Straffrättsliga nyheter i Finland. Den allmänna prisstegringen och penningevärdets oerhörda nedgång har i Finland föranlett revision av gällande stadganden angående bölesstraffet. Den ovisshet, som ännu vidlådde penningevärdet, motiverade ett uppgivande av den tanken, att missförhållandet kunde avlägsnas genom allenast en höjning av straffsatserna, helst som en dylik allmän höjning icke avlägsnade, utan snarare ökade bötesstraffets största brist att högst ojämnt drabba personer i olika ekonomiska ställning. Det ansågs därför bäst att genom en partiell strafflagsreform söka genomföra ett bötessystem, enligt vilket böternas belopp dels vore möjligast oberoende av penningevärdets växlingar dels mera än förut avhängigt av den bötfälldas betalningsförmåga. Som en nödvändig förutsättning för frågans lyckliga lösning i praktiken betraktades, att domstol
erhölle full frihet vid prövningen av den bötfälldas betalningstillgång, vadan de närmare regler, varav domstolarna därutinnan till äventyrsbefunnes hava behov, icke borde givas i lagstiftnings- utan i administrativ väg. Med beaktande av dessa synpunkter utarbetades hösten 1920 vid justitieministeriet en proposition i ämnet, vilken där efterförelades riksdagen och av denna med några smärre, redaktionella ändringar godkändes. I enlighet med riksdagens beslut utfärdades sedermera, den 21 maj 1921, en lag angående ändrad lydelse av 4, 5 och 16 §§ 2 kap. samt 1 § 28 kap. strafflagen. I 1 mom. av först nämnda lagrum stadgas: Böter ådömas såsom dagsbot, minst en och högst trehundra dagsböter, utom vid sammanläggning, då detta antal kan överskridas. I 3 mom. av samma paragraf påbjudes återigen, att i stället för bötesbelopp, som i strafflagen eller andra lagar eller förordningar bestämmes i penningar eller efter värdet av viss egendom, skall ådömas dagsbot, varvid högst tio marksböter bör anses svara emot en dagsbot och straffet, ifall böterna stiga däröver, ökas med en dagsbot för varje fulla tio mark. Enligt sista mom. i samma lagrum skall vad om böter är stadgat jämväl tillämpas i avseende å straff, som under namn av vite ådömes, varemot vite såsom tvångsmedel bör föreläggas och ådömas till visst penningebelopp. Såsom norm för bestämmande av dagsbotens storleki varje enskilt fall är i 2 mom. av 4 § föreskrivet, att domstol eger, då den fäller någon till dagsbot, tillika fastställa det penningebelopp, som bör anses såsom den dömdas dagsbot, och göra detta efter fri prövning i enlighet med den medelinkomst per dag den sakfällda vid tiden har eller kunde hava och med beaktande av den sakfälldas förmögenhetsförhållanden, hans skyldighet att underhålla sin familj ävensom övriga på hans betalningsförmåga verkande omständigheter. Till ett rationellt bötessystem skulle tvivelsutan höra, att frågan, huru förfaras borde med den, som underläte att erlägga sina böter, gjordes beroende därav, huruvida uraktlåtenheten härrörde av den bötfälldas bristande förmåga eller bristande lust att betala böterna. Böters förvandling till annat straff borde sålunda icke ske vid böternas ådömande enligt en gång för alla fastslagen måttstock, utan lämnas beroende av domstols prövning i varje särskilt fall i ett nytt rättegångsförfarande, inlett med anledning av underlåtenheten att erlägga böterna. En så genomgripande förändring av gällande principer i ämnet ansågs emellertid icke lämplig att omedelbart medelst en interimistisk lag genomföra. Beträffande böternas förvandling har därför i huvudsak det gamla systemet bibehållits. Domstol skall jämlikt 1 mom. 5 § 2 kap. strafflagen, när dagsbot ådömes, tillika utsätta förvandlingsstraffet: fängelse. I 2 mom. samma paragraf stadgas, att tio dagars fängelse härvid skall anses svara mot högst tio dagsböter och fängelsestraffet, i händelse böterna stiga högre, ökas med en dag för varje dagsbot, dock att fängelsetiden icke må sträckas utöver 180 dagar.
Samma lag, vilken påbjuder övergång till det nya dagsbotssystemet, innehåller även några nya stadganden, vilka avse att effektivt hindra
brottsling från att draga ekonomisk fördel av sin förbrytelse. I 1 mom. 16 § 4 kap. strafflagen har nämligen intagits bestämmelse därom, att den ekonomiska fördel ett brott berett dess utövare eller annan, för vilken eller till vars förmån denne handlat, skall av domstol efter fri prövning uppskattas och dömas förbruten till kronan och bör detta ske, oavsett om åtal väckts mot den, för vilken gärningsmannen handlat. Mom. 2 innehåller en föreskrift därom, att, då dylik förbrytelse förövas av vana eller yrkesmässigt, den summa som förklaras förbruten bör uppskattas efter den brottsliga verksamhetens hela omfattning. Lagrummets sista moment slutligen bestämmer som undantag från regeln att den förbrutna egendomen tillfaller staten, att skadestånd, vilket ej utfås hos förbrytaren, utgår med företrädesrätt ur det förbrutna godsets värde.
Strafflagsnovellen av den 21 maj 1921 har dessutom, med ändring av 1 § 28 kap. strafflagen, i fråga om brottsobjektets värde höjt gränsen emellan snatteri och stöld från tjugu till tvåhundra mark.
Förberörda lagändringar trädde i gällande kraft den 1 juli 1921. Från denna dag har alltså dagsbotssystemet tillämpats i Finland. Givet är, att dess nya principer vållat en del svårigheter i praktiken. Tiden för lagnovellens användning har emellertid ännu varit alltför kort, för att något vederhäftigt omdöme skulle kunna fällas om dess verkningar.
Hösten 1920 överlämnades till Finlands riksdag en proposition om ändring av gällande stadganden angående exekution av frihetsstraff, ådömt för poli tiskt brott. I propositionens ingress uttalades, att bestämmelserna i strafflagen beträffande politiska förbrytelser över huvud taget voro föråldrade och påkallade reform, men att alla större ändringar av lagen borde för tillfället undvikas, emedan en fullständig omarbetning av hela strafflagen allaredan påbörjats. För avlägsnande av de bjärtaste missförhållandena föreslogs därför allenast sådan ändring av stadgandena om verkställighet av frihetsstraff, att den, som, utan att tillika hava gjort sig skyldig till annat verkligt brott, för politisk förbrytelse — högförräderi, landsförräderi eller majestätsbrott — dömts till frihetsstraff, ej må sammanföras med dem, vilka undergå straff för annat brott, och att å honom i övrigt skall i avseende å underhåll och bekvämlighet tillämpas vad om rannsakningsfånge är bestämt. Den föreslagna lagändringen antogs av riksdagen med det tillägg, att såsom politisk förbrytare även borde räknas den, som ådömts frihetsstraff för det han offentligen i folkförsamling eller medelst skrift eller annorledes utspritt uppenbart grundlösa uppgifter, ägnade att nedsätta regeringen, folkrepresentationen eller offentlig myndighet eller att väcka missaktning för eller äventyra samhällsordningen. I enlighet med riksdagens beslut utfärdades den 21 januari 1921 lag i ämnet innefattande ändring av 8 § 2 kap. förordningen om verkställighet av straff, given den 19 dec. 1889.
Jämlikt förordning om verkställighet av straff, given den 19 dec. 1889, kunde justitiedepartementet av dåvarande kejserliga senaten för Finland, senare den nyinrättade högsta domstolen, om den, som dömts till frihetsstraff i tre år eller därutöver, utstått tre fjärdedelar av straffet och den, som avtjänade livstids tukthusstraff, under tolv år undergått sådant straff, villkorligen frigiva den dömda. Genom en den 21 maj 1921 utfärdad lag ang. ändring av särskilda paragrafer i först nämnda förordning har rätten att villkorligen frige till frihetsstraff dömd person gjorts beroende, icke därav att visst i lag angivet minimistraff denna ådömts, utan därav att den dömda undergått frihetsstraff under viss tid, livstidsfånge i minst tolv år och den, som ådömts frihetsstraff på viss tid, i minst två år, vilken tid tillika bör utgöra åtminstone tre fjärdedelar av hela straffet. Tillika överflyttades rätten att besluta om villkorlig frigivning från högsta domstolen till justitieministern efter hemställan av fångvårdsstyrelsen. Å justitieministern ankommer jämväl att besluta därom, huruvida villkorlig frihet skall anses förverkad, då den villkorligen frigivna icke förövat nytt brott, som inför domstol åtalas. Sker åter åtal för brott, tillhör det domstol att i saken besluta.
Lagnovellen innehåller slutligen även ett nytt stadgande därom, att livstidsfånge, som villkorligen frigivits, skall anses hava till fullo utstått sitt straff, då åtta år förflutit sedan fången villkorligen frigivits, och annan fånge, när tiden för det ådömda straffet gått till ända.
O. Hj. Granfelt.