Adoption mot vederlag. Lagen den 14 juni 1917 om adoption — genom vilken adoptionsinstitutet infördes i svensk lagstiftning —fyllde otvivelaktigt ett behov. Under den tid, lagen hittills varit i tillämpning, har det visat sig, att adoption kommer till stånd i ett ej ringa antal fall årligen. Uppfattningen bland dem, som äro verksamma i den samhälleliga barnavårdens tjänst, torde ock vara, att lagens bestämmelser i stort sett visat sig ändamålsenliga. I ett hänseende hava dock olägenheter försports.
    Då tillstånd att antaga adoptivbarn sökes, har domstolen att pröva, huruvida den ifrågasatta adoptionen kan anses vara till gagn för barnet. Domstolen skall därvid jämlikt 10 § adoptionslagen särskilt söka inhämta upplysning, huruvida å någondera sidan vederlag är givet eller utfäst. Tillkommer vederlag den, som söker tillstånd att antaga adoptivbarn, äger rätten, där så prövas skäligt, förelägga honom att vidtaga de åtgärder, rätten aktar nödiga till betryggande av att vederlaget helt eller delvis användes till barnets bästa. Efterkommes ej ett sådant föreläggande, förfaller ansökningen. Då adoptionslagen ej ställde sig helt avvisande mot vederlag vid adoption, avsågs främst

 

att möjliggöra adoption i de fall, när ett penningbidrag erfordras för att lätta den underhållsbörda, adoptionen medför för adoptanten. Lagberedningen yttrade sålunda i motiven till lagen, att ett ersättningsbelopp till adoptanten vore berättigat, exempelvis då adoptivföräldrarna vore i små villkor, så att de svårligen kunde genomföra sin önskan att taga ett adoptivbarn, med mindre de erhölle något bidrag till de med barnets vård och uppfostran förenade utgifter. Å andra sidan framhöll lagberedningen med styrka, att det omsorgsfullt måste förebyggas, att adoption komme till stånd på grund av beräkning hos adoptanten att därigenom vinna ekonomisk fördel. Om sådan beräkning spelade någon mera avgörande roll, vore det att befara, att adoptionen icke komme att motsvara, vad därmed främst borde avses, eller att bereda barnet ett gott föräldrahem. Lagberedningen erinrade också, att vederlag vid adoption från denna synpunkt kunde innebära en stor fara.
    De av lagberedningen uttalade farhågorna för missbruk av den möjlighet att vid adoption betinga sig vederlag, som genom adoptionslagen lämnats öppen, hava visat sig grundade. Vid läsning av våra dagliga tidningar har väl knappast någon kunnat undgå att lägga märke till de ofta återkommande annonserna om adoptivbarn eller fosterbarn mot en summa i ett för allt, vanligen växlande mellan 3,000—5,000 kr. Att i dessa fall behovet av att förbättra den egna ekonomien i allmänhet är grunden till att ett barn sökes, ej en djupare önskan att hava ett barn att vårda och uppfostra, synes uppenbart. En omständighet att beakta är vidare, att när ett barn adopteras, lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård ej gäller i fråga om barnet. Den tillsyn från det allmännas sida, som äger rum över den som mot ersättning tager barn under 7 år till fostran, förekommer således ej över adoptant, även om adoptionen skett mot ersättning.
    Då de allt talrikare annonserna om adoptivbarn och fosterbarn mot ersättning började väcka uppmärksamhet, beslöt Svenska Fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå i Stockholm att företaga en undersökning och för sådant ändamål söka förbindelse med annonsörerna för att så vitt möjligt förskaffa sig kännedom om dem och grunden till deras önskan att erhålla ett barn till fostran. Under år 1922 verkställdes genom byråns försorg en sådan undersökning, omfattande omkring 1,150 fall, vilken föranledde byrån att i underdånig skrivelse den 18 dec. 1922 anhålla om ändring i adoptionslagen. Barnavårdsbyrån framhåller i skrivelsen, att vid den verkställda utredningen ej kunnat helt avgränsas de fall, då adoption åsyftats såsom slutmål, från de fall, då så ej varit förhållandet. Men under utredningen hade det gång på gång visat sig, att även då fråga varit om adoption, det egna ekonomiska intresset varit en väsentligt medverkande omständighet till att ett barn sökts, och att, då en större penningsumma ej kunnat erhållas med barnet, någon önskan att taga detta ej längre förelegat. Enligt byråns uppfattning hade möjligheten att erhålla vederlag vid adoption hos flertalet av dessa personer väckt

 

tanken att på denna väg söka bereda sig inkomst. De ändamål, för vilka penningarna önskats, hade varit mångskiftande, inköp av enbostadslägenhet, inköp av redskap för trädgårdsskötsel, medel till fortsättande av en näring, medel för "gårdens" behov o. s. v., och de belopp som fordrats ej sällan betydande. Byrån framhöll, att adoption ej borde medgivas i andra fall än då ett barn kunde medfull trygghet lämnas utan tillsyn från det allmännas sida. Detta vore ej möjligt, då penningbidrag från de naturliga föräldrarna vore en omständighet, som väsentligt medverkade till att adoptanten ville adoptera. En djup önskan att själv åtaga sig föräldraplikter borde vara den verkliga orsaken till adoptantens begäran om tillstånd till adoption. Endast i sådant fall kunde det förväntas, att barnet mottoges med den föräldrakänsla, som gåve barnet skydd mot brist och vanvård. Då penningbidrag fordrades, borde således enligt barnavårdsbyråns mening adoption tillåtas, endast om bidraget med säkerhet framstode allenast som ett medel för adoptanten att bättre sörja för adoptivbarnets uppfostran, ej såsom ett medel att förbättra den egna ekonomien. Trygghet härför ansåg barnavårdsbyrån, så långt det vore möjligt, kunna vinnas därigenom, att i fråga om beloppet föreskreves — i nära överensstämmelse med 10 § av lagen om barn utom äktenskap — obligatorisk inbetalning till vederbörande barnavårdsnämnd. Därigenom skulle fortfarande det legitima intresse, som understundom kunde föreligga att bereda en adoptant ett bidrag från de naturliga föräldrarnas sida till kostnaderna för adoptivbarnets underhåll och uppfostran, till fullo tillgodoses, medan å andra sidan faran för egennyttiga beräkningar från adoptanten skulle väsentligen minskas. Vidare hemställde barnavårdsbyrån, att skyldighet skulle stadgas för domstol att, när tillstånd till adoption begäres, inhämta yttrande från barnavårdsnämnd.
    Med anledning av barnavårdsbyråns skrivelse har inom justitiedepartementet i samråd med lagberedningen utarbetats förslag tilllag om ändrad lydelse av 8—10 §§ adoptionslagen, vilket tillstyrkts av lagrådet och godkänts av innevarande års riksdag.¹ I propositionen framhölls, att under vederlag i 10 § adoptionslagen inbegrepes ej blott en gottgörelse, som endera kontrahenten mottagit för vad han å sin sida presterat eller utfäst sig att prestera, utan även vad adoptanten mottagit i sin egenskap av barnets blivande representant och sålunda i första hand i dess intresse. I förra fallet förelåge ett verkligt vederlag, i senare fallet åter vore det åtminstone i regelfråga om ett bidrag till barnets underhåll. Visserligen kunde det tänkas fall, då den omständigheten, att ett vederlag givits eller utfästs, icke tydde på att för barnets välfärd främmande synpunkter spelat en obehörig roll. Men dessa sällsynta fall måste stå tillbaka för de hänsyn, som krävde, att varje köpslagan om barnet framstode såsom något otillbörligt. I 8 § adoptionslagen har därför upptagits uttryckligt förbud mot tillstånd till adoption, om å någondera sidan

 

¹ Lagen är numera utfärdad den 8 juni 1923 och träder i kraft den 1 juli detta år.

vederlag är givet eller utfäst eller om bidrag till barnets underhåll är avtalat, med mindre fråga är om bidrag med visst belopp en gång för alla och beloppet inbetalts till barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, eller till nämnden å beloppet utfärdats förbindelse, vilken blivit av sökanden och nämnden godkänd. Orden "någondera sidan" upptogs i lagtexten på yrkande av första lagutskottet, som ansåg det böra klart utmärkas, att förbudet jämväl avsåge vederlag från adoptanten till de naturliga föräldrarna. Det i 8 § upptagna förbudet avser jämväl ett avtal om periodisktunderhållsbidrag. Det framhölls i propositionen, att där sådant bidrag skulle utgå, adoption ej vore rätta formen för rättsförhållandets ordnande. Den definitiva och väsentliga förändring i barnets rättsställning, adoptionen innebure, vore på sin plats allenast om adoptanten vore eller genom ett bidrag i ett för allt sattes i stånd att själv för framtiden underhålla barnet. Tillika stadgas i 8 §, att ett avtal om vederlag eller underhåll, som, där det varit för rätten kunnigt, bort föranleda avslag å ansökningen, skall, även om ansökningen bifalles, vara utan verkan. Har adoptanten i hemlighet mottagit vederlag, är han således underkastad återbäringsskyldighet, om talan därom väckes. I 9 § har upptagits föreskrift om skyldighet för domstolen att söka inhämta upplysning, huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller utfäst, samt att i övrigt införskaffa erforderlig utredning. Vidare föreskrives i nämnda paragraf, att om barnet ej fyllt aderton år, skall yttrande inhämtas såväl från barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, som ock, ifråga om barn utom äktenskap, från den barnavårdsnämnd, som har att utöva tillsyn över barnet, och eljest från barnavårdsnämnden i den församling, där föräldrarna eller den av dem, som har vårdnaden om barnet, är kyrkobokförd. Har för adoptivbarnets räkning underhållsbidrag med ett belopp en gång för alla inbetalts till barnavårdsnämnden, skall enligt 10 § genom nämndens försorg för beloppet hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt försäkringsbolag åt barnet inköpas en livränta, lämpad efter de för underhållsskyldigheten stadgade grunder, där ej enligt underhållsavtalet hinder möter för sådant inköp eller nämnden eljest finner, att beloppet må på annat lämpligt sätt användas för barnets underhåll.
    Såsom i propositionen i ämnet framhölls, finnes ej anledning antaga, att 10 § adoptionslagen i dess äldre lydelse hos domstolarna framkallat den uppfattningen, att adoption borde medgivas, även då en vederlagsbestämmelse gåve anledning till misstanke om ekonomisk beräkning från adoptantens sida. Men adoptionslagens tidigare ståndpunkt i vederlagsfrågan har visat sig medföra fara för att adoption sökes och, på grund av de med utredningen förknippade svårigheterna, erhålles även i fall, då sådan beräkning föreligger. Och av våra barnavårdsmyndigheter, som under senare år haft att hålla vakt mot ett stigande antal spekulanter i adoption, kommer den gjorda lagändringen förvisso att hälsas med tacksamhet.

E. Stenbeck.