OM FÖRBEREDANDE UNDERSÖKNING I BROTTMÅL UR LEGISLATIV SYNPUNKT.

 

    AV

 

PRESIDENTEN HJALMAR WESTRING.

 

Det är otvivelaktigt att ordnandet av den förberedande undersökningen i brottmål är en bland de viktigaste och svåraste frågor, som lagstiftaren på straffprocessens område har att lösa. Allmänt är man ense om att processen inför den dömande domstolen bör få gestaltningen av en koncentrerad muntlig och omedelbar förhandling. Men för att en sådan huvudförhandling skall kunna komma till stånd, fordras med nödvändighet en omsorgsfull förberedelse. En sådan förberedelse kräves ock, för att åklagaren må kunna besluta, om åtal skall äga rum eller ej. Det ligger därför stor makt uppå att det förberedande förfarandet ordnas på ett tillfredsställande sätt. Frågan behandlades vid det senaste nordiska juristmötet, varvid till grund för överläggningen förelåg en uppsats i ämnet av docenten Å. HASSLER.1 Med hänsyn särskilt till det hos oss pågående arbetet på processreformen och då den allmänna överläggningen vid juristmötet på grund av tidens begränsning blev synnerligen knapp, synes det icke vara ur vägen att frågan hos oss ytterligare diskuteras.2
    Författaren av den ovannämnda uppsatsen har redogjort för de former för ett sådant förfarande, vilka förekomma i den europeiska straffprocessen. I avseende härå kan jag alltså hänvisa till sagda uppsats. Jag vill endast erinra därom, att i regel polis och åklagare alltid utöva en viss verksamhet i förevarande avseende men att man i stor utsträckning icke låter det stanna vid en sådan extrajudiciell förberedelse utan därtill fogar en förberedande judiciell behandling. Denna behandling försiggår icke inför den dömande domstolen utan in-

 

1 Å. HASSLER, Förberedande undersökning i brottmål med särskild hänsyn till frågan om vilka myndigheter däri böra medverka.2 Då denna uppsats är färdig att läggas i pressen, har utkommit ett nytt arbete av HASSLER: Förfarandet i brottmål före domsförhandling i positiv rätt och de lege ferenda. Till detta arbete har här icke kunnat tagas hänsyn.

Svensk Juristtidning 1923. 1

 

2 HJALMAR WESTRING.för en undersökningsdomare, som i regel sedermera icke deltager i målets slutliga handläggning. Även då den dömande domstolen är organiserad kollegialt eller såsom domare med jury, är det i allmänhet en ensamdomare, som fungerar vid förberedelsen.1
    Att en sådan anordning ganska allmänt återfinnes i de moderna lagarna beror antagligen i väsentlig mån på historiska skäl. Man var sedan gammalt van vid att en domare företog en förberedande undersökning, innan målet kom till slutförhandling inför den dömande domstolen. Det låg då nära till hands att fortfarande låta den förundersökning, som en modern straffprocess av ovan nämnda skäl kräver, verkställas av en domare.
    Hos oss har en dylik delning av förfarandet inför domstol aldrig förekommit. Lagens ståndpunkt är den, att den dömande domstolen också har att verkställa undersökningen; den rannsakar, såsom det heter. Målets handläggning av den dömande domstolen skall enligt vår lag motsvara både förberedande undersökning och huvudförhandling enligt den moderna terminologien. Denna ståndpunkt har väl icke i praxis kunnat fullständigt vidhållas. Det har utan särskild lagstiftning, såvitt angår de grövre brotten, utbildat sig ett förberedande förfarande. Men detta förfarande äger ej rum inför en domare, det ledes av åklagare- eller polismyndigheterna. På landet, där åklagare- och polismyndigheten är förenad hos samma person, företages den förberedande undersökningen av denna myndighet (landsfogde, landsfiskal). I de mindre städerna är förhållandet vanligen detsamma (stadsfiskalen både polischef och åklagare). I de större städerna, där polisväsendet är skilt från åklagarväsendet, verkställes förberedelsen vanligen genom polisen (polismästare, polisintendent, poliskommissarie), och åklagaren (stadsfiskalen) får ej befattning med målet förr än det kommer till domstolen. Denna förberedande undersökning har numera fått en stor betydelse förmålens behandling inför rätten, ehuru den i regel icke har sådan fullständighet, att en koncentrerad förhandling inför rätten efter utländskt mönster kunnat byggas därpå. Rättens

 

1 I England medverkar vid förberedelsen en jury, som bestämmer, om åtal skulle äga rum eller ej. Denna anordning suspenderades under senaste kriget men lär nu hava åter trätt i verksamhet.

OM FÖRBEREDANDE UNDERSÖKNING I BROTTMÅL. 3handläggning, vilken ofta fortgår under flera rättssammanträden, kan, så vitt angår de grövre brotten, alltjämt betecknas såsom en rannsakning, som innefattar ett av ordföranden lett förhör med tilltalade, vittnen och andra. Men denna rannsakning grundar sig väsentligen på det material, som åklagaren med stöd av förundersökningen eller ytterligare under rättegångens lopp företagna undersökningar förebringar inför rätten eller den tilltalade kan åberopa. Domstolen utövar i regel icke en sådan självständig undersökningsverksamhet som förhållandet är med undersökningsdomarna i de flesta främmande länderna, ehuru domstolen naturligen kan ingripa till komplettering av utredningen.

    Det skulle således för Sveriges del innefatta en avgörande brytning med den bestående ordningen, om ett undersökningsdomarinstitut efter utländskt mönster infördes. En sådan ändring skulle ock medföra betydande svårigheter i organisatoriskt hänseende, särskilt vad landsbygden beträffar. Jag tror icke heller, att den är nödvändig. I detta sammanhang vill jag erinra därom, att judiciell förundersökning i de främmande länderna ingalunda användes i fråga om alla brott. Den är i allmänhet obligatorisk allenast beträffande de grövre brotten, dem som handläggas av jurydomstol. I Norge kan även beträffande sådana mål judiciell förundersökning underlåtas, om den misstänkte medgiver det; och i Danmark är i intet fall sådan förundersökning obligatorisk. Då sålunda judiciell förundersökning icke äger rum, beror förundersökningen helt på åklagare- och polismyndigheterna. Att en av dessa myndigheter företagen undersökning i Frankrike och Tyskland anses fungera väl synes framgå därav att, enligt vad statistiska uppgifter från dessa länder giva vid handen, den judiciella förundersökningen får allt mindre användning i sådana fall, då valrätt mellan bägge formerna står öppen. I bägge dessa länder har ock fråga uppkommit om helt avskaffande av den judiciella förundersökningen. I Skottland, där den förberedande undersökningen uteslutande tillkommer åklagare och polis, synes man vara nöjd med denna anordning. För min del anser jag lika med HASSLER att, även vad angår de grövre målen, den förberedande undersökningen lämpligen kan och bör lämnas ått åklagaren och kriminalpolisen.
    Enligt sakens natur måste i regel den första efterforskningen

 

4 HJALMAR WESTRING.företagas av polisen, och polisens verksamhet är i allmänhet av nöden även under fortgången av undersökningen. Att åklagaren, som skall väcka åtalet och utföra detsamma vid den dömande rätten, även får tillfälle att deltaga i den förberedande undersökningen är uppenbarligen tillbörligt. Det möter emellertid icke större svårighet att anordna ett intimt samarbete mellan åklagare och polis, därvid naturligen åklagaren bör intaga den ledande ställningen. Om befattningen med den förberedande undersökningen sålunda anförtros åt åklagaren och polisen, torde förutsättningar föreligga för att man erhåller en enhetligt ledd, snabb och effektiv förundersökning. Däremot kan det svårligen undgås att olägenheter i avseende å utredningen skola uppstå, om ännu en myndighet, undersökningsdomaren, inskjutes i förfarandet. Fördelen skulle ligga i den större rättssäkerhet, från den misstänktes sida sett, som anordningen skulle medföra. Inrättar man den judiciella förundersökningen så som i Frankrike, Tyskland och Norge, synes dock vinsten ur nämnda synpunkt icke bliva stor. Undersökningsdomaren har liksom åklagaren och polisen till uppgift att söka uppdaga sanningen. Och tillvägagångssättet är fullständigt inkvisitoriskt; undersökningsdomaren spanar och rannsakar på samma sätt som åklagaren och polisen, ehuru han naturligen i viss omfattning måste överlåta efterforskningsåtgärderna åt de sistnämnda myndigheterna. Vad särskilt Frankrike angår, utövar åklagaren ett ganska bestämmande inflytande på undersökningsdomarens förfarande. Faran för att undersökningsledaren icke skall kunna bibehålla sin opartiskhet är därför i dessa länder ungefär densamma som därest undersökningen ledes av en åklagare eller en polisfunktionär. Men olägenheten av en partisk undersökning är vida större, om undersökningen hålles av en domare, emedan vad vid en sådan undersökning förebringas emot den misstänkte naturligen får en mycket större betydelse än vad som förekommer vid en undersökning av åklagare och polis. Faran framträder särskilt då det gäller avgörande av de under en förberedande undersökning ofta uppkommande frågorna om tvångsåtgärd mot den misstänkte eller annan. Med avseende å undersökningsdomarens ställning till undersökningen måste det anses vara mindre betryggande att dylika avgöranden skola vila å honom. I England har man en annan metod för domstolens

 

OM FÖRBEREDANDE UNDERSÖKNING I BROTTMÅL. 5deltagande i den förberedande utredningen. Den egentliga undersökningen verkställes där uteslutande av polisen, men efter hand som den fortgår, framlägges resultatet därav vid en offentlig kontradiktorisk förhandling inför en domare, som kan inställa undersökningen, om otillräckliga skäl föreligga, och som även har att bestämma över tvångsmedlens användande. Egendomligt för det engelska förfarandet är ock, att den misstänkte icke vare sig i polisen eller inför domstolen utfrågas om saken. Med den danska rättsliga förundersökningen synes man hava avsett att stadga en ordning nära överensstämmande med den engelska. Handläggningen inför undersökningsdomaren är offentlig med tillfälle för bägge parterna att vara tillstädes, och i regel skall materialet förebringas för domstolen av polisen eller den misstänkte. Men lagen lämnar dock undersökningsdomaren möjlighet att vid behov självständigt ingripa i utredningen, och av denna möjlighet synas de danska undersökningsdomarna i stor omfattning begagna sig, så att undersökningen ofta antager samma form som den, vilken utmärker den först omnämnda metoden. I allt fall har man i Danmark ingalunda helt frigjort sig från den inkvisitoriska metoden. Den kommer under alla omständigheter till användning under polisens efterforskningsarbete, och även i avseende å den judiciella förundersökningen synes icke hava ifrågasatts att man skulle, såsom i England, avstå från att utfråga den misstänkte. Enligt det engelska systemet blir domstolens uppgift i den förberedande undersökningen huvudsakligen endast att utöva en kontroll å densamma. En sådan kontroll är naturligen ur rättssäkerhetens synpunkt av stort värde och är för visso alltid erforderlig, om man lämnar undersökningen att utföras av åklagare och polis. Men det torde ej för vinnande av erforderlig kontroll vara nödvändigt att åklagaren redan före huvudförhandlingen bringar hela materialet inför domstolen. Man synes vid diskussionen i denna fråga ofta fästa för liten uppmärksamhet därå, att här endast är fråga om ett förberedande förfarande, som avser att skaffa parterna nödiga upplysningar i avseende å den blivande rättegångens förande men vars resultat icke omedelbart skall utgöra något material för domen. Denna skall enligt den moderna ordningen grundas endast på vad som framkommer vid huvudförhandlingen. Den förberedande undersökningen

 

6 HJALMAR WESTRING.har således förlorat den prejudicierande karaktär den enligt det äldre systemet haft. Själva huvudförhandlingen kommer i stort sett att giva den anklagade samma skydd som avses med den rättsliga förhandlingen under förberedelsen. Vid sådant förhållande synes den rättsliga kontrollen under förundersökningen kunna begränsas till prövning av vissa speciella frågor, däribland särskilt frågor om tvångsåtgärder, ävensom ingripande i anledning av klagomål. Därtill skall jag i det följande återkomma.
    I vissa främmande länder är en judiciell förundersökning nödvändig av den anledning att det skall tillkomma rätten att bestämma, huruvida åtal skall äga rum. En sådan anordning förekommer icke i Norge eller Danmark och kommer säkert icke att ifrågasättas hos oss.
    I Norge och Danmark, liksom i vissa andra länder, har man begagnat sig av den judiciella förundersökningen för att få mindre viktiga mål mera snabbt och formlöst avgjorda. Undersökningsdomaren kan i sådana mål, utan att åtal formellt blivit anställt, i Norge till och med utan att åklagaren blivit hörd, avdöma målet, om den misstänkte medgiver en sådan procedur och han oförbehållsamt erkänt sin skuld.1 På detta sätt avgöres i Norge och Danmark ett stort antal mål. Oaktat man, såvitt jag förnummit, i dessa länder icke funnit anledning till anmärkning mot ifrågavarande förfarande, som säkert, även det, har sin grund i historiska förhållanden, tror jag mig kunna uttala, att i Sverige helt visst icke kommer att ifrågasättas upptagande av en sådan anordning. Den måste anses såsom ett bestämt uttryck för tillämpning av den rent inkvisitoriska principen även vid handläggningen inför den dömande rätten och skulle stå i avgjord strid mot den utveckling i allt mera ackusatorisk riktning, som vårt förfarande inför domstolen på senare tider tagit, särskilt vad angår de smärre målen. Och jag måste säga, att då jag vid norska och danska domstolar följt handläggningen i dylika fall, jag haft en stark förnimmelse av att förfarandet icke erbjuder tillfyllestgörande garantier ur rättssäkerhetens synpunkt. Den fördel man i Norge och Danmark må anse sig ha av den judiciella förundersök-

 

1 I Danmark kan ifrågavarande metod tillämpas, allenast när rättslig förundersökning är inledd. I Norge kan den användas, även när "rättsligt förhör" (se nedan sid. 10) under polisundersökningen hålles.

OM FÖRBEREDANDE UNDERSÖKNING I BROTTMÅL. 7ningen, därigenom att en stor del av målen på detta sätt bliva under enklare former avgjorda, kan således enligt min mening icke hos oss komma i betraktande. Vi måste söka att med andra medel än uppgivande av ackusationsprincipen i fråga om själva domstolsbehandlingen vinna lättnad vid handläggningen av de mindre målen.
    Om man beslutar sig för att låta åklagaren och polisen verkställa den förberedande undersökningen, är det emellertid uppenbarligen av vikt, att man anordnar bästa möjliga garantier såväl för att undersökningen blir väl utförd som även för att rättssäkerheten icke äventyras. Sådana garantier böra sökas dels i organisationen av de myndigheter, som skola hava hand om undersökningen, dels i anordningen av själva undersökningen, vartill bland annat hör, att domstol bör få utöva en viss kontroll å densamma.
    I främsta rummet måste man givetvis söka att för undersökningens utförande erhålla organ, som äro väl utrustade för uppdraget. Att vi för närvarande, särskilt på landet och i de mindre städerna, icke hava sådana organ är otvivelaktigt. Men det är även säkert, att genomförandet av en ny straffprocessordning, byggd på moderna principer, i allt fall kräver en grundlig omorganisation av vårt åklagare- och polisväsende. Vi kunna icke nöja oss med en åklagarekår, som till allra största delen består av icke rättsbildade personer, utan måste skaffa oss rättsbildade statsåklagare, som skola föra talan i alla mål utom de jämförelsevis obetydligare, i vilka åtalet kan anförtros åt en polistjänsteman. Jämväl vårt polisväsende, med undantag för vad de större städerna angår, lämnar mycket övrigt att önska såväl i avseende å effektivitet som i andra hänseenden och behöver således även omorganiseras.1 Efter en reform av åklagare- och polisväsendet synes man kunna påräkna, att åklagare- och polismyndigheterna skola bliva fullt kompetenta att utföra en sådan förberedande undersökning, som en modern process kräver. Naturligtvis kommer det vid övergången att möta stor svårighet att erhålla tillräckligt kvalificerade åklagare, men svårigheten torde kunna minskas, om man, sedan grunderna för en reform av straffprocessen blivit

 

1 Sedan denna uppsats skrivits, har offentliggjorts ett av regeringsrådet S. LINNÉR på offentligt uppdrag utarbetat förslag till omorganisation av polisväsendet, vilket förslag även avser vissa ändringar i åklagarväsendet.

8 HJALMAR WESTRING.fastställda, successivt genomför en ny organisation av åklagarväsendet. Den från danskt håll1 såsom stöd för den fortsatta användningen av undersökningsdomare framkomna invändningen, att det över huvud taget skulle vara omöjligt att uppbringa tillräckligt antal för undersökningsarbetet kvalificerade åklagare kan ej godtagas. Ty undersökningen kommer icke att fordra större personal, om den utföres av åklagare och polis än om den verkställes av en undersökningsdomare, snarare mindre. Om systemet medför ett större antal åklagare, kan därför domarnas antal i motsvarande mån minskas.
    Av stor vikt i förevarande hänseende är huru förhållandet mellan åklagare- och polismyndigheterna ordnas. I Danmark och Norge skall den extrajudiciella undersökningen, »efterforskningen», ske genom »paatalemyndigheten», till vilken räknas såväl statsåklagarna som polismyndigheterna. Men i regel verkställes efterforskningen av polismyndigheterna. Åklagaren får vanligen ej kännedom om saken förr än den anses vara färdig för åtals anställande eller talans nedläggande, ehuru naturligtvis åklagaren då kan föranstalta om ytterligare utredning. Sällan förekommer det emellertid att åklagaren personligen verkställer förhör eller företager andra utredningsåtgärder. Det sker genom polisen, varvid ofta rätt underordnade polismän användas. HASSLER har anslutit sig till en annan ordning, som praktiseras i vissa delar av Tyskland. Enligt detta system skall, sedan polisen företagit det första spaningsarbetet och misstankarna riktats mot viss person, ledningen av undersökningen i alla mål, som skola åtalas av statsåklagaren, övertagas av denne. Han skall således därefter hava ansvaret för utredningen och dirigera densamma samt bör i största möjliga utsträckning själv höra den misstänkte och vittnena. Han skall därvid biträdas av kriminalpolisen och bör även i viss omfattning kunna låta förhör och andra åtgärder utföras av polisen. Jag ansluter mig i det väsentliga till denna uppfattning. Jag har nyligen varit i tillfälle att se metoden praktiseras i Baden och den synes där fungera synnerligen tillfredsställande.2

 

1 Se V. TOPSØE-JENSEN, anmälan av Hasslers förstnämnda arbete i Sv. J. T. 1922, s. 326.

2 Det intima samarbetet mellan åklagaren och polisen markerades i Heidelberg bland annat genom att åklagarna vid landsrätten och kriminalpolisen hade tjänstelokaler i samma hus, vilket möjliggjorde en ständig och formlös kontakt dem emellan.

OM FÖRBEREDANDE UNDERSÖKNING I BROTTMÅL. 9Det är uppenbart, att det skall underlätta arbetet, om den, som skall besluta om åtalet och sedan utföra detsamma inför domstolen, redan från början deltagit i utredningen. Det har invänts, att metoden äventyrar objektiviteten i det beslut, som åklagaren har att fatta i åtalsfrågan, För min del tror jag icke så mycket på faran härav. Den motväges därav att åklagaren måste vara angelägen om att inga andra åtal anställas än sådana, för vilka goda skäl förefinnas. Och åklagaren måste få vida bättre grund för sitt beslut huruvida åtal bör anställas eller ej, när han själv har personlig kännedom om undersökningens gång. Jag vill emellertid betona, att man icke får sträcka fordringarna på åklagarens personliga verksamhet i avseende å utredningen allt för långt. Därmed skulle följa nödvändigheten att anskaffa allt för många statsåklagare. Polisen bör alltså lämnas en viss tämligen självständig verksamhet. Särskilt bör det icke fordras att statsåklagaren håller alla förhören själv. Han bör kunna i rätt vidsträckt omfattning låta förhör upptagas genom polisen. Det viktiga är, att han icke släpper ledningen ur sina händer utan ständigt följer med vad som föregår och ingriper, när det erfordras.
    I avseende å förfarandet vid en av åklagare- och polismyndigheterna företagen undersökning kan givetvis ackusationsprincipen icke komma i tillämpning. Icke heller kunna vi, såsom i regel är förhållandet i England, alldeles underlåta att begagna den misstänkte såsom källa för upplysningar. De förutsätter, dels att polisväsendet är uppdrivet till en vidahögre ståndpunkt än den, till vilken vi kunna hoppas bringa det, dels ock att man sakfäller på vida mindre bevisning än vi äro benägna att fordra. Vi måste således tillåta ett inkvisitoriskt förhör med den misstänkte under förberedelsen. Men beträffande detta förhör böra givas regler, genom vilka man söker förebygga sådana missbruk, som voro vanliga i den gamla rent inkvisitoriska processen. Det bör sålunda stadgas, att förhörsledaren skall iakttaga största möjliga opartiskhet och följaktligen noga beakta icke blott vad som kan ligga emot den misstänkte utan även vad som kan tala till hans förmån. Man måste inskärpa, att alla försök att avpressa den misstänkte en bekännelse skola vara bannlysta. Den misstänkte skall ha full frihet att yttra sig över misstanken eller ej, och vill han yttra sig, skall det icke vara tillåtet

 

1 O HJALMAR WESTRING.att i nämnda syfte använda snärjande frågor, löften, förespeglingar, hot eller tvångsmedel. I hög grad betryggande för den misstänkte är att försvarets synpunkter tillgodoses redan under den förberedande undersökningen. Den misstänkte bör sålunda, sedan förfarandet riktats mot honom, få tillfälle att begagna sig av försvarare, vilket dock icke innebär att försvararen ovillkorligen skall äga rätt att närvara vid alla förhör. Den misstänkte och hans försvarare böra emellertid, i den mån sådant utan fara för utredningens fortgång kan ske, erhålla kännedomom vad därvid förekommit. I allmänhet lär väl hänsynen till sådan fara bjuda, att full partsoffentlighet icke får råda under den förberedande undersökningen. Men åtminstone innan denna undersökning avslutas, bör den misstänkte få del av det insamlade materialet. Därigenom möjliggöres för honom att förbereda sitt försvar vid huvudförhandlingen. Men han bör även få tillfälle att redan under den förberedande undersökningen få förebragt den bevisning han kan hava att tillgå, i syfte att han möjligen skall kunna undgå ett ogrundat åtal. Skulle undersökningsledaren icke ställa sig till efterrättelse i nu angivna syften givna föreskrifter, torde den misstänkte böra äga vända sig till rätten, som genom lämpliga åtgärder får söka åvägabringa rättelse, när sådant finnes påkallat, i vilket hänseende rätten bör hava befogenhet att höra den misstänkte eller andra samt att upptaga annan bevisning. I själva verket torde faran att undersökningsledaren skall missbruka sin ställning icke vara särdeles stor. Om undersökningen ledes av den, som inför rätten skall utföra det slutliga åtalet, ligger det i hans intresse att undersökningen blir så allsidig som möjligt. Han riskerar eljest, att åtalet av rätten befinnes obehörigt.1
    I Norge och Danmark förekommer det i stor utsträckning att, även när judiciell förundersökning icke hålles, förhör inför domaren företages med den misstänkte och vittnen (rättsligt förhör). Initiativet till sådant förhör tages i allmänhet av den polismyndighet, som handhar efterforskningen, och ändamålet skall i regel vara att erhålla en bättre grund för bedömande av åtalsfrågan än förhören inför polismyndigheten kunna giva.

 

1 Jag delar således icke de farhågor, som i förevarande avseende uttalats av TOPSØE-JENSEN i hans förut nämnda anmälan, s. 327. Vad där säges skulle i allt fall ha sin tillämplighet även på den polisundersökning, som i Danmark föregår den judiciella förundersökningen och som i de mål, i vilka sådan förundersökning ej förekommer, utgör den enda förberedelsen.

OM FÖRBEREDANDE UNDERSÖKNING I BROTTMÅL. 11Att det emellanåt kan vara önskligt att sålunda under förberedelsen få till stånd ett avhörande av misstänkt och vittnen inför rätten, må medgivas. Men det synes icke påkallat att i större utsträckning anställa dylika förhör med dem, som redan hörts inför polisen eller åklagaren. Vad särskilt vittnena angår, må erinras, att de upprepade förhören med dem medföra besvär för vittnena och jämväl äro ägnade att skadligt inverka på vittnesmålens innehåll.
    Under den förberedande behandlingen kan det bliva nödvändigt att vidtaga tvångsåtgärder mot den misstänkte ellerannan. Enligt främmande lagstiftningar skola dylika tvångsåtgärder i regel beslutas av domaren, dock med ganska vittgående rätt för åklagare och polis att vid fara i dröjsmål provisoriskt besluta åtgärden i fråga, i vilket fall beslutet i regel efteråt underställes domarens prövning. HASSLER anser, att det i allmänhet bör kunna anförtros statsåklagaren såsom ledare av undersökningen att besluta om sådana åtgärder utan att behöva underställa dem domstolens prövning. Jag tror för min del, att det icke är tillrådligt att uppställa en sådan regel. I vissa fall må väl en dylik befogenhet givas statsåklagaren, men ofta bör man ej nöja sig med mindre än ett beslut av domaren, åtminstone såsom en bekräftelse på en av undersökningsförrättaren företagen åtgärd. Men förfarandet kan helt visst utan större svårighet ordnas så, att en domare vid dylika tillfällen får ingripa och meddela beslut.
    Tvångsåtgärd kan behövas, redan då det gäller att få tillstånd ett förhör med den misstänkte eller ett vittne. Enligt de främmande lagstiftningarna gäller vanligen, att man icke kan genom tvång åvägabringa någons inställelse inför åklagare- eller polismyndighet, om ej häktning eller däremot svarande provisorisk åtgärd vidtagits. Sådant är förhållandet i Norge och Danmark. Därest någon, som är på fri fot, vägrar att inställa sig till förhör inför åklagare- eller polismyndighet, måste man vända sig till domstolen för att få förhöret verkställt. Om en misstänkt, som inställt sig till förhör, vägrar att avgiva yttrande, bör enligt allmänt gällande grundsats något tvång icke utövas mot honom. Andra personer, som icke enligt särskilda undantagsregler äro befriade från att vittna, böra däremot kunna tillhållas att avgiva yttrande

 

12 HJALMAR WESTRING.med samma medel, som bruka användas mot vittnen vid själva huvudförhandlingen. Även i sådant fall måste i Norge och Danmark domstolen anlitas. Enligt min uppfattning bör det ej möta betänklighet att låta statsåklagaren vidtaga tvångsåtgärd för att få den som tredskas inställd till förhör inför honom. Däremot kan man svårligen låta statsåklagaren fatta beslut om framtvingande av vittnesutsaga, då sådant beslut innefattar föreläggande och utdömande av vite eller fängelse. I sådana fall bör alltså förhöret överlämnas åt domstolen. Hela frågan om tvångsåtgärd i nu ifrågakomna fall är emellertid av synnerligen ringa praktisk betydelse, då enligt erfarenheten vägran att tillstädeskomma eller att avgiva yttrande mycket sällan förekommer, därvid jag frånser de fall, när den misstänkte genom flykt söker undandraga sig svaromål.
    Även rätten att besluta om den mest ingripande tvångsåtgärd, som i straffprocessen förekommer, häktningen, vill HASSLER principiellt tillerkänna undersökningsledaren. Härutinnan föreslås dock den väsentliga modifikationen, att häktningsåtgärdens fortfarande befogenhet efter viss tid, exempelvis tio dagar, (i fråga om recidivister längre tid) automatiskt skall underställas domares prövning. Det ligger i sakens natur att, om åtgärden att beröva den misstänkte friheten skall fylla ändamålet, som är att förekomma flykt eller kollusion, måste åtgärden i regel företagas synnerligen snabbt. Ehuru de utländska processlagarna i allmänhet uppställa den principen att frihetsberövandet skall beslutas av domstol, har man därför över allt måst giva även åklagare- och polismyndigheter rätt att vid fara i dröjsmål företaga sådan åtgärd, och praktiskt sett blir detta naturligtvis det vanliga. Men regeln är att i sådana fall åtgärden skall inom mycket kort tid (vanligen tjugufyra timmar) underställas domarens prövning. Man får på sådant sätt två arter av frihetsberövande, en mera provisorisk, anhållande, och en mera definitiv, häktning. Vår gällande rätt, som giver åklagare- och polismyndigheter befogenhet att häkta, känner icke någon särskild underställning av frågan. Garanti mot obehörig häktning har man i stället sökt i föreskrift att rannsakning med häktad skall företagas inom kort tid (enligt den år 1922 tillkomna lagen åtta dagar i stad och fjorton dagar på landet efter det anmälan om häktningen gjorts till rätten, vilken an-

 

OM FÖRBEREDANDE UNDERSÖKNING I BROTTMÅL. 13mälan skall ske omedelbart efter häktningen). Då rannsakningen av rätten företages, skall naturligtvis rätten pröva, om den tilltalade fortfarande skall hållas häktad. Detta system kan icke upptagas i en reformerad process. Då i en sådan process hela utredningen skall föreligga färdig, när målet företages till huvudförhandling, kunna uppenbarligen våra nuvarande regler om den tid, inom vilken domstolsförhandlingen skall taga sin början, icke bibehållas; den är för ett flertal mål alldeles för kort. Och med avseende därå att utredningen kräver väsentligen olika tid i olika mål, kan över huvud taget icke bestämmas en viss tid, inom vilken alla mål angående häktade skola företagas till huvudförhandling. Å andra sidan bör man icke låta den, som häktats allenast efter beslut av åklagaren, utan vidare sitta häktad till dess utredningen kan bliva färdig. Icke ens förslaget att underställning till domstol skall ske, om häktningen varat tio dagar, synes innebära tillräckligt skydd. Det är bekant att för närvarande ett avsevärt antal häktade frigives vid första rättegångstillfället, vilket ofta måste anses innebära, att häktning ägt rum utan tillräckliga skäl. Om detta förhållande delvis är att tillskriva bristande kvalifikation hos våra nuvarande åklagare- och polismyndigheter, kan det dock förutses att även med bättre kvalificerade sådana myndigheter misstag emellanåt skall förekomma. När det gäller en sådan åtgärd som att beröva en person friheten, bör man i allt fall tillse, att en omsorgsfull prövning företages. Enligt min uppfattning bör således ett frihetsberövande, som ej beslutas av domstol, skyndsamt underställas en domares prövning. Den i utlandet vanliga tiden av tjugufyra timmar synes dock väl kort. Då under denna tid ofta någon mera avsevärd utredning icke kan hinna anskaffas, kan det med en sådan regel lätt hända, att domarens handläggning av häktningsfrågan kommer att betraktas huvudsakligen såsom en formalitet och att därför en verklig prövning knappast annat än i undantagsfall kommer till stånd. Av sådan anledning synes, vid behov, med underställningen kunna få anstå något längre t. ex. tre à fyra dagar.1 Resultatet skulle således bliva, att vi skulle göra skillnad mellan an-

 

1 I Danmark har man tillgodosett nu angivna synpunkt på det sätt, att domaren kan låta anstå med beslut i häktningsfrågan i tre dagar, under vilken tid paatalemyndigheten skall söka samla alla för frågans bedömande erforderliga upplysningar.

14 HJALMAR WESTRING.hållande och häktning. Endast domstol skulle kunna besluta om häktning. Anhållande skulle kunna företagas av åklagare eller polismyndighet, men frågan om anhållen persons häktande skulle snarast möjligt och senast inom viss kort tid, högst tre à fyra dagar, hänskjutas till domarens prövning. Lämpligen torde denna prövning böra föregås av en utav domaren ledd muntlig förhandling mellan en representant för åklagaremakten samt den anhållne. Genom en sådan anordning kan man ock vinna en lämplig ersättning för vår nu gällande regel om rannsakningens påbörjande inom viss kort tid efter häktningen. Om det under en ny rättegångsordning blir omöjligt att i lagen giva en generell regel av sådant innehåll, torde däremot i varje särskilt mål den domare, som har att pröva häklningsfrågan, utan större svårighet kunna bilda sig ett omdöme om den tid utredningen kan komma att kräva. Det kan därför lämpligen givas honom till åliggande att med avseende på målets beskaffenhet bestämma viss tid, inom vilken åtal mot den häktade skall vara anställt, vid äventyr att den häktade eljest frigives, såvida icke domaren på åklagarens begäran beviljar ytterligare anstånd. En sådan regel gäller i Danmark1 och synes där verka synnerligen tillfredsställande. I Norge däremot, där en dylik regel icke finnes utan del beror på åklagare- och polismyndigheterna, när mål angående häktad skall bringas inför domstolen, torde emellanåt förekomma, att förberedelsen drager oskäligt långt ut på tiden.

    Övriga i straffprocessen förekommande tvångsåtgärder, beslag och husrannsakan, äro, även de, ganska ingripande, om ock ej i lika hög grad som häktningen. Ur rättssäkerhetens synpunkt är det därför önskligt, att befogenheten att besluta om sådana åtgärder förbehålles domaren. Men då de liksom häktningen ofta kräva ett skyndsamt avgörande, måste det medgivas även åklagare- och polismyndigheterna att vid fara i dröjsmål företaga åtgärderna. Lämpligast synes emellertid vara, att, därest någon åtgärd av ifrågavarande slag vidtagits av dessa myndigheter, frågan underställes domarens prövning, såvida icke en sådan prövning skulle vara ändamålslös, såsom t. ex. när en husrannsakan redan ägt rum.

 

1 Domaren skall, när han beslutar misstänkt persons häktning, tillika bestämma en viss tid, inom vilken rättslig förundersökning skall begäras eller åtal väckas.