Förslag till lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m. Såväl i professor Thyréns förberedande utkast till strafflagens allmänna del som i strafflagskommissionens förslag i samma ämne ha spörsmålen rörande ungdomskriminalitetens behandling lämnats å sido. Professor Thyrén har såsom skäl härför anfört, att möjligheten av dessa spörsmåls reglering i särskild lag åtminstone tills vidare borde hållas öppen, och strafflagskommissionen har hänvisat till att nämnda spörsmål av Kungl. Maj:t överlämnats till utredning av särskilt tillkallade sakkunniga. Dessa sakkunniga hade redan innan strafflagskommissionens förslag avgavs slutfört sitt uppdrag i och med framläggande av »betänkande med förslag till lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m.». Tillkallandet av de sakkunniga föranleddes närmast av en riksdagens skrivelse den 7 juni 1918, vari hemställdes om utredning, dels huruvida och under vilka villkor straffmyndighetsåldern kunde höjas från 15 till 16 år, ävensom angående vissa närmare angivna i samband därmed stående frågor, dels huruvida och i vad mån varning eller annan tillrättavisning skulle kunna komma till användning vid behandlingen av minderåriga förbrytare, dels ock huruvida och under vilka förutsättningar förordnande om intagande i allmän uppfostringsanstalt skulle kunna allenast villkorligt meddelas. Därjämte förelågo till beaktande två framställningar av fångvårdsstyrelsen från år 1912 resp. år 1918, avseende särskild behandling av unga förbrytare i åldern upp till 21 resp. 20 år. I enlighet med en i infordrade yttranden från professor Thyrén och strafflagskommissionen gjord hemställan, att den ifrågasatta utredningen måtte omfatta frågan om ungdomsbrottsligheten i hela dess vidd, förklarades de sakkunnigas uppdrag helt allmänt avse utarbetande av förslag till åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten.
    Såsom av betänkandets titel framgår, hava de sakkunniga icke framlagt något förslag till ny lagstiftning rörande samtliga de frågor, som angå ungdomsbrottslighetens bekämpande. Detta förhållande beror därpå, att de sakkunniga intagit en negativ ställning till åtskilliga av de reformprojekt, som varit föremål för deras prövning, och i många punkter funnit den gällande rätten böra bibehållas. Även där de föreslagit reformer, hava de, på sätt av nedanstående framgår, så nära som möjligt anslutit sig till nuvarande rätts principer.

    De sakkunniga ha icke funnit skäl att föreslå någon höjning av straffmyndighetsåldern. Väl kan icke förnekas, att den såväl andligt som kroppsligt djupt ingripande fysiologiska omdaningsprocess, som vi kalla pubertetsutvecklingen, ej är avslutad vid 15 års ålder. Men ej heller 16-årsåldern bildar någon gräns i detta hänseende. Puber-

 

tetsutvecklingen fortgår nämligen i vårt land i allmänhet, åtminstone hos gossar, ända fram emot det sjuttonde eller adertonde levnadsårets slut. Ville man låta straffmyndighet inträda först efter pubertetsutvecklingens avslutning, finge man således var beredd att sätta straffmyndighetsåldern först vid fyllda 17 eller 18 år. En så radikal reform lär emellertid av allmän-preventiva skäl och med hänsyn till rådande folkåskådning icke vara tillrådlig. För 15-årsgränsens bibehållande tala flera omständigheter. Sålunda är den egentliga skolgången för det stora flertalet barn i vårt land avslutad före nämnda ålder. Härutinnan har ej skett någon ändring genom undervisningsväsendets utbyggnad i fortsättnings- och yrkesskolor, då nämligen undervisningen i dessa skolor skall vara så ordnad, att den ej lägger hinder i vägen för de däri deltagandes sysselsättning i förvärvsarbete. Konfirmationen, som ju anses bilda en viss avslutning på den unges uppfostran, har ock i det stora flertalet fall ägt rum före fyllda 15 år. Visserligen har man genom att i fattigvårdshänseende höja minderårighetsgränsen till 16 år och genom att i lagstiftningen om barn i och utom äktenskap låta föräldrars ovillkorliga underhållsplikt även civilrättsligt upphöra tidigast, då barnet fyllt 16 år, velat förhindra, att de unga allt för tidigt tvingas att på egen hand försörja sig, och tillika sökt bereda dem möjlighet att erhålla lämplig utbildning, innan självförsörjningen vidtager. Men rättsligt hinder finnes icke för femtonåringars användande i de flesta slag av förvärvsarbete. Och i själva verket torde ännu alltjämt det övervägande flertalet unga redan vid nämnda ålder ha dylik sysselsättning och i större eller mindre omfattning bidraga till sitt uppehälle. Då femtonåringarna sålunda i allmänhet trätt ut i livet såsom mer eller mindre självförsörjande individer, synes man också med fog kunna förutsätta, att de nått för straffbarhet erforderlig mognad. Därjämte erinra de sakkunniga, att åldersgränsen för absolut straffomyndighet icke i något annat europeiskt land än Belgien vare sig i gällande lagar eller i de på senare tiden framlagda strafflagsförslagen satts högre än vid 15 år, samt att i professor Thyréns förberedande utkast till strafflagens allmänna del straffmyndighetsåldern bibehållits vid 15 år. Detsamma är ju förhållandet i strafflagskommissionens förslag.
    De erinringar, som sålunda kunna göras mot en höjning av straffmyndighetsåldern, skulle emellertid enligt de sakkunnigas mening må hända icke i och för sig få vara avgörande, om en sådan höjning vore oundgänglig för att från frihetsstraff undandraga sådana femtonåringar, för vilka en behandling under straffets form och namn kan anses vara till skada. Men hela frågan förlorar väsentligt i vikt, i samma mån som behandlingen av unga lagöverträdare, vilka nått över straffmyndighetsgränsen, ordnas så, att uppfostringsåtgärder i vidsträckt omfattning träda i stället för straff. Den åldersgräns, som för straffmyndighet fastställes, kommer då att få sin huvudsakliga betydelse i processuellt hänseende. Med tillämpning av gällande rätts princip för kompetensfördelningen mellan domstol och barnavårdsnämnd skulle nämligen en höjning av straffmyndighetsåldern till 16 år medföra, att

 

15-åriga lagöverträdare finge sina gärningar bedömda av barnavårdsnämnd i stället för av domstol. I vissa hänseenden innebure detta väl fördelar, men det kan enligt de sakkunnigas mening starkt ifrågasättas, huruvida barnavårdsnämnderna, särskilt på landsbygden, äro vuxna uppgiften att omhändertaga dem, som efter fyllda 15 år begått straffbelagd gärning. Därest barnavårdsnämndernas kompetens i framtiden skulle komma att stärkas, kunde frågan om straffmyndighetsåldern förtjäna att tagas i förnyat övervägande.
    Med hänsyn till bristerna i vårt nuvarande åklagarväsen ha de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå något stadgande om befogenhet för allmän åklagare att, där så finnes lämpligt, avstå från åtal mot unga förbrytare.
    Efter en kritisk granskning av de åtgärder, som enligt vår gällanderätt stå till buds mot unga förbrytare, varvid bl. a. de korta frihetsstraffens olägenheter framhävas, redogöra de sakkunniga för det viktigaste av vad i ämnet åtgjorts eller föreslagits i vissa främmande länder ävensom för reformförslag i vårt land för att slutligen uppdraga grundlinjerna till sitt eget förslag.
    De framhålla därvid till en början, att den ledande grundsatsen för ungdomsbrottslighetens bekämpande bör vara att anpassa åtgärderna mot de unga brottslingarna efter deras individuella förhållanden, ehuru dock generalpreventiva synpunkter ej få lämnas ur räkningen.
    Man har att skilja mellan två huvudgrupper av fall, nämligen å ena sidan de, i vilka någon mera ingripande behandling för den brottsliges rättande icke är påkallad, och å andra sidan de, i vilka ett kraftiga inskridande ur nyssnämnda synpunkt är erforderligt.
    Vad angår den förra huvudgruppen förtjänar övervägas lämpligheten av ren strafflöshet (vid bagatellförseelser), varning samt kroppsaga. Därest strafflöshet vid bagatellförseelser skulle medgivas, torde den emellertid å ena sidan ej böra begränsas till att avse allenast de unga lagöverträdarna och å andra sidan icke lämpligen böra medgivas annat än vid vissa särskilt i lag angivna förseelser. Frågan bör därför enligt de sakkunnigas mening icke lösryckas ur sitt samband med den allmänna strafflagsreformen. Beträffande varning anse de sakkunniga något egentligt behov därav ej förefinnas, då densamma icke lämpligen borde finna användning utanför det område, inom vilket villkorlig straffdom, som utgör en varning i skärpt form, är tilllämplig. För övrigt skulle i det icke obetydliga antal fall, i vilka lindrigare brottmål avdömas utan svarandens personliga inställelse, möta svårigheter dels att pröva, huruvida varning vore på sin plats, dels ock att på lämpligt sätt tilldela beslutad varning. Kroppsagas användning såsom egentligt straff eller självständig uppfostringspåföljd i anledning av begånget brott avvisas av de sakkunniga under hänvisning till den av 1900 års strafflagskommitté påpekade väsentliga skillnaden mellan aga, tilldelad av föräldrar eller andra uppfostrare, och aga, ådömd av domstol och verkställd genom den offentliga ordningsmaktens försorg.
    Böter kunna liksom de vanliga frihetsstraffen enligt de sakkunni-

 

gas mening svårligen undvaras såsom repressiva åtgärder mot ungabrottslingar, vilka icke kräva någon mera ingående specialpreventiv behandling. Har den dömde egen arbetsförtjänst eller eljest egna tillgångar, kan bötesstraff ingalunda anses olämpligt. Saknar han däremot tillgångar, torde i de fall, som här avses, villkorlig dom i regel komma till användning. Säkerligen måste man dock räkna med att förvandlingsstraff undantagsvis måste tillämpas även å unga brottslingar. De sakkunniga föreslå, att i 11 § straffverkställighetslagen införes ett stadgande om att bötesförvandlingsfångar, som vid straffetsbörjan icke fyllt 21 år, ej må sammanföras med äldre fångar. Vad angår fängelsestraff och straffarbete, kunde det måhända anses önskvärt att för unga brottslingars del ersätta dessa straff med en särskildart av frihetsstraff på bestämd tid. De sakkunniga anse emellertid, att straffartens benämning icke spelar så stor roll, samt erinra om att det viktiga önskemålet om unga fångars avskiljande från äldre, så vitt praktiskt möjligt, redan är tillgodosett genom inrättandet av särskilda straffanstalter för unga fångar. — Vid Svenska kriminalistföreningens senaste diskussionsmöte gjorde sig professor Wetter till taleman för den åsikten, att de vanliga kortvariga frihetsstraffen borde för ungabrottslingar utbytas mot ett särskilt frihetsstraff, innebärande ett mindre moment av lidande men i gengäld mera extensivt. Med fullt erkännande av det principiellt tilltalande i en dylik anordning måhär emellertid erinras om svårigheten att, så länge det nu lagstadgade förhållandet mellan straffarbete och fängelsestraff upprätthålles, finna en lämplig relation mellan dessa båda straff å ena sidan och ett särskilt ungdomsstraff å andra sidan.
    Av allmänpreventiva skäl och med hänsyn till rådande folkåskådning ha de sakkunniga icke velat för unga brottslingars vidkommande föreslå någon rubbning av de för närvarande i fråga om straffets storlek och i övrigt stadgade gränserna för den villkorliga domens tillämpning.
    I fråga om den andra huvudgruppen av fall, de nämligen, i vilka en mera ingripande behandling påkallas för den unge brottslingensrättande, framhålla de sakkunniga vikten av att åtgärder jämte eller i stället för vanligt frihetsstraff vidtagas, där nämnda straff måste anses mindre lämpligt för den brottsliges rättande antingen på grund därav, att strafftiden icke är tillräckligt lång för att möjliggöra erforderlig påverkan genom uppfostran, eller ock av den anledning, att en behandling i friare former än de, som låta sig förenas med verkställigheten av sådant straff, framstår såsom önskvärd med hänsyn till den brottsliges individuella förhållanden. Tre olika metoder tagas härvid i övervägande ,nämligen 1) anordnande av särskilda uppfostringsåtgärder efter utståndet frihetsstraff, 2) de vanliga frihetsstraffens ersättande med ett frihetsstraff på relativt obestämd tid och 3) straffetsutbytande mot uppfostringsåtgärder. Då vår rätt beträffande brottslingar i åldern mellan 15 och 18 år i viss omfattning redan tillämpar den sist angivna metoden och ett övergivande därav på det område, där densamma vunnit stadgad tillämpning, icke torde böra ifrågasättas, blir spörsmålet emellertid enligt de sakkunniga begränsat till att avse

 

sådana unga brottslingar, som till följd av gällande bestämmelser särskilt med avseende å åldern och straffets storlek icke kunna erhålla tvångsuppfostran. Mot metoden att först straffa och sedan vidtaga särskilda uppfostringsåtgärder anmärkes dels att detta skulle innebära en onödig hårdhet mot den dömde, dels ock att ett enhetligt förfarande har avgjort företräde ur uppfostringssynpunkt. Vad angårfrihetsstraff på relativt obestämd tid, framhålla de sakkunniga utan att ingå på de invändningar av principiell natur, som kunna göras mot nämnda institut över huvud, att detsamma, därest det skulle gälla endast för unga brottslingar, svårligen läte sig infogas i vårt straffsystem. De sakkunniga ha därför i sitt förslag tillämpat metoden att låta straff utbytas mot en ren preventionsåtgärd, tvångsuppfostran. Därmed vinnes fördelen av en anslutning till vad som redan i viss utsträckning gäller beträffande brottslingar i åldern 15—18 år. I fråga om tvångsuppfostringsinstitutets tekniska konstruktion ha de sakkunniga funnit övervägande fördelar vara förbundna med den nuvarande anordningen, enligt vilken straff ådömes men verkställigheten därav i kraft av ett domstolens särskilda förordnande utbytes mot tvångsuppfostran, varigenom straffskyldigheten villkorligt bortfaller.
    De sakkunnigas förslag innebär en betydande utvidgning av tvångsuppfostrans användning. Detta gäller först och främst med hänsyn till den brottsliges ålder. Gränsen föreslås nämligen höjd från 18 till 21 år. Att tillräcklig mottaglighet för uppfostran hos normala individer förefinnes intill och jämväl utöver sistnämnda ålder finna de sakkunnigahöjt över varje tvivel, särskilt i betraktande därav, att det fostrande inflytandet vid tvångsuppfostran utövas icke allenast genom moralisk påverkan utan även och icke minst genom ett vänjande vid ett regelbundet och arbetsamt liv. Hänsyn bör dock även tagas till individens anspråk på självbestämningsrätt. Tvångsuppfostran kräver nämligen i regel tämligen lång tid och nödvändiggör ett frihetsberövande, som säkerligen kännes mera tryckande för den omhändertagne, ju högre ålder han uppnått. Då det gäller brottslingar, som icke uppnått den civila myndighetsåldern, göra sig emellertid nyssnämnda hänsyn icke gällande med samma styrka som i fråga om personer i myndig ålder, enär de förstnämnda i allt fall äro underkastade vissa inskränkningar i sin bestämmanderätt med avseende å såväl personliga som ekonomiska förhållanden och i regel ej heller nått en sådan ställning i livet, att en längre tids omhändertagande i anstalt i och för sig skulle menligt inverka på deras framtid. Det intrång, som anstaltsvistelsen medför i den omyndiges förvärvsverksamhet, torde mer än uppvägas av förmånen att i anstalten erhålla en grundlig yrkesutbildning. Och lyckas anstaltsvistelsen dessutom omdana honom till en laglydig och samhällsnyttig medborgare, lärer han själv komma att betrakta anstaltsvistelsen snarare såsom en välgärning än som ett störande ingreppi hans frihet.
    Det strängaste frihetsstraff, som enligt förslaget må utbytas mot tvångsuppfostran, är två års straffarbete, således en betydande höjning av den nu gällande gränsen. Ett borttagande av varje begräns-

 

ning skulle allt för mycket stöta det allmänna rättsmedvetandet och dessutom vara betänkligt ur allmänpreventiv synpunkt, med mindre vistelsen i uppfostringsanstalt utsträckes över synnerligen lång tid. Att gränsen satts vid två års straffarbete motiveras därmed, att å ena sidan en behandlingstid av omkring två år i regel funnits erforderlig vid våra nuvarande allmänna uppfostringsanstalter, och att å andra sidan ett frihetsstraff på längre tid än två år torde erbjuda tillfälle att under straffverkställigheten utöva erforderligt uppfostrande inflytande på fången. Även enbart bötesstraff skall kunna utbytas mot tvångsuppfostran, vars användning för övrigt ej skall vara utesluten, om böter ådömas jämte frihetsstraff, uppgående till två års straffarbete.
    I fråga om de till den brottsliges person sig hänförande förutsättningarna för tvångsuppfostrans användning anmärka de sakkunniga till en början, att detta institut icke är avsett att inkräkta på den villkorliga domens tillämpningsområde, och att det för den skull funnits lämpligt att i den föreslagna lagtexten upptaga en erinran om att domstolen i första hand har att pröva, huruvida erforderliga förutsättningar för meddelande av villkorlig dom äro för handen. Härvid framhålla de sakkunniga, att villkorlig dom beträffande unga brottslingar kan vara på sin plats, även om uppfostrande åtgärder krävas för deras rättande. Med stöd av den lydnadsplikt, som vid sådan doms meddelande kan åläggas brottsling, som vid åtalets början ej fyllt 21 år, kan nämligen övervakaren träffa särskilda anordningar för beredande avuppfostran åt den dömde. Och den villkorliga domens användbarhet idylika fall torde i viss mån ökas därigenom, att enligt förslaget varjeförverkande av det genom domen beviljade anståndet, även där dettaförverkande grundar sig på 13 § i lagen om villkorlig dom, öppnar möjlighet till meddelande av förordnande om tvångsuppfostran.
    Därest villkorlig dom finnes icke lagligen kunna eller lämpligen böra meddelas, har domstolen att pröva, huruvida en särskild uppfostrande behandling må anses för den dömdes rättande lämpligare än straffetsundergående, och skall därvid tagas hänsyn till hans förståndsutveckling, karaktär och personliga förhållanden i övrigt. Det är således specialpreventiva skäl, som skola vara avgörande.
    Då domstolen finner de angivna förutsättningarna vara för handen, skall förordnande om tvångsuppfostran meddelas. Avvägningen i förhållande till det allmänna rättsmedvetandets krav och till allmänpreventiva synpunkter förutsättes nämligen en gång för alla gjord avlagstiftaren genom uppställandet av de med hänsyn till den brottsliges ålder och straffets storlek stadgade begränsningarna av uppfostringsinstitutets tillämpningsområde.
    Professor Wetter har vid Svenska kriminalistföreningens förutnämnda möte anmärkt, att enligt den föreslagna lagtexten tvångsuppfostran skall komma till användning även i fall, i vilka något behov aven ingripande uppfostringsbehandling icke förefinnes, nämligen då villkorlig dom ej kan meddelas men straffets verkställande ur specialpreventiv synpunkt finnes positivt skadligt. Ehuru de sakkunnigas motivering talar emot en dylik tolkning, har den tydligen stöd i lagtexten

 

och kan därför ej avvisas. Professor Wetter anser, att man härigenom framtvingat en utvidgning av tvångsuppfostringsinstitutet utöver det område, där det rätteligen hör hemma. En dylik utvidgning hade enligt professor Wetters mening varit onödig, om man, på sätt han föreslagit, infört ett särskilt för unga förbrytare lämpat frihetsstraff. Härtill må anmärkas, att, bortsett från ovan antydda svårigheter att infoga ett nytt frihetsstraff i vårt nuvarande straffsystem, man torde ha skäl att ställa sig tveksam inför frågan, huruvida icke åtskilliga av de nuvarande frihetsstraffens olägenheter skulle häfta även vid ett särskilt frihetsstraff för ungdom.
    Frågan om konkurrenssituationers inverkan på meddelat uppfostringsförordnande har i de sakkunnigas förslag fått en i vissa punkter från gällande rätt avvikande lösning. Under det att enligt gällande rätt varje under uppfostringstiden inträffande övertygande om brott, vare sig detta förövats före eller efter förordnandets meddelande, ipso jure medför, att förordnandet förfaller, skiljes i förslaget mellan konkurrensfall enligt 4 kap. 9 § strafflagen och sådana enligt 10 § i samma kapitel och lag. Beträffande de förstnämnda fallen ansluter sig förslaget till bestämmelserna i lagen om villkorlig straffdom och uttalar således icke direkt, att förordnandet förfaller, utan anser detta utan vidare vara en följd av konkurrensdomen. Det säges endast att domstolen i samband med konkurrensdomens meddelande har att pröva, huruvida nytt förordnande om tvångsuppfostran bör meddelas. — Professor Wetter har anmärkt, att en dylik lösning icke är motiverad ur specialpreventiv synpunkt, och att domstolen i stället för att meddela nytt uppfostringsförordnande borde äga rätt att förklara det i konkurrensdomen ådömda straffet inbegripet i det gamla förordnandet. Jag tror mig icke begå någon indiskretion, då jag meddelar, att en dylik lösning av spörsmålet varit föremål för de sakkunnigas övervägande och jämväl fått uttryck i ett förberedande lagutkast men övergivits såsom svårligen förenlig med dels den i förslaget givna regleringen av maximitid för anstaltsvistelsen, dels ock stadgandet angående rättsverkan av slutlig utskrivning från uppfostringsanstalt. Om slutlig utskrivning skulle äga rum, innan konkurrensdomen vunnit laga kraft— ett fall, som lätt kunde inträffa, därest det i denna dom å dömdastraffet inbegrepes i ett äldre förordnande — skulle det nämligen under någon tid bliva ovisst, huruvida straffet vore att anse såsom till fullo verkställt genom den dömdes hållande till tvångsuppfostran.
    Vid konkurrensdom enligt 4 kap. 10 § strafflagen skall däremot enligt förslaget det tidigare meddelade uppfostringsförordnandet icke förfalla, med mindre domstolen uttryckligen meddelar förklaring härom. Sådan förklaring skall emellertid alltid avgivas, då i den nya domen dömes till böter eller frihetsstraff, och förklaringen skall lända till efterrättelse, även om straffdomen i högre rätt ändras. Jämväl idetta fall har domstolen att pröva, huruvida nytt uppfostringsförordnande bör meddelas.
    Genom dessa stadganden har man velat förhindra, att ett uppfostringsförordnande förfaller i anledning av dom över annat brott, ehuru

 

domstolen, som dömer över detta brott, saknat kännedom om förordnandet och därför kanske ej haft anledning att meddela nytt förordnande.
    En konsekvens av dessa regler är, att bestämmelserna för fall av sammanträffande på verkställighetsstadiet av straffdom och uppfostringsförordnande utsträckts att gälla, även då straffdomen meddelats senare än uppfostringsförordnandet.
    Förordnandet förfaller, om det ej gått i verkställighet, innan den dömde fyllt 21 år.
    Såsom ovan nämnts, innebär förordnande om tvångsuppfostran enligt förslaget liksom enligt gällande rätt, att straffskyldigheten villkorligt bortfaller. Men under det att enligt gällande rätt slutlig utskrivning från uppfostringsanstalt medför, att det ådömda straffet skall anses förfallet, tillägger förslaget åt slutlig utskrivning den rättsverkan, att straffet anses till fullo verkställt. Detta har tydligen praktisk betydelse bl. a. i återfallshänseende och för beräkning av varaktigheten av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, vilken påföljds ådömande ej utesluter meddelande av uppfostringsförordnande. Där förordnandet förfaller, skall väl liksom enligt gällande rätt straffet principiellt gå i verkställighet,så framt ej nytt förordnande meddelas. Men förslaget ger domstol rätt att föreskriva, att straffet skall anses till viss del eller helt och hållet verkställt genom den dömdes hållande i uppfostringsanstalt på grund av det förfallna förordnandet. Huruvida och i vad mån sådan avräkning skall medgivas, skall avgöras med hänsyn tagen till såväl tiden för anstaltsvistelsen som den dömdes uppförande och karaktär. I vissa fall blir det sålunda nödigt att göra en kompromiss mellan vedergällnings och preventionssynpunkter. Vid avräkningen skall en dags anstaltsvistelse räknas lika med en dags fängelse. — Professor Wetter anser denna beräkningsgrund olämplig, enär anstaltsvistelsen torde representera ett mindre mått av lidande än ett fängelsestraff. Han har därför föreslagit, att en dags anstaltsvistelse sättes lika med en halv dags fängelse. Här möter emellertid ånyo vår rätts olyckliga proportion mellan fängelse och straffarbete. De, som fått straffarbete utbytt mot tvångsuppfostran — och dessa bli säkerligen de flesta — skulle sålunda icke i något fall kunna få mer än fjärdedelen av anstaltsvistelsen avräknad å straffet.
    Den för närvarande gällande inskränkningen i allmän åklagares rätt att åtala brott av den, som intagits i uppfostringsanstalt, har i förslaget bibehållits. På grund av åldersgränsens höjning får den uppenbarligen ett vidgat område. Professor Wetter har anmärkt, att en liknande inskränkning borde göras beträffande den i vissa författningar medgivna actio popularis, en anmärkning, som torde ha fog för sig.
    Förordnande om tvångsuppfostran skall liksom enligt gällande rättgenast gå i verkställighet. Tvångsuppfostringsinstitutets utsträckningtill högre åldersgrupper har föranlett de sakkunniga att föreslå inrättandet av två slag av anstalter, nämligen allmänna uppfostringsanstalter, avsedda för yngre eller mindre utvecklade elever, och allmänna förbättringsanstalter, avsedda för äldre eller mera svårartade elever.

 

Bestämmande för fördelningen mellan anstalterna är i första hand åldern vid intagandet, varvid 18 år bildar gränsen. Men vid behov kunna överflyttningar ske.
    Den centrala ledningen av anstalterna föreslås skola anförtros åt den nuvarande fångvårdsstyrelsen med på lämpligt sätt ändrad benämning. (I förslaget kallas denna myndighet överstyrelsen.) Såsom skäl härför anföra de sakkunniga, att en sådan anordning icke blott erbjuder obestridliga fördelar ur ekonomisk synpunkt utan också är nödvändig föratt vinna planmässighet i verksamheten för brottslighetens bekämpande. Sådan planmässighet kan nämligen icke förväntas, med mindre verkställigheten av såväl straff som skyddsåtgärder ställes under sammacentrala ledning.
    Vid varje anstalt skall finnas en särskild nämnd, bestående av fem utav Konungen för en tid av fem år förordnade ledamöter, bland vilka Konungen tillika utser en ordförande. En av ledamöterna skall äga domarekompetens och en vara läkare, så vitt möjligt med psykiatrisk specialutbildning. Nämnden, som främst har att avgöra frågor om utskrivning av eleverna, är avsedd att utgöra ett värn såväl för den enskildes frihet som för samhällsskyddets intressen. Dess sammansättning och dess oberoende ställning i förhållande till anstaltsledningen torde utgöra en garanti för insikt och oväld. Den får i viss mån karaktären av ett slags jury, då dess beslut ej få överklagas. Överstyrelsen äger emellertid ex officio ingripa, om den finner, att utskrivning obehörigen fördröjes, och för villkorlig utskrivning eller överlämnande tillfostran och utbildning utom anstalten erfordras överstyrelsens samtycke, så framt fråga om vidtagande av dylik åtgärd uppstår, innan ett år förflutit från elevens intagande i anstalt.
    Såsom nyss antytts, skiljer förslaget mellan villkorlig utskrivning och överlämnande till fostran och utbildning utom anstalten. Under det att villkorlig utskrivning är avsedd att komma till användning, då elevens fostran kan antagas vara avslutad och det gäller att praktiskt pröva det vunna uppfostringsresultatet, är det i det andra fallet fråga om ett fullföljande utom anstalten av den ännu icke avslutade uppfostringsverksamheten. Den senare åtgärden skall endast i undantagsfall komma till användning och gäller endast elever i allmän uppfostringsanstalt. Sålunda utlämnad elev kan när helst det finnes lämpligt återtagas till anstalten. Villkorlig utskrivning skall däremot alltid utgöra slutledet i uppfostringsbehandlingen, och den utskrivne kan endast om han visar dåligt uppförande eller bryter mot givna föreskrifter tvingas tillbaka till anstalten. I lindriga fall kan han undslippa med varning. Villkorlig utskrivning skall äga rum,så snart det kan antagas, att eleven skall utom anstalten under erforderlig tillsyn förhålla sig väl. Men för att få en hållhake även på elever, som icke ingiva hopp om välförhållande men dock till sist måste få lämna anstalten, stadgas, att villkorlig utskrivning, ändå att nyss angivna förutsättning ej prövas vara för handen, skall ske efter förloppet av viss maximitid. Denna maximitid har satts olika allt efter som straffet uppgår till eller understiger sex månaders straffarbete.

 

I förra fallet skall maximitiden vara fyra år, i senare fallet två år och sex månader. I motiveringen anföres, att, även om det vore önskvärtatt låta den längre maximitiden gälla för alla fall, hänsyn måste tagas till det allmänna rättsmedvetandets obenägenhet mot att medgiva ett så långvarigt frihetsberövande vid lindrigare brott. Förslagets bestämmelser i denna del ha emellertid mött opposition från anstaltshåll, i det pastor Wijkmark vid Svenska kriminalistföreningens förut omnämnda möte förklarat sig anse det olämpligt att på detta sätt införa ett straffmoment i tvångsuppfostran. Hur man än må ställa sig till lämpligheten av den föreslagna regleringen av maximitiden, torde det dock vara obefogat att här tala om något straffmoment.
    Har en prövotid av ett år förflutit, utan att den villkorligt utskrivne därunder blivit återtagen till anstalt, skall han slutligt utskrivas. Återtages han däremot före prövotidens utgång, kan han kvarhållas i anstalten i ett år eller, därest han varit villkorligt utskriven mer än ett år före maximitidens utgång, under lika lång tid som den vid den villkorliga utskrivningen återstående maximitiden. Förnyad villkorlig utskrivning kan äga rum. I sådant fall skall slutlig utskrivning ske efter förloppet av samma tid, som skolat vara normerande för utskrivningen, om eleven kvarhållits i anstalten.
    I varje fall skall slutlig utskrivning ske, senast då elev fyllt 26 år.
    Villkorligt utskrivna elever skola under prövotiden stå under tillsyn av en särskild tillsyningsman, som förordnas av nämnden, vilken också har att tillse, att de ha möjligheter till försörjning genom lämplig arbetsanställning eller på annat sätt.
    För att skaffa domstolarna erforderligt material för prövningen, huruvida förordnande om tvångsuppfostran bör meddelas, kräves särskild förundersökning, varom i de sakkunnigas förslag upptagits bestämmelser i nära anslutning till de för närvarande i lagen om villkorlig straffdom givna stadgandena. Då det är av vikt, att förundersökningen så snart som möjligt sättes i gång, föreskrives viss anmälningsskyldighet, som avser icke blott det fall, att häktning ägt rum, utanjämväl det fall, att allmän åklagare anställer åtal mot icke häktad.
    För att undandraga unga tilltalade den allmänna uppmärksamhet, som för dem ofta kan på olika sätt vara till skada, medgiver förslaget domstol rätt att, där det av nyss angivna skäl finnes påkallat, utesluta förhandlingarnas offentlighet.
    I straff verkställighetslagen föreslås den för den särskilda ungdomsbehandlingen gällande gränsen höjd från 20 till 21 år.
    Lagen om straffregister skall enligt förslaget så ändras, att straffregistret kommer att innehålla fullständiga upplysningar om varje förordnande om tvångsuppfostran.
 

Olof Barklind.