Fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lösdrivarlag. Enligt det kommittébetänkande, på vilket den nu gällande lagen angående lösdrivares behandling av d. 12 juni 1885 närmast är byggd, är grunden för denna lagstiftning att söka i statens rätt och plikt att vidtaga erforderliga säkerhetsmått, så att allmän ordning eller enskild rätt ej kränkes av personer, vilkas uppförande och levnadssätt giva skäl till farhågor för rättsförnärmelser från deras sida. Samtidigt med att lagstiftningens preventiva natur sålunda betonades, uttalades likväl i fråga om den för lösdriveriet stadgade påföljden, tvångsarbetet, att densamma utgjorde en näpst för en förseelse, som begåtts mot en av staten till skydd för den allmänna säkerheten stiftad polislag.
I en del av de yttranden, som avgåvos över nämnda betänkande, påpekades den bristande överensstämmelsen i kommitterades nämnda uttalanden och särskilt framhöll dåvarande chefen för fångvårdsstyrelsen, att kommitterade frångått sin först uttalade uppfattning, att det här gällde en preventiv lagstiftning, och i stället förordat ett repressivt medel eller näpst för begångna polisförseelser.
Vid granskning i högsta domstolen av ett inom justitiedepartementet på grundval av kommittébetänkandet utarbetat lagförslag i ämnet gavs ett ytterligare uttryck åt lagstiftningens preventiva natur genom ett där föreslaget tillägg att den till tvångsarbete dömde skulle kunna frigivas före den bestämda tvångsarbetstidens slut, om han kommit i vissa förändrade villkor. Högsta domstolens nästan enhälliga anmärkning på denna punkt godkändes emellertid ej av departementschefen, och lagförslaget framlades för riksdagen utan nämnda tillägg. Inom lagutskottet upptogs emellertid anmärkningen från högsta domstolen, och dess ståndpunkt gillades av riksdagen. I enlighet härmed infördes i 13 § av gällande lösdrivarlag ovannämnda stadgande.
Införandet av nyssnämnda stadgande innebar, att 1885 års lösdrivarlag kom att stå närmare den tidigare lagstiftningen på området,vars preventiva karaktär var fullt genomförd. På det hela taget kan man alltså säga, att den svenska lösdrivarlagstiftningen städse ställt sig avvisande mot ett inblandande däri av kriminella grundsatser. De yttringar därav, som förekommo under förarbetena till 1885 års lag, hava emellertid icke varit utan inverkan, och mången har fattat tvångsarbetet såsom en med straffet likvärdig åtgärd, eller en ännu strängare sådan.
Den uppfattning av tvångsarbetet som ett straff, vilken framlyser ur förarbetena till 1885 års lag och även sedan gjort sig gällande, har tillkommit under påverkan av förhållandena i andra länder. Den utländska lagstiftningen intager nämligen i allmänhet en helt annan ståndpunkt i fråga om lösdriveriet. I de flesta länder betraktas lösdriveriet som ett brott samt belägges såsom sådant med straff. Endast Belgien, Finland och några schweiziska kantoner följa i sin lagstiftning samma betraktelsesätt som Sverige.
Ett bland de spörsmål, som fattigvårdslagstiftningskommittén haft att i främsta rummet taga ståndpunkt till, då det gällt att uppgöra grunderna för en ny lösdrivarlagstiftning, har naturligen varit frågan huruvida lösdriveriet och därmed i samband stående företeelser böra kriminaliseras. Kommittén besvarar frågan nekande. Därvid pekas på den artskillnad, som finnes mellan brottet, som utgör en skarpt markerad yttring av samhällsfarlighet, och lösdriveriet, vilket är uttryck för en persons hela levnadssätt, närmast karaktäriserat av underlåtenheten att arbeta och förskaffa sig det för uppehället nödvändiga. Denna artskillnad är det enligt kommitténs uppfattning önskligt att fasthålla vid, då det gäller att bestämma beskaffenheten av samhällets åtgärder.
Vad beträffar dessa åtgärder anser sig kommittén kunna konstatera, att ett bestraffande av en sådan företeelse som lösdriveriet icke är
ägnat att väsentligt motarbeta detta. Detta framgår därav, att lösdriveriet, om det kriminaliseras, icke kan betecknas såsom ett svårt brott och beläggas med längre tids frihetsstraff (enligt de nyare danska strafflagsförslagen skulle frihetsstraff dock kunna ådömas i 2 à 3 år). Insikten om de kortvariga frihetsstraffens verkningar särskilt för dessa brott har därför lett till att man i vissa länder givit föreskrifter om lösdrivarnas intagande i särskilda arbetsanstalter efter det frihetsstraffet utståtts eller i stället för detta. Behandlingen i arbetsanstalt anses då vara den väsentliga åtgärden; och anordningen att först döma till straff förefaller närmast som en formalitet.
Sistnämnda anordning lider dessutom enligt kommitténs förmenande av den olägenheten, att den verkligen uppfostrande behandling, som skall ligga i tvångsarbetet, kommer till användning på ett stadium, då utsikterna till lösdrivarens upprättande redan äro mindre. Mot anordningen invändes också, att den motverkar uppfattningen om tvångsarbete såsom en från straff skild åtgärd. Kommittén pekar vidare på svårigheten att giva erforderliga föreskrifter om behandlingen av lösdrivare inom strafflagstiftningens ram och hänvisar därvid till de nya tyska och danska strafflagsförslagen. Ett stöd för att bibehålla en speciell lösdrivarlagstiftning finner kommittén i de anordningar, som i Sverige lagfästats på andra närliggande områden, nämligen i lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, i fattigvårdslagen samt i lagen angående behandling av alkoholister. Med dessa lagstiftningsområden bör för övrigt en intim samverkan äga rum, vilken befaras ej på samma sätt komma till sin rätt, om lösdriveriet blir kriminaliserat. Kommittén kan på grund av dessa omständigheter ej finna, att en kriminalisering av lösdriveriet är betingad av dettas natur eller ägnad att medföra några fördelar med hänsyn till dess motarbetande eller behandlingen av omhändertagna lösdrivare. Med allt erkännande av de fördelar, som ur rättssäkerhetens synpunkt äro förenade med en kriminalisering, anser kommittén därför en sådan icke vara önskvärd.
Kommittén framhåller vidare, att ett genomförande av kriminaliseringen är en rätt invecklad sak. Avsevärda svårigheter möta vid utformande av brottsbegreppen för olika arter av lösdrivareförseelser. Skall en kriminalisering äga rum, bör den därför enligt kommitténs uppfattning ske i samband med strafflagens revision. Det kan emellertid också ifrågasättas, om man åt våra domstolar i deras nuvarande gestaltning kan anförtro handläggningen av lösdrivarmålen med dessas i allt fall administrativa inslag. Kommittén slutar därför med ett uttalande att man i varje fall för närvarande bör uppskjuta tanken på en kriminalisering av lösdriveriet.
De nu anförda skälen hava närmast gällt urtypen för lösdriveriet, nämligen landstrykeriet (Landstreicherei, vagabondage, vagrancy). Men de gälla enligt kommitténs uppfattning i huvudsak även de arter av lösdriveri, som kunna hänföras under 1 § 2 mom. i gällande lösdrivarlag.
Särskilt bettleriet följer i allmänhet landstrykeriet; vissa kvalifice-
rade former därav ägna sig visserligen för kriminalisering, men kommittén ifrågasätter, om icke sådant bettleri kunde hänföras under andra brottsbegrepp, förnämligast frids- och frihetsbrott. Ifråga om bettlarna pekar kommittén också på sambandet med fattigvårdslagen, i vars 92 § frågan om bettleriet provisoriskt ordnats.
I detta sammanhang behandlar kommittén också frågan om kriminalisering av försummelse av försörjningsplikt och tredska av understödstagare, vilka företeelser hos oss behandlas i fattigvårdslagen men i den utländska lagstiftningen kriminaliserats. Kommittén erinrar härvid om att den i sitt förslag till lag om den offentliga barnavården intagit bestämmelser om straff för försummande av försörjningsplikt i vissa fall; i övrigt anser kommittén bäst att bibehålla ifrågavarande bestämmelser i fattigvårdslagen.
Vad beträffar lösdrivare, vilkas farlighet för den allmänna säkerheten tagit sig uttryck i begångna brott eller som misstänkas därför, kan ej tänkas på någon kriminalisering; strafflagen giver här själv begränsningen. Däremot kunde mot sådana lösdrivare ifrågasättas andra åtgärder såsom polisuppsikt eller en långt gående lagstiftning om internering av allmänfarliga eller kroniska förbrytare.
En särskilt ömtålig fråga i lösdrivarlagstiftningen har varit, huruvida de prostituerade böra hänföras dit. Betänkandet bygger i denna fråga huvudsakligen på den s. k. reglementeringskommitténs utredning och dess särskiljande av helyrkesprostitution och annan prostitution samt framhåller, att denna uppdelning har sitt givna berättigande ur lösdrivarlagstiftningens synpunkt, då denna lagstiftnings förutsättning, sysslolöshet, icke passar in på kvinnor, som bibehålla en ordnad sysselsättning. Reglementeringskommittén, som närmast tänkte sig kriminalisering av helyrkesprostitutionen, uttalade tillika, att denna fråga lämpligast borde upptagas till behandling i samband med strafflagsrevisionen. Det föreliggande förslaget utgår från att helyrkesprostitutionen hellre bör göras till föremål för en korrektionell än en straffrättslig behandling, varvid emellertid framhålles, att vid sidan därav möjligen kan uppställas straff för vissa yttringar av det sedeslösa levnadssättet.
l anslutning till frågan om lösdriveriets kriminalisering behandlar kommittén spörsmålet, huruvida lösdrivarmålen böra handläggas av domstol eller administrativ myndighet. Gällande lösdrivarlag har för lösdrivarmålens behandling ett system med administrativ myndighet — konungens befallningshavande eller poliskammare — i första instans och därefter såsom andra och sista instans högsta domstolen. Denna anordning gjordes redan några år efter lagens antagande till föremål för anmärkning. Vid 1892 års riksdag motionerade S. A. Hedin om dessa måls behandling vid allmän domstol, i första instans rådhusrätterna i residensstäderna. Motionen avstyrktes emellertid av lagutskottets majoritet, vars utlåtande bifölls av riksdagen. Sedermera har frågan därom bragts på tal även på andra håll.
Det nya förslaget bibehåller den nuvarande anordningen att låta lösdrivarmålen i första instans gå till konungens befallningshavande.
Efter införande i vår strafflag av instituten villkorlig dom och minderåriga förbrytares intagande i allmän uppfostringsanstalt hava domstolarna visserligen erhållit uppgifter, som förutsätta ett större mått av frihet vid brottmålens bedömande, men om lösdrivarlagstiftningens preventiva natur skall fullt genomföras lämpar sig enligt kommitténs förmenande domstolsbehandlingen icke för dessa mål. Här kräves en ständigt tillgänglig myndighet, som omedelbart kan besluta om nödiga åtgärder. Om lösdrivarmålens handläggning begränsades till rådhusrätterna i vissa städer, skulle möjligheterna för en domstolsbehandling kanske vara större, men kommittén befarar, att en sådan begränsning skulle stöta på praktiska svårigheter.
De anmärkningar, som gjorts mot den nuvarande anordningen, hava emellertid mindre gällt konungens befallninghavande än poliskamrarna, vilka i en del städer utöva den myndighet, som eljest tillkommer konungens befallningshavande. I anledning härav framhåller kommittén, att poliskammaren har vissa företräden framför konungens befallningshavande och att det närmast är uppfattningen att poliskamrarnas handläggning av lösdrivarmål icke skulle skänka lösdrivarna trygghet för ett opartiskt bedömande, som framkallat missnöje medan ordningen. Kommittén pekar på vissa möjligheter att stärka tillliten till poliskamrarna, men anser försiktigheten bjuda, att det nuvarande stadgandet upprätthålles.
I fråga om överinstansen bibehåller förslaget den nuvarande lagens anordning att lösdrivarmålen skola fullföljas direkt till högsta domstolen.
Efter besvarandet av nu nämnda för lagens gestaltning grundläggande spörsmål övergår kommittén till att utreda förutsättningarna för en persons behandling såsom lösdrivare. Kommittén ägnar detta spörsmål en ingående granskning, vilken resulterar i att de hittills uppställda förutsättningarna fortfarande böra bibehållas. Liksom gällande lag upptager förslaget landstrykarna såsom en särskild grupp samt uppställer såsom kännetecken på landstrykeriet: sysslolöshet, medellöshet och ett kringstrykande levnadssätt. Den andra gruppen omfattar liksom nu personer, vilka eljest (d. v. s.utan att stryka omkring från ort till annan) underlåta att efter förmåga söka ärligen försörja sig samt tillika föra ett sådant levnadssätt, att därav uppstår våda för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, varvid uteslutits bestämningen "utan att äga medel till sin försörjning". Härigenom har avsetts att skapa bättre överensstämmelse mellan lagrummets ordalydelse och den praxis, som tilllämpas, nämligen att medel, vilka härleda sig från sådant levnadssätt, som här avses, icke skydda från lagens tillämpning. Stadgandet om underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig innebär enligt kommitténs uppfattning för övrigt, att den, som har rättmätigt förvärvade medel och försörjer sig på dessa, ej faller under lagen.
I fråga om proceduren ansluter kommitténs förslag sig nära till gällande lag. Uppsikten över lösdrivarna ankommer alltså på polismyndigheterna och dem underlydande personal. Vad lands-
bygden beträffar innehåller förslaget, att uppsikten skall utövas av fjärdingsman i kommuner, varest särskild polisman ej är anställd. Kommittén framhåller för övrigt, att resultatet av den pågående utredningen om polisväsendets organisation kommer att hava en avgörande betydelse för möjligheten att övervaka och bekämpa lösdriveriet.
På dem, som sålunda hava tillsyn över lösdrivarna, ankommer också att anhålla dem och föra dem inför landsfiskal eller stadsfiskal (eller särskilda i deras ställe förordnade personer). Dessa myndigheter skola liksom enligt gällande lag förhöra lösdrivarna samt efter omständigheterna varna eller häkta och inställa dem inför konungens befallningshavande. Förslaget lämnar en del föreskrifter för utredningens fullständigande så väl hos lands- och stadsfiskalerna som hos konungens befallningshavande.
Varningen har i förslaget bibehållits i dess nuvarande form; den skall underställas konungens befallningshavandes prövning, och denna myndighet beslutar om dess kungörande. Om varningen skall hava någon effekt med hänsyn till lösdrivarens upprättande, bör den emellertid vara förbunden med kraftiga åtgärder i sådan riktning. Kommittén har härom föreslagit, att den, som meddelar varningen, bör vara den varnande behjälplig med anskaffande av arbete, husrum och uppehälle samt har att för sådant ändamål själv vidtaga lämpliga åtgärder eller att hänvända sig till arbetsförmedlingsanstalt, fattigvårdsstyrelse eller annan kommunal myndighet eller, om det anses lämpligare, till enskild institution, som kan befinnas villig att omhändertaga den varnade.
Den, som beträdes med lösdriveri, innan 2 år förflutit från det han senast varnades därför, kan dömas till tvångsarbete. Enligt gällande lag räknas denna tid från varningens kungörande. Förslaget förutsätter, att varning skall föregå förordnande om tvångsarbete, även i det fall att 2 år icke förflutit efter utskrivning från tvångsarbetsanstalt. Liksom nu står det konungens befallningshavande öppet att, i stället för att döma häktad lösdrivare till tvångsarbete, meddela förnyad varning, men konungens befallningshavande har då också att se till, att den på fri fot försatte erhåller utsikter att kunna hålla sig uppe, och skall vidtaga enahanda åtgärder i förebyggande syfte, som ovan sagts.
En av de väsentligaste nyheterna i förslaget är, att tvångsarbetet icke såsom nu skall av konungens befallningshavande ådömas på viss tid, utan denna myndighet skall allenast förordna om att lösdrivaren intages å tvångsarbetsanstalt. Huru länge tvångsarbetet skall fortfara, ankommer på prövning under tvångsarbetets fortgång. Lagstiftningens preventiva natur tager sig uttryck även vid beslutet om verkställande av konungens befallningshavandes förordnande. Denna myndighet kan nämligen i vissa fall låta anstå med verkställigheten för att överlämna lösdrivaren till lämplig anstalt, förening eller enskild person under de villkor, som kunna föreskrivas.
Tvångsarbetsanstalten förutsättes liksom nu i regel skola vara en
statlig institution. Förslaget medger dock Kungl. Maj:t att erkänna även i annan ordning tillkomna anstalter såsom tvångsarbetsanstalter. Härvid har i främsta rummet tänkts på mindre anstalterför kvinnliga lösdrivare. Tvångsarbetsanstalt skall stå under uppsikt av konungens befallningshavande i det län, varest anstalten är belägen.
För vistelsen vid tvångsarbetsanstalt uppställer förslaget en maximitid av 2 år, men härjämte medgives ett kvarhållande intill 3 år i sådana fall, då på grund av lösdrivarens föregående liv eller förhållande vid anstalten synes uppenbart, att han vid tidigare utskrivning skall återgå till ett sysslolöst och samhällsvådligt levnadssätt. Utskrivning skall dock ske före dessa maximitider, när den intagne på grund av föreliggande omständigheter skäligen kan antagas komma att efter tidigare utskrivning ärligen försörja sig samt föra ett arbetsamt och ordentligt liv. Med mindre särskilda skäl föreligga, får utskrivning dock icke äga rum förrän ett år efter intagandet.
Fråga om förlängning av tiden för tvångsarbetet utöver 2 år såock om utskrivning före nämnda tid eller före den tid av 3 år, som bestämts, prövas av konungens befallningshavande, som har uppsikt över anstalten. Det åligger anstaltens styrelse att göra erforderliga framställningar härom. Besvär över konungens befallningshavandes beslut i dessa frågor gå till regeringsrätten.
Den definitiva utskrivningen kan enligt förslaget föregås av en försöksutskrivning. Om sådan förordnar tvångsarbetsanstaltens styrelse. I regel får försöksutskrivning ej äga rum förrän ett år efter intagandet i anstalten, men då särskilda omständigheter föreligga, kan det dock ske tidigare, likväl under villkor att konungens befallningshavande, som har uppsikt över anstalten, samtycker därtill. Försöksutskrivning sker under form av ett överlämnande till annan lämplig anstalt eller förening eller till enskild person, som åtager sig att samverka med tvångsarbetsanstalten för fyllande av dess uppgift. Sådan utskrivning skall ske tillsvidare eller för viss tid, alltid med förbehåll för anstaltsstyrelsen att när som helst återtagaden försöksutskrivne och med skyldighet för styrelsen att göra detta, så snart den utskrivnes uppförande eller annat förhållande föranleder därtill. Tillsyn över den försöksutskrivne skall föras av anstaltens styrelse genom därtill utsedd person, förening eller myndighet; kan lämplig tillsyningsman icke erhållas på annat sätt, är polismyndighet skyldig att åtaga sig uppdraget.
Enligt nu gällande regler förpassas den utskrivne tvångsarbetaren till mantalsskrivningsorten. Förslaget uppställer som regel, att han skall förhjälpas till den ort, där han erhållit eller har utsikt att finna sysselsättning. I fråga om bestridande av kostnader för resa från anstalten och utrustning följer förslaget i huvudsak nu gällande föreskrifter.
Betänkandet åtföljes av en del statistiska uppgifter rörande lösdrivarlagens tillämpning samt en redogörelse för lösdrivares behandling i en del främmande länder.
En särskild undersökning har av kommittén verkställts rörande tattare och zigenare, deras förekomst och levnadssätt. På grundvalen härav har även framlagts förslag till särskilda åtgärder för stävjande av dessa individers vagabonderi.
Jacob Linders.