Jordfrågorna inför den nya regeringen. På framställning från red. har justitieministern, statsrådet Ekeberg, benäget medgivit, att det i jordfrågornas aktuella läge synnerligen orienterande svar, som han den 1 juni 1923 avgav i riksdagens första kammare på en av herr Lindhagen framställd interpellation i ämnet, finge här återgivas1. Svaret var av följande lydelse:
Med kammarens begivande har herr Lindhagen till mig framställt en interpellation beträffande den behandling, den nuvarande ministären kan komma att ägna åt jordfrågan. De särskilda lagstiftningsfrågor inom detta ämne, vilka tillhöra justitiedepartementets ämbetsområde, hava av interpellanten angivits under följande elva punkter:
"1. Definitiv rikslagstiftning, vilken ålägger dem, som önska förvärva jordbruk utan att vara eller ärna bliva jordbrukare, skyldighet att söka tillstånd till förvärvet samt på samma gång förekommer dylik lagstiftnings kringgående av bolag genom bulvaner.
2. En social arrendelag.
3. En lag om avlösning av mindre arrendejordbruk samt förbättring av ofullständiga jordbruk.
4. En lag om bildande av nya jordbruk och anskaffande av tomtmark för bostadsändamål, i sammanhang varmed även framträder angelägenheten av kolonisation genom emigration.
5. Ensittarlagens uppskjutna reformering och dess samarbetning med lagar om bildande av nya jordbruk och om avlösning av arrendejordbruk m. m.
6. En lag mot vanhävd å jordbruk och dess åbyggnader.
7. En lagstiftning om upphävande av jordfideikommiss.
8. Lag om en statsorganisation för sociala jordfrågors behandling.
9. En ny lag om sättet för upplåtelse av kronojord.
10. En ny lag om skifte av jord å landet.
11. Revision av viss del av lagen om fastighetsbildning i stad."
De spörsmål, vilka jag nu har att besvara, hava av interpellantenavfattats på följande sätt:
"1) Ämnar regeringen ägna jordfrågan och särskilt de ovannämnda elvaspörsmålen en omedelbar och vidhjärtad uppmärksamhet i syfte att skänkamenige man i landet icke ett sken utan något avsevärt?
2) Kan det förväntas ett ivrigt bemödande från regeringens sida, att förslagi dessa ämnen eller åtminstone beträffande samtliga jordfrågor av specifiktsocial natur bliva framlagda för 1924 års riksdag?
3) Håller regeringen före, att, i den mån de nödiga kostnaderna för eneffektiv jordreform komma i konflikt med de av regeringen tillämnade militärutgifterna, de senare böra avkortas till förmån för de förra eller de förra böraavkortas till förmån för de senare?"
Innan jag övergår till att, i den mån det är mig möjligt, direkt besvara dessa spörsmål, ber jag att med några ord få beröra det läge, vari de i interpellationen avsedda frågorna för närvarande befinna sig, och det sammanhang, vari de efter min uppfattning böra betraktas. Det säger sig självt, att jag härvid måste avstå från att ingå på enskildheter; jag kan nu icke syfta längre än till att i korthet framhålla några av de mera väsentliga dragen av utvecklingen på detta område.
Den ekonomiska utvecklingen i vårt land under senare delen av 1800-talet kännetecknades framför annat av industriens snabba och starka tillväxt. För stora befolkningslager följde härmed en övergång till nya levnadsförhållanden. Vår gamla modernäring, jordbruket, upphörde att vara den så gott som ensam dominerande faktorn i samhällsproduktionen. Skaror av kroppsarbetare, som tidigare varit hänvisade till att söka sin utkomst inom jordbruket, drogos till den inom vidsträckta delar av landet uppblomstrande industrien. En svår kraftförlust blev för jordbruket också den oavbrutna och tidvismycket starka emigrationen. I konkurrens med andra näringar om rörelsekapital och arbetskraft kom jordbruket att intaga en allt ogynnsammare ställning. Mot sekelskiftet vaknade därför i vida kretsar insikten om nödvändigheten av ett kraftigt stöd från det allmännas sida åt strävandena att vidmakthålla och utveckla det självständiga mindre jordbruket. Sålunda uppstod den s. k. egnahemsrörelsen. Efter vissa tidigare undersökningar och åtgärder begynte med utgångspunkt från en riksdagsskrivelse av år 1899 ett mera omfattande arbete till främjande av denna viktiga angelägenhet. Mångfaldiga gånger har denna fråga under den följande tiden varit föremål för riksdagens överläggningar och beslut. Jag erinrar nu blott om den utredning, som verkställdes av de år 1911 förordnade sakkunniga i detta ärende och som väsentligen låg till grund för omfattande förslag från K. M:t till 1919 års riksdag. Helt nyss har denna riksdag behandlat nya av K. M:t framlagda förslag till åtgärder i syfte att ytterligare befordra egnahemsverksamheten. Målet har varit att för dem, vilka ägt de personliga förutsättningarna för att slå sig fram såsom jordbrukare i en visserligen blygsam, men dock tryggad och självständig ställning, bereda den nödvändiga ekonomiska hjälpen att förvärva jordområden för nybildning av mindre jordbruk. Detta mål har man sökt ernå genom inrättande av fonder för egnahemslån och jordförmedling samt understödjande av jordförmedlingsbyråer. Tidigt har ock beaktats önskvärdheten av en reformerad jorddelningslagstiftning, om ock i detta hänseende hittills föga kunnat åtgöras på grund av denna lagstiftnings komplicerade natur och svårigheten att inom densamma genomföra partiella förändringar. Under senare år hava lånevillkoren i olika avseenden lättats och förmedlingsverksamheten kraftigare befordrats, bl. a. genom statens egna organisationsåtgärder. Härtill hava ock kommit de särskilda åtgärderna för kolonisation å statens domäner. Vad på dessa vägar vunnits är här icke platsen att närmare beröra. Jag erinrar blott
att frågans behandling från begynnelsen i stort sett givit bilden av en samverkan mellan eljest skilda meningsriktningar. Att i åtskilliga härmed sammanhängande spörsmål olika uppfattningar gjorts gällande rubbar icke det allmänna omdömet, att denna form för skapande av nya jordbruk städse kunnat påräkna varmt intresse från statsmakternas sida.
Ungefär samtidigt med att egnahemsfrågan först upptogs till behandling, tilldrogo sig vissa andra jordfrågor snart nog en allmän uppmärksamhet. Man har vant sig att sammanföra dessa frågor under den gemensamma beteckningen norrlandsfrågan. Vad denna fråga innebar, hur den uppkom och hur den omsider mognade till lösning, torde ännu stå fullt klart för kammarens ledamöter. Under det att egnahemsfrågan i allt väsentligt, jämsides med dess ekonomiska och sociala innebörd, var en anslags- och organisationsfråga, erbjöd norrlandsfrågan ett i många avseenden vanskligt legislativtproblem, som icke kunde lösas utan starka meningsbrytningar. I mycket var denna speciella norrlandslagstiftning en nybildning i vår rätt. Det stämde föga överens med den åskådning i politiska och sociala ting, vilken i allmänhet omfattades av den dåvarande generationen, att i privata rättsförhållanden genomföra vittgående inskränkningar i avtalsfriheten, att uppställa förbud mot fritt förvärv av jorden och att ställa den enskildes förvaltning av sin fasta egendom under det allmännas kontroll. Men uppfattningen om dessa åtgärders erforderlighet segrade, sedan den övertygelsen trängt igenom, att det här gällde att råda bot för åtskilliga verkliga missförhållanden. Den första norrlandslagen, förbudet mot trävarubolagens fortsatta jordförvärv, antogs såsom ett provisorium, men godkändes snart nog såsom definitiv och har efter hand erhållit ett utsträckt tillämpningsområde. Jag erinrar särskilt, att allt sedan år 1921 gällt en lag med giltighet för ett år i sänder och av innehåll, att de inskränkningar i bolags och föreningars rätt att förvärva fast egendom, vilka stadgas i 1906 års norrländska förbudslag, i det väsentliga skola äga tilllämpning även för den del av riket, som icke tillhör norrlandslagstiftningens rayon. Till förbudslagen sluta sig de speciella ägostycknings-, arrende- och uppsiktslagarna, samtliga av år 1909.
Det har synts mig lämpligt att i kammarens minne återkalla dessa drag från behandlingen av de närmast gångna decenniernas jordproblem. Därav synes mig nämligen följa, att då vi nu ställas inför nya jordfrågor av ingripande räckvidd och betydelse, man icke från början bör uppgiva tanken på ett samförstånd, så långt ett sådant genom utjämning av motsatser i uppfattning och intressen till äventyrs är möjligt. En första förutsättning härför är tydligen, att behovet och nyttan av de delvis synnerligen vittgående åtgärder, vilka blivit ifrågasatta, bliva klart ådagalagda och att tillfälle beredes till omsorgsfull och fördomsfri prövning av föreliggande förslag och av andra utvägar, som måhända kunna stå till buds.
Ett flertal av de olikartade spörsmål, vilka sammanförts under den gemensamma beteckningen jordfrågan, har, såsom kammaren känner,
sedan början av år 1919 varit föremål för utredning av den s. k. jordkommissionen. Då kommissionen nyligen avslutade sin verksamhet, förelåg från dess sida ett synnerligen omfattande utredningsmaterial i form av betänkanden i sammanlagt sex delar. Det första betänkandet, som är dagtecknat i december 1921, avser frågan om lagbestämmelser rörande rätten att förvärva fast egendom. Delarna II och III innehålla statistiska utredningar angående jordfördelningen i landet samt redogörelse för vissa av kommissionen anordnade enquêter i jordfrågan. Fjärde delen, som är dagtecknad i november 1922, innehåller vissa förslag angående frågan om bildande av nya jordbruk. Femte delen, som avlämnades samtidigt med den fjärde, innehåller redogörelse för nya enquêter. Sjätte delen slutligen, vars tryckning ännu icke är avslutad, inrymmer förslag till social arrendelag, avlösning av arrendejordbruk, vanhävdslagstiftning, fideikommissens avskaffande, anskaffande av tomtmark för bostäder, norrländska ägostyckningslagens utsträckande till hela riket, åtgärder för skogsvård å vissa enskilda skogar m. m. — De. tryckta fem delarna omfatta tillsammans nära 2,100 sidor, den sista, ännu otryckta delen över 500 sidor i korrektur. Att märka är emellertid, att för en allsidig överblick av jordproblemen och även för bedömande av särskilda spörsmål inom deras krets utan tvivel kräves ett studium, som går vida utöver jordkommissionens betänkanden. För att nu endast hålla mig till vad på de officiella utredningarnas väg under senare tid blivit frambragt i dessa och närliggande frågor, nämner jag, bland åtskilligt annat, lagberedningens förslag till ny jordabalk, åbokommitténs vidlyftiga utredningar i sammanlagt fyra betänkanden angående upplåtelse under åborätt av lägenheter å rekognitionshemman m. m., kronolägenhetskommitténs framställningar, just nu aktuella i sammanhang med frågan om införande av modernare former förtryggad besittningsrätt till jord, de olika skifteslagstiftningskommittéernas och kolonisationskommitténs betänkanden m. m.
Vad nu närmast angår jordkommissionens betänkanden och förslag, torde redan den högst betydande omfattning, som det av kommissionen förebragta utredningsmaterialet erhållit, utgöra giltig förklaring till att jag icke under den korta tid, som förflutit från det jag tillträdde mitt nuvarande ämbete, varit i tillfälle att intaga en bestämdstånd punkt till de många förslag och framställningar, som innefattas i dessa betänkanden. Ännu mindre har det varit mig möjligt att underställa förslagen den prövning av statsrådets övriga ledamöter, vilken i frågor av denna ekonomiska och sociala betydelse är oundgängligen nödig. I så gott som alla de däri behandlade frågorna hava meningarna redan inom kommissionen själv varit starkt splittrade, stundom diametralt motsatta, och såsom för kammaren är välbekant hava liknande divergenser ofta framträtt ej blott i den politiska diskussionen utan också i de talrika uttalanden, som framkommitfrån hörda myndigheter eller från sakkunniga och intresserade korporationer. Lägger jag härtill en erinran om att dessa frågor i sig själva äro av ytterst komplicerad natur, vågar jag påräkna kammarens och
även interpellantens förståelse för att jag icke ser mig i stånd att å de framställda spörsmålen lämna de bestämda svar, frågornas formulering kan synas kräva. Jag nödgas alltså begränsa mig till sådana uttalanden, vilka kunna framgå av mitt tidigare sysslande med åtskilliga av dessa frågor och till vilka interpellationen eljest kunnat giva mig anledning.
Det torde icke erfordras något djupare inträngande i dessa frågor, sådana de föreligga i jordkommissionens betänkanden, för att inse, att mellan de flesta av dem — och särskilt dem, vilka interpellanten torde vilja beteckna såsom "sociala" jordfrågor i specifik bemärkelse— råder ett starkt sammanhang. Jag vill därför anse det såsom en fördel, att en översikt av dessa frågor och deras innebörd nu finnes att tillgå i form av ett flertal betänkanden från skilda kommittéer och kommissioner. Därigenom underlättas den enligt min mening nödvändiga omsorgen att, innan man skrider till vidare åtgärder, uppdraga klara konturer för arbetet och för den ordning, i vilken man vill och kan framgå. Med hänsyn till de former, under vilka lagstiftningsverksamheten i vårt land bedrives, är det, såsom en var torde inse, icke möjligt att på en gång — i varje fall icke om det skall ske inom en överskådlig tid — bringa ett så omfattande komplex av stora lagfrågor till samtidigt framläggande för riksdagen. Det blir därför nödvändigt att i viss mån gradera behoven och sovra materialet och med ledning därav utvälja sådana delar, som kunna anses framför andra kräva behandling och som visat sig vara mogna för en lösning i denna ordning. Huru en sådan uppdelning bör utfalla, kan jag för närvarande givetvis icke uttala mig om, men jag kommer att däråt ägna särskild uppmärksamhet.
Jordkommissionen har fattat sin uppgift såsom i övervägande grad rent legislativ. Utan tvivel erfordras för de olika jordfrågornas lösning lagstiftningsåtgärder. Men det synes mig redan nu böra framhållas, att vid bedömandet av de föreliggande lagförslagen synnerlig uppmärksamhet måste ägnas även åt förslagens ekonomiska konsekvenser såväl för det allmänna som för den enskilde. Då det gäller att stödja och utveckla det mindre jordbruket, bör skapandet av lagar och institutioner icke framskjutas såsom det snart sagt enda väsentliga. Dessa bliva av ringa värde, om man icke tillser, att de bygga på sådana ekonomiska förutsättningar, att jordbruket är i stånd att föda sin man. Dessa synpunkter måste efter mitt förmenande stadigt hållas i sikte vid jordfrågornas behandling.
Övergår jag efter dessa mera allmänna anmärkningar till att med några ord beröra de konkreta lagstiftningsfrågor, som särskilt framhävts i interpellationen, möter jag först frågan om lagbestämmelser rörande rätten att förvärva och besitta fast egendom. Jag erinrar, att jordkommissionen i sitt första betänkande framlagt förslag till enlag, som stadgar koncession såsom villkor för bolags och föreningars jordförvärv samt beträffande enskilda personers jordförvärv genomköp, byte eller gåva i allmänhet inför den ordning, att förvärvetsbestånd göres beroende av att förvärvaren inom viss tid bosätter
sig å fastigheten och under fem år i följd kvarsitter å densamma. Förslaget har av de myndigheter, som haft detsamma under granskning, i allmänhet rönt ett mindre gynnsamt mottagande. Vid framläggande av lagförslag om prolongation av den nuvarande provisoriska lagen med förbud mot juridiska personers jordförvärv i vissa delar av landet (kungl. prop. 1923 nr 43) har min företrädare i ämbetet förklarat sig finna det av kommissionen avgivna förslaget icke böra i sitt nuvarande skick läggas till grund för omedelbar lagstiftning. För min del måste jag uppenbarligen förbehålla mig fri prövningsrätt av denna invecklade och svårlösta lagstiftningsfråga.
Frågorna om en s. k. social arrendelagstiftning, om avlösning av vissa arrendejordbruk, om allmän vanhävdslagstiftning, om upphävande av jordfideikommissen, om en statsorganisation för jordfrågors handläggning m. m. äro av jordkommissionen behandlade i sjätte delen av betänkandet, vilken del, såsom nämnt, ännu icke föreligger i färdigtryckt och definitivt skick. Vid sådant förhållande och innan förslagen undergått vederbörlig granskning, anser jag mig icke böra göra något närmare uttalande. Jag vill emellertid tillägga, att jag för frågan om åtgärder i syfte att bereda de jordbrukare, vilka tillhöra arrendatorsklassen, en ställning, som för dem innebär erforderlig trygghet och trevnad, hyser ett livligt intresse.
I fråga om ensittarlagen framlade K. M:t till 1922 års riksdag förslag till en fullständig revision. Detta förslag kom på grund av den långt framskridna riksdagstiden icke under realbehandling, och reformeringen av lagen stannade vid en detaljändring. Att det färdiga förslaget icke i år ånyo framlagts, torde bl. a. hava sin orsak i det sammanhang, vari denna fråga av jordkommissionen ställts med spörsmålet om s. k. social expropriation och avlösning avarrendejordbruk. I vad på mig beror kommer jag att undersöka, huruvida eller i vilket sammanhang frågan bör ånyo framföras.
För att tillgodose önskemålet om bildande av nya jordbruk — ett önskemål, som i och för sig torde vara starkt inom alla partier —har jordkommissionen framlagt ett lagförslag, enligt vilket för ändamålet skulle kunna tillitas expropriation av enskild jord. Även om 1917 års allmänna expropriationslag i viss mån givit förebilder till ett dylikt tillvägagående, innebär förslaget otvivelaktigt en avsevärd utsträckning av samhällets makt att genom tvång förfoga över den enskildes egendom. För min del har jag den uppfattningen, att en dylik maktbefogenhet icke bör av samhället utnyttjas annat än i yttersta nödfall och sedan det visat sig, att samma mål icke kan vinnas på frivillighetens väg. Det synes mig därför klart, att innan ställning definitivt tages till de olika förslag, som i detta avseende framkommit, möjligheterna för en lösning i den av mig nu antydda riktningen böra noggrant undersökas.
Jag har ock grund att antaga, att utsikterna för en sådan lösning måste betraktas såsom ganska goda. Jordvärdena äro icke så uppskruvade som under krigsåren, vilkas erfarenheter möjligen i ganska hög grad påverkat jordkommissionens framställning. Det är att för-
vänta, att de av riksdagen i år fattade beslut rörande statens verksamhet för och understödjande av egnahemsbildningen, särskilt i vad de avse mera effektiv jordförmedling genom hushållningssällskapen, komma att kraftigt främja bildandet av nya jordbruk. För att de nya bestämmelserna i detta ämne må snarast möjligt och på ett enhetligt, verkningsfullt sätt allmänt bringas till avsedd tillämpning, har K. M:t bemyndigat jordbruksdepartementets egnahemsavdelning att för överläggningar anordna ett närmast för representanter för rikets hushållningssällskaps egnahemsnämnder avsett möte, vilket torde komma att hållas i slutet av denna månad.
Tillgången på mindre eller för styckning lämpade jordbrukslägenheter, vilka utbjudas till försäljning, torde för närvarande vara ganska betydlig. Såsom ett belysande exempel kan jag nämna, att en avhushållningssällskapet i Södermanlands län igångsatt utredning angående tillgången på sådana lägenheter givit till resultat, att hos hushållningssällskapet anmälts 158 lägenheter om tillhopa inemot 4,800 hektar åker och äng samt över 8,900 hektar skog och hagmark eller sammanlagt över 13,700 hektar. En närmare undersökning komme efter all sannolikhet att giva vid handen, att förhållandena ställa sig väsentligen likartade i andra trakter. Jag har varit i tillfälle att förvissa mig om att hos åtskilliga större jord- och skogsägare finnes redobogenhet att för befrämjande av jordbrukskolonisation å de större skogsbesittningarna avyttra härför duglig och lämplig jord — odlad såväl som obruten, men odlingsbar jord — i sådan omfattning, att kolonisationsintresset skall kunna tillgodoses. Från detta håll torde komma att under den närmaste tiden anordnas en detaljerad utredning angående den mark, som kan vara disponibel för nämnda ändamål. Denna frivilligt anordnade undersökning kommer, efter vad jag inhämtat, att utvisa icke blott belägenheten av den mark, som erbjudes, utan även ägofördelningen. Beträffande den sistnämnda utgår man från att rimliga krav, som från statens sida ställas på dessa nya jordbruk, skola bliva tillfredsställda. Det synes mig därför vara berättigat antaga, att man inom de kretsar, jag nyss antydde, är beredd att i handling befordra det stora, allmänna syftet att skapa nya jordbrukslägenheter för en oberoende småbrukarklass. Kunna frivilliga upplåtelser, under medverkan om så erfordras av det allmänna, komma till stånd i en utsträckning, som svarar mot det verkliga behovet, skulle tvångsåtgärder närmast vara att hänföra till de abstrakta lagstiftningsprojektens typ, och för dylika finnes, såvitt jag rätt fattat läget, i närvarande tid föga resonans.
Interpellanten har vidare berört tre jämförelsevis fristående lagstiftningsfrågor, alla av stor räckvidd.
Den första gäller sättet för upplåtelse av kronojord. I detta hänseende får jag erinra, att lagrådet för närvarande är sysselsatt med granskning av ett förslag till lag om åborätt, vilket dit remitterats av den föregående regeringen på föredragning av chefen för jordbruksdepartementet. Då lagrådets granskning inom kort torde vara
slutförd, får tydligen den nuvarande regeringen anledning att överväga frågan.
Interpellanten har därnäst omnämnt skifteslagstiftningen. Mitt intresse för denna fråga har jag varit i tillfälle att lägga i dagen, då K. M:t på min föredragning den 5 november 1920 beslöt underställa lagrådets granskning förslag till fullständigt ny lagstiftning i ämnet. Jag beklagar livligt, att frågan ännu icke befinner sig i det skick, att den kan föreläggas riksdagen. Med ledning av anmärkningar, som framställts av lagrådet, pågår för närvarande en omarbetning av förslaget. Jag har nyligen förvissat mig om, att detta arbete numera är ganska nära sin avslutning. Då det nya förslaget icke torde kunna framläggas utan förnyad granskning i lagrådet, blir tyvärr frågans behandling något framskjuten, och jag tilltror mig i närvarande stund visserligen icke att göra någon bestämd utfästelse om tiden för förslagets framläggande för riksdagen, men jag kan försäkra att jag icke kommer att underlåta vad på mig beror för att föra saken framåt. Det kan för närvarande svårligen beräknas, huru lång tid den nya granskningen i lagrådet kan taga i anspråk. Sannolikt kan remiss dit äga rum tidigast mot slutet av året, och utsikten att kunna framföra förslaget till 1924 års riksdag måste därför anses ganska ringa. För min del ser jag i detta nödtvungna dröjsmål en betydande olägenhet, då jag till fullo behjärtar behovet av en reformerad jorddelningslagstiftning. Icke minst för lösningen av flera av de i interpellationen omnämnda frågorna torde en sådan reform vara en viktig förutsättning.
Slutligen har interpellanten framhållit önskvärdheten av en revision av lagen om fastighetsbildning i stad. Även denna frågas lösning är på god väg, i ty att ett fullständigt kommittéförslag föreligger och detta förslag blivit ingående granskat av vederbörande myndigheter. En bearbetning av de över förslaget avgivna yttrandena har ansetts önskvärd, och resultatet härav torde föreligga i tryck inom den närmaste tiden; att förutsäga tiden för det vidlyftiga ärendets vidare behandling är för närvarande icke möjligt, men jag hyser förhoppning att kunna utan allt för långt uppskov upptaga frågan.
Innan jag slutar, anser jag mig böra bringa i erinran ett annat stort lagstiftningsärende, vilket står i ett visst sammanhang med de av interpellanten omnämnda frågorna. Jag syftar på det för många år sedan av lagberedningen framlagda förslaget till ny jordabalk. Till följd av yttre hinder, närmast jordregistrets försenande, har detta förslag hittills i flera väsentliga delar icke kunnat framläggas för riksdagen. De sociala jordfrågorna i den mening, interpellationen avser, ingå icke i detta förslag. Men den allmänna fastighetsrättens modernisering är dock en viktig förutsättning för att de speciella lagstiftningsåtgärder, som eventuellt företagas för begränsade uppgifter, skola erhålla stadga och fasthet. Jordabalksförslaget lämnar sådant utrymme för framtida påbyggnader, och det är att beklaga om utan verken skola behöva uppbyggas innan den säkra grunden blivit lagd. Härmed har jag icke velat säga, att de sociala jord-
frågorna med nödvändighet måste vila intill dess den nya jordabalken blivit antagen. Men jag skulle ansett det oriktigt att icke även ur dessa frågors synpunkt betona vikten av detta lagverks slutförande. Om det skulle beredas mig tillfälle att befordra denna angelägenhet, skulle jag därmed anse mig hava främjat även de frågor, som avsetts i interpellationen.
Med vad jag nu anfört torde jag å interpellantens två första frågor hava lämnat det svar, som det för närvarande är mig möjligt att avgiva. Jag hoppas, att därav framgått min önskan och avsikt att ägna dessa frågor ett intresserat arbete och en omsorgsfull prövning.
Vad beträffar den tredje av interpellanten framställda frågan får jag, i vad det kan ankomma på mig att i anledning av densamma göra något uttalande, blott anföra såsom min övertygelse, att i den mån genomförandet av dessa förslag i jordfrågan befinnes innebära ett verkligt statsintresse, de ekonomiska uppoffringar, som därför krävas från det allmännas sida, komma att rättvist vägas mot andra krav, som medföra statsutgifter, bland annat för försvarsändamål.