Nya finländska rättegångslagar. I denna tidskrift har senast förlidna år (1922 s. 408) redogjorts för en partiell reform av rättegången i hovrätt, vilken genomförts medels en d. 19 dec. 1921 stadfästad lag. Reformen avsåg framförallt att påskynda målens behandling i andra instans. I detta syfte stadgades, förutom några förenklingar i arbets- och expeditionssättet, att hovrätt vore domför med 3 medlemmar, vilket möjliggjorde inrättandet av nya divisioner, utan att totalantalet ledamöter i hovrätterna ökades.
    De uppgifter, som redan nu stå till buds — men vilka emellertid icke äro fullkomligt definitiva — ge otvetydigt vid handen en betydande minskning av arbetsbalansen i rikets hovrätter. Den 1 jan. 1922 eller den dag, då lagnovellen trädde i gällande kraft, funnos i Åbo hovrätt 1,921 oavgjorda vademål och 1,411 besvärsmål, inklusive s. k. hemställda mål, eller således sammanlagt 3,332 genom rättsmedel inkomna oavgjorda mål. Vid årsskiftet d.1 jan. 1923 utgjordes arbetsbalansen av 1,324 vademål och 893 besvärsmål eller sammanräknat 2,217 mål. Alltså en minskning av 597 vademål och 518 civila besvärsmål och brottmål eller in summa 1,115 mål. Då till hovrätten under loppet av år 1922 dragits 1,524 nya vademål och vidpass 2,100 civila besvärsmål och brottmål, framgår att under året i hovrätten slutbehandlats 2,121 vademål och 2,618 andra mål eller tillhopa 4,739 mål. Under närmast föregående år, 1921, hade i Åbo hovrätt avskrivits och avgjorts 1,624 vademål samt 2,063 besvärsmål och hemställda mål. Antalet slutbehandlade mål hade således under år 1922 ökats med 497 vademål samt 555 besvärsmål och hemställda mål eller sammanlagt 1,052 mål. I Wiborgs hovrätt funnos d. 1 jan. 1922 3,378 vademål och 636 besvärsmål, inklusive hemställda brottmål, eller sammanlagt 4,014 mål. Arbetsbalansen vid ingången av året 1923 utgjordes av 1,808 vademål och 256 andra mål eller in summa 2,064 mål. Arbetsbalansen hade alltså minskats med 1,570 vademål och 380 andra genom rättsmedel inkomna mål eller sammanräknat 1,950 mål. Under år 1922 hade till hovrätten inkommit 1,313 vademål samt medels besvär och hemställan 1,922 mål eller in summa 3,235 mål. I hovrätten hade således under året slutbehandlats 2,883 vademål samt 2,302 besvärs- och hemställda måleller sammanlagt 5,185 mål. Jämföras dessa tal med antalet av demål, som under föregående år, 1921, slutbehandlats, framgår, att antalet avgjorda, inklusive avskrivna mål ökats med 743 vademål samt 97 besvärs- och hemställda mål eller tillhoparäknat 840 mål. I Vasa hovrätt har arbetsbalansen aldrig varit överhövan stor. Där slutbehandlades under år 1921 510 och år 1922

 

701 vädjade mål; under det senare året alltså 191 flere vademål. De under år 1921 avgjorda besvärs- och hemställda målens antal var 795 och år 1922 950, vadan ökningen representeras av 165 mål. År 1922 slutbehandlades således i Vasa hovrätt sammanlagt 356 flera mål av anfört slag än närmast föregående år.
    Anförda siffror ge otvivelaktigt vid handen en avsevärd kvantitativ stegring av hovrätternas arbetsprestation under år 1922. Huruvida arbetsresultatet kvalitativt förblivit lika gott som förut kan naturligtvis icke avgöras utan ingående undersökningar. Men även om därutinnan ingen försämring kunde fastslås, har dock den betydande ökningen av antalet mål, som av hovrätterna avgjorts, haft den menliga påföljd, att antalet av de mål, som dragits till Högstadomstolen, jämväl ökats. År 1921 fullföljdes i Högsta domstolen 611 revisionsmål och 2,820 besvärsmål; år 1922 1,090 revisionsmål och 2,930 besvärsmål. Givetvis företer arbetsbalansen därstädes en motsvarande försämring. Hovrättsreformen av 1921 har därför ock, såsom det kunde förutses, nödvändiggjort reformer beträffande Högsta domstolen, dels i avseende å dess sammansättningdels vidkommande rätten att där söka ändring.
    Med hänsyn till den begränsning, som i sist antytt avseende prövats lämplig, har det synts sannolikt, att en avsevärd minskning av arbetet i Högsta domstolen vore att i framtiden emotse. Därför har den nu nödig funna ökningen av antalet ledamöter i Högsta domstolen — högst 6 nya justitieråd — gjorts blott temporär och begränsats till 3 år. Härom är en lag utfärdad d. 19 dec. 1922.
    Medels en annan samma dag stadfäst lag har 30 kap. RB givitsett förändrat innehåll. Den viktigaste nyhet denna lagnovell inför är begränsning av rätten att i Högsta domstolen söka ändring av hovrätts domslut. Härutinnan upprepas det gamla förbudet mot ändringssökande i återförvisningsutslag, varjämte andra tidigare påbjudna inskränkningar i rätten att draga ett mål under högsta instans prövning — t. ex. i flertalet jordlegomål och mål rörandefylleri (se Sv. J. T. 1922 s. 143) — förklaras vidmakthållna. Dessutom stadgas, att ändring ej får sökas i hovrätts avgörande angående skyldighet att taga del i underhåll och uppfostran av barn, födda utom äktenskap. Allt ändringssökande är ock uteslutet, då hovrätt såsom rättsmedelsinstans avgjort tvistemål, som rör fordran, ersättning eller lösören, där beloppet eller värdet av vad i hovrätten utgjort föremål för tvisten, uppskattat vid den tidpunkt målet därstädes avgöres, uppenbarligen ej överstiger 5,000 finska mark. Hovrätts utslag är även inappellabelt i mål angående brott mot alkohollagstiftningen, utom då någon fråndömts tjänst, befattning eller näringsrätt eller ock annan egendom än alkoholhaltigt ämne, vars värde överstiger 5,000 mk, i vilket fall den dömda kan söka ändring. Där åtal, så vitt det varit föremål för hovrätts prövning, avser brott, varå in abstracto i annan händelse, än då synnerligen försvårande omständigheter äro för handen, blott följer böter, fängelse i högst 2 år eller egendoms dömande förbruten, får ej heller

 

sökas ändring i hovrätts utslag av annan än den, som ådömts frihetsstraff, eller ägare av förbrutet förklarat gods, vars värde överstiger 5,000 mk. Om allenast i kriminalprocessuell väg fullföljd civil talan varit föremål för hovrätts prövning, är rätten att i Högsta domstolen påyrka ändring begränsad såsom för tvistemål är stadgat.
    Då hovrätt förklarar, att i visst dess domslut ej får sökas ändring, äger part, som anser att detta beslut beror på oriktig lagtolkning, underställa frågan Högsta domstolens avgörande. Part kan även i Högsta domstolen ansöka om rätt till ändringssökande på den grund att det med avseende å lagens tillämpande i andra liknande fall vore av vikt att hovrätts domslut underkastades Högsta domstolens granskning eller på den grund att ändringssökandet förparten ägde synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga. Proceduren för fullföljande av sådan ansökan är i huvudsak ordnad på samma sätt som enligt den svenska fullföljdslagen av 1915.
    Övriga nyheter och detaljer i den finländska lagnovellen av 1922 äro oväsentliga och sakna större intresse.

O. Hj. Granfelt.