NÅGRA ANTECKNINGAR RÖRANDE KONKURSDOMARENS ÅLIGGANDEN ENLIGT DEN NYA KONKURSLAGEN.

 

    AV

HÄRADSHÖVDINGEN C. ARHUSIANDER.

 

 

Genom 1921 års konkurslag, vilken trätt i kraft den 1 januari 1922, har den olikhet beträffande konkursförfarandet i stad och på landet upphävts, som enligt 1862 års konkurslag rådde därutinnan, att en del funktioner, som på landet tillkommo domaren, i stad tillhörde rätten. Den förändring, som i berörda avseende ägt rum, har skett så, att det på landet hittills gällande förfarandet vunnit tillämpning jämväl i stad. Ifrågavarande funktioner skola enligt den nya lagen såväl i stad som på landet utföras av konkursdomaren. och konkursdomare är på landet häradshövdingen samt i stad den lagfarne ledamot i rätten, som därtill är satt. I stad kunna, om konkursmålens antal det fordrar, utses flere konkursdomare. Är rådstuvurätt uppdelad på flera avdelningar, skall konkursdomaren alltid vara ledamot av avdelning, vid vilken de mål, som av honom handläggas, skola upptagas. Beträffande den yttre gestaltningen av konkursförfarandet i övrigt överensstämmer 1921 års konkurslag i väsentliga delar med förutvarande lag. Sålunda omhänderhaves konkursförvaltningen under konkursens första stadium av förvaltare, som tillsättes av konkursdomaren, och därefter, normalt, av förvaltare, som utses av borgenärerna, varjämte rättensombudsmans-institutionen är bibehållen. Dock må märkas, att förvaltningsperioderna, som enligt den äldre lagen voro tre, (tiden före det s. k. första förhöret, tiden emellan detta och inställelsedagen samt tiden efter inställelsedagen) numera inskränkts till två, nämligen tiden före första borgenärssammanträdet, varunder boet förvaltas av den av konkursdomaren tillsatte förvaltaren,

 

Svensk Juristtidning 1922. 6

och tiden efter första borgenärssammanträdet, därunder förvaltningen omhänderhaves av förvaltare, som utsetts å nämnda sammanträde. I sammanhang härmed har inställelsedagssammanträdet avskaffats. Vidare har kontrollen över konkursförvaltningen tillgodosetts genom nya bestämmelser om rätt för borgenärerna att tillsätta granskningsmän för förvaltningens övervakande, varemot borgenärernas rätt att besluta i rena förvaltningsfrågor inskränkts.
    Konkursdomaren har i denna sin egenskap att självständigt fullgöra vissa åligganden beträffande konkurser och konkursansökningsärenden, men därjämte tillkommer det honom att såsom ordförande eller ledamot i rätten taga befattning med sådana frågor, som enligt konkurslagen tillhöra rättens prövning. Vid detta senare sysslande kommer han att få tillämpa åtskilliga viktiga nya bestämmelser, som 1921 års lag infört på den materiella konkursrättens område. Förevarande uppsats kommer att huvudsakligen behandla den nya lagens stadganden, i vad de röra de funktioner konkursdomaren har att ensam fylla.
    Ansökning om konkurs skall göras skriftligen hos konkursdomaren. Söker gäldenär själv att få avträda sina tillgångar, skall av konkursdomaren meddelas särskilt beslut om gäldenärens försättande i konkurs (11 §). Detta stadgande saknar motsvarighet i gällande lag, i det hittills vid konkursansökning av gäldenär något formligt beslut om egendomsavträdet icke meddelats utan rätten eller domaren endast utfärdat offentlig stämning å borgenärerna.
    Då borgenär söker gäldenär i konkurs, är borgenären skyldig att i ansökningen uppgiva sin fordran, vid äventyr att ansökningen icke upptages (10 §). Upptages borgenärs ansökan, skall konkursdomaren förelägga gäldenären att inom viss tid från det han erhållit del av ansökningen ingiva förklaring över densamma till konkursdomaren. Detta innebär i frågaom stad en avvikelse från hittills gällande förfarande, i det enligt förutvarande lag gäldenären i stad skolat direkt kallas till rätten för att svara å ansökningen. Förklaringstiden får för normala fall ej utsträckas över fyra dagar i stad och en vecka på landet räknat från delgivningen men kan i undantagsfall, såsom då gäldenären vistas utomlands, förlängas. Konkursdomaren skall bestämma och i föreläggandet utsätta

viss tid, ej över fjorton dagar, inom vilken borgenären har att inkomma med delgivningsbevis. Detta innebär en olikhet mot vad förut gällt på landet, i det borgenären hittills alltid haft fjorton dagar på sig från föreläggandets dag att inkomma med delgivningsbevis. I den nya lagen har upptagits bestämmelse om att, vid konkursansöknings hänskjutande till rätten, part, som gjort anmälan om sin postadress eller omvars postadress eljest föreligger tillförlitlig upplysning, kan få kallas till rätten i rekommenderat brev. I samband härmed har det föreskrivits, att i kommunikationsresolutionen vidare skall intagas dels underrättelse att, om målet hänskjutes till rätten, kallelse att inställa sig där kan komma att expedieras med posten och att, om tillförlitlig upplysning om parts postadress icke föreligger, målet kan bliva avgjort utan att parten erhållit kallelse till rätten, och dels anmaning till part, om vars postadress tillförlitlig upplysning ej föreligger, att hos konkursdomaren anmäla den postadress, under vilken parten önskar få kallelse sig tillsänd.
    Den nya lagen innehåller liksom förutvarande lag bestämmelser om kungörelseförfarande, då gäldenär, som sökes i konkurs, ej kunnat anträffas och upplysning om vistelseorte nej kunnat vinnas, men den nya lagens stadganden i detta ämne skilja sig i vissa avseenden från de äldre bestämmelserna. Sålunda föreskriver icke den nya lagen såsom förutsättning för användande av kungörelseförfarande, att anledning skall föreligga, att gäldenären håller sig undan eller att han är rymd eller veterligen ur riket faren. Vidare skall, om kungörelseförfarande kommer till användning, gäldenären alltid genom kungörelsen direkt kallas att vid rätten svara å ansökningen, under det enligt den äldre lagen på landet gäldenären genom kungörelsen skulle föreläggas att till domaren inkomma med förklaring över konkursansökningen. Slutligen har kungörelseförfarandet enligt den nya lagen fått en vidsträcktare användning än förut, i det kungörelse får tillgripas, även då gäldenären vistas å känd ort utom riket samt konkursdomaren med avseende å ortens avlägsenhet eller andra omständigheter finner det icke skäligen böra åligga borgenären att där delgiva gäldenären ansökningen. Kommer kungörelseförfarande till tillämpning, skall konkursdomaren, där det lämpligen kanske, om ansökningen underrätta gäldenärens make eller någon,

som är i hans tjänst eller eljest kan antagas äga kännedom om gäldenären och hans förhållanden, vilken bestämmelse ock innebär en nyhet (13 §).
    Om gäldenär, som av borgenär sökes i konkurs, medgiver ansökningen, skall, liksom då gäldenären själv söker sig i konkurs, formligt beslut meddelas om gäldenärens försättande i konkurs (12 § 2 st.).
    Tiden, inom vilken en av gäldenären bestridd och därför till rätten hänskjuten konkursansökning skall utsättas att förekomma vid rätten, är kortare i stad än på landet. Förlängning av ifrågavarande tidrymd är medgiven, om för gäldenärens kallande oundgängligen kräves längre tid. Någon utsträckning av de normala tiderna, för att borgenären må hinna få del av kallelsen till rätten, tillåter icke lagen.
    Rörande förfarandet, då gäldenär, som sökts i konkurs, dör utan att hava medgivit ansökningen eller då borgenär söker, att avliden persons bo skall avträdas till konkurs, innehållerden nya lagen särskilda bestämmelser, fullständigare än den äldre lagens stadganden (17 §).
    Med avseende å handläggningen av konkursansökningsmålet vid rätten böra den nya lagens bestämmelser rörande frågan om sökandens skyldighet att styrka sin egenskap av borgenär uppmärksammas. Härutinnan stadgas (15 §), att fordran, som av borgenären åberopas till stöd för behörighet att söka gäldenärens försättande i konkurs, skall, om fordringen är fastställd av domstol eller, efter lagsökning, av överexekutor, godkännas, oaktat beslutet ej vunnit laga kraft, så vida ej i vederbörlig ordning förordnats, att beslutet icke må verkställas, och detsamma gäller, då överexekutor meddelat föreskrift om verkställighet av skiljedom och ej av högre myndighet eller av domstol, där talan förts mot skiljedomen, annorledes förordnats, ävensom då utmätning kan erhållas jämlikt lagen om handräckning för fordrans utfående och ej av domstol förordnat som inhibition. Är ej borgenärens fordran sådan, att den enligt nämnda regler skall godkännas, tillkommer det borgenären (därest fordringen ej heller är att betrakta såsom klar) att i konkursansökningsmålet styrka fordringen. Det är givet, att den prövning, som domstolen sålunda har att anställa, icke avser att med verkan av res judicata fastställa fordringens existens.
    I mål angående egendomsavträde får uppskov icke beviljas,

så vida ej synnerliga skäl därtill föreligga (16 §). Av detta stadgande följer, att domstolen, även om parterna äro ense om uppskov, icke äger bevilja sådant, om verkligt skäl därför ej förefinnes. Beviljas uppskov, får det ej sättas längre änsom är oundgängligen nödigt, och om på landet för målets fortsatta handläggning begäres urtima ting och rätten finner sådant erforderligt, skall kostnaden för det urtima tinget bestridas av borgenären, vare sig han eller gäldenären begärt uppskovet.
    Då konkurs kommit till stånd, åligger det konkursdomaren att offentliggöra detta. Innan närmare redogöres för vad konkursdomaren i sådant avseende har att iakttaga, bör ytterligare något nämnas om en redan förut berörd olikhet emellan förutvarande lag och den nya lagen i fråga om konkursproceduren. Under det förut hölls ett särskilt sammanträde för bevakningars ingivande och föredragning av i förväg ingivna bevakningar, stadgar den nya lagen, att viss tid skall utsättas, inom vilken bevakningar skola till konkursdomaren ingivas (eller insändas). Härav har blivit en följd, att de tillkännagivanden om tid för anförande av jäv mot bevakningar och om tid för förlikningssammanträde m. m., som hittills lämnatså inställelsedagssammanträdet, måste bringas till borgenärernas kännedom på annat sätt, och lagen föreskriver, att detta skall ske antingen i sammanhang med de meddelanden om egendomsavträdet, som skola utsändas vid konkursens början, eller genom särskilda kallelser efter bevakningstidens utgång. En följd av inställelsedagssammanträdets avskaffande är vidare, att det allmänna offentliggörande av egendomsavträdet, som konkursdomaren har att ombesörja, ej vidare skall ske i form av en stämning å borgenärerna att inställa sig för att bevaka sina fordringar utan i form av en kungörelse angående beslutet om egendomsavträde.
    Innan ifrågavarande kungörelse utfärdas, har konkursdomaren att avgöra, huruvida tillräcklig egendom till bestridande av konkurskostnaderna skall anses föreligga eller ej (se häromvidare sid. 87—88), ävensom att bestämma, när och var första borgenärssammanträdet skall hållas, inom vilken tid bevakningar skola ingivas samt i vilken eller vilka ortstidningar kungörelser angående konkursen skola införas. Meddelande i dessa senare ämnen skall intagas i kungörelsen, vilken även skall innehålla uppgift

om dagen, då konkursansökningen ingivits, samt om konkursdomarens postadress. Enligt den nya lagens bestämmelser angående tiden för första borgenärssammanträdets hållande och tiden för bevakningars ingivande kommer första borgenärssammanträdet att hållas något senare än det s. k. första förhöret men bevakningstiden i regel bliva kortare än förr.
    Beträffande offentliggörandet av konkurskungörelser stadgades i den äldre lagen i fråga om vissa kungörelser, att de skulle införas endast i allmänna tidningarna, och i fråga om andra, att de skulle införas i allmänna tidningarna och, därså kunde ske, i tidning inom orten. För att kungörelseförfarandet må bliva mera effektivt än hittills varit fallet, har genom den nya lagen föreskrivits, att kungörelser angående konkursen (både de som utfärdas av konkursdomaren och de som utfärdas av rättens ombudsman) skola införas såväl i allmänna tidningarna som i en eller två tidningar i orten. Valet av ortstidningar bör ske ur den synpunkten, att kungörelserna må nå största möjliga antal av borgenärerna. Därest senare under konkursen skulle erfordras ny föreskrift angående de ortstidningar, i vilka kungörelser rörande konkursen skola införas, t. ex. om en tidning nedlägges, har konkursdomaren att meddela och kungöra dylik föreskrift (202 §).
    Kungörelsen om egendomsavträdet skall anslås på rättens dörr samt en gång införas i allmänna tidningarna och i de ortstidningar, i vilka konkursdomaren bestämt att kungörelser angående konkursen skola intagas.
    Så snart vederbörligen upprättad bouppteckning eller uppgift å borgenärerna kommit konkursdomaren till handa, skall han vidare utsända särskilda kallelsebrev med underrättelse om kungörelsens innehåll till alla kända borgenärer samt till kronans ombudsman i orten och vederbörande uppbördsmän av kommunalutskylder, prästlönemedel och vägskatt ävensom låta delgiva gäldenären särskild underrättelse om kungörelsens innehåll med erinran om gäldenärens skyldighet att å första borgenärssammanträdet avlägga bouppteckningsed. I dessa kallelsebrev och underrättelser kan, på sätt förut antytts, även komma att intagas andra meddelanden, nämligen om tiden, inom vilken anmärkningar må framställas mot bevakade fordringar, om det ställe, där bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning, om tid och ställe för förlikningssam-

manträde samt om den dag, då tvistiga fordringsanspråk, om vilka förlikning ej träffas, skola förekomma till handläggning vid rätten. Lagen uppställer såsom huvudregel, att dessa senare meddelanden skola lämnas genom särskilda underrättelser efter bevakningstidens utgång, men medgiver rätt för konkursdomaren att, om han finner ifrågavarande avgöranden lämpligen kunna träffas redan innan ovannämnda kallelsebrev utsändas, intaga meddelanden rörande dessa ämnen i kallelsebreven. Föreskrift härom meddelas i sista stycket av 103 §, vilket stycke ej återfanns i Kungl. Maj:ts till riksdagen avlåtna proposition med förslag till ny konkurslag utan insattes av riksdagen jämlikt förslag av första lagutskottet. Stadgandet torde emellertid få ringa tillämpning, ty bestämmandet i berörda ämnen bör ske i samråd med rättens ombudsman och konkursförvaltaren, men vid kallelsebrevens utsändande är förvaltare för konkursens huvudstadium ännu ej utsedd. Det bör anmärkas, att enligt kungl. kungörelsen den 30 september 1921 om ändring i förordningen angående expeditionslösen (Sv. förf. saml. nr 576) lösen för kallelsebrev, som enligt 20 § konkurslagen utsändes vid konkursens början, utgår, därest det jämväl innehåller meddelande i de i 103 § avsedda ämnen och särskild underrättelse jämlikt sistnämnda paragraf således ej kommer att utfärdas, med dubbla beloppet av den lösen, som eljest är bestämd för kallelsebrev eller underrättelse i konkurs.
    I likhet med vad förut gällt skall konkursdomaren om egendomsavträdet underrätta allmänna åklagaren och närmaste förman till ämbets- eller tjänsteman, som försatts i konkurs, samt, om till boet hör fast egendom, varmed tomträtt och vattenfallsrätt likställas, föranstalta om anteckning om konkursen i vederbörande inteckningsprotokoll och i intecknings- eller fastighetsbok. En nyhet är, att konkursdomaren, om till boet hör fartyg, som införts i fartygsregistret, skall vidtaga åtgärd, för att anteckning om konkursen göres (hos Stockholms rådstuvurätt) i protokollet över inteckningar i fartyg, samt, om till boet hörlott i fartyg, anmäla konkursen till den myndighet, som för fartygsregistret (Kungl. kommerskollegium).
    En avvikelse från ovan återgivna regler rörande konkursens offentliggörande äger rum i fråga om s. k. fattigkonkurser, angående vilka särskilda bestämmelser gälla (185 §). Om nämligen konkursdomaren finner anledning till antagande, att

gäldenärens bo icke förslår till bestridande av konkurskostnaderna samt säkerhet ej ställes för dessa, skall angående konkursen utfärdas en mera kortfattad kungörelse, vari endast meddelas, att konkurs inträffat och när konkursansökningen ingivits samt att anledning föreligger till antagande, att gäldenärens bo ej förslår till bestridande av konkurskostnaderna. Denna kungörelse anslås å rättens dörr samt införes en gång i allmänna tidningarna och i en eller två ortstidningar, varjämte konkursdomaren om konkursen skall underrätta allmänna åklagaren och, om gäldenären är ämbets- eller tjänsteman, hans närmaste förman. Konkursdomaren skall vidare vidtaga åtgärd för boupptecknings upprättande, därest ej sådan till honom ingivits, samt kalla gäldenären att avlägga bouppteckningsed. En dylik konkurs skall avskrivas, om ej av bouppteckningen eller annorledes framgår, att boet förslår till konkurskostnaderna, eller efter kungörelsens utfärdande säkerhet för dessa ställes. Skulle nödiga tillgångar yppas eller dylik säkerhet ställas, har konkursdomaren att utfärda ny kungörelse om konkursen av det innehåll, som här ovan angivits för normala fall, samt vidtaga övriga förut omförmälda åtgärder.
    Beträffande tillsättande av de organ, som skola omhänderhava konkursboets förvaltning och kontrollen över denna, har konkursdomaren enligt den nya lagen liksom enligt förutvarande lag vissa funktioner att fylla.
    Utseendet av konkursförvaltare för tiden till första borgenärssammanträdet tillhör, på sätt förut nämnts, konkursdomaren. Såväl beträffande denna interimsförvaltare som i fråga om förvaltare under konkursens huvudstadium uppställer lagen den fordran.att vederbörande skall äga sådan insikt och erfarenhet, som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet erfordras för förvaltningens behöriga handhavande. Utom det att såsom hinder för bestridande av förvaltareskap angivas vissa allmänna obehörighetsgrunder, såsom omyndighets- eller konkurstillstånd, ådömd straffpåföljd enligt 2: 19 strafflagen etc., föreskrives, att rättens ordförande samt i stad andra rättens ledamöter och vid rätten anställda personer ävensom på landet domarens ämbetsbiträden ej få vara konkursförvaltare (42 §). Det är att märka, att genom berörda stadgande magistratstjänstemän, som icke tillika hava anställning vid rätten, samt

vid rätten tjänstgörande åklagare ej äro utestängda från möjligheten att utses till förvaltare.
    Beträffande förvaltareantalet gäller, såväl i fråga om interimsförvaltare som i fråga om definitiva förvaltare, att ej mer än en förvaltare får utses, såvida ej konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser förvaltningen oundgängligen böra delas eller han finner det eljest i särskilt fall vara oundgängligen nödvändigt, att mer än en förvaltare utses. Genom denna bestämmelse har man avsett att i möjligaste mån nedbringa konkurskostnaderna, något som av 1906 års riksdag framhölls såsom ett viktigt önskemål vid dess begäran om en revision av konkurslagstiftningen. Då flera interimsförvaltare utses, kan konkursdomaren förordna om delning av förvaltningen dem emellan enligt av honom bestämda grunder (52 §). Om interimsförvaltare av någon anledning skulle avgå före första borgenärssammanträdet, har konkursdomaren att förordna ny interimsförvaltare. Han kan dock, om flere interimsförvaltare varit tillsatta samt någon av dem avgår, efter rättens ombudsmans hörande underlåta att förordna efterträdare till den avgångne, om sådant kan anses obehövligt, t. ex. emedan första borgenärssammanträdet är nära förestående. (Detta enligt analogisk tillämpning av 49 §.)
    Som den nya lagens interimsförvaltare i regel kommer att fungera längre än den enligt förutvarande lag vid konkursens början tillsatta bovårdaren, kan interimsförvaltaren komma att få syssla med förvaltningsbestyr i större omfattning än nämnda bovårdare, vars befattning med boet ofta inskränkt sig till uppgörande av bouppteckning. Ehuruväl rättens ombudsmans samtycke erfordras till alla viktigare förvaltningsåtgärder, som kunna komma på interimsförvaltarens lott, bör konkursdomaren vinnlägga sig om att få befattningen lämpligt besatt. Interimsförvaltarens utseende skall ske "utan dröjsmål" efter beslutet om egendomsavträde.
    Konkursdomaren skall vidare så snart ske kan efter nämnda besluts meddelande tillsätta rättens ombudsman i konkursen.
    Emot den förutvarande rättensombudsmans-institutionen har med visst fog anmärkts, att till innehavare av befattningen ofta utsetts personer, som ej ägt tillräcklig erfarenhet för bedömande av den mångfald praktiska frågor, som sammanhänga med utredningen av ett konkursbo. Enligt den nya

lagen framträder behovet av praktisk erfarenhet hos rättens ombudsman än starkare än förut, i det han stundom kan komma att träffa självständigt avgörande i förvaltningsangelägenheter eller nödgas slita uppkommen meningsskiljaktighet emellan förvaltare. Därför har också kravet å praktisk erfarenhet hos rättens ombudsman framhållits genom föreskrift, att till rättens ombudsman ej må utses annan än den, som äger ej mindre erforderlig insikt i gällande lag för bedömande av de frågor av rättslig innebörd, som ankomma på ombudsmannens prövning, än även nödig erfarenhet och sakkunskap för fyllande av de åligganden beträffande tillsyn över konkursutredningen och avgörande av förvaltningsfrågor, som tillhöra befattningen. Härjämte har förbud stadgats att till rättens ombudsman utse på landet domarens ämbetsbiträden och i stad vid rätten anställda personer. Såsom ovan nämnts i fråga om förvaltare, utgör sistnämnda stadgande ej hinder för att till rättens ombudsman förordna magistratstjänsteman, som icke har anställning vid rådstuvurätten, eller vid rätten tjänstgörande åklagare. Enligt nya lagen gäller liksom förut, att till rättens ombudsman ej får utses rättens ordförande eller i stad annan ledamot av rätten (44 §).
    Konkursdomaren äger, när så prövas skäligt, entlediga rättens ombudsman från befattningen och förordna annan person till ombudsman ävensom att vid förfall för ombudsmannen förordna annan att, medan förfallet varar, uppehålla befattningen (49 §). Beslut, varigenom ombudsmannen entledigats, får ej överklagas (210 §). Däremot får klagan föras överbeslut angående tillsättande av ombudsman.
    Å tillsättandet av förvaltare för konkursens huvudstadium äger konkursdomaren även utöva ett icke oväsentligt inflytande. Val av dylik förvaltare sker å första borgenärssammanträdet genom omröstning av borgenärerna. Därvid gäller såsom beslut den mening, som omfattas av de borgenärer, vilkas fordringar utgöra största beloppet, därest dessa borgenärer tillika utgöra minst en tredjedel av de röstande. Men konkursdomaren har att, efter borgenärernas hörande, bestämma antalet förvaltare och, om mer än en förvaltare skall utses, avgöra, huruvida delning av förvaltningen skall äga rum samt efter vilka grunder delningen skall ske (52 §). Vidare har konkursdomaren, om någon, på vilken borgenärernas val fallit,

är obehörig enligt de absoluta kvalifikationsbestämmelserna eller saknar sådan insikt och erfarenhet, som i det ifrågavarande fallet kan anses erforderlig för förvaltningens handhavande, att utse annan förvaltare i stället för den av borgenärernavalde. Om ej någon borgenär kommit tillstädes, tillsättes likaledes förvaltare av konkursdomaren. Därest vid borgenärernas omröstning stadgad pluralitet icke erhålles, gäller den mening, som biträdes av konkursdomaren, under det enligt förutvarande lag avgörandet i dylikt fall tillkom rättens ombudsman. Har konkursdomaren förordnat om delning av förvaltningen, skall förvaltare väljas särskilt för varje del av förvaltningen.
    Konkursdomaren äger, därest efter första borgenärssammanträdet befinnes erforderligt, att antalet förvaltare ökas, meddela bestämmelse därom, i vilket fall borgenärssammanträde för ändamålet skall utsättas och val där äga rum enligt de regler, som gälla för utseende av förvaltare å första borgenärssammanträdet.
    Konkursdomaren kan jämväl efter första borgenärssammanträdet, om mer än en förvaltare utsetts, förordna om delning av förvaltningen.
    Om förvaltare avgår efter första borgenärssammanträdet, skall konkursdomaren i regel utsätta borgenärssammanträde för val av efterträdare. Om i en konkurs varit utsedda flere förvaltare, kan dock konkursdomaren underlåta att föranstalta om val av efterträdare till avgången förvaltare, om konkursdomaren efter rättens ombudsmans hörande finner dylik komplettering ej erforderlig t. ex. av den anledning att konkursen inom den närmaste tiden kommer att avslutas. Skall efter förvaltares avgång ny förvaltare utses, äger konkursdomaren, om så erfordras, förordna om befattningens upprätthållande tills nytt val ägt rum. (Om flere förvaltare varit utsedda, är ju dylik åtgärd icke alltid erforderlig). Skulle anmälan hava gjorts, att tillgångar saknas till bestridande av konkurskostnaderna, vidtages ej någon åtgärd för utseende av efterträdare till avgången förvaltare, så länge anmälningen är beroende på prövning (187 §). Har förvaltare förfall, kan konkursdomaren, om det befinnes nödigt, förordna annan person att under tiden fullgöra förvaltarens åligganden.
    Därest förvaltare visar motvilja, oskicklighet eller försum-

melse vid fullgörandet av sitt uppdrag, äger konkursdomaren tillhålla honom att fullgöra sina åligganden eller skilja honom från befattningen. Anmälan mot förvaltare i berörda avseende kan göras av rättens ombudsman, borgenär, gäldenären eller sådan granskningsman, som här nedan omförmäles. Efter första borgenärssammanträdet får konkursdomaren dock ej skilja förvaltare från hans uppdrag, förrän borgenärerna lämnats tillfälle att å sammanträde inför konkursdomaren yttra sig i ärendet. Till berörda sammanträde kan även utsättas det val av ny förvaltare, som eventuellt skall ske. I avbida nå borgenärernas yttrande kan konkursdomaren försätta förvaltare ur tjänstgöring. Konkursdomaren är skyldig att, innan förvaltare skiljes från sin befattning eller försättes ur tjänstgöring, inhämta yttrande från rättens ombudsman, såvitt ej denne själv gjort anmälan mot förvaltaren (80 §). Klagan får ej förasö ver att förvaltare av konkursdomaren tillhållits att fullgöra sina åligganden (210 §.)
    Även förvaltare, som förordnats för tiden till första borgenärssammanträdet och vars tillsättande ju tillkommer konkursdomaren, kan av denne skiljas från befattningen eller tillhållas att fullgöra sina åligganden.
    Konkursdomarens inflytande å tillsättande av förvaltnings och kontrollorganen kan vidare göra sig gällande vid tillsättande av de granskningsmän, vilka såsom förtroendemän för borgenärerna jämlikt 46 § i nya lagen kunna utses för att övervaka förvaltningen. Detta kontrollorgan är ej en nyhet inom konkurslagstiftningen. Redan i förutvarande lag (44 medgavs nämligen rätt för borgenärerna att vid sysslomansvalet eller därefter bland sig välja en eller flera, för vilka i förening med rättens ombudsman sysslomännen skulle hava att, när så fordrades, visa reda. Att nämnda bestämmelse ytterst sällan kommit till tillämpning, torde bero därpå, att tillsättandet av ifrågavarande förtroendemän skolat ske enligt de vanliga reglerna för omröstning å borgenärssammanträden. En borgenärsgrupp, som stannat i minoritet vid sysslomansvalet, hade således ej utsikt att få någon dylik förtroendeman tillsatt, och de ombud för borgenärsmajoriteten, som avgjort förvaltarevalet och därvid ofta utsett sig själva till sysslomän, hade föga intresse att utse några särskilda kontrollanter överförvaltningen. Den nya lagen innehåller däremot sådana be-

stämmelser rörande sättet för utseende av dylika förtroendemän för borgenärerna, i lagen benämnda granskningsmän, att även en borgenärsminoritet kan bliva representerad bland dem. Tillsättande av granskningsmän kan ske antingen åförsta borgenärssammanträdet efter det förvaltarevalet ägt rum eller, om grankningsmän då ej utsetts, å sammanträde, som hålles för utseende av ny förvaltare i anledning av konkursdomarens beslut om ökning av antalet förvaltare eller förutvarande förvaltares avgång. Förutsättningen för att val av granskningsmän skall äga rum är att någon borgenär gör framställning därom.
    Konkursdomarens uppgift i fråga om granskningsmännens tillsättande är, utom förrättande av själva valet, att bestämma granskningsmännens antal. Konkursdomaren bör med ledning av omröstningen vid förvaltarevalet bestämma antalet så, att med tillämpning av de i 46 § givna reglerna för omröstningen även en vid förvaltarevalet överröstad borgenärsminoritet kan få en representant bland granskningsmännen. En obetydlig borgenärsgrupp får emellertid ej anses äga berättigat anspråk på att utse någon granskningsman, och endast undantagsvis torde ifrågakomma, att granskningsmännens antal behöver sättas högre än till tre. Innan konkursdomaren bestämmer antalet, bör han låta borgenärerna yttra sig därom. Närvarande borgenärer torde äga förena sig om vilka personer skolautses till granskningsmän, i vilket fall den i 46 § angivna omröstningsregeln ej kommer till tillämpning. Rösta samtliga borgenärer å en och samma person, kommer det att inträffa, att allenast en granskningsman tillsättes.
    För granskningsmännen kunna väljas suppleanter. Varje borgenärsgrupp, som fått tillsätta granskningsman, får bestämma, huruvida suppleant för den valde skall utses, och om gruppen ej är enig därom eller om personvalet, sker avgörandet enligt den omröstningsregel, som gällt för utseende av den granskningsman, om vars suppleant det är fråga. Om granskningsman, för vilken suppleant ej finnes, avgår, har konkursdomaren att hålla borgenärssammanträde för utseende av efterträdare till den avgångne. Han kan dock efter rättens ombudsmans hörande underlåta anställa dylikt val, om det i särskilt fall kan anses onödigt, t. ex. därför att konkursens avslutande är nära förestående. Har anmälan skett, att till-

gångar saknas till bestridande av konkurskostnaderna, skall, så länge anmälningen är beroende på prövning, åtgärd ej vidtagas för utseende av ny granskningsman (187 §).
    Granskningsmännen äga ej rätt till särskilt arvode men få anses berättigade till ersättning för av uppdraget föranledda kostnader.
    Vid de borgenärssammanträden, som enligt vad ovan nämnts skola hållas inför konkursdomaren, nämligen första borgenärssammanträdet, sammanträde, som senare erfordras för val av förvaltare eller granskningsman, och sammanträde, som skall hållas i anledning av uppkommen fråga om förvaltares entledigande — några andra borgenärssammanträden hållas ej inför konkursdomaren — har konkursdomaren att uppmärksamma den nya lagens bestämmelser rörande förutsättningarna för borgenärs rätt att föra talan å dylikt sammanträde. Härutinnan stadgas i 179 §, att borgenären är skyldig att uppgiva beloppet och beskaffenheten av sin fordran samt, såvitt ske kan, förete de handlingar, å vilka fordringen må vara grundad, att i fråga om sammanträde, som hålles efter bevakningstidens utgång, berörda åliggande anses fullgjort, om borgenären lämnat dylika uppgifter i bevakningsinlagan och vid denna fogat de handlingar, som bort företes, att vid sammanträde efter bevakningstidens utgång talan ej får föras förfordran, som icke bevakats, att talan ej får föras för fordran eller sådan del av fordran, som uppenbarligen är ogrundad samt att talan ej får föras för fordran, som ogillats genom domstols icke lagakraftvunna beslut. Vidare äger enligt 180 § borgenär ej föra talan i fråga rörande boets förvaltning, i den mån hans rätt i konkursen på grund därav att hans fordran är förenad med förmånsrätt eller av annan orsak uppenbarligen icke är beroende av frågans utgång. På grund av detta senare stadgande, för vars tillämpning emellertid fordras, att fråga därom väckes av annan borgenär eller av förvaltare eller av gäldenären, kan t. ex. en prioriterad borgenär förvägras rösträtt vid förvaltareval, om det är klart, att hanunder alla förhållanden skall få fullt. Slutligen stadgas i 181 §, att förvaltare ej för egen del eller såsom ombud för annan borgenär får deltaga i val av granskningsman.
    Att det åligger konkursdomaren att utöva en viss tillsyn över förvaltningen, framgår av vad ovan nämnts rörande

konkursdomarens befogenhet att jämväl utan föregående anmälan skilja rättens ombudsman och förvaltare från deras befattningar och att tillhålla förvaltare att fullgöra sina åligganden. Enligt 59 § i lagen äro rättens ombudsman och förvaltare skyldiga att på begäran av konkursdomaren meddela honom upplysningar om boet och dess förvaltning. Av föreskriften i 56 § angående skyldighet för rättens ombudsman att till konkursdomaren överlämna av förvaltaren uppgjorda halvårsredogörelser över förvaltningen framgår, att konkursdomaren har att tillse, att berörda åliggande behörigen fullgöres. Finner konkursdomaren, att förvaltningen ej bedrives i behörig ordning, bör han ingripa. Om ej boets medel vid konkursens avslutande omedelbart utdelas, skall enligt 58 § förvaltaren underrätta konkursdomaren, i vilken bank ej utdelade medel innestå, av vilket stadgande torde följa, att konkursdomaren å sin sida har att tillse, att den skyldighet, som därutinnan åligger förvaltaren, vederbörligen fullgöres.
    I fråga om konkursdomarens sysslande med angelägenheter, som beröra konkursförvaltningen, må slutligen anmärkas, att det åligger honom att från rättens ombudsman och förvaltare mottaga deras framställningar om arvode samt att utsätta och kungöra dag för arvodesfrågas behandling vid rätten. Med hänsyn till de i lagen förekommande bestämmelserna därom, att vid dylik framställning skall fogas redogörelse för det arbete uppdraget medfört samt specificerad räkning, utvisande det fordrade beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna, torde följa, att, därest framställningen icke är tillräckligt fullständig i berörda avseenden, det åligger konkursdomaren att tillse, att densamma kompletteras i erforderliga delar. I den kallelse å vederbörande rättsägare att vid rätten utföra sin talan i arvodesfrågan, som konkursdomaren har att utfärda, skall särskilt angivas beloppet av de fordradearvodena (§ 85).
    Konkursdomaren har enligt nya konkurslagen, liksom enligt förutvarande lag domaren på landet, att träffa vissa avgöranden i ämnen, som angå gäldenärens person. Sålunda har konkursdomaren att förordna om gäldenärens hämtande eller hållande i häkte, om han undandrager sig att avlägga bouppteckningsed eller att lämna upplysningar om boet eller om han obehörigen avlägsnar sig från sin boningsort. En

nyhet är, att därest gäldenären, vilken är pliktig att närvara vid alla borgenärssammanträden, önskar, utan att laga förfall föreligger, utebliva från borgenärssammanträde, som hålles inför konkursdomaren, dennes samtycke skall inhämtas (89 §). För utevaro från övriga borgenärssammanträden har gäldenären att begära tillstånd av rättens ombudsman, vilken det jämväl tillkommer att meddela beslut i anledning av framställning av gäldenären angående ombyte av vistelseort, men även i dessa ämnen tillkommer avgörandet i sista hand konkursdomaren, hos vilken gäldenären liksom ock förvaltaren äger överklaga rättens ombudsmans beslut (90 §).
    Enligt den nya lagen har konkursdomaren vidare att taga viss befattning med yrkande angående föreläggande för annan än gäldenären att edfästa konkursbouppteckning. Förutvarande lag saknar uttryckliga bestämmelser angående handläggningen av dylikt edgångsyrkande, vadan på landet olika förfaringssätt tillämpats, i det yrkande av berörda slag stundom anhängiggjorts genom stämning till häradsrätten och stundom framställts hos domhavanden, som efter vederbörandes hörande hänskjutit tvistefrågans prövning till rätten. Jämlikt föreskrift i den nya lagen (93 §) skall edgångsyrkande framställas hos konkursdomaren, som har att kalla vederbörande till inställelse inför sig för edgångens fullgörande samt, om yrkandet medgives, upptaga eden men i annat fall hänskjuta tvistefrågan till rätten. Bifalles edgångsyrkandet av rätten, skall edgången fullgöras inför konkursdomaren, som har att utsätta tid och ställe därför. Konkursdomaren skall alltid om tid och ställe för edgångsyrkandets första handläggning underrättarättens ombudsman och förvaltaren samt borgenär, som väckt yrkandet. För framtvingande av edgång av annan än gäldenär kan hämtning, häkte eller vite tillgripas, och det tillkommer konkursdomaren såväl att förordna om anlitande av de två förstnämnda tvångsmedlen som att förelägga och utdöma vite (95 §).
    Vad angår bevakningsproceduren och konkursdomarens befattning därmed, har förut omnämnts, att enligt den nya lagen inställelsedagssammanträdet avskaffats och att därav föranletts vissa ändringar i förfarandet i övrigt. Borgenärerna hava att inom därför utsatt tid till konkursdomaren i två exemplar ingiva eller med posten insända sina bevakningar,

och omedelbart efter bevakningstidens utgång skall konkursdomaren till rättens ombudsman överlämna det ena exemplaret av de inkomna bevakningarna. Om ej redan i de vid konkursens början utsända kallelsebreven meddelats tid för ingivande av anmärkningar mot bevakningar, ställe, där bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning, tid och ställe för förlikningssammanträde samt dag för handläggning vid rätten av mål angående tvistiga fordringsanspråk, skall konkursdomaren i samråd med rättens ombudsman och förvaltaren meddela bestämmelser i nämnda ämnen och avsända underrättelser därom till gäldenären och till samtliga borgenärer, som bevakat fordringar i konkursen, ävensom till rättens ombudsman och förvaltaren. Även om dylika underrättelser meddelats i de förut utsända kallelsebreven, skall konkursdomaren utsända meddelanden i sagda ämnen vid bevakningstidens utgång, nämligen till rättens ombudsman och förvaltaren samt borgenärer, som ej varit kända vid kallelsebrevens utsändande men som sedermera inkommit med bevakningar.
    Vid efterbevakning äger ett i huvudsak likartat förfaranderum. Konkursdomaren överlämnar ena exemplaret av bevakningen till rättens ombudsman samt bestämmer anmärkningstid, ställe för bevakningshandlingarnas tillhandahållande förgranskning, tid och ställe för förlikningssammanträde och dag för behandling vid rätten av tvist angående efterbevakningen. Meddelande härom tillsändes gäldenären, den efterbevakande borgenären, rättens ombudsman och förvaltaren samt kungöres därjämte i vederbörande tidningar.
    Vid framställning om åläggande för borgenär att edfästa bevakad fordran har konkursdomaren enahanda funktioner att fylla som förut domaren på landet. Några nyheter å ifrågavarande område må emellertid påpekas. Edgångsyrkande kan framställas ej blott av gäldenären och borgenär utanäven av förvaltaren. Liksom förut gäller, att edgångsyrkande ej får väckas i bevakningsinlaga, men därjämte har stadgats, att dylikt yrkande ej får framställas i anmärkningsskrift. Under det tidigare den, som väckt edgångsyrkande, alltid hade på sig en tid av en månad från anmärkningstidens utgång för ingivande av bevis om delgivning av edgångsföreläggande, skall enligt den nya lagen konkursdomaren

 

Svensk Juristtidning 1922. 7

för ingivande av sådant bevis bestämma viss tid av högst en månad från anmärkningstidens utgång. Det åligger konkursdomaren ej blott att tillställa rättens ombudsman bevis om att edgång fullgjorts utan även att underrätta ombudsmannen och förvaltaren, att edgångsföreläggande meddelats. Slutligen saknar den nya lagen någon bestämmelse, motsvarande förutvarande lags stadgande angående framställande av jäv emot edgångsbevis. Prövning av frågan, huruvida borgenär behörigen fullgjort påyrkad edgång, får i stället påkallas genom klander av utdelningsförslag. Rättens ombudsman och förvaltaren hava nämligen att vid sådant förslags uppgörande upptaga eller utesluta borgenären, allt efter som fordringen vederbörligen edfästs eller ej.
    Om inom bevakningstiden ej någon fordran anmäles, skall konkursdomaren meddela formligt beslut om avskrivning av konkursen (124 §).
    I fråga om ackord i konkurs innehåller 1921 års konkurslag den nyheten, att gäldenären kan framlägga ackordsförslag när som helst innan kungörelse om slututdelning utfärdats. Ackordsförslag skall ingivas till konkursdomaren, och rörande dennes befattning med ackordsförslag må anmärkas följande. Vissa i 150 och 151 §§ angivna förutsättningar äro uppställda för att ackordsförslag skall av konkursdomaren upptagas, varibland må nämnas, att ackordsförslaget skall angiva, huru mycket gäldenären bjuder i betalning samt när och huru betalningen skall erläggas, huruvida säkerhet bjudes för ackordet eller ej och, i förra fallet, vari säkerheten består. Om ackordsförslag ingives efter första borgenärssammanträdet och hinder mot dess upptagande ej enligt vad nyss antytts föreligger, är konkursdomaren, innan vidare åtgärd vidtages, skyldig att inhämta yttrande av förvaltaren, huruvida denne anser förslaget böra föreläggas borgenärerna. Om förvaltaren på grundav att slut utdelning är nära förestående eller av vissa andra i 152 § närmare angivna skäl avstyrker förslagets framläggande för borgenärerna, har konkursdomaren att infordra yttrande jämväl av rättens ombudsman, och, om ej heller han förordar förslagets hänskjutande till borgenärerna, förfaller ackordsfrågan. Om ackordsförslaget skall föreläggas borgenärerna, har konkursdomaren att kalla dessa till sammanträde inför rättens ombudsman för att besluta över förslaget. Har ackordsför-

slaget ingivits så tidigt, att det kan förekomma å den dag, då första borgenärssammanträdet skall hållas, skall ackordsärendet i regel utsättas till behandling å samma tid och ställe, som bestämts för nämnda sammanträde. Eljest skall behandlingen äga rum så snart lämpligen kan ske å tid och ställe, som konkursdomaren efter samråd med rättens ombudsman och förvaltaren bestämmer. Ackordsärendets formella behandling överensstämmer i övrigt i huvudsak med vad förut gällt.
    Ordningen för framläggande av utdelningsförslag och redovisning i konkurs är enligt 1921 års lag en annan än förut. Hittills har utdelningsförslag och redovisning för konkursboets förvaltning framlagts till granskning å borgenärssammanträde, men numera är förfarandet anordnat så, att utdelningsförslag och förvaltares redovisning skola för granskning hållas tillgängliga å ställe, som bestämmes av rättens ombudsman efter samråd med förvaltaren, och meddelande härom skall av ombudsmannen offentliggöras genom kungörelse i tidningarnaoch särskilda underrättelser till gäldenären och borgenärer. Tiden för klander mot utdelningsförslag och redovisning räknas från den dag, då dessa enligt kungörelsen först varit tillgängliga för granskning. Konkursdomarens befattning med utdelningsförslag och redovisning består däri, att han har att från rättens ombudsman mottaga ett exemplar av ifrågavarande handlingar och hålla dem tillgängliga, därest någon hos konkursdomaren skulle önska taga del av desamma, varjämte konkursdomaren har att mottaga inlaga, varigenom klander anföres mot utdelningsförslag, och utsätta dag för klandertalans behandling vid rätten samt därom utfärda kungörelse i tidningarna och underrätta rättens ombudsman, förvaltaren, klaganden och, om klandret avser utdelning till viss borgenär, som icke anmält klandret, denne. Det bör anmärkas, attklandret ej får upptagas, om i klanderskriften icke angivits, i vilket avseende ändring i förslaget yrkas (130 §).
    I fråga om prioriterad borgenärs rätt att i förväg lyfta honom tillkommande belopp har konkursdomaren även en funktion att fylla. Om förvaltaren avslår framställning om lyftning, äger nämligen borgenären hänskjuta frågan till konkursdomaren (145 §). Enligt äldre lag tillkom dylik prövning rätten.
    I ytterligare ett ämne, som rör utdelning i konkurs, kan

konkursdomaren komma att träffa avgörande. Om nämligen efter konkursens avslutande medel skulle bliva tillgängliga för efterutdelning, men ifrågavarande tillgång är obetydlig i förhållande till de med en utdelning förenade kostnaderna, äger konkursdomaren efter framställning av rättens ombudsman och förvaltaren förordna, att medlen i stället för att utdelas skola överlämnas till gäldenären (148 §).
    Om konkurs nedlägges på grund av förlikning emellan gäldenären och borgenärerna, åligger det konkursdomaren jämlikt 149 § att därom låta införa tillkännagivande i tidningarna, ett stadgande, vartill motsvarighet saknas i förutvarande lag.
    Här ovan har omnämnts det i 185 § av nya lagen behandlade förenklade förfarande, som kan äga rum i fattigkonkurser. Om konkurs, som uppstått på ansökan av borgenär, avskrives jämlikt nämnda lagrum, är borgenären skyldig att vidkännas de av konkursförfarandet uppkomna kostnaderna, och konkursdomarens beslut om konkursens avskrivning skall innehålla uttryckligt åläggande för borgenären att gälda nämnda kostnader, vilka i beslutet skola specificeras (188 §).
    En på normalt sätt behandlad konkurs kan även, liksom enligt äldre lag, komma att avskrivas på grund av bristande tillgångar. Om av förvaltaren gjorts anmälan, att tillgång saknas till bestridande av konkurskostnaderna, samt konkursdomaren efter rättens ombudsmans hörande funnit anmälningen befogad, skall konkursdomaren kungöra anmälningen i tidningarna, varefter vederbörande äger trettio dagar på sig att visa, att tillräckliga tillgångar finnas, eller att ställa säkerhet för konkurskostnaderna; och först efter nämnda tids utgång meddelar konkursdomaren beslut i ämnet (186 §). Förfarandet skiljer sig således något från det hittills för dylika fall gällande.
    Förut har nämnts, att konkursdomaren under konkursen kan meddela ändrad föreskrift angående de ortstidningar, i vilka kungörelser angående konkursen skola införas, exempelvis av den anledning att en tidning nedlagts. Emellertid kan tänkas, att i visst fall hinder möter för införande av konkurskungörelse i någon ortstidning, t. ex. om tidningarna ej utkomma på grund av strejk. I den nya lagen (202 § 2 st.) stadgas därför, att om hinder möter för införande av kungörelse i därför bestämd ortstidning, kungörelsen skall anses behörigen offentliggjord, ändå att den ej intagits i tidningen.

    Av konkursdomaren utfärdad kungörelse om konkursmålshandläggning vid rätten skall normalt införas i tidningarna tio dagar före handläggningen. Om konkursdomaren finner särskilda omständigheter därtill föranleda, kan dock kungörelses införande i ortstidning få ske senare (202 § 3 st.).
    Enligt 203 § bör konkursdomaren, i stället för att genom kungörelse kalla borgenärerna till rätten, då konkursmål skall handläggas därstädes, använda annat kallelsesätt, om det kan ske utan ökning av kallelsekostnaden. Denna bestämmelse torde vid nu gällande höga annonspris ofta komma till tillämpning. I smärre konkurser uppgår nämligen annonskostnaden jämte lösen och porto för kungörelserna i allmänhet till högre belopp än kostnaden för utsändande av särskilda kallelsebrev, inklusive lösen för dessa. En förutsättning för dylik förändring av kallelsesättet är, att alla borgenärer, som äga talan i målet, underrättas så tidigt, att de kunna inställa sig. Borgenär, vars adress är känd, skall emellertid anses behörigen underrättad, om kallelse med posten avsändes till honom sist tio dagar före handläggningen vid rätten. De fall, i vilka kungörelse sålunda kan utbytas mot särskilda kallelsebrev, äro de, som avses i 27, 85, 98, 130, 164 och 166 §§, nämligen då till behandling skola förekomma frågor om avdrag å gäldenärs lön eller arbetsförtjänst, om arvode till konkursförvaltningen, om gäldenärs underhåll, om klander mot utdelningsförslag och om fastställelse å ackord. Utbyte av kungörelse mot annat kallelsesätt får även ske i fråga om kallelse till borgenärssammanträde, som hålles efter bevakningstidens utgång och ej avser prövning av ackordsförslag.
    Till slut må nämnas något om konkursdomarens protokollsföring. Det enda stadgande i detta ämne, som förekommer i konkurslagen, är föreskriften i 177 §, att vid borgenärssammanträde protokoll skall föras av ordföranden. Rörande vissa resolutioner, som konkursdomaren har att meddela, föreskrives, att de skola tecknas å föreliggande ansökning (se 10 § angående beslut, att konkursansökning ej upptages, 12 § angående föreläggande för gäldenär att avgiva förklaring över borgenärs konkursansökan och 153 § angående beslut, att ackordsförslag ej upptages). Beträffande anteckningarna i den dagbok, som konkursdomaren jämlikt 208 § skall föra, stadgas, att där skola anmärkas bl. a. inkomna framställningar och

i anledning därav eller eljest av konkursdomaren eller rätten vidtagna åtgärder. Av dessa bestämmelser torde följa, att åtskilliga av de åtgärder konkursdomaren vidtager icke skola protokollföras utan endast antecknas i dagboken, ev. i förening med tecknande av resolution å en föreliggande handling. Det riktiga torde vara, att protokoll ej föres i andra fall, ändå sådant på grund av sakens beskaffenhet är erforderligt. Särskilt är att märka, att beslutet om egendomsavträde bör protokollföras. Om konkursdomaren beslutar att tillhålla förvaltare att fullgöra sina åligganden, synes anteckning därom böraske i protokollet. En åtgärd av ifrågavarande slag bör nämligen motiveras, vilket ej lämpligen kan ske annorledes än genom en redogörelse i protokollet för föreliggande omständigheter. Att protokoll skall föras över upptagande av ed, är uppenbart. Föreläggande för borgenär att avlägga borgenärsed torde, utan dess förande till protokoll, lämpligen böra meddelas genom resolution å den inlaga, vari edgångsyrkandet framställts. Väckes yrkande om åläggande för annan än gäldenär att avlägga gäldenärsed, torde protokollsföring däröver ej böra äga rum i annat fall än att yrkandet väckes å borgenärssammanträde. Framställes yrkandet i skriftlig ansökning, bör lämpligen kallelse å vederbörande tecknas därå; framställes det muntligen, bör särskild kallelse å vederbörande av konkursdomaren utfärdas. Vid bevakningstidens utgång bör ej protokoll föras angående de inkomna bevakningarna, utan det torde vara tillräckligt, att i dagboken, med angivande av antalet inkomna bevakningar, antecknas, att ena exemplaret av bevakningshandlingarna överlämnats till rättens ombudsman. Förordnande för rättens ombudsman och förvaltare torde kunna expedieras antingen i form av protokollsutdrag eller såsom särskilt förordnande.
    Det är ej möjligt att fullständigt angiva varje särskilt fall, då protokollsföring bör äga rum. Ovanstående antydningar torde vara tillfyllest.
    Slutligen bör anmärkas, att konkursdomaren har särskilda funktioner att fylla enligt de samtidigt med konkurslagen utfärdade lagarna om ackordsförhandling utan konkurs, om utmätningsed och om ändring av vissa bestämmelser i lagenden 1 juli 1898 om boskillnad.