C. A. SVEDELIUS och O. AF GEIJERSTAM: Strafflag för krigsmakten och lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 23 oktober 1914 med flera till krigslagstiftningen hörande författningar jämte förklarande anmärkningar och sakregister. Stockholm 1921. Norstedt & Söner. 680 s. Inb. kr. 20.00.


    Krigslagstiftningen är ett specialområde av juridiken, på vilket den, som icke å tjänstens vägnar får befattning med krigsrättsmål, knappast tränger djupare in. För de rent militära förhållanden, som av lagstiftningen beröras, står den civile ofta främmande, och i mängden av militära reglementens och instruktioners irrgångar råkar man lätt nog så vilse, att man uppger försöket att närmare lära känna ifrågavarande lagstiftning. En handbok av det slag, som i den nu utgivna kommentaren föreligger, fyller därför ett starkt känt behov, och för kommentarens värde äro utgivarnas namn en tillräcklig borgen.
    En av kommentarens största förtjänster är dess överskådlighet. Genom hänvisningar mellan de olika paragraferna och anmärkningarna under desamma erhåller läsaren genast en klar översikt av de särskilda stadgandenas inbördes sammanhang och plats i systemet. En dylik överblick har man hittills kunnat erhålla endast genom ett ingående och tidsödande studium av motiven.
    I kommentaren har hänvisning skett till de militära författningarna, reglementena och instruktionerna, och de viktigaste av dessa stadganden hava intagits i kommentaren. För kommentarens användning såsom handbok är detta en stor vinst.

 

1 S. 71 vill fört. utbyta en hänvisning till HB. 11 : 4 mot en regel om lösningsrätt gentemot tredje man, som förvärvat lös sak — utan att beakta att HB. 11 : 4 också reglerar förhållandet till tredje man utan god tro. — S. 73 förklarar förf. en passus i 38 3 st. (motsvarande 3 st. av vår nya GB. 5 : 12) för obehövlig, om än »zweckmässig»; den är dock med hänsyn till skuldsättning för barnens behov oundgänglig. — Anmärkningen s. 68 om användningen av uttrycken »tala» och »väcka klander» skulle nog ej heller gjorts av inländsk man.

ANM. AV SVEDELIUS& GEIJERSTAM : STRAFFL. FÖR KRIGSMAKTEN. 39    Under de särskilda paragraferna i kommentaren hava anmärkts dithörande rättsfall. Hänvisningarna till dessa äro synnerligen uttömmande, och utgivarna hava genom sin vidsträckta erfarenhet på rättskipningens område härvid i stor utsträckning kunnat begagna sig även av notisavdelningen i N. J. A.
    Åt de mera svårtolkade lagställena har givits en ingående belysning. Jag kan i sådant avseende hänvisa särskilt till anmärkningarna under 39 och 40 §§ i S. L. f. k. angående straffsammanläggning. Den här gjorda utredningen, ytterligare klarlagd genom exempel, torde bliva av ovärderlig nytta framförallt för utövarna av den disciplinära bestraffningsrätten och deras medhjälpare, auditörerna, vilka lära i den största utsträckningen få tillämpa ifrågavarande bestämmelser.
    Oaktat den auktoritet, utgivarna besitta på ifrågavarande område, vill jag dock tillåta mig att i ett par fall göra erinringar mot deras uttalanden.
    Enligt S. L. f. k. § 6 sista stycket lyda till krigsmaktens reserver hörande civila ämbets- och tjänstemän under S. L. f. k. allenast under tid, då de fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Av en jämförelse med 1 § framgår, att detsamma gäller jämväl om den till krigsmaktens militära reserver hörande personal samt i huvudsak även om värnpliktiga. Enligt 7 § äro emellertid värnpliktiga och reservpersonal i vissa fall underkastade straff enligt S. L. f. k. även under tid, då de icke lyda under lagen, och hänvisar 7 § härom till vissa andra paragrafer, däribland 61 §.
    I 6 § 6:o) stadgas nu, att under S. L. f. k. lyder envar, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning av krigsmakten. I anmärkning under detta moment anföra utgivarna å sid. 33 bland annat: "Då såsom lydande under lagen upptagits envar, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, ändå att han icke eljest skulle lyda under lagen, har detta stadgande erhållit en avfattning, som efter ordalagen synes medgiva en vidsträcktare tilllämpning än som, enligt vad förarbetena giva vid handen, med samma stadgande avsetts. Här torde nämligen icke åsyftas värnpliktiga och den övriga personal, varom särskilt stadgas i 7 §. De som skola falla under stadgandet äro i främsta rummet vissa av de under 2:o) undantagna, nämligen präster och vid krigsdomstolarna i fält tjänstgörande domare och åklagare, vidare en del civila betjänte, såsom t. ex. sjukvårdare och sjuksköterskor. Stadgandet torde dessutom böra anses gälla även den i 4:o) omtalade personal. Det är att märka, att då lydnaden under lagen för de sålunda avsedda personerna gjorts beroende av tjänstgöringsskyldighetens inträdande, samma personer bliva underkastade krigslag även under den mellantid som kan komma att förflyta mellan inkallelsen till tjänstgöring och det faktiska inträdet i tjänst. För den personal, som omtalas i 4:o), innebär detta en utsträckning av lydnadsplikten utöver vad som följer av sistnämnda mom. Värnpliktiga och de med dem i 7 § likställda kunna visserligen straffas enligt strafflagen för krigsmakten redan före tjänstgöringens början men endast i vissa särskilt angivna fall."

40 ERIK BERGENDAL.    Den tolkningsfråga, det här gäller, är sålunda, huruvida på grund av 6 § 6:o) krigslagarna äro tillämpliga å den i 7 § omförmälda personal under den mellantid, som kan förflyta mellan tjänstgöringsskyldighetens inträde och tjänstgöringens faktiska början, och utgivarna besvara denna fråga nekande.
    I 56 § stadgas om straff för rymning och olovligt undanhållande, begångna av den, som utan att vara krigsman lyder under lagen och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning. Vid anmärkning under paragrafen göra utgivarna följande uttalande: "Att förevarande paragraf är tillämplig även å till krigsmaktens reserver hörande civila ämbets- och tjänstemän, som äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning, har uttryckligen stadgats i 61 § andra punkten. men nämnda stadgande innebär ej annat än som även eljest följer av innehållet i 6 § 6:o). Detta må särskilt påpekas, då av sistnämnda lagrum även följer, att, därest civila reserver av manskaps grad skulle komma att inrättas, jämväl sådan personal, under förutsättning av tjänstgöringsskyldighet vid mobiliserad avdelning, skulle bliva underkastad 56 §."
    Under 57 §, där det är fråga om ansvar för delaktighet i rymning för krigsman och den, som utan att vara krigsman lyder under lagen och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, hava utgivarna däremot följande anmärkning: "Då, såsom ovan påpekats (se sid. 33) 6 § 6:o) icke torde avse värnpliktiga och övriga i 7 § omförmälda personer, lärer förevarande § icke kunna å nämnda personer tillämpas förrän de inträtt i tjänstgöring vid krigsmakten; denna § ingår ej heller bland de i 61 § uppräknade."
    Stadgandet i 61 § andra punkten synes mig hava tillkommit med hänsyn därtill att då ifrågavarande reservpersonal är underkastad krigslagarna allenast under tjänstgöring, sagda personal eljest icke skulle kunna hava straffats enligt 56 § för underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid mobiliserad avdelning. Sedan tjänstgöringen väl börjat, är däremot 56 § utan vidare tillämplig å samma personal.
    Därest nu under 6 § 6:o) skulle inbegripas även ifrågavarande reservpersonal, skulle stadgandet i 61 § andra punkten vara icke blott överflödigt utan även missvisande, då dess avfattning ger vid handen att med detsamma avsetts att utsträcka de fall, i vilka där omförmäld personal äro underkastade S. L. f. k.
    Den av utgivarna förordade tolkningen av 6 § 6:o) medför en del mindre önskvärda konsekvenser. Sålunda skulle krigsdomare och övrig i 6 § 2:o) undantagen personal t. ex. för misshandelsbrott, som de begått under tid, då för dem tjänstgöringsskyldighet vid mobiliserad avdelning inträtt men innan tjänstgöringen faktiskt börjat, vara underkastade straff enligt 85 eller 94 § S. L. f. k., under det att en reservofficer, som under motsvarande tid gjort sig skyldig till misshandel, icke skulle kunna straffas enligt krigslagarna — förutsatt att han under nämnda tid överhuvud icke varit i tjänst vid krigsmakten. På grund härav har jag ansett, att utgivarnas tolk-

ANM. AV SVEDELIUS & GEIJERSTAM: STRAFFL. FÖR KRIGSMAKTEN. 41ning av 6 § 6:o) just behövt stödet av stadgandet i 61 § andra punkten för att framstå såsom den obetingat riktiga.
    Av det sagda torde framgå, att jag icke kan biträda utgivarnas uttalande under 56 §, att stadgandet i 61 § andra punkten ej innebär annat än vad som även eljest följer av innehållet i 6 § 6:o), och jag finner även, att detta uttalande icke väl överensstämmer med deras tidigare tolkning av 6 § 6:o) och deras yttrande under 57 §. En möjlighet vore, att utgivarna med sitt uttalande å sid. 33 endast avse krigsmaktens militära reserver, men under 7 § faller, såsom även av kommentaren framgår, jämväl till krigsmaktens reserverhörande civila ämbets- och tjänstemän.
    En följd av min ståndpunkt i ovannämnda fråga blir även, att jag anser det synnerligen tvivelaktigt, huruvida, därest civila reserver av manskaps grad inrättas, jämväl denna personal skulle bliva underkastad 56 § vid underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring. Härför torde fordras tillägg till eller ändring av 6 § sista punkten och 61 § andra punkten.
    Under 33 § S. L. f. k. anföra utgivarna å sid. 94 beträffande delaktighet i brott mot krigslagarna : "Personer, som icke lyda under strafflagen för krigsmakten, kunna i regel icke ådömas ansvar för delaktighet i rent militära förbrytelser. Detta följer av den allmänna regeln, att straffet för delaktighet skall bestämmas i förhållande till det straff, som bort ådömas, om den delaktige själv varit gärningsman. I ett särskilt fall utsätler emellertid Allmänna strafflagen straff fördelaktighet i dylikt brott (rymning), se Allm. S. L. 8 kap. 26 § andra stycket. Är åter fråga om sådant brott, för vilket jämväl allmänna strafflagen innehåller straff (t. ex. uppror, upplopp, misshandel, olovligt tillgrepp o. s. v.), är naturligtvis den civile delaktige underkastad straff, enligt tillämpligt lagrum i Allmänna strafflagen. I överensstämmelse med vad sålunda gäller om civila delaktiga kan icke heller den, som utan att vara krigsman lyder under lagen, straffas för delaktighet i ett brott, som enligt lagen endast är straffbart, då det begås av en krigsman."
    Detta är en tillämpning av de allmänna reglerna om straffbardelaktighet. HAGSTRÖMER gör å sid. 364 i sina föreläsningar över Svensk straffrätt, allmänna delen, en motsvarande anmärkning beträffande delaktighet i ämbetsbrott enligt 25 kap. Allmänna strafflagen.
    I 58 § S. L. f. k. stadgas nu, att krigsman och den, som utan att vara krigsman lyder under krigslagarna och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, skall straffas för underlåtenhet att upptäcka rymningsbrott och för efterföljande delaktighet i sådant brott. Utgivarna anföra under denna paragraf: "Beträffande gärning, varom här förmäles, då den förövas av någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag men icke är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, gälla bestämmelserna i Allm. S. L. 3 kap. 7—10 §§. Enligt nämnda lagrum lärer underlåtenhet att uppenbara rymningsbrott i regel icke vara straffbart, varemot den, som medvetskap om brottet hyser eller döljer rymmare eller eljest är be-

42 ERIK BERGENDAL.hjälplig till gärningens döljande, straffas efter 3 kap. 9 § samt den, som utan vetskap om brottet tillhandagått honom på nämnda sätt, ehuru han haft skäl att honom misstänka, efter 10 § i samma kapitel."
    Detta uttalande synes mig icke fullt stämma med utgivarnas yttrande under 33 §. Då utgivarna under 33 § icke gjort något undantag för efterföljande delaktighet, utgår jag därifrån, att även för dylik delaktighets straffbarhet erfordras, att den delaktige själv kan vara underkastad gärningsmannastraff för det brott, varom är fråga, t. ex. rymning — och detta ehuru straffet för de i 3 kap. 9 och 10 §§ Allm. S. L. omförmälla brott icke står i direkt förhållande till straffet för gärningsmannen. En annan åsikt skulle ju medföra en sådan inkonsekvens, som att en civil person, som förledde en krigsman till vägran att lyda förmans befallning, icke skulle kunna straffas härför, men, därest han efter brottets begående dolde gärningsmannen, vara underkastad straff enligt 3 : 9 Allm. S. L.
    Om nu en person, som utan att vara krigsman lyder under lagen och icke tjänstgör vid mobiliserad avdelning, döljer en värnpliktig, som är efterspanad för rymning enligt 50 § S. L. f. k., är han straffbar härför? Vid undersökningen härav utgår jag från att för straffbarhet erfordras, att 3 kap. 9 § kan beträffande den delaktige jämföras med någon paragraf i Allm. S. L. eller S. L. f. k., och detta, ehuru med hänsyn därtill att särskilda straffsatser finnas i förstnämnda paragraf utsatta, någon jämförelseparagraf icke behöver vid straffs ådömande uttryckligen åberopas. Vidare förutsätter jag såsom erkänt, att därest t. ex. en person anstiftar en ämbetsman till förskingringsbrott, anstiftaren dömes efter 3 : 1, jämfört med 22 : 11 Allm. S. L., under det ämbetsmannen dömes efter 25 : 11 samma lag.
    I det ovan förutsatta fallet kan den delaktige nu icke dömas efter 3 : 9 Allm. S. L., jämförd med 50 § S. L. f. k., enär han ej själv är krigsman. Den, som utan att vara krigsman lyder under lagen, är däremot straffbar enligt 56 §, men allenast då han tjänstgör vid mobiliserad avdelning. I ifrågavarande fall kan sålunda ej heller denna paragraf åberopas såsom jämförelseparagraf. Enligt 3 : 9, jämförd med något lagrum i S. L. f. k., torde straff sålunda icke kunna ådömas. Däremot skulle möjligen straffbarhet inträda efter sistnämnda paragraf, jämförd med något lagrum i Allm. S. L. Detta synes också utgivarna åsyfta, då de i fortsättningen av sitt uttalande under 58 § S. L. f. k. anmärka, att krigsdomstol i vissa fall är behörig domstol, även då den delaktige icke skall dömas till ansvar efter S. L. f. k. Men i Allm. S. L. finnes intet stadgande om straff för rymning. Däremot stadgas i 8 kap. 26 § 2 mom. Allm. S. L. straff för viss delaktighet i rymningsbrott men icke för efterföljande delaktighet i dylikt brott. På grund av det anförda vill jag i motsats till utgivarna anse, att den, som utan att vara krigsman lyder under S. L. f. k. men icke är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, icke kan — lika litet som vilken civil person som helst

ANM. AV SVEDELIUS & GEIJERSTAM : STRAFFL. FÖR KRIGSMAKTEN. 43— ådömas straff för det han dolt t. ex. en efterspanad värnpliktig rymmare.
    I 30 § S. L. f. k. stadgas, att, därest någon, som utan att vara krigsman lyder under samma lag, varder förvunnen om brott, för vilket straff är utsatt i lagen, och olika straff finnas utsatta för officerare, underofficerare och manskap, skall den brottslige straffas i likhet med krigsman i den tjänstegrad, vartill den straffskyldige räknas. I anmärkning under paragrafen förklaras, att med stöd av denna paragraf torde vad 29 § 3 mom. innehåller beträffande officer och underofficer äga tillämplighet jämväl å vid krigsmakten anställd civil ämbets- och tjänsteman, som lyder under lagen, och hänvisas härvid till ett rättsfall (N. J. A. 1888 : 2). Därest utgivarnas nämndauttalande är riktigt, synes mig konsekvensen fordra, att även 1 mom. i 29 § tillämpas å dylik civil ämbets- och tjänsteman. Detta skulle för sagda ämbets- och tjänstemän innebära en skärpning av de i Allm. S. L. 25 kap. 20 § givna bestämmelserna om avsättning (jfr utgivarnas anmärkning å sid. 78). Emellertid förefaller det av ett utgivarnas uttalande under 28 § å sid. 76, som om utgivarna skulle anse allenast Allm. S. L. 25 kap. 20 § och icke S. L. f. k. 29 § 1 mom. tillämplig å ovannämnda ämbets- och tjänstemän. För min del skulle jag, oaktat rättsfallet, vilja betvivla att 29 § —vare sig dess första eller tredje moment — skulle kunna på grund av stadgandet i 30 § tillämpas å vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän.
    Under R. L. § 76 anmärka utgivarna, att besvär över krigsöverdomstols utslag lika litet som besvär över krigsrätts utslag få insändas med posten. Utgivarna fortsätta med spärrad stil: Det må påpekas, att vid fullföljd av talan mot krigsöverdomstols utslag eller beslut klaganden icke har den alternativa rätt att inom besvärstiden avlämna sina besvär till vederbörande befälhavare, som jämlikt 65 § 1 mom. tillkommer klagande i där avsedda fall.
    Detta synes vara en sak, varom icke nog kraftigt kan erinras. Det förekommer nämligen esomoftast, att besvär över krigshovrättens utslag ingivas till vederbörande befälhavare, varifrån de med posten insändas till nedre justitierevisionen. Följden härav blir, att besvären icke kunna till prövning upptagas. Regementscheferna hava genom ett Kungl. cirkulär erinrats om ifrågavarande stadgande, men fall förekomma icke desto mindre, då besvären på förut angivet sätt insändas. Det måste medgivas, att stadgandet är ganska förrädiskt, då det för vederbörande ligger nära till hands att antaga, att sättet för besvärs anförande över krigsrätts och krigshovrätts utslag skall vara detsamma. Det synes, som om en lagändring, som medgåve klagande över krigshovrätts utslag samma alternativa rätt att till befälhavaren ingiva sina besvär, som klagande över krigsrätts utslag redan äger, icke borde kunna möta några principiella betänkligheter, och genom en sådan lagändring skulle ovannämnda icke sällsynta fall av förlust av talan undvikas.
    Jag skulle vilja sluta med en uppmaning till var och en, som

44 ERIK BERGENDAL.har att taga befattning med krigsrättsmål, att närmare studera kommentaren. Han skall då finna, vilken utomordentlig nytta han för sitt arbete har av densamma. Det förefaller mig till och med, som om kommentaren borde för krigsdomstolarna bliva lika nödvändig som WESTRINGS lagedition för de civila domstolarna.

Erik Bergendal.