Nyheter på rusdryckslagstiftningens område. Årets riksdag har utmärkts av en livlig verksamhet på vad som plägar kallas rusdryckslagstiftningens område, detta uttryck då taget i vidsträckt bemärkelse. De viktigaste av de frågor, vilka därvid fått sin lösning, skola här i korthet beröras.
    Genom proposition nr 170 förelade K. M:t riksdagen förslag till vissa ändringar i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning m. m. Förslaget, som avsåg ordnande av partihandeln med spritdrycker och vin, godkändes av riksdagen, och den 8 juni 1923 utfärdades författningar i ämnet. Utgångspunkten för den sålunda genomförda reformen har varit önskan att utesluta den möjlighet till privatekonomiskt inflytande på partihandeln med spritdrycker och vin, som enligt 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning i dess ursprungliga lydelse lämnats öppen. Då det gällt att i sådant syfte ordna nämnda verksamhet, har man valt mellan flera organisationsformer, nämligen dels det rena statsmonopolet, dels ett företag av det för ordnande av statsmonopolet å tobakshandel bildade aktiebolaget Svenska tobaksmonopolets typ, det vill säga ett bolag, där staten äger aktiemajoriteten, och dels ett bolag av det redan bestående stora partihandelsbolagets — aktiebolaget Vin- och spritcentralen —typ. Denna sistnämnda kan i detta sammanhang i korthet karaktäriseras sålunda, att staten, utan att hava tillskjutit något kapital i bolaget, på annat sätt förskaffat sig inflytande på dess ledning. Av dessa organisationsformer är den sista den, som av statsmakterna godtagits. De bestämmelser, som förlagfästande härav införts i 1917 års förordning, äro i huvudsak, att partihandel må bedrivas endast av aktiebolag, som bildats för sådant ändamål, samt att för rätt till partihandel fordras koncession, som på viss tid, högst fem år, meddelas av K. M:t. För partihandelsbolags verksamhet finnas stadgade vissa ganska stränga bestämmelser, såsom att verksamheten icke må avse att bereda delägarna vinning utöver skälig ränta å tillskjutna kontanta medel, att vinsten — efter utdelning å aktierna samt avsättning till fonder enligt Konungens medgivande — skall inlevereras till statsverket samt att, om bolaget missbrukar sin försäljningsrätt, Konungen äger före koncessionstidens slut återkalla denna rätt. Med bolag, som antages till partihandelsbolag, skall å statens vägnar slutas avtal, enligt vilket bolaget mot erhållande av partihandelsrätt, utöver de i förordningen stadgade skyldigheter, ikläder sig vissa ytterligare, noggrant angivna förpliktelser mot det allmänna. I detta sammanhang bör påpekas den bestämmelsen i förordningen, att partihandelsbolag ej må antagas, med mindre i bolagsordningen eller på annat sätt, som finnes betryggande, åt staten beretts övervägande inflytande å bolagets ledning. De skyldigheter,

 

som sålunda åläggas partihandelsbolag, motvägas av det ganska egenartade stadgandet i 12 § 6 mom. av förordningen, att Konungen äger rätt att i det avtal, som slutes med partihandelsbolag, "avgiva försäkran att ej för den tid avtalet gäller antaga annat partihandelsbolag". Innebörden av detta stadgande är tydligen, att riksdagen på detta sätt dispenserat K. M:t från det grundlagfästa förbudet mot fastställande av monopolrättigheter, och stadgandet ger sålunda vid handen — vad som eljest ej framgår av författningstexten — att avsikten verkligen varit att lagfästa ett monopol på sprithandelns område.
    Ett annat komplex av frågor förelades riksdagen genom kungl. prop. nr 131. Av de med denna prop. framlagda författningsförslagen må först erinras om förslaget till förordning angående förbud mot införsel till och försäljning inomriket av exportöl. Genom riksdagens antagande härav har för första gången införts en, visserligen starkt begränsad, definitiv förbudslagstiftning i nykterhetsintresse. Förbudet, vilket i annan författning kompletteras med tillverkningsförbud, avser de starkare maltdrycker, som enligt gällande klassindelning hänföras till tredje klassen. Förbudet har emellertid icke ansetts kunna göras helt kategoriskt, utan undantag har gjorts dels för vissa särskilda förhållanden, dels för införsel och försäljning för en del angivna ändamål. Beträffande ansvar för och påföljder i övrigt av brott mot förbudet anknyter förordningen till de i rusdrycksförsäljningsförordningen befintliga bestämmelserna angående olovlig brännvinsförsäljning. I detta samband hava ändringar vidtagits jämväl i sistnämnda förordning. Med hänsyn till starkölsförbudet hava bestämmelserna däri om försäljning av öl upphävts, och som en följd härav har begreppet rusdrycker, som hittills omfattat även öl, inskränkts att gälla allenast spritdrycker och vin, en förändring, som är av betydelse för tillämpningen av vissa andra författningar.
    I samma proposition framlades även förslag till ny förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, vilket förslag med vissa ändringar bifölls av riksdagen. Den nya förordningen innebär en grundlig omläggning av systemet för kontroll över maltdryckstillverkningen samt en överflyttning av de flesta kontrollbefogenheterna från länsstyrelserna till kontrollstyrelsen. Ur allmänhetens synpunkt vida intressantare torde vara det resultatet av den här — såsom vanligt är i nykterhetsfrågor — åstadkomna riksdagskompromissen, att, som motvikt mot starkölsförbudet, maximigränsen för alkohol- och extrakthalten i de alltjämt tillåtna maltdryckerna av andra klassen i någon mån blivit höjd. Uppmärksamheten torde emellertid här snarare böra fästas på vissa nyheter i fråga om bestämmelserna om ansvar för olovlig maltdryckstillverkning. Avgränsningen mellan de olika maltdrycksklasserna är den rent siffermässiga: visst procenttal alkohol och extrakt. Med hänsyn till svårigheten såväl att på förhand med säkerhet beräkna som att sedermera noggrant bestämma alkohol- och extrakthalten i maltdrycker föreslogs av K. M:t för överskridande av dessa procenttal en dubbel straffskala. Det föreslagna systemet innebar, att om överskridandet icke översteg ett visst mindre mått — i propositionen benämnt remedium —det strängare straffet skulle inträda endast om överskridandet måste antagas hava varit avsiktligt. Kunde detta ej visas, skulle straff följa enligt en lindrigare skala, dock att, om icke ens uppenbar vårdslöshet förelegat beträffande överskridandet, detta skulle vara straffritt.
    Genom de av riksdagen vidtagna ändringarna i förslaget åstadkoms i nu

 

berörda avseende en skillnad beträffande överskridande av alkohol- och extrakthalten i svagdricka och i pilsnerdricka. Det återgivna systemet godkändes nämligen beträffande svagdricksgränsen men icke i fråga om pilsnerdricksgränsen. I fråga om sistnämnda gräns finnes enligt riksdagens beslut intet remedium, men den mildare straffskalan har bibehållits generellt för fall av uppenbar vårdslöshet. I bevillningsutskottets av riksdagen godkända utlåtande i denna del underströks emellertid betydelsen av att vid maltdryckskontrollens utövande i praktiken hänsyn komme att tagas därtill, att den tekniska analysen av maltdrycker, om den icke utfördes med synnerlig omsorg, kunde lämna ganska missvisande resultat. I detta sammanhang bör även beaktas, att beträffande här avsedda förseelser åtal icke får äga rum, förrän åklagaren erhållit anmälan om brottet från kontrollstyrelsen.
    En annan omständighet, som främst har betydelse beträffande ansvarsfrågor, bör vidare anmärkas. I den nya maltdryckstillverkningsförordningen finnas bestämmelser om skyldighet för tillverkare att förse kärl, vari maltdryck utlämnas från bryggeriet, med beteckning för den klass, drycken tillhör, samt om ansvar för underlåtenhet härutinnan samt för uppsåtligt åsättande av felaktig beteckning. Med hänsyn till dessa stadganden har man ansett sig kunna med maltdryck av andra, resp. av första klassen likställa maltdryck av högre klass, därest den från bryggeriet utlämnats under beteckning för ifrågavarande klass. En försäljare behöver sålunda blott hålla sig till etiketten å flaskorna, och den, som exempelvis har lov att sälja maltdrycker allenast av första klassen, riskerar icke någon ansvarspåföljd, för den händelse hos honom skulle anträffas en dryck, som, ehuru etiketterad såsom tillhörande första klassen, håller en alkoholhalt, vilken gör den hänförlig till högre klass.

B. Hd.