blir omöjligt. Om alltså — i fallet med sydfruktslasten — varan å leveransorten finnes attbekomma till högre pris, blir även enligt Lundstedt säljaren vid försummad leverans skadeståndsskyldig.1 Vidare skall en sådan olyckshändelse utesluta allenast skadeståndsskyldigheten, men däremot icke plikten att, sedan omöjligheten upphört, leverera varan; och härav kan naturligtvis följa en ny skadeståndsplikt, ehuru med andra grunder för skadans beräknande. Slutligen fordrar Lundstedt, att den befriande omständigheten skall kunna hänföras till någon av vissa väl avgränsande »typer» som måste vara av beskaffenhet att kunna »efter objektivt fixerbara grunder avskiljas från de allmänna fallen» (s. 349).
För att rätt fatta Lundstedts mening med dessa, av honom antydda men — om man bortser från exemplet med sydfruktslasten och därmed jämförliga fall samt från den ekonomiska force majeuren — ej närmare beskrivna undantagstyper, är det nödvändigt att följa den väg, på vilken han kommer till sin uppfattning. Han utgår från att de i 24 § givna bestämmelserna i själva verket äro fullkomligt intetsägande. Ansvarighet skall ju inträda, om »omöjligheten» havt sin grund i omständighet, som av säljaren bort tagas i beräkning vid köpets avslutande. Vill man i likhet med Lundstedt uti denna bestämmelse inlägga en culparegel — d. v. s. göra säljaren ansvarig därför att han ej vid avtalets ingående visat tillbörlig aktsamhet i fråga om beräknande av tänkbara eventualiteter så är det enligt Lundstedt tydligt att tillvaron eller frånvaron av culpa icke kan fastställas annorledes än efter beaktande av omständigheterna i det individuella fallet. Vilka omständigheter härvid skola komma i betraktande lämnar lagen emellertid alldeles öppet. Lagen rör sig enligt en av Lundstedt närmare utförd deduktion i en cirkel (s. 334, 336, 344).2 Skulle man också, i likhet med Almén, vilja i 24 § inlägga, att säljaren i och med köpet får anses
hava åtagit sig garanti för vissa senare inträffade omständigheter men ej för andra, blir paragrafen även från en dylik utgångspunkt fullkomligt innehållslös. Ur densammas formulering kan ej härledas i vilka fall garanti finge anses föreligga och i vilka sådana ej borde antagas vara för handen (s. 336, 338, 339 o. följ.). Föreställningen om en tyst garanti utfästelse har sin verkliga grund däri att rättssäkerhetens krav påkallar skadeståndsplikt för en leverantör, som ej fullgör sin prestation. Det är på rättssäkerhetens (omsättningens) krav eller alltså samhällsnyttan, som det bör bero huruvida skadeståndsfrihet skall erkännas eller ej. Under sådana omständigheter och då lagens intetsägande formulering av det i 24 § upptagna undantag från skadeståndsregeln ej lämnar någon ledning, anser sig Lundstedt äga fria händer att anvisa den lösning, som bäst överensstämmer med lagens grund eller således omsättningens krav.
Här fortsätter jag att söka följa Lundstedt på hans väg över åtskilliga besvärligheter ända fram till hans undantagstyper. Ifråga om förhållandet mellan säljare och köpare kräver nu rättssäkerheten och den därav beroende allmänna omsättningen att säljaren drives till den aktsamhet som en normal och förnuftig människa i dylika ting ådagalägger. Dessa krav göra sig gällande vid såväl speciesköp som leveransavtal. I sin 23 § har lagen ock gjort säljaren ansvarig för skada som uppstår genom hans försummelse i avseende å godsets avlämnande. Men därvid har lagen ej stannat; den har, med omkastande av de vanliga reglerna för bevisskyldighet, ålagt säljaren bevisbördan för frånvaro av försummelse. Denna omkastning har till syfte att förmå säljaren till vederbörlig aktsamhet, och den kan, när det gäller speciesköp, anses vara tillräckligt effektiv. Annat är emellertid förhållandet, när det, såsom i 24 §, gäller leveransavtal. Här är en ytterligare skärpning nödvändig. Leverantören har i motsats till speciessäljaren oändligt många möjligheter att fullgöra sin prestation, och ville man ifrågasätta bevisning i aktsamhetsfrågan, skulle alltså denna bevisning gå ut på att det varit förenligt med normal aktsamhet att åsidosätta var och en av alla dessa möjligheter. Bevismöjligheterna skulle emellertid härigenom, på sätt utförligt framhålles (s. 346—348), på en gång vidgas och kompliceras till den grad att osäkerhet i rättslivet skulle uppkomma — och detta på en punkt i själva hjärtat av affärslivet. Med de utsikter att komma ifrån
åtagna förpliktelser, som i följd därav öppnades, skulle en med 23 § övensstämmande regel, som medgåve säljaren rätt till bevis, icke för denne utgöra tillräcklig eggelse till nödig aktsamhet, vilken för övrig just vid leveransavtalet bör vara av kvalificerad beskaffenhet. I 24 § måste därför rätten att föra bevisning om frånvaro av försummelse helt och hållet fråntagas säljaren. Med andra ord skadeståndsskyldigheten blir i regel ovillkorlig. Men det kan givas vissa fall, där situationen är så förenklad, att denna häxkittel av bevismöjligheter icke existerar. Icke heller detta är tillräckligt för att befrielse från skadeståndsskyldigheten skall inträda; det fordras också att undantagsfallen äro lätt igenkännliga och därför låta hänföra sig till vissa typer, vilka ur allmänna rättssäkerhetens synpunkt låta avgränsa sig från de allmänna fallen. För att åtnjuta befrielse från skadeståndsskyldigheten är det således icke nog med att säljaren i ett visst fall kan föra en klar bevisning om tillräcklig aktsamhet; fallet skall också låta inrangera sig under några av dessa typer. Dessa typer är det alltså, som enligt Lundstedt motsvara undantagen i 24 §.
Nu anser Lundstedt, att fallet med sydfruktslasten hör till en av dessa typer. Vilken? Svaret på denna fråga är redan omnämnt; säljaren skall kunna visa, att de varor, på vilka han koncentrerat sin förpliktelse, gått förlorade och att därigenom prestationens behöriga fullgörande omöjliggjorts.
Stämmer nu resultatet — Hamburgerköpmannens befriande från skadeståndsskyldighet med omsättningens krav på rättssäkerhet? För att besvara denna fråga måste man klargöra huru det i nämnda fall ställer sig för Stockholmsköpmannen. Ingen kan gärna klandra denne, om han, i förlitande på sitt avtal med Hamburgerköpmannen, sålt motsvarande myckenhet av varan t. ex. till sina kunder i landsorten att i maj levererasfritt banvagn Stockholm och med efter sitt inköp avpassad leveranstid. Enligt förutsättningen i exemplet fanns varan vid denna tid eljes ej i handeln i Stockholm. Fullgörandet av hans leveranser till dessa kunder har sålunda blivit omöjligt. Är han fredad från skadeståndsskyldighet genom den olyckshändelse, som drabbat godset i Hamburgerköpmannens hand? Härom har Lundstedt icke direkt yttrat sig. Han utgår från att Stockholmsköpmannen lider en viss förlust, men det framgår icke om i denna förlust jämväl ingår skadestånd till kun-
derna. Sådant skadestånd utgöres vanligen av prisdifferens. Nu bagatelliserar Lundstedt (s. 352) prisförändringarne under den tid, som åtgår för att anskaffa ny vara. Därav kunde manbliva benägen att draga den slutsats, att något skadestånd till kunderna icke ansetts ingå i Stockholmsköpmannens förlust. Dock vill jag ej antaga detta. Denne köpman kan icke gärna anses hava »koncentrerat sin förpliktelse» på det parti, som Hamburgerköpmannen avsänt till Stockholm. Köparen där behöver icke ens veta att varan är på väg; då Stockholm är leveransort, åligger det icke Hamburgerköpmannen, att vid varans inlastning eller över huvud taget före dess ankomst till Stockholm giva någon underrättelse till Stockholmsköpmannen. Denna har varken rätt eller plikt att forska efter vilka resurser Hamburgerköpmannen använder till uppfyllande av sin förpliktelse att i rätt tid hava varan utlossad på kaj i Stockholm. Därtill kommer att Stockholmsköpmannen kan hava köpt samma slags vara från flera håll och sålt av samma slag till flera håll. Skulle han få åberopa att han blivit strandsatt av sin leverantör på grund av olyckshändelse som inträffat i dennes hand, skulle just den komplicering av bevisningen inträffa som Lundstedt med rätta fruktar. Situationen tenderar att bliva densamma som vid genusköp i allmänhet. Jag måste således antaga att, även med Lundstedts tolkning, Stockholmsköpmannen blir skadeståndsskyldig. Denna förlust kommer att slutligen stanna, med den vanliga tolkningen, på Hamburgerköpmannen men, med Lundstedts tolkning, på Stockholmsköpmannen.
Frågan blir nu vilket av dessa resultat är det minst onda. Innan frågan besvaras, bör det omdebatterade fallet underkastas en närmare granskning. Fallet är egentligen ett skolexempel. Jag har svårt att tro att en Hamburgerköpman säljer sydfrukter till leverans i Stockholm å bestämd tid när denna tid är så pass kritisk som i exemplet förutsättes.1 Givetvis har han icke med sin sydländske säljare ingått avtal om leverans med Stockholm som leveransort; denne skulle nog leverera varorna t. ex. fob Messina eller möjligen fritt Hamburg. Under sådana förhållanden säljer Hamburgerköpmannen antagligen
cif Stockholm; eller ock gör han tiden för sin leverans meraobestämd. Det är Hamburgerköpmannens sak att tillse, att villkoren för hans köp och för hans försäljning korrespondera. Göra de det ej, vet han nog den fara, som därmed är. Skulle Hamburgerköpmannen verkligen under dessa förhållanden sälja fritt Stockholm till bestämd leveranstid, misstänker jag att det sker antingen i reklamsyfte för att visa att han ensam vid den tiden kan i Stockholm prestera sydfrukter eller ock att särskilt högt pris blivit betingat. Härmed är också den fråga besvarad, som Lundstedt i noten å s. 355 framställer, huruvida en säljare i Hamburgerköpmannens situation skall avstå från kontraktet eller göra ett särskilt förbehåll. Enligt min mening behöver han icke göra någondera delen; han skall modifiera sina kontraktsvillkor efter sina anskaffningsmöjligheter.
Mig synes det mest överensstämma med rättssäkerheten och omsättningens krav, att man lägger ansvarigheten på den, som dock närmast kan överskåda möjligheterna för leveransens fullgörande; och det är väl i detta fall säljaren. Jag har också svårt att förlika Lundstedts resultat i denna del med vad han — icke utan fog — anser vara lagens grund, skadeståndsplikten såsom eggelse till aktsamhet. Här måste skadeståndspliktens följder till sist drabba den ene. Lundstedt befriar Hamburgerköpmannen, som har att anskaffa och till Stockholm låta fortskaffa varan, men lägger bördan av skadeståndsplikt på Stockholmsköpmannen. Huru skall skadeståndsplikten kunna verka eggande på denne beträffande en verksamhet, varmed han ej har att göra?1
Emellertid har Lundstedt ett särskilt skäl att befria Hamburgerköpmannen från skyldigheten att utgiva skadestånd; det blir i själva verket icke så farligt för Stockholmsköpmannen, då denne ju har kvar sin rätt att kräva ny leverans. Fortsätter dröjsmålet efter den tid, som behövts för anskaffande av ny last, blir ju säljaren ansvarig för det fortsatta dröjsmålet. Är det såsom jag antagit: att Stockholmsköpmannen står i reguljärt ansvar i förhållande till sina kunder, är detta en klen tröst. Om kunderna häva sina köp, får han betala skadestånd till dem och har kanske ingen användning för den till ersättning sedermera sända lasten, som möjligen anländer först då varan kommit allmännare i handeln och priset i anledning därav sjunkit. Med hänsyn härtill blir det under den givna förutsättningen — att vara av ifrågavarande beskaffenhet ej fanns i handeln i Stockholm — rätt vanskligt för Stockholmsköpmannen att begagna sig av sin rätt att begära leverans av ny vara, som han får betala efter det betingade priset. Och även då köparen i Stockholm skolat själv använda varan, kan saken ställa sig rätt illa för honom. Därest den betingade varan utgöres av — i stället för sydfrukter — ett råämne, som är nödvändigt för en av honom bedriven fabrikation, är det alldeles icke sagt, att han är betjänt med att erhålla varan vid en senare tidpunkt.
Till stöd för Lundstedts åsikt att skyldigheten att utgiva skadestånd icke bör drabba Hamburgerköpmannen åberopas vidare en billighetssynpunkt. Denne skulle därigenom lida en dubbel förlust: han står risken för godset och får betala skadestånd för dröjsmålet. Detta är väl knappast förhållandet. Genom transporten ökas varans värde med frakt och försäkringskostnad, vilken senare kostnad således ingår i det av honom betingade försäljningspriset. Han bör hava sin vara försäkrad för varans värde i avgångshamnen + frakten + handelsvinsten eller åtminstone en del av vinsten. Har Hamburgerköpmannen förfarit med vanlig omsorg, erhåller han således vid varans förolyckande full ersättning för varan jämte en större eller mindre del av handelsvinsten. Stockholmsköpmannen slipper
visserligen att betala köpeskillingen för det gods han icke får, men är — åtminstone efter sakernas vanliga gång — helt och hållet av med sin handelsvinst. Om man frånser skadeståndskyldigheten, är det således snarare Stockholmsköpmannensom är sämre ställd.
I det föregående har jag sökt visa att min mening, som efter vad jag föreställer mig också överensstämmer med den i praxis gängse, tillfredsställer vad omsättningens krav påkallar. Det återstår att undersöka huruvida min mening också stämmer med lagtexten. Jag kan ingalunda dela Lundstedts åsikt att lagen i 24 § är fullständigt intetsägande. Den nämner till allmänhetens, lagskipningens och doktrinens ledning vissa ganska karakteristiska exempel på händelser, som medföra befrielser från skadeståndsplikt, nämligen krig, importförbud och förstörelse av allt det gods köpet avser; allt händelser av utomordentlig räckvidd och av den egenskap att de drabba varje säljare, som, när köpet slöts, varit i samma situation som den ifrågavarande. Med andra ord, så snart en händelse av denna omfattande karaktär ej föreligger, kan befrielse ej förekomma; man kan då spara sig besväret att undersöka huruvida händelsen bort förutses eller icke.1 Enligt min mening gäller det således att undersöka, huruvida den grundstötning, som vållade sydfruktslastens undergång, kan jämföras med de i 24 § anförda exemplen. Att denna olyckshändelse skulle vara jämförlig med krig eller införselförbud har icke blivit ifrågasatt. Lika litet kan den jämföras med förstörelse av allt gods, som köpet avser, det vill här säga av alla världens apelsiner eller vad det nu månde vara, som utgjorde det betingade slaget av frukt.
Dessa lagens exempel omnämnas visserligen av Lundstedt (s. 344). Men han lämnar dem alldeles å sido, då hansöker visa att 24 § är intetsägande. Dock har han i annat sammanhang åt ett av dessa exempel — förstörelse av allt gods av det slag köpet avser — ägnat rätt mycken uppmärk-
samhet. Lundstedt anför (s. 353), att LASSEN och ALMÉN åberopat detta exempel för att visa att olyckshändelsen i fallet med sydfruktslasten icke kan verka befriande. Häremot framhåller Lundstedt, att lagens nämnda ord tydligen avse den definitiva omöjligheten, då däremot fallet med sydfruktslasten innefattar allenast en övergående omöjlighet. Då lagen icke direkt rör den övergående omöjligheten, måste en analogisk rättssats tillämpas. Denna borde erhålla det innehåll, att förstörelse av det gods, varpå säljaren koncentrerat sin förpliktelse, så långt därav prestationen blivit omöjlig, måste ha fullt samma betydelse som förstörelse av allt gods av avtalat slag. Detta sätt att analogisera kan jag icke förstå; 24 § avser, såsom redan överskriften till lagens ifrågavarande avsnitt visar och av sammanhanget med avsnittets övriga bestämmelser otvetydigt framgår, såväl varans definitiva uteblivande som ett uppskov med dess avlämnande. Är det riktigt att för säljarens befrielse från skadeståndsskyldighet fordras en händelse av utomordentlig räckvidd, finnes det intet skäl varför denna fordran icke skulle gälla likaväl om den övergående som om den definitiva omöjligheten. Klart är ock att blockad, krig och importförbud kunna ibland förorsaka övergående och ibland definitiv omöjlighet. Väl är det sant att exemplet om förstörelse av allt gods av det slag köpet avser icke direkt passar eller kan passa annat än på den definitiva omöjligheten; men skall man här använda analogi, bör tydligen förstörelsen vid den övergående omöjligheten ersättas av en fördröjande händelse av utomordentlig räckvidd. Man jämföre t. ex. en felslagen skörd av ett unikt fruktslag med en försenad skörd av samma slag.
Jag tror knappast att några stora svårigheter vid tolkningen hava uppstått att bestämma huruvida en inträffad händelse varit av den utomordentliga räckvidd att den bort hänföras tillde i 24 § exemplifierade undantagsfallen. Svårigheten har nog oftast varit att avgöra om händelsen verkligen orsakat omöjlighet att fullgöra leveransen.