Delning av Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads domsaga. Riksdagen har på hemställan av sammansatta stats- och första lagutskottet (utlåt. nr 7) bifallit ett av K. M:t genom prop. nr 111 framlagt förslag till delning av Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads domsaga. Förslaget innebar dels att nämnda domsaga skall fr. o. m. d. 1 jan. 1924 uppdelas å Lysings och Göstrings härads domsaga samt Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads domsaga sålunda, att Vifolka tingslag tillägges Lysings och Göstrings härads domsaga, som efter indelningsändringen skall benämnas Mjölby domsaga, samt Valkebo och Gullbergs tingslag tillägges Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads domsaga, som efter indelningsändringen skall kallas Linköpings domsaga, dels ock att avlöningsförmånerna i de på angivet sätt utvidgade domsagorna fastställas sålunda att i Mjölby domsaga lönen skall utgöra 4,500 kr. och tjänstgöringspenningarna 1,300 kr. samt i Linköpings domsaga lönen skall utgöra 4,500 kr. och tjänstgöringspenningarna 1,100 kr.
    Utskottet anförde i sitt berörda utlåtande bl. a.: Samtliga de tre ifrågavarande domsagorna tillhörde med avseende å såväl ytinnehåll som folkmängd de minsta i riket. Det torde icke behöva befaras, att genom sammanslagningen arbetet i de båda nyreglerade domsagorna komme att ökas i den omfattning, att desamma icke kunde på tillfredsställande sätt förvaltas. Genom uppdelningen erhölle sistberörda domsagor en i geografiskt hänseende avrundad och lämplig omfattning. Beträffande tingsställenas läge och möjligheten att på ändamålsenligt sätt där bereda erforderliga lokaler syntes några större olägenheter icke heller möta. Dessutom medförde den föreslagna åtgärden för invånarna i den nuvarande Vifolkadomsagan den fördelen, att de erhölle tillgång till snabbarerättsskipning. Märkas borde även, att genom sammanslagningen komme att inbesparas avlöningarna till en häradshövding samt en förste och en andre notarie.

 

    Lagstiftning angående bankernas förlagsbevis. Vid den rekonstruktion av vissa bankbolag, som förekommit under senare tiden, hava vederbö-

 

rande bolags egna fonder ansetts böra i stor utsträckning användas för täckande av förluster å rörelsen. Härav har i flera fall följt, att efter rekonstruktionens genomförande inlåningen i banken skulle komma att överstiga det maximum, vartill den enligt banklagens bestämmelser om inlåningens storlek i förhållande till fonderna får uppgå. Bland annat såsom en åtgärd att undgå härav föranledd nedskärning av inlåningen hava vissa banker, i stället för att öka grundfonden, anskaffat kapital genom upplåning mot så kallade förlagsbevis. Dessa förlagsbevis äro av bankerna till viss person utfärdade skuldförbindelser, löpande med fixerad ränta och förfallna till betalning å angiven dag med rätt dock för vederbörande bank att dessförinnan inlösa bevisen, varjämte stipulerats, att förlagsbevisen äga företräde till betalning närmast efter bankens övriga skulder. I de av viss enskild bank utfärdade förlagsbevisen har tillika stadgats, att bevisen icke omfattas av lottägarnas solidariska ansvarighet.
    För att det mot dessa förlagsbevis upplånade kapitalet skall kunna vid bestämmande av inlåningsmaximum likställas med bankbolagets egna fonder har särskild lagstiftning varit erforderlig. Genom en av K. M:t föreslagen (k. prop.181) och av riksdagen antagen författning (S. F. S. 1923:114) har fördenskull provisoriskt lämnats medgivande att vid beräknande av det belopp, vartill inlåning till visst bankbolag enligt banklagen högst må äga rum, med bankbolagets egna fonder må likställas kapital, som tillförts bankbolaget mot dylika förlagsbevis. Dessa hava i författningen definierats såsom av bolaget utfärdade skuldförbindelser, enligt vilka vederbörande fordringsägare äga rätt till betalning ur bolagets tillgångar först efter andra bolagets borgenärer än dem, som mot förbindelser av enahanda innehåll lämnat bolaget försträckning. Detta medgivande gäller emellertid endast efter av Konungen för varje gång lämnat tillstånd och till dess sådant tillstånd återkallats. Tillstånd, varom nu är fråga, må icke meddelas senare än under år 1925.