Proposition om norrländsk hovrätt. Jämte det att K. M:t i prop. nr 120 föreslagit ändrad lydelse av 8 kap. 3 § R. B., enligt vilken hovrätten över Norrland skall omfatta Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, har K. M:t i prop. nr 121 äskat erforderliga medel för beredande av lokaler till den nya hovrätten.
    I sistnämnda proposition lämnas till en början den av 1922 års riksdag begärda ytterligare utredningen rörande dels förläggningsorten för en blivande norrländsk hovrätt, dels statsverkets kostnader för dess inrättande enligt de olika ifrågasatta alternativen för hovrättens förläggande till Umeå, Sundsvall och Hernösand.
    Härefter yttrar justitieministern, att då riksdagen, som redan år 1921 i princip uttalat sig för inrättande av en hovrätt i Norrland utan avvaktan på genomförandet av en blivande rättegångsreform, påföljande år vidhållit sin uppfattning därutinnan, det icke torde vara erforderligt att nu vidlyftigt ingå på de förut framförda skälen till utbrytande av ett par divisioner från Svea hovrätt och dessas förläggande till något av de nordligaste länen. Han finner i själva verket behovet av denna delning för varje år som går bliva allt mera uppenbart.
    Efter en redogörelse för de huvudsakliga synpunkter, som tala för inrättandet av en norrländsk hovrätt, och efter bemötande av de erinringar, som framställts däremot, övergår justitieministern till frågan om jurisdiktionsområdet för och organisationen av den nya hovrätten. Härvid kritiseras först det förlidet år motionsvis framförda förslaget, att hovrätten blott skulle omfatta de två nordligaste länen jämte Ångermanland av Västernorrlands län. Bortsett från olägenheterna av att låta ett och samma län till olika delar lyda under skilda hovrätter, sägas de avgörande invändningarna mot förslaget vara, dels att, genom upprättande av en hovrätt med så begränsad domkrets som den föreslagna, Svea hovrätt icke skulle erhålla en tillräckligt avsevärd lättnad i sin arbetsbörda, dels att åt en dylik hovrätt ej kunde beredas en ur olika synpunkter lämplig organisation. Från de fyra nordligaste länen hava under senare år i genomsnitt härflutit omkring 25 procent av samtliga till Svea hovrätt inkomna mål. För målen från de nämnda länen skulle krävas omkring 2 1/2 divisioner, medan för en hovrätt med allenast Ångermanland och de båda nordligaste länen till jurisdiktionsområde icke skulle behövas mer än 1 1/2 hovrättsdivision. Det torde utan vidare vara klart, säger justitieministern, att en delning av Svea hovrätt, som innebure att blott 1 1/2 division eller 15 % av hovrättens nuva-

 

rande arbetskrafter flyttades ut och 8 1/2 divisioner — 85 % — stannade kvar, icke skulle medföra den minskning av hovrättens arbetskvantum och domsområde, som av de i frågan hörda myndigheterna ansetts önskvärd. Härtill kommer vidare att, såsom processkommissionen i sitt utlåtande erinrat, erfarenheten från vårt land alldeles bestämt talar för önskvärdheten att överrätterna ej göras för små. Kommissionen hade därför utgått ifrån att om möjligt varje överrätt borde få minst två avdelningar. Justitieministern avråder också på det bestämdaste ifrån att nu upprätta en hovrätt med mindre än två divisioner och kommer därför till det resultat, att en norrländsk hovrätt för närvarande icke under några förhållanden bör organiseras för ett mindre jurisdiktionsområde än de fyra nordligaste länen.
    Vad därefter angår frågan, till vilken ort inom Norrland den nya hovrätten lämpligen bör förläggas, yttrar justitieministern härom följande.
    Ur de synpunkter, vilka, såsom jag i det föregående utvecklat, främst påkalla en delning av Svea hovrätt och organiserandet av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen redan under nu bestående rättegångsordning — nämligen dels Svea hovrätts allt för stora omfattning och arbetsbelastning, dels önskvärdheten av att möjlighet beredes hovrättens ledamöter att leva och verka mitt uppe i de förhållanden, som sätta sin särskilda prägel å ett ej oväsentligt antal av målen vid domstolarna inom de norrländska länen — måste det betecknas såsom relativt likgiltigt, till vilken ort inom det verkliga Norrland den nya hovrätten förlägges. Om det, såsom jag tror mig hava visat, ur allmänna rättsskipningssynpunkter är angeläget att redan nu en särskild hovrätt inrättas för de fyra nordligaste länen, kommer således enligt min mening hovrättens hela jurisdiktionsområde att, oberoende av förläggningsorten, hava gagn av hovrättens inrättande.
    Bland hörda myndigheter har vidare länsstyrelsen i Västerbottens län framhållit, att så länge det skriftliga förfarandet i hovrätterna fortfarande gäller, det är av en mera underordnad betydelse var hovrätten förlägges. Även jag förmenar, att det under nu bestående rättegångsordning ur rättsskipningssynpunkt är av underordnad vikt, hurudana kommunikationerna till hovrättsstaden från hovrättsområdets olika delar äro. Emellertid är det givetvis, i den mån resor kunna ifrågakomma till hovrätten, alltid en fördel, om hovrätten är förlagd till en ort med goda kommunikationer, liksom det måste vara att förorda, att hovrätten förlägges till någon ort inom de tätare befolkade delarna av området, vilka ju jämväl tillföra hovrätten det största antalet mål.
    En synnerligen viktig och i själva verket avgörande synpunkt är den, vilken ort har de bästa utsikterna att trygga en god rekrytering av hovrätten och att främja en god utbildning av dess ledamöter för deras domarkall. I detta avseende har en ort med rikare pulserande liv på såväl det intellektuella som det kommersiella och industriella området företräde framför en härutinnan mindre utvecklad plats. Beträffande Norrland måste ur rekryteringssynpunkt även beaktas, att ju nordligare en ort är belägen, desto mindre lockande blir den för ett stort antal av dem, som kunna ifrågakomma att rekrytera hovrätten. Såsom ett självklart krav måste det betecknas, att vid valet mellan olika ifrågakommande orter företräde gives åt dem, i vilka högre skolundervisning kan erhållas.
    1922 års sammansatta stats- och första lagutskott underströk i sitt utlåtande

 

ett av processkommissionen föregående år gjort uttalande rörande vikten av att den nya hovrätten förlägges till sådan ort, som kan förväntas även under en ny rättegångsordning bliva säte för en överrätt, samt erinrade i detta sammanhang om betydelsen av frågan, huruvida rättegångsreformen skulle komma att kräva inrättandet icke allenast av en utan av två hovrätter i Norrland. Emellertid hade processkommissionen vid sitt nämnda uttalande räknat med möjligheten, att en ny hovrättsbyggnad skulle uppföras för den nya hovrätten. Detta anser jag just med hänsyn till rättegångsreformen och ovissheten om de krav ett nytt rättegångssätt kan komma att ställa på de blivande överrätterna i lokalavseende ej böra ifrågakomma. I stället bör enligt min mening den norrländska hovrätten tills vidare allenast mera provisoriskt inrymmas i någon redan befintlig lokal, som utan allt för stora kostnader kan inredas till bruk för hovrätten. Då härtill kommer, att även om processkommissionen med större bestämdhet kunnat uttala sig om vad dess blivande förslag kunde komma att innehålla med avseende å antalet hovrätter i Norrland och deras förläggningsorter — under hand har jag inhämtat, att processkommissionen i dessa avseenden icke nu kan uttala sig närmare än som skett i dess förlidet år avgivna utlåtande — så skulle dock statsmakterna helt visst icke varit beredda att i detta sammanhang fatta någon ståndpunkt i denna fråga, föregripande prövningen av ett framtida förslag. Jag finner därför Svea hovrätt hava förfarit riktigt, när den vid sitt uttalande i föreliggande fråga bortsett från de eventualiteter, en blivande rättegångsreform kan medföra i fråga om norrländska överrätters förläggning. Detta hindrar emellertid icke, att vid bedömandet av en viss orts lämplighet hänsyn även bör tagas till sannolikheten av att den skulle kunna ifrågakomma som förläggningsort för en överrätt efter rättegångsreformens genomförande.
    Granskar man nu närmare ur förut angivna synpunkter de orter, som nämnts i samband med frågan om hovrättens förläggning, kunna till en början de mindre städer, i vilka ej finnes tillfälle till högre skolundervisning, lämnas ur räkningen. Härefter återstå Luleå, Umeå, Härnösand, Sundsvall och Östersund. Av dessa torde den sistnämnda icke kunna ifrågakomma såsom förläggningsort för en norrländsk hovrätt efter rättegångsreformens genomförande, vare sig det inom de fyra nordligaste länen då skulle finnas en eller två hovrätter. De tätare befolkade kustlandskapen skulle alldeles givet i konkurrensen med Jämtland om en överdomstols förläggning komma att avgå med segern. För en hovrätt omfattande allenast de två nordligaste länen skulle givetvis Luleå kunna ifrågakomma som förläggningsort, men det förefaller icke uteslutet, att med hänsyn till Luleås nordliga belägenhet även för ett sålunda begränsat hovrättsområde Umeå ur rekryteringssynpunkt skulle anses vara att föredraga. I alla händelser skulle tydligtvis icke Luleå men väl Umeå kunna ifrågakomma för en hovrätt, omfattande de fyra nordligaste länen. Till de skäl, som sålunda anförts för att nu icke räkna med Östersund och Luleå såsom förläggningsorterför en överrätt, kommer ytterligare i den nu aktuella förläggningsfrågan den omständigheten, att i ingendera av dessa städer finnes möjlighet att i avbidan på rättegångsreformens genomförande för någon längre tid provisoriskt inrymma hovrätten i någon redan befintlig byggnad. Beträffande de sålunda återstående, nu ifrågakommande städerna — Umeå, Härnösand och Sundsvall — synes ingen avgörande invändning mot deras lämplighet såsom förläggningsorter för

 

en hovrätt kunna framdragas. På grund härav har jag beträffande dessa tre städer, av vilka envar jämväl vid 1922 års riksdag från olika håll föreslogs såsom den blivande hovrättens förläggningsort, låtit verkställa förut återgivna utredning angående kostnaderna för hovrättens eventuella förläggning till var och en av dem.
    Såsom av denna utredning framgår, innebär förslaget om hovrättens förläggning till Umeå en ur ekonomisk synpunkt för staten synnerligen förmånlig lösning. Staden har nämligen åtagit sig att bestrida alla erforderliga byggnads och inredningsarbeten i den statsverket tillhöriga gamla seminariebyggnaden. Staten skulle endast hava att sörja för lokalernas möblering samt anskaffande av bibliotek för hovrätten. Därtill kommer, att staden, såsom förut nämnts, förklarat sig villig att även bestrida flyttningskostnaderna — ett erbjudande vartill motsvarighet saknas från övriga städers sida.
    För hovrättens förläggande till Sundsvall skulle staten återigen, utöver nyssnämnda utgifter för möbler och bibliotek, få vidkännas kostnader dels för inredningsarbeten med 26,000 kr., dels ock för hovrättens flyttning med 32,000 kr.
    Beträffande lokalfrågan för en till Härnösand förlagd hovrätt stå — bortsett från förslaget om nybyggnad — trenne olika möjligheter till buds. Efter redogörelse för dessa slutar justitieministern med att förorda hovrättens inrymmande i sydöstra delen av Hemsö kustartillerikårs kasern. Enligt detta alternativ skulle statsverkets engångskostnader för hovrättens förläggande till Härnösand bliva — förutom utgifterna till möbler och bibliotek — 30,000 kr. för inredningsarbeten och 35,000 kr. till flyttningskostnader.
    Även om sålunda ur kostnadssynpunkt Sundsvall och Härnösand i förläggningsavseende ställa sig något mindre fördelaktiga för statsverket än Umeå, yttrar justitieministern, är dock skillnaden så pass obetydlig, att kostnadsfrågan ej kan få bli avgörande, om ur andra synpunkter företräde kan givas åt någon av städerna. Icke heller äger någon av de ifrågakommande, för hovrätten avsedda lokalerna ur lämplighetssynpunkt något avgjort företräde framför de övriga. Andra synpunkter måste härvidlag fälla utslaget, och vill jag i sådant avseende framhålla följande.
    Från den förut berörda synnerligen viktiga rekryteringssynpunkten måste, då det nu gäller allenast en hovrätt för samtliga de fyra nordligaste länen, enligt min mening det betydligt nordligare belägna Umeå vika för de sydligare belägna Sundsvall och Härnösand. Ur synpunkten av att erhålla den bästa möjliga rekrytering torde åter Härnösand äga något försteg framför Sundsvall. Sundsvalls företräde med hänsyn till större folkmängd och ostridigt i industriellt och handelsavseende rikare pulserande liv torde nämligen mer än väl uppvägas därav att Härnösand av gammalt i administrativt och kulturellt avseende utgör centralpunkten i dessa trakter. Härtill kommer att, om hovrätten förlades till det sydligare belägna Sundsvall, mot densammas förläggning skulle med större skäl än om den förlägges till Härnösand kunna anmärkas, att hovrätten komme att hava sitt säte i en utkant av sitt jurisdiktionsområde. Jag vill även erinra därom, att såväl Svea hovrätt som processkommissionen enhälligt som sin åsikt gjort gällande att, särskilt från nu nämnda synpunkter, Härnösand är att föredraga framför de andra platser i Norrland, som lämpligen kunna ifrågakomma. Det torde icke heller lida något tvivel, att om

 

hovrätten förlägges till Härnösand, densamma även efter processreformens genomförande har utsikt att få stanna kvar å denna ort. Vid valet mellan Sundsvall och Härnösand måste enligt min mening viss betydelse även tillerkännas dels det förhållandet att, om Härnösand väljes till förläggningsort, hovrätten får sina lokaler förlagda till en staten tillhörig byggnad, för vilken för närvarande ej finnes någon användning, under det att hovrätten, förlagd till Sundsvall, provisoriskt skulle få sina lokaler inrymda i en stadens byggnad, där den icke gärna skulle kunna förbliva efter rättegångsreformens genomförande, dels ock den omständigheten, att Härnösands stads erbjudande att bereda bostäder åt hovrättens tjänstemän är från statens synpunkt mera betryggande än motsvarande utfästelse av Sundsvalls stad.
    Mot Härnösand såsom förläggningsort har invänts, att staden i jämförelse med Sundsvall ägde sämre järnvägsförbindelser. Även om, såsom jag förut anmärkt, under nuvarande rättegångsordnings fortbestånd kommunikationerna till hovrättsstaden spela en relativt underordnad roll, må dock här framhållas, att i och med öppnandet av ostkustbanan å sträckan Sundsvall—Härnösand, vilket beräknas komma att ske redan år 1925, Härnösand icke heller i kommunikationsavseende kan anses komma att stå tillbaka för Sundsvall.
    Justitieministern vidhåller därför sin redan vid avlåtandet av förra årets proposition i ämnet intagna ståndpunkt, att den norrländska hovrätten hälst bör förläggas till Härnösand. Engångskostnaderna för hovrättens provisoriska inrymmande (i avbidan på rättegångsreformens genomförande) i Hemsökasernen beräknas till 120,000 kr., därav 20,000 kr. äskas för budgetåret 1923—1924.
    De av hovrättens inrättande föranledda varaktiga merkostnaderna hava beräknats till 24,700 kr. för år. Det har tänkts, att hovrätten till en början skulle bestå av 1 president, 9 hovrättsråd och 3 extra ledamöter, fördelade på två divisioner med fem sessionsdagar i veckan. Presidenten skulle vara befriad från att vara ordförande å den ena divisionen mot det att han tjänstgjorde som ordförande en dag varje vecka å vardera divisionen. I fråga om övriga tjänstemän skulle hovrätten organiseras på i huvudsak samma sätt som den skånska. Från Svea hovrätt skulle förflyttas 9 hovrättsråd, 2 notarier, 3 fiskaler, 3 kvinnliga kontorsbiträden och 2 expeditionsvakter. En hovrättsrådsbefattning vid Svea hovrätt skulle indragas, såvida det ej finnes ändamålsenligare att i stället förvandla den extra ledamotsbefattning, som alltsedan krigshovrättens omorganisation funnits vid Svea hovrätt, till ordinarie. Eventuellt skulle allenast en notariebefattning inrättas vid den norrländska hovrätten och en av Svea hovrätts två aktuariebefattningar indragas.
    Den nya hovrätten har avsetts skola träda i funktion under hösten 1924.