HAR GÄNGSE TOLKNING AV 24 § KÖPLAGEN VISATS VARA ORIKTIG?

 

AV

 

PROFESSOR C. G. BJÖRLING.

 

 

I en uppsats i sjätte årgången av denna tidskrift1 har VILHELM LUNDSTEDT framställt vissa anmärkningar mot den tolkning av 24 § i lagen om köp och byte av lös egendom, som i svensk rättslära och rättstillämpning blivit vedertagen och som hos TORE ALMÉN (Om köp och byte av lös egendom I, 2:a uppl., s. 332 ff.) fått sin utförligaste framställning. LUNDSTEDT söker själv bygga upp en ny lära om det i §:n behandlade ämnet, leverantörs ansvar för dröjsmål. Så viktigt detta ämne är i och för sig, får det givetvis än större betydelse genom den analogiska tillämpning, som en för leveransavtalet gällande lära måste vinna för andra besläktade obligationsförhållanden.
    För LUNDSTEDTS anmärkningar är det genomgående ledmotivet att skjuta ett grundskott i den — enligt hans uppfattning — "tills för icke länge sedan" i vårt rättsliv härskande föreställningen, "att skadeståndsskyldighet blott kunde åläggas en person, som culpöst (inkl. dolus) och rättsstridigt förorsakat en annan skada" (s. 325). Denna föreställning utdömes av LUNDSTEDT med all rätt såsom otidsenlig, stridande mot samhällsnyttans krav och allt annat än överensstämmande med den hos oss tillämpade rätten ("sedan lång tid tillbaka har praktiserats, att säljaren [vid leveransavtal] oberoende av culpa är skadeståndsskyldig", s. 348).
    Den av LUNDSTEDT bekämpade föreställningen har nog fun-

 

1 Sv. J. T. 1921 s. 325 ff. Mitt genmäle kommer något sent, men detta beror på red:ns önskan — med vilken jag varit i fullt samförstånd — att först lämna ordet åt justitierådet GUSTAF CARLSON, som varit med om att skriva köplagen och som nu i sista häftet av tidskriftens sjunde årgång (1922 s. 361 ff.) uttalat sig i ämnet.

Svensk Juristtidning 1923. 19

 

282 C. G. BJÖRLING.nits hos en del naturrättslärare, som på densamma byggt upp sitt schematiska system, och i tysk doktrin har den spelat en viss roll. För svenska rättslärare har den däremot icke varit så dominerande, att den hindrat dem att erkänna tillvaron i vår rättsordning av åtskilliga betydelsefulla regler om ansvar utan skuld. Våra urgamla, aldrig helt upphävda lagbud om ansvar för skada, som någon ens tillhörighet förorsakat, och för vissa vådagärningar äro ej glömda i framställningarna av den svenska civilrättens system1. Vad skadeståndsskyldighet i inomobligatoriska förhållanden angår, har städse upprepats en sådan regel som den om säljares hemulsansvar, oavsett huruvida skuld föreligger eller ej2. Och om gäldenärs ansvar för dröjsmål finnas också redan från förra århundradet uttalanden, som sträcka ansvaret långt vidare än till det dröjsmål, som beror på gäldenärens skuld3. Någon fullständig nyhet var det således ingalunda, som med köplagens regel om ansvar "ändå att dröjsmålet ej kan tillräknas säljaren såsom försummelse" infördes i vår rättsordning.
    Men om sålunda grundsatsen, att skadeståndsplikt kan åläggas även utan skuld, redan länge varit erkänd i svensk rätt, så är därmed ingalunda givet, att densamma kan varesig med bestämdhet till sin omfattning begränsas eller på ett tillfredsställande sätt motiveras. LUNDSTEDT har också i bägge hänseendena framställt anmärkningar mot den härskande läran, för så vitt gäller leverantörs ansvar för dröjsmål. I fråga om omfattningen av detta ansvar förmenar LUNDSTEDT att den härskande läran är för sträng, då den obetingat ålägger leverantören ansvar för dröjsmål, som förorsakats av en blott subjektiv omöjlighet för honom att rätteligen fullgöra sitt

 

1 NEHRMAN, Jurispr. Civ. 1729 s. 118, 153; TENGWALL, Twistemåls Lagfarenheten 1794 s. 58; ASSARSSON, Om skadestånd 1867 s. 3, 69; NORDLING, Civilrättens allmänna del 1882 s. 196 ff., 1891 s. 245 ff. — Från och med 1886 ingår ju också i vår rättsordning en rad av lagbestämmelser ang. skadeståndsskyldighet utan skuld (vid farliga företag av åtskilliga slag).

2 NEHRMAN, Jurispr. Civ. s. 280, jfr även s. 162; TENGWALL, Twist. Lagfar.s. 125—126; SCHREVELIUS, Civil-Rätt II §§ 149, 253, 289; ASSARSSON, Om skadestånd s. 51—52, jfr s. 39—40.

3 NORDLING, Civilrättens allm. del 1882 s. 216 ff., 1891 s. 273 ff.; GRAM, Den nordiske Obligationsret (Nord. Retsencykl. II. 2 1888) s. 44—45. Ännu tidigare i litogr. anteckn. omkr. 1860: "FörmögenhetsRätt efter Prof. K. Olivecronas Föreläsningar, II: ObligationsRätten", s. 64. Se ock N. J. A. avd. I 1876 s. 60 samt avd. II 1901 nr 1 s. 70—71.

HAR GÄNGSE TOLKNING AV 24 § KÖPLAGEN VISATS VARA ORIKTIG? 283åtagande (s. 333—334, 352). I det senare hänseendet, rörande motiveringen av ifrågavarande skadeståndsplikt, använder LUNDSTEDT starka ord för att uttrycka sitt ogillande av den garanti-teori, som — efter 1903 års kommittémotiv1 — vanligen uppställes i svensk rättsvetenskap såsom förklaring till skadeståndsplikten. Teorien betecknas som "fullkomligt intetsägande" (s. 338); leverantörens garantiutfästelse säges vara "overklig", en "ren fiktion", innebära ett godtyckligt påstående (s.340, 341).
    Huruvida det kan vara rätt att medge leverantören utsikt till befrielse från ansvar i sådana fall, då han blott har subjektiv omöjlighet att åberopa, beror naturligtvis först och främst på huru begreppet subjektiv omöjlighet uppfattas. Var gränsen mellan den subjektiva och den objektiva omöjligheten rätteligen bör dragas, är nämligen ingalunda höjt över varje meningsskiljaktighet. Uppfattar man begreppet objektiv omöjlighet så snävt (som ALMÉN, tagen på orden i sitt verk Om köp och byte 1, 2:a uppl., s. 336), att det betyder omöjlighet för någon människa över huvud att fullgöra ett sådant avtal som det föreliggande, så kommer man att till subjektiv omöjlighet hänföra även sådana fall, då en eller två människor i hela landet skulle kunna åstadkomma fullgörandet, under det detta däremot för varje annan vore omöjligt; men i dessa fall bör helt visst omöjligheten få åberopas av leverantören. Här låter det verkligen säga sig, att "möjligheten att fullgöra avtalet må anses utesluten". Men att gå så långt som LUNDSTEDT och tillåta leverantören att åberopa även den subjektiva omöjlighet, som föreligger för honom rent individuellt, det kan icke försvaras från den ståndpunkt, som är den i svensk rättsvetenskap vedertagna. Följdriktigheten måste då kräva att man i det hela intager en annan ståndpunkt — såsom också LUNDSTEDT själv gör — och endast om denna är hållbar, kan utvidgandet av leverantörens ansvarsfrihet på ifrågavarande sätt försvaras. Det blir alltså nödvändigt att först undersöka hållbarheten av LUNDSTEDTS

 

1 S. 81. Jfr även HAMMARSKJÖLD, Om fraktaftalet 1886 s. 25, 61, samt BERGELMER i N. J. A. avd. II 1900 nr 9 s. 10—11. — Garantiteorien finnes i dansk och norsk rättsvetenskap långt förut, se t. ex. GRAM, Den danske Formueret II. 1 1860 s. 222—223; TORP i Ugeskrift for Retsvæsen 1880 s. 353 ff.;HAGERUP i Norsk Retstidende 1883 s. 648 ff.

284 C. G. BJÖRLING.allmänna ståndpunkt, innan vi kunna bilda oss en bestämd mening i förevarande fråga; vi återkomma således till denna längre fram (s. 289, 291).
    Angående den av LUNDSTEDT utdömda garanti-teorien må först sägas några ord. Teorien är icke fri från varje möjlighet till invändningar; det skall genast medges. Men liksom naturvetenskapsmannen ofta behöver en arbetshypotes för sina fortsatta forskningar och rör sig med en dylik, medveten om dess ofullkomlighet, till dess han förmår uppställa en bestående teori, likaså ha vi jurister måst taga denna sats: gäldenär anses ha garanterat fullgörandet, att använda tillsvidare såsom teoretisk förklaring till den skadeståndsskyldighet, som består i en mängd obligationsförhållanden vid sidan om det på skuld grundade ansvaret. Vi veta, att förklaringen ej når till botten, men vi behöva en sammanfattande sats som etikett till alla dessa fall — t. ex. försträckningstagarens uppskovsränta; säljarens hemul; nyttjanderättslagen 1:5, 6; 2:25 — i vilka gäldenären står i ansvar på grund av ett visst något i obligationsförhållandet, likartat till sitt väsen i samtliga fall, men hittills ej fullt tillfredsställande analyserat. Fullkomligt intetsägande är garanti-teorien icke; den pekar tydligt hän mot den i gäldenärens utfästelse liggande andemeningen, om än den ej på ett alldeles invändningsfritt sätt lyckats framlägga vad det är i utfästelsen, som är avgörande. Det kan därför icke heller vara rätt att här tala om en ren fiktion; i alla hithörande fall låter det sig utan svårighet tänka, att gäldenären har åtagit sig garanti,och om gäldenären i något tillfälle vill betinga sig att slippa denna garanti, är han ju oförhindrad därtill. Men först och sist: för systemets skull behövs en regel, som sammanfattar de här ifrågavarande fallen, vilka i verkligheten höra samman. Till dess vi få en bättre regel, använda vi den vi ha.
    Har nu LUNDSTEDT givit oss en bättre regel? Eller har det lyckats honom att framlägga en tolkning av 24 § köplagen, som gör regeln obehövlig, på samma gång densamma bättre än den hittills härskande tillfredsställer rättslivets krav?GUSTAF CARLSON har på en särskild punkt bemött LUNDSTEDTS tolkningsförsök och ådagalagt, att denne, i vad den punkten rör, ej kommit rättssäkerheten och omsättningens krav närmare än vad gängse tolkning lyckats göra samt att denna

 

HAR GÄNGSE TOLKNING AV 24 § KÖPLAGEN VISATS VARA ORIKTIG? 285senare bättre än LUNDSTEDTS utläggning stämmer med lagtexten (Sv. J. T. 1922 s. 361—371). Frågan är emellertid av den vikt ("mitt i det pulserande rättslivets centrum", s. 357) och har i LUNDSTEDTS uppsats knutits samman med så betydelsefulla spörsmål av allmännare art, att det må anses befogat att än ytterligare granska det framställda tolkningsförsöket.
    Att börja med må då undersökas, om den grundval, påvilken LUNDSTEDT bygger sin lära, samhällsnyttans krav, är nog fast för ändamålet. Gärna skall medges att samhällets bästa bör av dess medlemmar, lagstiftare såväl som lagtolkare, eftersträvas; men är det säkert att alla kunna enas om vad som är det bästa, eller t. o. m. om vad som är nyttigt, för samhället? Nu hjälper oss emellertid i förevarande fråga LUNDSTEDT ett stycke på vägen, i det han preciserar samhällsnyttans krav till att betyda vad som kräves av den allmänna rättssäkerhetens och omsättningens intresse (s. 328, jfr s. 329,345, 358) och än vidare utför detta så, att det innebär samhällets intresse att 1) dess medlemmar må kunna leva trygga för skada på grund av vårdslöshet från annans sida (s. 327) samt 2) den allmänna rörelsefriheten ej på ett omsättningshämmande sätt klavbindes (s. 327—328, jfr s. 348). Att nogataget dessa två moment sikta åt olika håll (det förra till strängare, det senare till lindrigare ansvarsregler), har säkerligen ej undgått LUNDSTEDT, enär han fastställt en resultant av desamma: säljare böra pressas att iakttaga en viss grad av aktsamhet, vilken vid speciesköp kunnat sättas till den normala (s. 345—346), men vid leveransavtal behöver vara kvalificerad ("den högsta grad av aktsamhet", s. 348, jfr s. 330).
    Redan vid första påseendet kunde det tyckas, som om LUNDSTEDT med denna lära ginge ett steg tillbaka i utvecklingen och ville uppställa en eller annan grad av vårdslöshet såsom förutsättning för varje skadeståndsskyldighet i de här ifrågavarande obligatoriska förhållandena. Så är dock ej meningen. Det är icke som förutsättning för skadeståndsskyldigheten LUNDSTEDT uppställer bristande åt den eller den graden av aktsamhet, utan fråga är än så länge blott om rättsgrunden till (eller syftet med) skadeståndsreglerna. Med någon förkortning i uttryckssättet kunde man säga, att LUNDSTEDT vill ålägga skadeståndsskyldighet — icke om en gäldenär brister

 

286 C. G. BJÖRLING.i aktsamhet, utan — på det att han ej skall brista i aktsamhet.
    Kan nu på denna rättsgrund byggas en lära om skadeståndsskyldighet utan skuld? Kan man med bibehållen följdriktighet ålägga en gäldenär, i syfte att hålla honom till att iakttaga aktsamhet, att ersätta även den skada, som icke beror på någon hans oaktsamhet? Ja, förmenar LUNDSTEDT, man kan göra det av praktikabilitetsskäl. Man kan göra det med säljare av bestämt gods, i fall han ej förmår bevisa att han verkligen iakttagit den normala aktsamhet, som lagen fordrar av honom. Man kan i än högre grad göra det med en leverantör; honom skall man icke ens tillåta att bevisa,det han iakttagit vederbörlig aktsamhet. Man har dock härvidlag att avskilja vissa fall av leveransavtal, "fall, vilka kunna sammanföras i typer, som efter objektivt fixerbara grunder kunna avskiljas från de allmänna fallen" (s. 349, jfrs. 347). Avskiljandet från de allmänna fallen skall ske först och främst med hänsyn till prestationssvårighetens styrka: det skall vara sådana fall, där fullgörandet rent av är omöjligt, eller där "prestationen, ehuru logiskt sett möjlig, icke av någon förnuftig människa betraktas såsom utförbar för en gäldenär, som ingått ett avtal av föreliggande art". Vid avskiljandet skall man vidare "taga i betraktande vad det är, som framkallat svårigheten att fullgöra prestationen" (s. 349). I dessa, sålunda avskilda fall skulle leverantören äga medelst bevisning om sin culpa-frihet freda sig från skadeståndsskyldighet; han skulle med andra ord vara likställd med säljare av bestämt gods. I övriga fall av leveransavtal, de s. k. allmänna fallen, skulle man åter obevekligt avvisa leverantörens begäran att få förebringa bevisning om ådagalagd aktsamhet. Men märk väl: icke därför att denna hans aktsamhet principiellt sett ej skulle räcka till för att befria honom från ansvar, och alltså bevisningen skulle sakna betydelse för ansvarsfrågan (så som den vanliga läran säger); nej, han skall förbjudas att bevisa det han varit aktsam, för att han skall förmås att vara dubbelt aktsam! "Genom ansvar oberoende av culpa drives ju en person att iakttaga den högsta grad av aktsamhet" (s. 348).
    Det må vara tillåtet att hysa en viss tvekan, om detta är lagstiftnings-politiskt riktigt. För den rätta tolkningen av

 

HAR GÄNGSE TOLKNING AV 24 § KÖPLAGEN VISATS VARA ORIKTIG? 287lagen ligger en annan fråga närmare: Skulle det låta sig göra att betrakta ett lagbud av den egendomliga innebörd, som enligt LUNDSTEDTS tolkning vore att finna i 24 § köplagen —det skulle vara byggt på samhällets krav på aktsamhet, men av helt andra skäl (strävan att avlyfta en tyngande börda från rättegångsförfarandet, misstro till våra domares omdömesförmåga, s. 347—348) fullständigt bortse från huruvida detta krav i förekommande fall uppfyllts eller ej — skulle ett dylikt lagbud kunna betraktas annat än som en singularitet på obligationsrättens område? Nu däremot vill man ju i nämnda lagbud se uttryck för en mycket allmängiltig grundsats, den om ansvar även utan culpa för gäldenär, som åtagit sig att avlämna generiskt bestämda föremål; och som bekant ger man också lagbudet en vidsträckt analogisk tillämpning.
    Med LUNDSTEDTS tolkning skulle vår obligationsrätt förlora denna allmänna grundsats. Låt vara att den ej är slutgiltigt teoretiskt utformad och utredd; den är dock, i sitt ofullkomliga skick, en rättsvetenskapens erövring, som ej bör släppas utan att det vunnits något bättre att sätta i dess ställe. Vad LUNDSTEDT i sådant hänseende bjuder, är en regel om ansvar, principiellt grundat på culpabegreppet, opportunistiskt utsträckt till vissa fall utan culpa. Är den teoretiskt, är den praktiskt sett att räkna som ett framsteg?
    Teoretiskt: man skulle ej få i grunden erkänna det berättigade i ett ansvar utan culpa ("naturligtvis tillräckligt, om säljaren blott iakttager den aktsamhet, som en normal och förnuftig människa", s. 345; "måste hans bevisning tillfredande från ansvarighet gå ut därpå, att det varit förenligt med normal aktsamhet", s. 346). Men denna ståndpunkt innebär väl ändå ett steg tillbaka från den, som erkänner grundsatsen om ansvar utan culpa, fastän den ej kunnat förklara detta ansvar annorledes än med garanti-åtagandet. Vi ha vant oss att uppfatta leverantörens förpliktelse såsom grundad på hans eget åtagande, i det att detta tolkas som löfte att antingen prestera i rätt tid eller betala skadestånd, visserligen med möjlighet i ett begränsat antal undantagsfall att bli fri. Nu skulle vi i stället tänka oss honom förpliktad dels, på grund av sitt åtagande, att iakttaga en kvalificerad aktsamhet vid fullgörandet av detsamma, dels ock på den grund, att samhället finner det inopportunt att låta honom försöka be-

 

288 C. G. BJÖRLING.visa sin oskuld, att gälda skadestånd i händelse av misslyckat fullgörande, lika gott varför det misslyckats. I vissa fall —dem LUNDSTEDT dock ej fullt tydligt preciserat, såsom redan av CARLSON (s. 364) anmärkts — skulle leverantören äga frigöra sig från ansvaret genom styrkande, att han iakttagi tnormal aktsamhet — man skulle nästan ha väntat, att LUNDSTEDT här velat kräva kvalificerad aktsamhet, men hans uttalanden (särskilt s. 345, 346) låta sig svårligen läsas så. Huru rättssäkerhetens krav kunna förenas med ett så pass obestämt åtskiljande av de fall, där leverantören får och där han icke får frigöra sig från ansvaret, är något svårfattligt. Det tar också en smula emot, när man försöker sätta sig in i förhållandet mellan leverantörens primära förpliktelse (i de s. k. allmänna fallen, där bevisning om culpa-frihet ej skulle tillåtas) och hans ansvarighet; den förra skulle ju vara bestämd av samhällets intresse att få honom i högsta grad aktsam, men ansvarigheten skulle icke omedelbart korrespondera härmed, utan hänga över även den allra aktsammaste leverantör. Vad slutligen angår leverantörsansvaret i de särskilda, gynnade fallen, synes lindringen förd ganska långt. För frihet från ansvar skulle leverantören blott behöva styrka, 1) att han icke vid avtalet känt eller bort känna orsakerna till omöjligheten (eller till den omöjlighet närstående prestationssvårigheten) och 2) att han icke själv vållat dem (s. 355). Den här åsyftade goda tron vid avtalstillfället är (jfr LUNDSTEDTS uttalande s. 350) något annat, till innehållet vida mindre, än att ej ha bort taga orsakerna i beräkning, vilket sistnämnda torde betyda att orsakerna ej blott för leverantören voro okända och kunnat för honom vara okända, om han än ägnat tillbörlig omsorg åt utforskande av förhållandet, utan ytterligare att orsakerna äro att söka i sådana extra-ordinära och omfattande tilldragelser, som han med användande av tillbörlig, d. v. s. normal, eftertänksamhet ej kunnat förutse. LUNDSTEDT (s. 334, 343—344) medger icke, att uttrycket borttagas i beräkning har någon verklig innebörd; men kan man uppställa en norm för vad en säljare bort känna vid köpslutet, så lär man ock kunna bestämma vad han vid samma tillfälle bort taga i beräkning, m. a. o. i sina beräkningar taga med såsom möjliga faktorer, i enlighet med rådande uppfattning i handel och vandel. Detta senare kräver visserligen

 

HAR GÄNGSE TOLKNING AV 24 § KÖPLAGEN VISATS VARA OKIKTIG? 289ett steg mera i tankeoperationen, men häri får väl ej ligga något skrämmande hinder. Skulle man alltså kunna avgränsade fall (a), där orsakerna till omöjligheten, ehuru för säljaren okända och rimligtvis okända, likväl falla inom kretsen för sådana tilldragelser, som bort tagas i beräkning, från de fall (b), där orsakerna icke heller höra till denna krets, så skulle skillnaden mellan den vanliga uppfattningen av undantagsbestämmelsen i 24 § och LUNDSTEDTS tolkning av densamma kunna anges så, att leverantören enligt den förra blott i fallen b kunde undgå ansvar, enligt den senare däremot också i fallen a. Visserligen så icke obetingat: enligt LUNDSTEDTS framställning icke vid enbart insolvens, icke vid prisstegring, föranledd av tullförhöjning, men eljest icke uteslutande vidobjektiv omöjlighet, utan jämväl vid fall av subjektiv omöjlighet. Mest i ögonen fallande är den uttryckligen upptagna händelsen: förstörelse av de varor, på vilka leverantören koncentrerat sin förpliktelse. Härom har CARLSON (s. 366 ff.) uttalat sig; och mera torde ej behöva sägas. Om övriga fall inskränker jag mig till att påpeka — utom det angelägna ett noggrannare preciserande av den ifrågavarande regelns tillämpningsområde (jfr ovan s. 288) — att starkare skäl än de, LUNDSTEDT åberopat, krävas för en sådan ändring i vår obligationsrätt, som att en grupp gäldenärer, nu ansvariga oberoende av culpa, skulle få sitt ansvar begränsat genom medgivande av ansvarsfrihet i händelse av culpa-frihet.
    Med den ståndpunkt, LUNDSTEDT intagit, har han kommit till att uppställa flera culpa-typer, som icke synas vara av oomtvistligt värde:
    1) Den culpa, som består i underlåtande att iakttaga den högsta grad avaktsamhet (s. 330, 348; väl omtalas denna culpa ej uttryckligen, men då aktsamheten anges som en plikt, måste tydligen pliktens åsidosättande vara att räkna som skuld). Ifrågavarande culpa synes vara identisk med den culpa levissima, som för hundra år sedan avfördes ur den romerska rättens system och icke torde ha bättre existensberättigande i vår tids svenska rättsvetenskap.
    2) Culpa in contrahendo, uttrycket begagnat i annan mening än den vanliga. Denna är som bekant: vållande till den skada, som själva avtalsslutandet förorsakar medkontrahenten, (vanligen) därutinnan att avtalet ej blir giltigt. Hos LUNDSTEDT åter betyder culpa in contrahendo: underlåtande vid avtalets ingående att påpeka viss orsak till prestationssvårighet, fastän man insett eller bort inse denna orsaks förhanden varo eller framtida inträffande (s.350, jfr s. 338). Något övertygande skäl för den sålunda vidtagna ändringen i det vedertagna uttryckssättet har LUNDSTEDT icke anfört; i angivna fall förorsakar icke själva kontraherandet motparten någon skada, ty avtalet blir ju,

 

290 C. G. BJÖRLING.såsom LUNDSTEDT också själv framhåller, giltigt1 och ger upphov till en fordran på prestation eller skadestånd. Att detta anspråk på skadestånd uppstår jämväl i andra fall än då gäldenären insett eller bort inse, att orsak till prestationssvårighet är för handen eller kommer att inträffa (för att nu välja ett exempel, om vilket alla torde vara ense: då gäldenären till följd av exceptionell väderlek blir ur stånd att fullgöra prestationen), är en omständighet, som ej ökar värdet av den här ifrågavarande culpa-typen.
    3) S. k. beräkningsculpa, varmed synes vara avsett underlåtande att vid avtalets ingående taga i beräkning sådan omständighet, som icke är av det i 24 § angivna slaget, utan bort tagas i beräkning. Anledningen till att LUNDSTEDT (s. 336; se även s. 334, 337, 338: "lagens culpa-passus"; s. 354 noten) uppställt denna culpatyp, är möjligen att söka i ett kanske mindre tydligt uttryck hos ALMÉN (Om köp och byte I, 2:a uppl., s. 341), som talat om att brist på plats å användbar ångbåtslägenhet för det gods, en säljare har att avsända, skulle a) vara att anse som "en omständighet, som, därest den förelåg redan vid köpets avslutande, bort av en omtänksam säljare tagas i beräkning", samt b) föranleda att, därest utrymmet först senare blivit upptaget,

 

1 I detta sammanhang förekomma hos LUNDSTEDT (s. 350—351)] vissa uttalanden, som ej böra förbli oemotsagda.1) Den härskande doktrinen säiges förbise, "att ett avtals giltighet icke kan vara beroende på om gäldenären är förpliktad att fullgöra den avtalade prestationen, utan blott därpå om han är skadeståndsskyldig i händelse av dess icke-fullgörande". Detta är ett missförstånd. Först och främst ingår i den hos oss härskande läran, att part, som jämlikt köplagen hävt köpet, ändå kan på grund av detsamma (= det alltjämt giltiga avtalet) under givna förutsättningar fordra skadestånd. Vidare, vad ursprunglig omöjlighet angår, är gäldenären i åtskilliga fall ansvarig på grund av avtalet; och bland dessa fall kan man utan svårighet leta upp sådana, vid vilka man ej ens behöver åberopa den av LUNDSTEDT ogillade garantien, t. ex. nyttjanderättslagen 3:10 (lägenheten var, hyresvärden veterligen, när avtalet slöts behäftad med en väsentlig, obotlig brist)

2) Det säges vara en oriktig åsikt, "att ansvaret vid culpa in contrahendo alltid måste begränsas till det s. k. negativa kontraktsintresset". Detta uttalande måtte bero på en quaternio terminorum, ett inskjutande av LUNDSTEDTS begrepp culpa in contrahendo (se här ovan i texten) i stället för vad den härskande läran menar med samma uttryck. Ty om e. in e:ndo räknas föreligga i sådana fall, då avtalet ej blir giltigt (t. ex. då en omyndig köpt på kredit), så måste för det ansvar, som skulle kunna uppkomma, sökas en annan grund än avtalet, nämligen skadegörelsen, och ansvaret måste då ock begränsas till den skada, som följer därav; denna skada motsvarar just det negativa kontraktsintresset. Däremot är det obestridligt, att ansvaret på grund av vad LUNDSTEDT betecknar som e. in e:ndo bör omfatta fulla kontraktsintresset.

3) Tillitsteorien säges böra vändas helt om och erhålla den innebörd, att löftesmottagaren skall anses få sitt anspråk, "för att han skall få den tillit till löftet, att han bryr sig om att inlåta sig i rättshandel med löftesgivaren". Samma sats har LUNDSTEDT upprepat och motiverat i "Samhället och rättsordningen" (Tiden, Sthlin 1922). I motiveringen åberopas företrädesvis, att samhällsnyttan i den allmänna omsättningens intresse kräver, att viljeförklaringar bli bindande; här anföres ock ett uttalande av JUL. LASSEN om att för tryggheten i samhället bör man kunna lita på löften. Motiveringen är dock ej övertygande. I utvecklingen kommer det moment, att man litar på löften, långt före det, att rätten förklarar löftena bindande. Utan minsta tvivel kan antagas, att i vårt land mottagare av utfästelser hyst tillit till dessa förr än NORDLING framställde sin lära om mottagarens bättre berättigade intresse och i varje fall förr än denna lära vann herravälde i vår rättstillämpning och lagstiftning. Det står i överensstämmelse härmed, att regeln om löftenas bindande kraft begränsats till att gälla de löften, som visat sig ägnade att inge tillit; åt denna tillit ger rätten sin sanktion. Men sedan kommer naturligtvis rättsregelns reflexverkan: en ytterligare befästad tillit till löftena.

HAR GÄNGSE TOLKNING AV 24 § KÖPLAGEN VISATS VARA ORIKTIG? 291vållande finge räknas ligga "säljaren till last därutinnan, att han icke i god tid försäkrat sig om skeppsrum". Såsom man vid närmare betraktande finner, har ALMÉN ej betecknat underlåtandet att taga omständigheten i beräkning som ett vållande; och det faller väl icke heller, noga taget, inom den ram, där det kan bli fråga om vållande eller icke-vållande, alldenstund det ej gäller ett förorsakande av skada. Huruvida säljaren tagit eller icke tagit en dylik omständighet i beräkning, är något, som rent faktiskt har betydelse för honom själv, men som ej inverkar på hans rättsliga ställning gent emot köparen. Säljaren blir alldeles lika mycket ansvarig gent emot köparen, vare sig han beräknat platsbristen och ändå åtagit sig leveransen (i hopp om någon gynnsam tillfällighet, som skulle bereda honom plats), eller han icke beräknat bristen och sålunda blir överraskad av att möta den vid leveranstidens inträffande. Att tala om culpa hos säljaren i detta sammanhang är därför snarast ägnat att fördunkla ansvarsregeln.
    Praktiskt sett, gäller frågan, om ett lindrande av leverantörens ansvar överensstämmer med rättslivets krav. Vad CARLSON anfört om det fall, han ägnat sin uppmärksamhet, år också i förevarande hänseende tillräckligt belysande. I övrigt förefaller det, som om LUNDSTEDTS eget vittnesbörd —"sedan lång tid tillbaka har praktiserats, att säljaren oberoende av culpa är skadeståndsskyldig, och det torde vara uteslutet att i de vunna erfarenheterna kunna finna något stöd för att denna regel på något sätt skulle ha varit ägnad att hämma affärslivets sunda utveckling" (s. 348—349) — skulle kunna passa, icke blott för de s. k. allmänna fallen, utan även för de här i frågavarande s. k. särskilda fallen (ovan s. 286). Åtminstone har regeln praktiserats också i dylika fall. —
    För att i en sats sammanfatta kontentan av vad jag härsökt utreda: den gängse läran om hur 24 § bör tolkas är ej idealiskt fullkomlig, men ganska väl användbar; och mera ofullkomlig än den nya läran är den icke1.

 

1 LUNDSTEDTS "Kritik av nordiska skadeståndsläror" i Tidsskrift for Retsvidenskap 1923 har ej blivit för mig tillgänglig förr än ovanstående uppsats redan var satt. Någon ändring i uppsatsens innehåll påkallar emellertid berörda kritik icke.