Om ensidiga rättshandlingar ur förmynderskapsrättslig synpunkt. Lagberedningens förslag till lag om förmynderskap innehåller i 5 kap. 1 § bestämmelsen, att den som är omyndig icke, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, själv äger råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser.
    8 § av samma kapitel innehåller bestämmelser om verkan därav, att omyndig utan erforderligt samtycke ingått avtal. Huvudregeln härvidlag är (enligt motiven), att "avtalets giltighet är svävande tills det blivit behörigen godkänt eller uppfyllt, och att medkontrahenten äger rätt att frånträda avtalet dessförinnan men icke senare". Ett dylikt avtal är alltså ogiltigt, om ej godkännande eller uppfyllelse tillkommer.
    Möjligheten att förvissa sig om en person är myndig eller ej föreligger ifråga om den, som kan misstänkas vara minderårig (under 21 år), genom att man skaffar sig exakt upplysning om hans ålder, samt eljest genom att taga del av det register över omyndigförklarade, som enligt 12 kap. 11 § av förslaget skall uppläggas, eller av de i tidningarna införda kungörelserna om företagna omyndigförklaringar. Innan dylik kungörelse ägt rum, är enligt förslagets 1 kap. 4 § omyndigförklaring utan verkan mot den, som ej därom

 

Svensk Juristtidning 1922. 27

ägt eller bort äga kännedom. Härav följer ex contrario, att, sedan kungörelse ägt rum, omyndigförklaringen gäller även mot den, som eljest skulle anses vara i god tro och vilken alltså förmedelst en fiktion om genom kungörelsen förvärvad kunskap om omyndigförklaringen försättes i samma ställning, som om han varit i ond tro. Det ankommer alltså på envar att först göra sig förvissad om, att den, med vilken man inlåter sig i avtal, är myndig. Åsidosätter man detta försiktighetsmått, har man sig själv att skylla, om tillföljd av medkontrahentens omyndighet avtalet ej kan göras gällande.
    I motiven till 5 kap. 8 § framhålles, att denna paragraf har avseende allenast på det fall, att omyndig utan erforderligt samtycke slutit avtal, och att densamma ej är tillämplig i det fall, att den omyndige på egen hand företagit uppsägning, förklarat sig häva ett avtal eller företagit annan ensidig rättshandling, ehuru åtgärden ifråga rätteligen ankommit på förmyndaren. Beredningen framhåller vidare, att den i tysk rätt gällande regeln att ensidig rättshandling, som omyndig företager på egen hand, blir att anse såsom rättsligen betydelselös, skall, enligt vad beredningen ansett sig kunna antaga, komma att hos oss vinna tillämpning utan stöd av uttryckligt lagstadgande. Beredningen framhåller slutligen, att frågan om verkan av omyndigs ensidiga rättshandlingar saknar större praktiskt intresse och att beredningen ansett det vara en fördel, att lagtexten ej betungades med regler i detta ämne.
    Under det att alltså beredningen, låt vara ej i form av lagtext utan endast i form av motiv, löst nyssnämnda fråga, så har däremot beredningen med fullkomlig tystnad förbigått frågan om verkan därav, att ensidig rättshandling riktas gentemot omyndig, ett spörsmål, som, såvitt för författaren av dessa rader är bekant, överhuvudtaget ej berörts i svensk juridisk litteratur.
    Att i regel företagandet gentemot omyndig av ensidig rättshandling, i likhet med vad som lagberedningen ansett gälla ifråga om av omyndig verkställd dylik rättshandling, bör anses ogiltig, torde vara otvivelaktigt. Om man t. ex. till en omyndig riktar ett anbud, torde intet skäl finnas för frångående av nämnda regel. Det bortses här, liksom överhuvudtaget i denna uppsats, från frågan om verkan av förmyndares efterföljande godkännande av vad som företagits av eller gentemot den omyndige.
    Frågas kan emellertid med skäl, om ej billigheten kräver, att i vissa fall mot omyndig riktad ensidig rättshandling tillerkännes gillighet. Ett sådant fall synes vara, då rättshandlingen, i motsats till t. ex. ett anbud, vilket avser inledandet av ett nytt rättsförhållande, tvärtom rör sig inom ramen för ett redan bestående dylikt. Antag att annan part däri gentemot den omyndige företager en uppsägning av rättsförhållandet eller till den omyndige fullgör prestation på grund av den förre enligt rättsförhållandet åliggande skyldighet. Är i dylikt fall vederbörande i god tro, d. v. s. varken känner eller borde (med bortseende från fiktionen om att efter verkställd kun-

görelse om omyndigförklaring envar känner till densamma) känna, att vederbörande är omyndig, synes det knappast vara rimligt, att den gentemot den omyndige företagna rättshandlingen skall anses ogiltig.
    Det synes nämligen som om det borde åligga en förmyndare att så snart ske kan undersöka i vilka rättsförhållanden den omyndige står, vare sig de grunda sig på förutvarande förmyndares eller, ifråga om omyndigförklarad, på dennes egna handlingar eller på andra tilldragelser, sätta sig i förbindelse med den omyndiges medparter i dessa rättsförhållanden samt upplysa dem om, att den person, varom det är fråga, numera står under meddelarens förmynderskap. Däremot synes man näppeligen kunna fordra, att envar, som med annan redan står i rättsförhållande, skall, varje gång en ensidig rättshandling inom detta rättsförhållandes ram skall företagas, iakttaga samma omsorg, som om det gällt att inleda ett nytt rättsförhållande, i fråga om att göra sig förvissad, att vederbörande ej blivit omyndigförklarad. Om emellertid omyndigförklaring skett, men förmyndaren uraktlåtit att lämna vederbörligt meddelande därom, och av godtroende medpart i något bestående rättsförhållande en ensidig rättshandling inom detta rättsförhållandes ram företages gentemot den omyndige själv, så synes det rimligare, att den skada, som möjligen kan följa av rättshandlingens giltighet och för vilken närmaste ansvaret åvilar förmyndaren, drabbar den omyndige, än att den andra parten blir lidande på grund av rättshandlingens ogiltighet.
    Samma åskådning, som den här uttryckta, torde ligga till grund för bestämmelsen i strafflagen 6 kap. 6 § om minderårigs subsidiära ansvar för skada, då vållande ligger vårdnadspliktig till last.
    För den skada, som sålunda till följd av rättshandlingens giltighet skulle drabba den omyndige, torde åtminstone i många fall förmyndaren kunna göras ersättningsskyldig. Däremot skulle, i händelse av rättshandlingens ogiltighet, den andra parten (enl. analogi med 5 kap. 9 § andra stycket av förslaget) väl icke kunna i skadeståndsväg vända sig mot den omyndige i annat fall än att denne genom falska uppgifter om sin behörighet vilselett den förre. Icke heller mot förmyndaren torde i regel den omyndiges medpart kunna i skadeståndsväg vända sig, detta på grund av ovannämnda fiktion och frånvaron av uttrycklig bestämmelse om skyldighet för förmyndaren att, på sätt här angivits, meddela sig med vederbörande.¹Då det emellertid i viss mån ligger redan i sakens natur, att en förmyndare skall göra detta, torde dock åtminstone en särdeles grov försummelse härvidlag böra föranleda skadeståndskyldighet.

 

¹ En sådan bestämmelse synes, oavsett förevarande spörsmål, hava skäl för sig. Dess iakttagande skulle säkerligen gagna såväl den omyndige som tredje man. Jämför nu gällande lags bestämmelser i Ä. B. 22: 1 om skyldighet för förmyndare att noga underrätta sig om den omyndiges arv i löst och fast. Närmaste motsvarigheten till nämnda bestämmelse återfinnes i 9 kap. 2 § av förslaget, som ålägger förmyndare att inom viss tid avlämna förteckning över den omyndiges egendom.

    Men även om den här hävdade uppfattningen icke skulle anses bärkraftig ifråga om sådana ensidiga rättshandlingar, som den omyndiges godtroende motpart i rättsförhållandet företagit mot honom frivilligt, såsom förhållandet är exempelvis med uppsägning, så torde den i allt fall böra gälla beträffande sådana rättshandlingar av ifrågavarande slag, vilka icke företagits frivilligt utan på grund av rättsplikt, t. ex. betalning av skuld. Om exempelvis en person A. till en annan person B. iklätt sig en oreverserad skuld och B. sedan förklaras omyndig, men förmyndaren underlåter att därom underrätta A. och A. ej heller får annan anledning att antaga att omyndigförklaring ägt rum utan därför till B. personligen betalar skulden och B. därefter förskingrar beloppet, vore det väl föga rimligt, om A. skulle kunna förpliktas att till förmyndaren ånyo erlägga samma belopp. Den omyndigförklarade synes vara närmare till att bära förlusten.
    Med särskild tydlighet synes riktigheten av denna uppfattning framträda, när det gäller periodiskt återkommande prestationer, såsom t. ex. utbetalning av hyra eller pension, eller när prestationen göres mot erhållande av motprestation, som den omyndige är i tillfälle att själv fullgöra, t. ex. återställande av skuldebrev eller utlämnande av sak. Visserligen torde i fall sådana som dessa ofta tyst samtycke från förmyndaren böra anses föreligga och rättshandlingen på denna grund vara giltig. Fall kunna dock tänkas, där det ej förhåller sig så, och det utan att därför givetvis förmyndaren kan göras ansvarig på grund av culpa.
    Fall, då frågan synes mera tvivelaktig, äro, då prestation eller annan ensidig rättshandling företagits under den närmaste tiden efter omyndigförklaringen, innan förmyndaren ännu hunnit underrätta alla vederbörande, samt då förmyndaren, oaktat han med erforderlig omsorg verkställt sådan undersökning, som ovan angivits, icke fått kännedom om det ifrågavarande rättsförhållandet; men även i dessa fall synes dock övervägande skäl tala för den här hävdade uppfattningen.
    Av enahanda skäl, som här anförts, synes under motsvarande förutsättningar giltighet böra tillerkännas ensidig rättshandling, som företages gentemot minderårigs fader resp. moder, oaktat annan person förordnats till förmyndare, eller som, efter ombyte av förmyndare, företages gent emot förutvarande förmyndare. Ett liknande betraktelsesätt torde böra tillämpas på mot förutvarande förmyndare företagen ensidig rättshandling även i det fall, att förmynderskapet upphört. Även myndigbliven person liksom dödsbo efter avliden omyndig torde nämligen böra sätta sig i förbindelse medvederbörande och synes i allt fall vara närmare till att bli lidandeän godtroende motpart i rättsförhållande.
    Det synes t. o. m. kunna ifrågasättas, om ej rimligtvis motsvarande regler borde gälla även beträffande ensidig rättshandling, som företages av omyndig.
    Ett annat sätt, på vilket ifrågavarande spörsmål skulle kunna

lösas, vore att åt den omyndiges motpart i rättsförhållandet, i stället för rätten att i vissa fall göra rättshandling gällande, giva en vidsträcktare skadeståndsrätt gentemot den förmyndare, som försummat sig. Det synes dock knappast som om denna lösning vore att föredraga. Härför torde emellertid, såsom av det föregående framgår, erfordras en uttrycklig bestämmelse om förmyndares skyldighet att meddela sig med vederbörande.
    Det torde förtjäna övervägas, om det verkligen är lämpligt att, när vår förmynderskapslagstiftning nu i allt fall skall undergå en fullständig revision, alldeles förbigå de här behandlade frågorna, vilkas praktiska betydelse icke torde böra betecknas såsom alltför ringa för att motivera, att desamma något uppmärksammas av lagstiftningen.
    Till sist bör måhända påpekas att situationer, snarlika med de här behandlade, kunna förekomma även inom övriga delar av rätten, särskilt vid andra slag av representantskap, såsom t. ex. styrelseledamotskap i bolag eller förening, samt vid fullmakt. Att utreda i vad mån enahanda betraktelsesätt bör tillämpas även med avseende å dylika situationer, faller dock utom ramen för denna uppsats.

Gerhard Tauvon.