OM BOKANMÄLNINGAR.

    Red. av Sv. J. T. har från professor C. G. BJÖRLING fått mottaga följande skrift:
    Efter det min anmälan av presidenten d:r HASSELROTS stora skriftserie blivit synlig i Sv. J. T:s maj-häfte, har från något håll sagts mig, att jag i anmälningen givit skrifternas författare mindre erkännande än som vederbort och att vissa av de anmärkningar, jag framställt mot skrifterna, varit för skarpt avfattade. Jag vågar med anledning därav hemställa om plats för denna förklaring.
    Att börja med gör jag ett par uttalanden av mera allmän innebörd. Det är en två- eller trefaldig uppgift, som ingår i anmälandet av ett arbete i en facktidskrift. Anmälaren skall för det första fästa läsarens uppmärksamhet på arbetet, för så vitt detta behövs. Han skall sålunda rent objektivt presentera arbetet, ange dess uppställning och innehåll, dess yttre gestaltning, bokhandelspris o. d. Emellanåt kan det hända, att en anmälare stannar härvid; när någon gång en författare själv anmäler sitt arbete, lär sådant bli nödvändigt. Eljest följer i regel en andra uppgift, svårare, men också av större intresse för både förf:n själv och läsarna. Det är anmälarens eget ställningstagande till frågor, som det anmälda arbetet antingen behandlar eller visar vara av förf:n avgjorda i en viss riktning. Redan av utrymmesskäl blir det, helt naturligt, sällan mer än ett litet urval av dylika frågor, som kan komma före, vare sig anm:n anger sitt instämmande eller sin avvikande mening. I senare fallet bör han givetvis meddela grunderna för sin mening, och anmälningen blir då ett led i ett vetenskapligt meningsbyte. Det torde vara lätt att förstå, hurusom en teoretiker gärna begagnar ett sådant tillfälle som en anmälan att precisera sin egen ställning till föreliggande frågor och utformade skäl, som bestämt densamma; han anser sig t. o. m. i viss mån förpliktad

 

därtill. Men att han skulle kunna uppträda såsom, i motsats till den anmälde förf:n, företrädande den absoluta sanningen, måste vara uteslutet i en vetenskap sådan som juridiken, där absoluta sanningar ej förekomma. Meningsbytet är i allt fall berättigat, det är en av de säkraste vägarna fram emot sanningens närhet.
    Slutligen föreligger, om man så vill, för anm:n en tredje uppgift: att fälla omdöme om det anmälda arbetet. Ett sådant omdöme bör helst framgå som en slutsats av de meddelade upplysningarna och anm:ns ställningstagande. Men ju mer anm:ns ståndpunkt är skild från förf:ns, desto svårare blir det för den förre att få sitt omdöme rättvist och desto sannolikare blir utsikten, att läsarna ställa sig förbehållsamma inför det omdöme, vid vilket anm:n stannat.
    Om jag efter denna utvikning får återkomma till vad som rör min egen, ovan nämnda anmälan, så tillåter jag mig först upptaga frågan, om vissa mina anmärkningar kunna fått för skarp avfattning. Frågan torde särskilt röra två ställen i anmälningen, näml. 1) början av noten å s. 172 samt 2) punkten"Kritiken är ej heller" o. s. v., upptill å s. 173. Vad jag har att säga härom kan emellertid nog ha tillämplighet på flera mina uttalanden. Jag hänvisar sålunda till vad nyss nämnts om meningsbyten i anmälningar och hoppas att mina anmärkningar uppfattas så, att jag med dem angivit en teoretisk motsättning mellan förf:ns ståndpunkt och min egen samt sökt anföra skäl för denna senare. Jag har i noten å s. 172 sagt, att förf:n hänvisar till lagrum, som upphävts. De anförda exemplen (bland dessa är "Jur. Skr. V s. 55"tryckfel; det bör vara s. 183 eller s. 151 ff) äro hämtade från en uppsats i Juridiska Skrifter V, vid vars början förf:n meddelat, att han i densamma med konkurslagen avser 1862 års konkurslag. Han har sedan hänvisat till stadganden i denna, ibland med, ibland utan tillfogande av anmärkning om vad nu gäller i stället. Större fara för missförstånd föreligger ej; läsaren inser nog, att det icke är fråga om 1921 års konkurslag. Mitt uttalande innehåller helt enkelt min mening, att lämpligen bort iakttagas den större noggrannheten att tillfoga en anmärkning av nyssnämnda slag vid varje citat från 1862 års konkurslag eller åtminstone skriva att denna lag stadgade så och så. Men naturligtvis kan annat sägas till försvar för förf:ns ståndpunkt. Meningsskiljaktigheten gäller här ingenting annat än ett redaktionellt lämplighetsspörsmål. I andra punkter har jag däremot angivit mig hysa avvikande mening i sak. I ett flertal av dessa har förf:n ställt sig i motsättning till den inom vår doktrin allmänt härskande läran, så i fråga om förhandenvaron av ett allmänt panträttsbegrepp, indelningen av förmögenhetsrätten i sakrätt och obligationsrätt, betalningsorten vid löpande skuldebrev o. s. v. Jag har i denna del den uppfattningen (se s. 173), att förf:n torde ha bevisskyldigheten för sin mening och att för den, som i likhet med mig å ifrågavarande punkter anslutit sig till den härskande läran, valet står mellan att antingen låta sig övertyga av förf:ns skäl och instämma i hans mening eller ock, om skälen ej övertygat, vidhålla den gamla läran. I de anförda punkterna har jag trott mig finna detta senare alternativ vara det riktigare. Att därmed icke är sagt, att icke andra läsare kunna välja det förra alternativet, framgår redan därav, att min kollega LUNDSTEDT i Uppsala offentligen tillkännagivit sin anslutning till förf:ns åsikt om betalningsorten vid löpande skuldebrev. Då juridiken ej är en exakt

 

vetenskap, kan ingen göra anspråk på att ha funnit den absoluta sanningen. Vi få nöja oss med en högre eller lägre grad av sannolikhet; mer eller mindre fullständiga analogier är i regel det bästa, vi kunna åstadkomma i slutledningsväg. Ytterst blir det ett omdöme av annat slag än ren logik, som i juridisk konstruktion, liksom i juridisk analys, blir det avgörande. Att man ej funnit sig övertygad av den bevisföring, som framlagts för en viss mening, innebär sålunda att andra premisser synts ligga närmare och leda till en annan slutsats, men naturligtvis innebär det intet underskattande av det arbete, som ligger bakom den framlagda bevisningen, ej heller något nedsättande omdöme om den använda slutledningsmetoden.
    I de anmälda arbetena förekomma emellertid så pass många skiljaktigheter från den ståndpunkt, jag intager, att jag för följdriktighetens skull måst ålägga mig en viss varsamhet vid avgivande av eget omdöme om arbetena. Men det synes mig stå i full överensstämmelse med vad jag här anfört att giva och upprepa ett uppriktigt erkännande av det förtjänstfulla, jag ser hos författarskapet. För att nu bortse från det rent yttre, böra sålunda än en gång framhållas författarens storslagna, hängivna intresse för juridisk forskning och vetenskap; hans energi och uthållighet som skriftställare; hans sinne för logisk reda i konstruktioner och slutledningar, för systematisk ordning i begreppen; hans beprövade vana vid lagstiftning och lagtolkning, grundad på mångårig och mångsidig erfarenhet som domare och ämbetsman; hans framställningsförmåga, klar och korrekt utan torrhet. Först och sist böjer jag mig för den redbarhet och det strävande efter sanningen, som genomgående prägla innehållet i skrifterna.
    Lund, augusti 1923.

C. G. Björling.