ÖSTERRIKISK UNDERRÄTTSPROCESS
— OCH SVENSK.
AV
HÄRADSHÖVDINGEN NILS EDLING.
Nedanstående anteckningar hava tillkommit i samband med en resa, som författaren med bidrag av allmänna medel hösten 1922 företog för studier i den österrikiska civilprocessen i första instans. »Ack», tänker läsaren, »återigen en domare, som rest ut och återkommit, omvänd till de främmande gudarna. »Nej, käre läsare, svarar författaren, jag har visserligen återkommit i tanke att predika,1 men bekänner mig fortfarande till den gamla fäderne ärvda svenska tron. I grunddragen åtminstone, ty en viss reformation har nog länge behövts. »Men» säger då läsaren från andra lägret »varför också studera processrätt i Österrike, där väl allt numera är på förfall och en rättuppfattning av modern process ej fås? »Härpå svaras åter, att den österrikiska civilprocessen dock fungerar och att författaren sökt att genom studier av domsakter och litteratur och genom samtal med personer inom juristvärlden skaffa sig en rätt uppfattning av läget före kriget och omstörtningen. I det följande skall jag söka undvika att rörande den österrikiska civilprocessen onödigtvis upprepa vad som redan står att läsa i mera lätt tillgängligt tryck.2
Vad först angår domstolsorganisationen äro som bekant de allmänna underrätterna i civilmål i Österrike så anordnade, att vissa mål handläggas inför senat (ordförande och två juridiskt bildade bisittare), andra av ensamdomare. När man någon tid
åhört förhandlingar inför senat eller ensamdomare, tränger sig oemotståndligt frågan om den lämpligaste underrättsorganisationen fram. Fördelarna med den österrikiska senatsorganisationen synas uppenbara. Den egentliga domaren har tillfälle att i mål av större vikt samråda med juridiskt sakkunnigapersoner, som bliva lika med honom ansvariga för domen, men är i mål av mindre vikt befriad från omgången med bisittare, varigenom arbetskraft och tid besparas. Denna huvudfråga kräver emellertid en närmare undersökning, vilken jag spar till ett senare stadium av min redogörelse.
För utövningen av domarekallet erfordras i Österrike undergående av särskilt domareprov. Efter avlagd juridisk universitetsexamen har domareaspiranten att fullgöra en treårig förberedelsetjänst och att därefter undergå en skriftlig och muntlig domareexamen inför en kommission, som består av representanter för domarekåren, statsåklagaremakten, advokater och universitetsprofessorer. Prövningen omfattar alla grenar av civil och strafflagstiftningen och sträcker sig även till stats-, finans och förvaltningsrätten. Det skriftliga provet omfattar ett rättsvetenskapligt hemarbete samt civil- och straffrättsliga uppsatser i avstängt rum. — Tager man spörsmålet om domareutbildningen i mera vidsträckt bemärkelse, hör hit även frågan om ordinarie befattningshavares befordran och om vad man skulle kunna kalla för domarecirkulationen, domarekarrieren. I Österrike lär, enligt vad för mig uppgivits, befordringen ske först till ordinarie domare i första instans, därifrån tagas domare till andra instansen och från denna rekryteras vissa av de domare, som ingå i högsta domstolen.
Hos oss är ju domareutbildningen på sätt och vis kortare än den, för vilken nu redogjorts. Domarevikariat vid underrätt kan som bekant erhållas utan särskild domareexamen. Men man må ihågkomma, att hos oss den egentliga högskolan fördomare är förlagd till tjänstgöringen i hovrätterna. Det är under det kollegiala, för att ej säga intima samarbetet där som fallenheten och kunskaperna sättas på verkligt prov. Det är också där den egentliga utgallringen av de olämpliga försiggår. Och det kan ingalunda sägas att det prov, som en tjänstgöring såsom fiskal eller adjungerad ledamot innebär, är ringa. Det skulle kunna ifrågasättas att fordra sådan tjänstgöring före tingssittningen. Vådorna för det allmänna äro ju, såsom det från något
håll sagts, mindre, om en oerfaren domare sitter i ett dylikt kollegium än om han är ensam. Framför allt är det viktigt, att underdomstolarnas ordinarie innehavare rekryteras av sådana, som hava en någorlunda grundlig tjänstgöring i överdomstolarna bakom sig. Den vidgade erfarenhet, som sådan tjänstgöring kan medföra för i övrigt lämpliga personer, synes ovärderlig vid handhavandet av rättsskipningen i underinstansen, varest tyngdpunkten av handläggningen med rätta är förlagd. De länder torde ej vara många, där såsom i Sverige en rekrytering av ordinarie underdomare från de högre instanserna äger rum. — För rekryteringens behöriga ordnande är naturligtvis emellertid avlöningsfrågan av största betydelse.
Beträffande kostnaderna för civildomstolarna gäller i Österrike, att staten får bära en del därav. Ett icke ringa belopp inflyter visserligen genom stämpelskatt och andra avgifter, som upptagas från de rättssökande, ehuru naturligtvis fri rättegång i många mål äger rum, men detta belopp är icke tillräckligt. Det må här påpekas, att stämpelavgiften till protokollen (sportler förekomma ju icke) beräknas icke efter protokollens längd utan efter förhandlingarnas långvarighet, vilket i Österrike ingalunda är samma sak, då ej allt vad som förekommer protokolleras. Man får därför alltid höra en förhandling börja och sluta med att domaren neddikterar respektive klockslag. Efter förhandlingens slut uträknar domaren kostnadsbeloppet efter antalet timmar eller halvtimmar förhandlingen pågått samt efter tvisteföremålets värde, varefter beloppet av parten erlägges i beläggningsstämplar, som omedelbart åsättas konceptprotokollet. Sådana beläggningsstämplar försäljas överallt, och varje advokat är ofta försedd med ett litet förråd därav. — Ifrågavarande anordning kan synas praktisk, men det förefaller å andra sidan stötande med denna kostnadsberäkning, medan domaren ännu kvarsitter vid dombordet, och stämpelbeläggningen föranleder ofta till störande spring för anskaffande av felande stämpelbelopp. Om protokollsföringen hos oss anordnas efter moderna mönster, bör stämpeluppbörden anordnas på annat sätt.
Rörande parterna och deras ställföreträdare skall här nämnas, att advokattvång i allmänhet råder vid senatförhandlingar. Valet av advokat är fritt, dock att de vanliga bestämmelserna om relativa jäv för ombud gälla; och advokaten är ej heller pliktig åtaga sig vilken sak som helst. Advokaterna äro sam-
manslutna till s. k. advokatkamrar, vilka utöva disciplinär uppsikt över medlemmarna och själva äro underkastade viss statlig kontroll. Beträffande advokaternas arvoden gäller, att för vissa uppdrag, såsom exempelvis uppvaktning vid erste Tagsatzungeller huvudförhandling i vanliga mål, beräknas genomsnittliga priser enligt en redan på förhand fastställd tariff, vilken gäller såväl i förhållande mellan part och advokat som ock, i rättegång, i förhållande mellan parterna inbördes. Vid utdömande av kostnader i sådana fall behöver domstolen blott åberopa tariffen. Svaranden förpliktas exempelvis utgiva det i huvudsaken fordrade beloppet jämte »normalkostnader». I andra fall avgör domstolen arvodets storlek. — Det behöver ej sägas, att användning av normaltariff är synnerligen bekväm för domstolarna. Hos oss synes tveksamt om dylika bestämmelser åtminstone på landet kunna bliva tillräckligt smidiga. Kostnadsfrågan fordrar ofta en grannlaga prövning, som icke alltid kanske helt skematiskt blott efter målets beskaffenhet. Ofta spelar in antalet mål, vari uppvaktning äger rum samma dag.
Betydelsen av att målet genom den i Österrike stadgade förberedande skriftväxlingen1 befinner sig i någorlunda utrett skick, innan den egentliga handläggningen vid domstol påbörjas, är stor. Genom föreskrift om de växlade skrifternas fullständigheti fråga om angivande av fakta och bevisning framtvingas överskådlighet, reda och klarhet. Den besparing i arbetskraft och tid, i synnerhet för parterna, som ligger däri, att skriftväxlingen delvis kan och skall ske på kansliet och icke kräver uppvaktning inför rätten, ligger i öppen dag. Huruvida själva rättegångsförfarandet därigenom förkortas är emellertid tvivelaktigt. En icke allt för kort tid (14 dagar—1 månad) måste naturligen förflyta först mellan ingivandet av stämningen (Klage) och det sammanträde (erste Tagsatzung), som skall hållas inför domaren för att svaranden skall bli i tillfälle att helt allmänt förklara sin ståndpunkt till käromålet, och vid vilket i svarandens utevaro tredskodom meddelas, och därefter (oftast 4 veckor) mellan detta och ingivandet av svarsskriften (Klagebeantwortung). Jäm-
förd med förhållandena vid våra underrätter å landet i domsagor med nya tingsordningen och ett tingslag motsvaras erste Tagsatzung av det sammanträde, till vilket målet instämts. Tillstädes kommer svaranden då och beviljas uppskov för svaromål, motsvaras hos oss tidpunkten för ingivande av Klagebeantwortung av nästa tingssammanträde. Då emellertid hos oss förhandling i saken är tillåten och väl oftast äger rum och framtvingas av domaren redan vid första rättegångstillfället, om svaranden då kommer, medan däremot i Österrike sådan icke får äga rum vid erste Tagsatzung, i vidare mån än att svaranden säger: »jag bestrider» eller »jag medgiver», är uppenbart, att vår rättegångsordning till och med kan sägas medge ett snabbare förfaringssätt, då det hos oss ju ingalunda är uteslutet, att dom meddelas redan vid första sammanträdet, även då svaranden kommit tillstädes. Ett överförande av de grundsatser, som i Österrike gälla om förberedande skriftväxling, på våra häradsrätters handläggning av civilmål skulle dock i vissa avseenden få sin stora betydelse. Först och främst måste ju en föreskrift om stämningens fullständighet, så väl i fråga om yrkandenas grund som beträffande bevisning, i hög grad bidraga till rättegångens koncentration. Så ock ett motsvarande stadgande om en första svarsskrift från motparten. Vidare kunde man möjligen, trots vissa betänkligheter, i handelsmål avkoppla första delena v handläggningen från nämndens medverkan, då ju nämndens närvaro på tidigare stadium av sådana mål icke är strängt nödvändig, i ty att dess värde huvudsakligen består i personal och lokalkännedom samt sakkunskap på lanthushållningens område. I så fall behövde tingssammanträdena ej alltid uppehållas av dylika mål förr än bevisupptagning äger rum, utan skriftväxlingen skulle delvis kunna ske — på tingsstället —inför domaren, vilken ock skulle äga ensam handlägga och, där bevisning ej erfordrades, avdöma — vare sig tredskovis eller eljest — dylika mål. Först om och i den mån bevisupptagningkrävdes, eller häradshövdingen ansåge särskilda skäl eljest föreligga, skulle handläggning inför häradsrätten äga rum. Man invänder nu helt naturligt, att det är just i handelsmål, som ett ökat lekmannainflytande vid rättsskipningen allmänt framhålles såsom önskvärt, särskilt för att återställa förtroendet till denna. Jag vågar emellertid hålla före, att detta förtroende skulle återställas om större snabbhet i handläggningen ägnades dessa mål — och
mitt förslag åsyftar större snabbhet — samt om det bleve praxis, att utslagen avfattades med större vidlyftighet, så att parterna verkligen erhölle en klar bild av motiven i deras helhet och funne sina i processen framställda invändningar mera i detalj bemötta. Handelsmålen vid domstolarna å landet äro för övrigt icke alltid av särdeles invecklad beskaffenhet.1
Den österrikiska civilprocessen behärskas i viss mån av officialprincipen. Främst yttrar sig detta i domarens processledning.
Det är uppenbart, att processledningens beskaffenhet har det största inflytande på processernas långvarighet. Av statistiken över denna kan man således få en ganska klar bild av processledningens intensitet. Statistiken visar, att redan under tidsperioden 1900—1910 förhållandena i detta avseende förändrades till det sämre. Året 1900 står dock ej såsom något maximum, utan de bästa prestationerna visa i genomsnitt åren 1901—1905. Under denna period blevo i genomsnitt för den dåvarande monarkiens alla länder avgjorda inom 3 mån. 86.1 %, inom en tid av 3—6 mån. 10.7 %, inom en tid av 6 mån.—1 år 2.8 % och på en tid över ett år 0.4 %, allt vid de kollegiala domstolarna, under det att motsvarande siffror för 1910 voro 73.5 %, 16.1 %, 8.3 % och 2.1 %. Betraktar man förhållandena vid Landesgericht i Wien, visar det sig, enligt vad jag vid granskning av arbetsredogörelserna funnit, att under åren 1910—1914 avgjordes inom 1 mån. 43 %, på en tid av 1—3 mån. 37 %, på en tid av 3—6 mån. 13.9 %, på en tid av 6 mån.—1 år 5 %, på en tid av 1 — 2 år 1 % och på en tid av över 2 år 0.1 %. (Motsvarande genomsnittssiffror för åren 1919 och 1920 voro c:a 33 %, 30 %, 20 %, 10 %, 2 % och 5 %, alltså en högst avsevärd försämring). Av statistiken framgår med full klarhet, vad som är särdeles intressant att iakttaga och som även vid studiet av litteraturen kan konstateras, näml. att resultaten av den österrikiska civilprocessen i detta avseende redan under förhållandena före kriget i rätt hög grad försämrats. Från början en elegant dräkt av modernt snitt, har den redan före nötningen genom världskriget börjat gå upp i sömmarne.
Även jämfört med förhållandena vid Landesgericht i Wien
åren 1919 och 1920 framträder ju vår underrättsprocess såsom skäligen långsam. Senaste för mig tillgängliga siffror (för 1918) visa, att vid underrätterna här avgöras vid 1:sta rättegångstillfället 13.5 %, inom 3 mån. 34 %, inom en tid av 3—6 mån. 22.4 %, inom en tid av 6 mån.— 1 år 22.7 % och inom tid överstigande 1 år 7.4 %. Det råder ej heller något tvivel om att en snabbare civilprocess är hos oss synnerligen önskvärd. Säkerligen synda vi domare i detta avseende mycket mot processledningens bud — om vi hade något. Det vill emellertid förefalla, som om långsamheten i vår process såsom helhet betraktad huvudsakligen vore beroende på den stora arbetsbalansen i överrätterna.
Till officialprincipens tillämpning i den österrikiska processen hör, utom frågan om processledningen, jämväl åtskilliga andra företeelser. Bl. a. är hit att räkna även det, att delgivning av rättens beslut m. m., där ej annat särskilt stadgas, sker ex officio genom rättens försorg. Själva delgivningssättet är särdeles praktiskt anordnat. Vid delgivning av stämning tillgår så, att »Klage» och kallelse till erste Tagsatzung inläggas i ett gemensamt konvolut, försett med domstolens stämpel och svarandens adress, samt avsändas såsom rekommenderat tjänstebrev. Vid konvolutet sitter fast ett lätt frånskiljbart kartongblad (s. k. Rückschein, ungefär såsom vid våra postförskottsanvisningar), varå mottagningskvitto tecknas och som sedan av posttjänstemannen återbefordras till domstolen. Vägrar svaranden att mottaga och kvittera stämningen eller kan han ej anträffas och kan ej heller delgivning med husfolk e. d. äga rum, har posttjänstemannen helt enkelt att deponera konvolutet å vederbörande postanstalt och därom underrätta domstolen, i vilket fall delgivning med laga verkan anses hava skett. Om stämningen rör någon rätt till fast egendom, användes konvolut av särskild färg. Den som fått ett dylikt konvolut på posten, vet alltså något så när vad frågan gäller. — Huruvida officialdelgivning bör införas hos oss på landet, därom kan ju råda olika meningar. Med nuvarande ringa arbetshjälp hos häradshövdingen torde det ej böra ske. Det förefaller ock rätt lämpligt, att parterna själva få bära ansvaret för exempelvis delgivning av stämning.
Den österrikiska processen behärskas enligt lagen även av muntlighets- och omedelbarhetsprincipen. Det är lagens mening, att huvudvikten skall läggas vid den muntliga huvudförhand-
lingen. Vid denna får i regel icke något skriftligt anförande till protokollet äga rum. Parterna eller deras ombud skola muntligen andraga vad de vilja att domstolen skall taga hänsyntill. De få icke nöja sig med att uppläsa skrifter, utan skolaså behärska målet, att de kunna så att säga hålla ett kåseri däröver. En p. m. med huvudpunkterna av vad som bör sägas torde de dock få använda till sin ledning, fastän det väl anses se illa ut. De före den muntliga förhandlingen ingivna skrifterna, Klage, Klagebeantwortung och övriga s. k. vorbereitende Schriftsätze, tjäna till att för domaren i förväg klarlägga, vad som är stridigt och ostridigt, och lämna honom naturligen faktiskt också tillfälle att, om han så önskar, på förhand överväga omständigheterna i målet, så vitt de före huvudförhandlingen med dess bevisupptagning kunna bliva bekanta. —
Omedelbarhetsprincipen uttalas icke direkt i lagen, utan är blott latent fastslagen genom den synnerligen tilltalande föreskriften att dom endast kan fällas av domare, vilken deltagit i den muntliga förhandling, som ligger till grund för domen. Om före domsavkunnandet en ändring i ensamdomarens person eller i senatens sammansättning inträtt, måste den muntliga förhandlingen av den nya domaren eller den förändrade senaten ånyo från början genomföras, vilket, enligt vad jag åtminstone i ett fall iakttagit, sker så att vad som förut inträffat i målet offentligen repeteras av ordföranden. — Ett försök att tillämpa denna kontinuitetens grundsats hos oss skulle bl. a. förutsätta en önskvärd ändring i praxis i fråga om förordnanden av domarevikarier.
Alltjämt vitsordas, att åtminstone under de första tio åren efter lagens ikraftträdande rättegångsförfarandet i civilmål i praktiken motsvarade de krav på muntlighet, som lagen uppställde. Det yppades emellertid rätt snart viss tendens till återgång till den före lagen tillämpade skriftliga proceduren. De ingivna skrifterna blevo allt längre och flera och kunde tidtals enligt vad man sagt mig svälla ut till långa avhandlingar. I stället för att lämna en kortfattad framställning av fakta övergick man till att skriftligen avfatta en verklig plädering i saken. Den muntliga förhandlingen förlorade således i betydelse. Att så verkligen var förhållandet visar sig bäst därigenom, att justitieministeriet år 1911 fann sig föranlåtet utsända ett cirkulär till domstolarna i dåvarande Österrike, vari anmärkta missbruk påtalades. Sedan dess hava förhållandena visserligen förbättrats så att man nu
i regel icke finner mer än två eller tre skrifter i varje mål. Förmodligen ligger orsaken här till helt enkelt däri, att advokaterna bemöda sig att skriva kortare. Man har ock sökt förklaringen i pappersbristen(!).1 Säkerligen är den däremot icke att söka däri, att man i skrifterna inskränker sig till att avhandla fakta och påståenden. Vid genomläsandet av domsakter utan att på något sätt göra något urval finner man ofta rättsdeduktioner och sådana anföranden, som rätteligen bort vara förbehållna det muntliga föredraget (skämtsamma anspelningar och vändningar och så vidare, mera anlagda på att s. a. s. göra intryck på känslan än att övertyga med förnuftsskäl). Man frågar sig då: Framkommer således icke något nytt under de muntliga anförandena vid huvudförhandlingen? En advokat, vilken jag omedelbart efter en muntlig förhandling tillfrågade, huruvida han därvid anfört något, som ej stått i skrifterna, förklarade, att så icke var förhållandet. Denna sak är ju ej lätt att kontrollera, då fullständig protokollsföring saknas, men mitt intryck var, att vad denne advokat yttrade hade allmängiltighet. Presidenten i Landesgericht i Wien Dr. Pieta gav också vid ett samtal oss emellan uttryck åt sin åsikt, att de muntliga anförandena åtminstone inför ensamdomare ofta äro onödiga, dåparterna och domaren på förhand tagit del av de växlade skrifterna. Om han delvis hade rätt däri, vore naturligtvis därmed ingalunda sagt, att själva den muntliga förhandlingen vore onödig. Tvärtom är det ju vid denna som domaren genom frågor till parterna uppklarar outredda punkter. Men detta är en sak. En annan sak är, att man säkerligen kan överdriva betydelsen av parternas fristående muntliga plädering i civilmål. Det gäller dock icke här att med fängslande framställningskonst inverka på en jury (— eller borde åtminstone ej göra det —) utan att framställa argument av sakligt övertygande innebörd. Dessa bibringas domaren lättast genom att han — såsom hos oss nu kan ske — på skriftligt underlag förhör parterna, naturligtvis med rätt för dessa att muntligen göra kortare anföranden till protokollet.
Om muntligheten är en rådande grundsats i den österrikiska processen lider den dock undantag genom bestämmelserna om protokollsföringen. Av dessa vill det synas som om vi här i Sverige hava något att lära, i vissa avseenden. Protokollsföring
äger i österrikisk civilprocess rum bl. a. vid erste Tagsatzung och muntlig förhandling och tjänar till att fastslå det huvudsakliga av vad som förekommit. Protokollet vid erste Tagsatzung är mycket enkelt och kortfattat. Det innehåller, om svaranden alls kommer tillstädes, huvudsakligen blott, att svaranden bestrider käromålet, även som domarens beslut om anstånd försvaromål. Sedan målet fortskridit så långt, att muntlig förhandling skall äga rum, kommer enligt lagens mening det huvudsakliga processmaterialet att utgöras av de muntliga anförandena, men för att domaren vid domens avkunnande skall kunna till ledning för sitt minne hava att tillgå en sammanfattning av huvudpunkterna av vad som under förhandlingen förekommit, stadgas, att dessa huvudpunkter skola protokollföras. Detta protokoll kommer då även att tjäna högre instans, under vars prövning målet drages, till underlag för bedömande av vad i målet vid den lägre instansen förekommit. Utan detta skulle en fullständigt ny muntlig förhandling städse erfordras vid den högre instansen (även proceduren vid mellaninstansen är ju muntlig) och vad i sådant avseende vid underrätten förekommit vore helt och hållet onyttigt. Parterna skulle lätt frestas till att förringa betydelsen av förhandlingen vid underrätt, vilket naturligtvis med alla medel måste förekommas.
Protokollet föres av rättens protokollsförare (domare- eller advokataspiranter) särskilt för varje mål. Det neddikteras av senatens ordförande eller ensamdomaren och föres ofta stenografiskt, i vilket fall det dock inom viss kort tid efteråt skall omskrivas med vanlig stil. Ofta tecknas stenogrammet å ena halva sidan av papperet och en marginal av halva bredden lämnas tom för omskrivningen. Parts- och vittnesberättelserna avfattas i oratio recta. Till första arket av protokollet användes alltid blanketter, varå ingress och vissa ständigt återkommande ordvändningar m. m. finnas tryckta och som blott behöva ifyllas. Domare och parter skola underteckna protokollet. Då stenografering sker, är det den stenografiska texten, som underskrives. Enär protokollet skrives å lösa blad, som biläggas akten, föres icke någon löpande dombok i svensk mening, utan aktbildning sker såsom hos oss i konkursmål. Paragrafering förekommer icke. Ej heller hänvisas i uppskjutna mål från ett senare till ett föregående protokoll. Längden av protokollen kunna variera högst avsevärt. — Vid erste Tagsat-
zungen, som ofta utsättas i större antal till en och samma timme, plägar domaren ibland uppdela protokollsarbetet mellan sig och sin protokollsförare så, att domaren själv med blyerts å stämningen antecknar namn på tillstädeskommen part resp. ombud m. m., medan biträdet å protokollsblanketten med bläck inför partsanförandena d. v. s. att käranden vidhåller stämningspåståendena och att svaranden bestrider desamma och begär kostnadsersättning, varefter tid utsättes för ingivande av svaromål. Parternas namn, adress och vad saken angår ifylles först på kansliet efter förhandlingarnas slut, då jämväl domarens ovannämnda anteckningar överföras till protokollet.
Skillnaden mellan protokollen i den österrikiska civilprocesen och våra häradsrättsprotokoll1 är i själva verket ej så stor, vad innehållet angår. Någon större koncentration återspeglas i de förra; sålunda återfinnas muntliga partsanföranden i ganska ringa omfattning. Betecknande är, att den tryckta blanketten innehåller frasen: »Die klagende Partei trägt wie in der Klagevor», vilket får stå kvar även om parten ej säger något alls.2 Vidare intagas icke i protokollet skriftliga handlingar, som företes, utan man hänvisar allenast till dem. Beträffande protokollens form ger denna oss däremot åtskilligt att tänka på. Sålunda har det för mig länge stått som ett önskemål att kunna diktera protokollet för stenografer. Både domare, parter och protokoll skulle vinna härpå och jag är övertygad om att man med övning kunde bringa det därhän, att ytterligare justering knappast skulle behövas. Vad som i Österrike underlättar protokollsförandet är vidare först och främst, att parterna åtminstone nu för tiden i regel ej få någon utskrift av protokollen. De ha sina utväxlade skrifter, och advokaterna pläga självastenografiskt nedskriva partsanförandena och vittnesmålen, när domaren dikterar protokollet. Mera behöva de ej. Vidare medför det en stor lättnad, att domaren har relativt god tid på sig för själva neddikterandet, då målen utsatts att påropas å bestämda klockslag med vanligen en timmes mellantid.3 Kunde man
sedan bringa det därhän, att aktbildning infördes, så att överrätterna finge kunskap om målet genom akternas uppsändande, vore en oerhörd lättnad i underdomstolarnas arbetsbörda vunnen.
Då i Österrike tredskodom meddelats i kravmål, kunna konceptprotokollet och konceptdomen ersättas genom en påstämpling på akten, innehållande uppgift å beloppet av kärandens omstämda fordran med rättegångskostnaderna samt anteckning, att tredskodom meddelats enligt kärandens yrkande, vilken på stämpling förses med domarens underskrift. Även detta är ju efterföljansvärt.
Till förenklingen av processen bidrager kontumacialförfarandet, som i den österrikiska lagen är fullt konsekvent genomfört. På varje stadium av målet förutsätter lagen, att »Versäumnissurtheil» kan meddelas i ena partens frånvaro, vare sig att ifrånvaron anses ligga ett medgivande från den uteblivne, vilket på visst stadium av processen är fallet, eller icke.
Utan överdrift kan sägas, att den svenska lagstiftningen om påföljden av parts utevaro lämnar mycket övrigt att önska vid jämförelse med den österrikiska. Därför är icke sagt att själva den grund, varå vi delvis bygga, eller principen om att utevaro även innebär ett åsidosättande av aktningen för domstolen, helt bör övergivas. Men en utbyggnad av vår lags ifrågavarande stadganden kan och bör dock äga rum. Jämställer man, såsom tidigare antagits, erste Tagsatzung med första rättegångstillfället i en svensk process, utgöres visserligen skillnaden huvudsakligen därav, att handläggningen hos oss sker inför fulltalig rätt men i Österrike inför ensamdomare. Men jämförelsen utfaller till vår nackdel, om man betraktar ett senare stadium av processen. Exempelvis erinras därom att, i fall svarande väl uteblir vid första rättegångstillfället, men tredskodom ej då kan meddelas, emedan stämningen delgivits för sent, samt i anledning härav målet uppskjutes utan att svaranden kommer vid nästa tillfälle, rätten anses förhindrad att då avkunna tredskodom. Och om svaranden, efter att tidigare hava inlåtit sig på verklig förhandling, uteblir på ett senare stadium av processen, måste målet uppskjutas. Först sedan uppskov åtskilliga gånger ägt rum, anse sig de svenska domstolarna i allmänhet oförhindrade att meddela dom, dock allenast efter s. k. slutligt föreläggande. Uppenbarligen vore det önskvärt, om lag
bestämmelser infördes, som gåve domstolarna rätt att i dylika fall förfara strängt mot den försumlige parten.
Att de österrikiska bestämmelserna om påföljd av parts utevaro tillämpas mycket strängt, är en känd sak. Som exempel härpå kan anföras ett fall, som inträffade vid en domstol 1914. En advokat hade infunnit sig vid rätten, medan ett föregående mål handlades. I väntan på sitt eget mål gick han efter anmälan hos rättstjänaren ut i korridoren till buffén och drack ett glas öl, tror jag. När han återkom, var hans mål ropat och tredskodom avkunnad. Ungefär liknande formalism såg jag tillämpad i en domsakt från Landesgericht i Wien 1922.
Att i österrikiska civilprocessen fri bevisprövning råder, behöver ej omtalas. Innan bevisföring får äga rum, meddelas i regel ett särskilt beslut, Beweisbeschluss. När således någon av parterna exempelvis åberopar ett vittne och rätten medger dess hörande, dikterar rättens ordförande till protokollet: »Bevisbeslut. Det tillåtes, att vittnet X höres angående — — — —» eller av ungefär samma innehåll som våra underrätters beslut angående vittnesförhör inför annan domstol. Mot bevisbeslutet får talan ej föras. Rätten anses ej bunden av den uppfattning, som ligger till grund för ett meddelat bevisbeslut. I bevisbeslutet skall särskilt angivas de omständigheter, varöver exempelvis vittnet skall höras. I praxis förfar man emellertid förståndigt nog ofta så att, sedan ett bevisbeslut en gång meddelats exempelvis angående förhör med visst vittne över viss omständighet, så tillåtes förhör med nya vittnen eller med det först angivna vittnet över nya omständigheter, utan att särskilt bevisbeslut härom anses nödvändigt. I fråga om vittnesbeviset är det mest kännetecknande draget hos den österrikiska processen i jämförelse med vår frånvaro av relativa vittnesjäv. Vissa omständigheter, som hos oss utgöra sådana vittnesjäv, såsom bland annat släktskap och eget ekonomiskt intresse i saken, äro dock så tillvida beaktade att, när sådana omständigheter föreligga, den till vittne åberopade själv äger i visst avseende avböja det begärda förhöret. Man får emellertid ofta höra make, barn och syskon till part så ock avtalsförmedlare avlägga vittnesmål. Vidare kan en till vittne åberopad person, om han uteblir, förpliktas ersätta alla härigenom förorsakade
kostnader. Han skall ock ånyo inkallas att inställa sig, denna gång vid visst vite, som redan kan vid förnyat uteblivande förhöjas, var jämte vittnet kan hämtas. Beträffande själva vittnesförhöret kan anmärkas, att det tillgår ungefär så som hos oss.1 Domaren utfrågar vittnena först, och sedan få parterna, som ju ofta samtalat med vittnena förut och veta vad de kunna omtala, ställa frågor till dem. — Hos oss äro ju dock just de personer, som vanligen äga den bästa kunskapen om det rättsförhållande tvisten rör, enligt lagens anda och mening avskurna från att tala om vad de veta. De i Sverige gällande låga bötesstraffen för vittne, som utan laga förfall utebliver från rättsförhandlingarna, kunna, såsom flera gånger påpekats, icke heller anses överensstämma med grundsatsen om domarens processledande verksamhet.
Uppenbarligen gives icke någon domstolsorganisation i världen, där domstolen kan vara säker om att rätt bedöma värdet av parts eller vittnes utsagor. Det ligger i det mänskliga livets natur, att sådant är omöjligt. Tankeläser i hör nu en gång icke till vetenskaperna. Men man kan ju söka att så mycket som möjligt vinna garantier för att domstolen skall kunna verkställa sådan prövning. Vid mitt första sammanträffande med presidenten i Landesgericht i Wien yttrade denne, på tal om den österrikiska civilprocessen och sedan jag framhållit dess elegans, att ett huvudfel med densamma vore, att domaren vore undandragen nästan all möjlighet till bevisprövning. »Ingen av oss känner parterna eller vittnena. Vi veta ej, om de tala sanning». Jag redogjorde då för honom för sammansättningen av en svensk häradsrätt, där en eller två nämndemän från var socken sitta vid domarens sida bl. a. just för att med sin personalkännedom — naturligtvis mottagen med vederbörlig kritik — tillhandagå denne, vilken beskrivning tydligen gjorde intryck på min interlokutör. Förmodligen kunde han dock ej tillfullo uppskatta vår häradsnämnd, då han antagligen ej besinnade den olika ställning de svenska bönderna intaga i samhället mot de österrikiska. Man må betänka, att liv egenskapen upphörde i Österrike helt och hållet först 1848, medan vi ju alltid varit fria. Feodalismen har ju i Österrike haft djupa rötter, och folkbildningen står mycket lägre än hos
oss. Självständighet och bildning bidraga ju dock båda att skärpa omdömet.
Domen skall grundas på den muntliga förhandlingen och — vid senatsförhandlingar — föregås av en icke offentlig överläggning och omröstning mellan domarne. Domen jämte domsmotiven avkunnas offentligen. Ofta tillkännagives dock blott själva slutklämmen samt det väsentliga av motiveringen. En fullständig uppteckning av dessa, vilka ofta bliva ganska vidlyftiga, sker senare.
I Österrike lägger man — i lagen och vid dess tillkomst och åtminstone under den första tiden även i dess tillämpning —— mycken vikt vid fördelen att domen genast avkunnas. Det villemellertid synas som om man härvid — helt naturligt förresten— lika mycket fäst sig vid vinsten därav, att domen numera avkunnas, icke såsom enligt tidigare österrikisk lag skriftligen parternas frånvaro, utan muntligen i deras närvaro. Lagen medger dock den österrikiska domaren rätt att i nödfall uppskjuta domens meddelande någon kortare tid, högst en vecka. I detta fall avkunnas densamma skriftligen i parternas frånvaro. — Det är ju givet, att skyldigheten att omedelbart meddela dom kan i många fall av svårlösta civilrättsliga frågor vara mycket betungande. Det ej blott gäller för domaren att hava present i sitt huvud hela rättens system, så att rättsdeduktionen ut från de givna fakta sker tämligen raskt. Utan han har även att dessförinnan smälta dessa fakta i målet. Det förekommerockså ganska ofta att domaren »förbehåller sig utslaget». Och detta var redan under normala tider ej ovanligt. Enligt vad en framstående advokat vid ett samtal meddelat mig, var det dock under den första tiden efter lagens tillkomst en ädel tävlan hos alla domare att kunna hastigt skilja sig från målen. Onekligen är dylikt förfaringssätt ock ägnat att göra ett fördelaktigt intryck på parter och allmänhet. »Vi österrikare behöva litet teater», yttrade vice presidenten i en underrätt i Wien, »men att icke betänka sig i svåra fall vore ju lättsinnigt». Det berättades mig emellertid från flera håll, icke blott från advokathåll, att det ofta inträffat, att domare, när den avkunnade domen efter förhandlingarnas slut i lugn och ro skulle nedskrivas och motiveras, funnit att relevanta fakta förbisetts och därför måst, ehuru för sent, ångra sig. Ett i lagen förekommande stadgande, som bemyndigar domstol att rätta en av den själv avkunnad felaktig dom,
användes så gott som aldrig och, då det sker, tillämpas det blott på rena misskrivningar e. d. — Självmant inställer sig då frågan, om och i vilken grad den österrikiska domaren kan förbereda sig på domen. Ensamdomaren och ordföranden i senaten har ju möjlighet att genom studiet av Klage och Klagebeantwortung på förhand bilda sig en mening om målets läge och måhända rent av besluta sig för olika alternativ allt efter utgången av den bevisning, som vid huvudförhandlingen inträder. Bisittarne i senaten, de så kallade votanterna, torde nog, om de önska, också ha sådan möjlighet. Bisittarne utgöras av jurister, i regel sådana som ej nått samma tjänsteår och vana som ordföranden, men i alla fall anställda såsom domare vid ifrågavarande domstol, vare sig de tillika äro ensamdomare, som för tillfället inkallas att tjänstgöra i senat, eller icke hunnit längre än att de cirkulera såsom votanter. Då det var mig något oklart, i vilken omfattning domarnes förberedelse före den muntliga huvudförhandlingen ansåges överensstämma med lagens anda och hur i praktiken därmed förfors, sökte jag genom frågor göra mig underrättad härom. Alla, med vilka jag talade, voro eniga därom, att ensamdomaren respektive senatsordföranden borde påförhand studera akterna i målet och väl i regel också gjorde det. Däremot borde han icke på förhand tänka sig in i olika utgångar av saken och något sådant praktiserades knappast. Domen skall växa fram såsom det naturliga och omedelbara resultatet av huvudförhandlingen, menar processreformatorn Fr. Klein. Vad då utsäges såsom rätt, är rätt ﹦rätten med stort R. Beträffande votanterna yttrade ovan nämnde vicepresident, att enligt hans uppfattning borde även dessa förbereda sig, ehuru det tyvärr icke alltid skedde så i verkligheten. Två advokater, som jag interpellerade, förklarade, att votanterna icke skulle förbereda sig. Det vore just lagens mening, att den muntliga förhandlingen skulle åhöras av dem oförberedda. Klein, med vilken jag hade ett samtal i ämnet, yttrade sig också i sistnämnda riktning. På min fråga om man alltså ställde större fordringar på votanterna än på ordföranden, som ju dock var den äldre och erfarnare, hänvisade Klein mig efter någon tvekan till att inhämta besked på min fråga från praxis. Då jag härpå redogjorde för de olika åsikter i ämnet jag redan enligt ovan inhämtat, förklarade dock
Klein, att enligt hans mening votanterna borde vara så litet förberedda som möjligt.
Votanternas ställning är således som vi se något oklar. Fråga är, om de verkligen försvara sin plats. Man tänke sig in i deras ställning. De skola eller hinna ej på förhand läsa skrifterna i målet. De inkallas från andra göromål för att åhöra en muntligförhandling. Som jag förut framhållit, är advokaternas plädering till innehållet i regel en upprepning av det väsentliga i de växlade skrifterna, men någon garanti för att ens det väsentliga framkommer finnes icke, i varje fall icke för att det framlägges i sådan form, att det kan av de oförberedda votanterna omedelbart tillgodogöras. Antingen hava då dessa att spela rollen av jury i civilmål, en institution från vilken jag anser mig böra taga avstånd, eller ock bli de mer eller mindre tvungna att lita till ordförandens mening, då ju denne i fråga om kännedom om fakta i målet står liksom på en piedestal över dem själva, utan att de kunna vara honom till tjänst med någon fond av specialkunskap. Det nu sagda drabbar icke den kollegiala sammansättningen hos domstolar i alla fall. Där föredragningen i lugn och ro skötes av ledamot eller särskild tjänsteman, såsom till exempel i våra överinstanser, blir ju förhållandet ett annat. Icke heller gäller det våra häradsrätter. Hos bisittarna här fordras ju inga juridiska kunskaper; de ha ju praktiskt taget icke rösträtt utan äro närmast att likställa med ett sakkunnigråd åt en ensamdomare. Det vill synas som om man hade flere anledningar att besinna sig, innan man företager ändring i häradsrättsorganisationen.
Min övertygelse är också att, om de här ovan förordade förändringarna i vårt rättegångssätt genomfördes, underrättsdomarna på landet hos oss vore i stånd att upprätthålla en rättsskipning, som i fråga om koncentration och muntlighet tillfredsställde rimliga krav, utan att åsidosätta fordringen på allsidig utredning. Åtminstone vore detta fallet i domsagor med ett tingslag och nya tingsordningen. Betänkligheter ur rättssystematisk synpunkt mot partiella förändringar betyda väl mindre. Ej heller kan väl avgörande vikt tillmätas att förhållandena i Norrland erbjuda särskilda svårigheter. Norrland kommer att, liksom i Österrike före delningen Galizien och Bukowina, städsetynga statistiken.
Klein yttrar i ett ännu otryckt manuskript till ett arbete över
den österrikiska civilprocessen, vilket manuskript författaren med utsökt tillmötesgående ställt till mitt förfogande, ungefär följande: »Snabbheten liksom muntligheten hos processförfarandet kan genomföras blott med de medverkande personernas goda vilja, och deras önskningar har man mycket ofta mot sig. Koncentration och muntlighet fordra en hög grad av energi i anden och viljan och en anspänning av krafterna, som det icke är något ringa arbete att dag för dag åstadkomma, om de icke ligga redan i rasen och folkkaraktären. Hur djupt den fördomen på många håll innästlat sig, att det icke kan vara på annat sätt än som det är, visar sig bäst därav, att till och med de livligaste folkslag, som ständigt befinna sig framom andra i utvecklingen, stundom inför denna företeelse stå passiva. Härav förklaras ock den ironi, med vilken man från vissa håll behandlar försök att förkorta processerna såsom ett slags donquichotterie. Naturvetenskapens mod att våga har ännu blott föga gripit juristerna. De kvardröja gärna i en beklaglig resignation, som tilltror deras vetenskap eller konst för litet och förskansar sig bakom principer mot försöken att städa undan otidsenliga egenskaper hos nedärvda rättsinstitutioner.»
Det kan ju förefalla som om, när man själv gärna skulle se våra häradsrätters sammansättning i stort sett orubbad, man icke borde citera förestående yttrande. Men skärpan i Kleins ifrågavarande uttalande torde nog få reduceras något, då hans skrift till stor del bär tydliga spår av att utgöra försvar motangrepp på hela processreformen, angrepp som ingalunda saknats. Och man behöver väl för övrigt icke räknas till dem, som »gärna kvardröja i en beklaglig resignation», därför att man ifrågasätter, huruvida det icke först borde försökas med ytterligare partiella förbättringar av vårt nuvarande rättegångsväsende, innan yxan sättes till roten. En österrikisk domstolschef yttrade till mig den ganska självklara men i en modern processualists mun överraskande satsen, att det kommer mindre an på vilken processlag man har, än på hur den tillämpas.
Uppsala i nov. 1922.