Inrättande av handelsdomstolar i Sverige.1 Den omständigheten, att till inledare av överläggningen i förevarande ämne utsetts en ledamot av processkommissionen och att kommissionen i sin helhet hedrats med inbjudan till deltagande i överläggningen, ger mig anledning antaga, att handelskammarmötets ledning tänkt sig, att frågan från min sida skulle ställas i belysning av processkommissionens arbete å en allmän rättegångsreform i Sverige. Jag ber emellertid att få framhålla, att kommissionen ännu ej tagit slutgiltig ståndpunkt till alla de problem, jag i det följande kommer att vidröra.
Beträffande frågan, vilka olika grupper av mål skola bli föremål för de av processkommissionen ifrågasatta svenska handelsdomstolarnas prövning, har kommissionen i sina hittillsvarande överläggningar närmast haft för ögonen blott de mål, som enligt svenskt språkbruk inrymmas under benämningen handelsmål. Då emellertid i samtligade länder, där handelsdomstolar vunnit verklig livskraft, deras dömande verksamhet omfattar jämväl ett flertal av de mål, som enligt sedvanlig svensk terminologi kallas sjörättsmål, t. ex. tvister om certepartier och certepartibrott, så kommer jag i det följande att räkna med att de handelsdomstolar, om vilka jag talar, skola handlägga såväl handelsmål som sjörättsmål. Med handelsmål och sjörättsmål avser jag i detta sammanhang sådana civila tvistemål, för vilkas prövning yrkeskunskap i handel och sjöfart kan anses vara av betydelse.
Vad främmande rätt på området beträffar lämnar England exempel på ett ledande handels- och sjöfartsfolk, som har sökt lösa handelsdomstolsproblemet utan insättande av affärsmän som med domare. I vissa sjörättstvister — kollisionsmål — har vid Admiralty Court i London den lagfarne enmansdomaren vid sin sida två sjökaptener — Trinity Masters — såsom rådgivare, ej som meddomare. Och i vissa handelsmål — särskilt skadeståndsmål — har, åtminstone tidigare, avgörandet i stor omfattning i England överlämnats åt "special jury", men denna kan knappast sägas ha fått sin sammansättning ur köpmannasynpunkt. Sedan omkring 30 år tillbaka existerar emellertid vid Kings Bench Division i High Court of Justice i London två rotlar, som benämnas Commercial Courts och som sysselsätta sig uteslutande med handelsmål och sjörättsmål. Domsmyndigheten utövas i dessa domstolar av en lagfaren domare från Kings Bench Division of High Court utan medverkan av lekmän. Det sörjes blott för att till domare i Commercial Courts icke
placeras andra domare än sådana, som äro verkliga specialister på handels- och sjörättsmål, och att en domare, som en gång åtagit sig värvet, låt vara formellt blott för ett år, också en längre följd av år utövar detsamma.
Det utmärkande för handelsdomstolar av denna typ är, att de utgöras av uteslutande yrkesdomare, men av yrkesdomare, som genom långvarigt sysslande med handelsmål blivit väl förtrogna med affärslivets förhållanden. Det har uppgivits för mig, att anordningen med Commercial Courts vunnit förtroende och att de inkräktat på användningen av civil jury i handelsmål. Huruvida Commercial Courts jämväl medfört minskad användning i England av skiljedomsförfarande i handelstvister, har jag icke kunnat inhämta. I England har som bekant arbitrageklausul haft en utomordentligt vidsträckt användning i handelsavtal.
Handelsdomstolar, bestående uteslutande av lekmän, finnas numera, mig veterligen, blott i Frankrike och Belgien. Till lekmännens hjälp finnes å varje domstolsavdelning en av regeringen utsedd sekreterare, som måste vara lagfaren. Dessa domstolar äro helt naturligt fristående från den allmänna domstolsoganisationen åtminstone i första instans. Handelsdomstolar av denna rtyp hava tidigare funnits i Spanien, Italien och Holland, men upphävts såsom mindre livsdugliga i dessa länder. I Frankrike och Belgien fortleva de enligt uppgift med aktningsvärd livskraft. Åtminstone gäller detta om handelsdomstolen i Paris, där köpmannaledamöterna dock i betydande antal lära utgöras av köpmän, som i sin ungdom avlagt juridisk universitetsexamen.
I Tyskland och delvis i Österrike äro handelsdomstolarna inordnade i de allmänna kollegiala underrätterna — Landgerichte (Landesgerichte). I Tyskland utgöres dylik handelsdomstol av en yrkesdomare som ordförande och två köpmannabisittare, i Österrike av två yrkesdomare, därav en ordförande, och en köpman. Här möta oss sålunda organisationsformer av blandade handelsdomstolar, inordnade i de allmänna domstolarna.
I Danmark upprättades redan 1861 den ännu bestående Sø- og Handelsretten i Köpenhamn, vilken skapat sig ett sådant förtroende, att den lämnades oberörd även i organisatoriskt hänseende vid den nyligen genomförda nya rättegångsordningen i Danmark. Sø- og Handelsretten är domför med en lagfaren ordförande och fyra lekmän som meddomare, men för handläggning av vissa slag av mål samt mål om mindre värde än 800 kr. är den domför med en lagfaren ordförande och två lekmän. Till tjänstgöring vid domstolen äro av regeringen utnämnda en lagfaren ordförande och en lagfaren ställföreträdare för honom. Utnämningstiden synes omfatta blott vissa år, men det är vanligt, att förordnandet förnyas, så att verklig förtrogenhet med affärslivets angelägenheter äro att finna hos domstolens ordförande. Till bisittare i domstolen väljas för en tid av 4 år 56 bisittare, sakkunniga i handel eller sjöfart. Valet förrättas av ett blandat valkollegium, sammansatt ur handels- och sjöfartsorganisationer och Köpenhamns kommunalstyrelse. Från Sø- og Handels-
retten appelleras, i de fall appell är tillåten, till Højesteret. Sø- og Handelsretten kan sägas utgöra mönstertyp för en blandad domstol, som åtminstone delvis är fristående i förhållande till övriga domstolar.
Enligt den i Norge år 1915 antagna, men ännu ej genomförda civilprocesslagen — så sakteliga går det att genomföra ingripande processreformer — äga parterna och domstolen ex officio vid behandlingen av handelsmål och andra näringsbetonade mål tillkalla sakkunniga bisittare, två vid underrätterna och fyra vid lagmansrätterna. Mål av denna beskaffenhet kunna, om parterna därom är oense, instämmas direkt till lagmansrätten såsom första instans. Lagmansrätterna äro eljes i Norge att närmast betrakta såsom andra instans. Från lagmansrätt fullföljes talan till Höjesteret.
Såsom allmän regel gäller i alla länder, att handelsdomstolar — vare sig de inordnats i de allmänna domstolarna eller äro organiskt fristående — endast inrättas i sådana orter, vilka enligt regeringens prövning med hänsyn till affärslivets omfattning därav äro i behov.
Jag lämnar härmed de utländska förebilderna, vilka blott flyktigt kunnat skisseras, för att beträda svensk mark. Därvid bortser jag från de rådhusrätter i våra smärre städer, i vilka lekmän fortfarande ha säte som illitterata rådmän.
Vid de större rådhusrätterna, som bestå av flere avdelningar, har man under nyare tid sökt bereda handels- och sjöfartsmålen en förbättrad handläggning genom att tilldela desamma en särskild avdelning eller särskilda avdelningar inom rätten. Alltför lätt neutraliseras emellertid dylika åtgärder därav att domarpersonalen tillåtes cirkulera mellan de olika avdelningarna för tillgodoseende av sina karriärintressen, varigenom den avsedda specialiseringen i realiteten ofta illuderas.
Härutöver har i gällande sjölag föreskrivits, att vid handläggning av dispaschmål rådhusrätt alltid skall erhålla tillskott av tre inom handel och sjöfart kunniga bisittare, och genom lagen den 20 juni 1905 har part tillförsäkrats rätt att vid behandling av han dels målvid rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö påfordra inkallande av två handelskunniga bisittare, vilka jämte två lagfarna yrkesdomare skola utgöra första instans i dylika mål. Med handelsmål i sistnämnda lag menas dock blott tvist om anspråk, som grundar sig på köp av lös egendom eller på avtal om inköp eller försäljning i kommission av sådan egendom, och detta endast då fråga är om avtal mellan köpmän i och för deras rörelse.
I hovrätterna och högsta domstolen finnas särskilda föredragande för sjörättsmål, varjämte dessa mål tillförsäkrats viss förtursrätt. Dispaschmålen fullföljas från rådhusrätt direkt till högsta domstolen.
Processkommissionen räknar i sitt blivande förslag till processordning med bibehållande av tre instanser såsom det normala: i första instans lagmansrätter till ett antal av omkring 110, i andra instans
hovrätter till ett antal av omkring 10 samt i sista instans högsta domstolen. Vid prövning av allmänna civila mål skulle lagmansrätterna — vilka tänkts i allmänhet skola bliva gemensamma för land och stad — vara domföra med en lagfaren medlem såsom ordförande jämte en nämnd av fem personer, vilka skulle äga individuell rösträtt. I de större städer, som komma att utgöra egna domkretsar utan tillskottt av landsbygd, har man tänkt sig att nämnd i civilamål skulle deltaga endast om någon av parterna det påkallade. Hovrätterna skulle i allmänna civila mål vara domföra med tre lagfarna ledamöter och högsta domstolen i alla mål med fem.
Processkommissionen befarar, att den ovannämnda allmänna nämnden icke skulle komma att tillföra lagmansrätterna lämpligt lekmannatillskott vid prövning av handels- och sjörättsmål. För tillgodoseende av dessa näringars behov av specialdomstolar har kommissionen därför tänkt sig, dels att vid lagmansrätter och hovrätter med flera avdelningar fördelningen av arbetet dem emellan skulle ske efter målens beskaffenhet, varigenom viss fördelaktig specialisering skulle vinnas, dels att vid de hovrätter, för vilka Konungen prövade detta behövligt, till en början t. ex. i Stockholm, Göteborg och Malmö, tillika skulle anordnas särskilda nämnder av sakkunniga inom handel och sjöfart att såsom meddomare deltaga i prövningen av handels- och sjörättsmål. Vid övervägande av, huruvida dylik nämnd lämpligen borde anordnas vid lagmansrätterna eller vid hovrätterna, har processkommissionen provisoriskt stannat för hovrätterna. Att insätta sakkunniga bisittare i handels- och sjörättsmål vid lagmansrätterna, men utesluta dem från hovrätterna vid apellationsbehandlingen därstädes, skulle alltför mycket försvaga de sakkunnigas inflytande på den slutliga utgången. Att tillåta appell i handelsmål från lagmansrätt direkt till högsta domstolen skulle återigen utsätta högsta domstolen för överbelastning. Att insätta sakkunniga i både lagmansrätt och hovrätt skulle antagligen ställa alltför stora krav på näringslivets män i ifrågavarande hänseende. Sannolikt skulle det bliva omöjligt att uppbringa ett tillräckligt antal både dugliga och villiga affärsmän för ett så omfattande deltagande i rättsskipningsarbetet. Återstår då att inskränka de sakkunnigas deltagande till hovrätterna. I sammanhang härmed kan nämnas, att processkommissionen tänkt sig möjligheten att med vissa inskränkningar medgiva parterna rätt att, efter avtal, anhängiggöra civila mål i allmänhet, som röra sig om ett värde av minst 1,500 kr., i hovrätten såsom första instans. Civila tvister av handelsmåls eller sjörättsmåls natur skulle också från alla delar av riket kunna, om parterna därom äro ense och processföremålets värde uppgår till nyssnämnda belopp, anhängiggöras direkt i hovrätt med sakkunnig nämnd. Genom öppnandet av möjlighet att instämma mål till hovrätt såsom första instans kommer helt naturligt betydande vinst att göras i fråga om snabbheten med målens slutliga avgörande. I stället för prövning i tre instanser bli dessa mål föremål för prövning i blott två instanser. Processkommissionen har trott denna tidsvinst vara av alldeles
särskild betydelse i fråga om handels- och sjörättsmål. Säkerligen ha vi i långsamheten i vår nuvarande rättsskipning att söka den väsentligaste förklaringen till den betydande omfattning, vari viktigare affärstvister numera hos oss hänskjutas till skiljemäns avgörande och därmed undandragas statens rättsskipning.
I de fall då nämnd anordnas har processkommissionen tänkt sig att domstolen skulle vara domför med två lagfarna ledamöter och tre lekmän, av vilka ordföranden alltid skulle vara lagfaren. För att det affärskunniga elementet i domstolen skall nå det inflytande, som gör dess deltagande verksamt, torde det, liksom vid lekmannadeltagande i domstolarna i allmänhet, vara oundgängligt, att de sakkunniga äro till antalet flera än de lagfarna. Att vid behandlingen av handels- och sjörättsmål tillskjuta fyra lekmän till en sedvanlig hovrättsdivision av 3 jurister skulle göra anordningarna alltför tyngande. Bibehållande av två lagfarna ledamöter, av vilka den ene alltid är ordförande, bör tillförsäkra domstolen betryggande rättslig omsikt och erfarenhet och trygga nödig kontakt med den allmänna rättsskipningen.
Vad angår den sakkunniga nämndens anlitande har processkommissionen tänkt sig, att vare sig det ifrågavarande handels- eller sjörättsmålet anhängiggöres omedelbart i hovrätt eller dit fullföljes genom appell, vardera parten skall äga befogenhet att påfordra nämndens tillkallande vid målets behandling i hovrätten, såframt dylik nämnd där finnes anordnad. Åtskilliga skäl hava anförts för att vid inrättande av handelsdomstolar göra dem obligatoriska för de mål, för vilka de äro avsedda. Den av mig skisserade anordningen kräver emellertid till en början enighet parterna emellan för anlitande av hovrätt såsom första instans, även när fråga är om hovrätt såsom handelsdomstol. Det överhoppande av lagmansrätten, som ett instämmande till hovrätt såsom första instans innebär, bör givetvis ej få ske mot någon parts bestridande. Men icke heller beträffande de sålunda till hovrätt med handelsavdelning såsom första eller andra instans inkomna mål torde tillräcklig anledning föreligga att utan därom av part framställd önskan överflytta dem från den allmänna behandlingen av civila mål till specialbehandling. En hel del handels- och sjörättsmål kunna säkerligen fullt tillfredsställande avgöras av de allmänna domstolarna utan vare sig rubbning av instansordningen eller anlitande av specialdomstolen. Rättsskipningen i sin helhet torde endast ha att vinna på, om båda anordningarna utsättas för en viss valfrihet från den rättssökande allmänhetens sida.
Sättet för de sakkunnigas utseende har processkommissionen icke närmare dryftat. Naturligtvis böra handels- och sjöfartsorganisationerna beredas tillbörligt inflytande.
Angående ersättning till de sakkunniga har kommissionen närmast tänkt, att sådan icke borde utgå. Så är förhållandet nu i fråga om sakkunniga i handelsmål. I varje fall torde ersättningen ej böra utgå efter högre grunder än till den allmänna nämnden.
Inom kommissionen äro vi likaledes eniga därom, att det ej är möjligt att tillförsäkra sig branschsakkunniga för varje särskilt mål utan att man måste nöja sig med affärskunnighet i allmänhet hos lekmannadomarna. Det är ej meningen, att den sakkunniganämnden skall utesluta hörande av utomstående sakkunniga. Enligt min mening kan man utgå ifrån, att de affärsmän, som överhuvudtaget intaga en sådan ställning inom affärslivet, att de kunna påräknas bliva utsedda till bisittare i hovrätterna, också kunna påräknas hava den insikt i alla affärsförhållanden, att de hava minst lika lätt som den lagfarne yrkesdomaren att sätta sig in i ett visst föreliggande handelsmål, även om detta ligger utanför deras egentliga bransch.
Genom 1905 års lags ovannämnda bestämmelser om handelssakkunniga i vissa handelsmål och sjölagens bestämmelser om sakkunniga i dispaschmål har den svenska lagstiftningen redan principiellt anslutit sig till systemet med sakkunniga lekmän som meddomare tilllagfarna yrkesdomare vid prövning av handelsmål och sjörättsmål, liksom ock till principen om dessa specialdomstolars inordnande såsom led i de allmänna domstolarna. Processkommissionen har, såsom av det anförda framgått, icke för avsikt att bryta med någondera av de angivna grundsatserna.
Till förmån för sakkunniga lekmän i handelsdomstolarna torde allt fortfarande med full beviskraft kunna anföras önskvärdheten av att inom själva domstolen hava företrädd den omedelbart ur det praktiska livet hämtade sakkunskap, som erfordras för ett riktigt avgörande av handels- och sjörättstvister. Den rättsbildade yrkesdomaren kan icke väntas besitta en säker kännedom om en mängd förhandeln och sjöfarten egendomliga förhållanden. Särskilt kan han ej förutsättas vara förtrogen med de för handelstvisters bedömande ofta avgörande handelsbruken, vilka äro olika för olika orter och handelsgrenar och växla från tid till annan. Visserligen kan domstolen erhålla utredning i nämnda hänseenden genom vittnen eller sakkunniga, som inkallas och höras inför domstolen. Men för utövande av den processledande verksamhet från domstolens sida, utan vilken en fullständig utredning icke alltid står att nå, bör sakkunskapen helst vara företrädd inom själva domstolen. Jfr härutinnan sakkunniga vid sjöförklaringar. För att domstolen vid ett målsavgörande skall kunna riktigt tillgodogöra sig de yttranden, som avgivits av de inför domstolen hörda sakkunniga, och det övriga materialet i målet, fordras också ofta en större förtrogenhet med affärslivets säregna förhållanden och affärsmännens åskådningssätt än den lagfarne yrkesdomaren kan besitta. En särskild jurisdiktion för handels- och sjörättsmål, i vilken dessa näringars bästa representanter deltaga, är också ägnad att stärka vederbörande rättssökandes förtroende för rättsskipningen i dessa mål, liksom den å andra sidan bidrar till att sprida kännedom om rättens regler bland affärsfolket.
Av de invändningar, som kunna väntas mot en anordning av han-
delsdomstolar efter de linjer, jag ovan skisserat, vill jag redan nu bemöta några.
Den i 1905 års lag åt parterna tryggade möjligheten att vid vissa handelsmåls behandling tillkalla handelssakkunniga har icke tagits i användning utan praktiskt sett lämnats obegagnad. Visar ej detta, att näringarnas män i Sverige föredraga domstolar av enbart lagfarna domare framför domstolar med insats av lekmän?
Mot denna invändning ber jag för min del få erinra, att den nuvarande processmetoden i Sverige gör det alldeles odrägligt för lekmannadomare att verksamt deltaga i prövning av mera invecklade handelsmål. Enligt nuvarande processmetod deltaga lekmännen även i det tidsödande och tråkiga arbetet med målens så att säga förberedande utredning och därtill hörande protokollering av hela processmaterialet. Detta medför en massa uppskov med långa mellanrum, ofta med ombyte av både lagfarna och lekmannadomare, och när handläggningen äntligen är slut, föreligger processmaterialet kringstrött huller om buller i en väldig packe protokoll. Dessa överlämnas till lekmännen med uppgift för dessa att bäst de gitta utan muntligt föredrag och utan möjlighet till nödig rådplägning med domstolens övriga ledamöter komma till rätta med de stridiga ståndpunkterna i målet. Den dag, då domen skall avkunnas, samlas lagfarna och lekmannadomare, och lekmännen få då i regel sig förelagt ett av någondera av de lagfarna ledamöterna redan utarbetat förslag till dom. Vilja lekmännen ej godtaga förslaget, ha de att på egen handkomma med ett eget votum. Ingen undrar på, att både de sakkunniga och parterna — i detta fall vägledda av advokaterna — ledsnat på en dylik anordning.
Enligt processkommissionens tilltänkta förslag till processordning skola lekmännen blott deltaga i huvudförhandlingen i målet, som äger rum muntligen i ett sammanhang med ett minimum av protokollsföring, och sålunda först sedan målets förberedande utredning avslutats. Den förberedande utredningen skall försiggå utan medverkan av lekmännen. Lekmannadomarna få vid huvudförhandlingen hela processmaterialet för sig muntligen föredraget i lättsmält form, och omedelbart på huvudförhandlingen följer överläggning till dom och i regel även domens avkunnande.
Förklaringen till den alldeles särskilt stora popularitet, som Sø- ogHandelsretten i Köpenhamn under den gångna tiden vunnit, ligger otvivelaktigt däri, att vid denna domstol praktiserats muntlig huvudförhandling, bestående i muntlig partsföredragning av det tidigare skriftligen inbragta processmaterialet, och detta vid en tid, då förfarandet vid de övriga förstainstansdomstolarna i Danmark var så gott som uteslutande skriftligt. Fullständig och muntlig föredragning av processmaterialet omedelbart före rådplägning till dom är också en nödvändig förutsättning för varje verksamt lekmannadeltagande inom domstolarna.
Ofta har gjorts gällande, att den fortskridande kodifieringen av vår handelsrätt i utförliga nya lagar skulle minska behovet av
lekmannadeltagande inom domstolarna. Upphovsmännen till den hittills måhända förnämsta av dessa nya lagar — den s. k. köplagen — hävdade emellertid en alldeles motsatt uppfattning, i det de förmenade, att lagen kunde komma till sitt rätta gagn, först om handelskunniga män bereddes rösträtt i domstolarna vid lagens handhavande.
Mot invändningen, att majoriteten av lekmän kan befaras lättsinnigt komma att överrösta de lagfarna ledamöterna, ber jag få åberopa ett vittnesbörd från den förste presidenten i Sø- og Handelsretten i Köpenhamn, Geheimeetatsrådet Dr Klein, vilket avgavs av denne efter att han mer än 10 år suttit som ensam lagfaren ledamot av nämnda domstol med i större saker 4 likaberättigade lekmän vid sin sida. "Under de tio och ett halvt år jag hade den äran att förestå Sø- og Handelsretten i Köpenhamn, vet jag icke av", sade Dr Klein på tredje nordiska Juristmötet i Kristiania 1878, "att av nämnda domstol avkunnats någon dom, under vilken jag icke med gott samvete kunnat sätta mitt namn." Men Klein var också en erkänt skicklig och med näringlivets förhållanden förtrogen domstolsordförande, och dylika domstolsordförande behöva icke hysa farhågor för att bli kullröstade av numeriskt övertaliga lekmannadomare. Den av processkommissionen ifrågasatta anordningen kräver ju dessutom enhällighet bland lekmännen för att överrösta de lagfarna medlemmarna, därest dessa sins emellan äro ense. För egen del vill jag alldeles särskilt understryka vikten av att åtminstone ordförandeposten i de tilltänkta blandade domstolsavdelningarna beklädas med lagfarnadomare, som äro väl förtrogna med näringslivets förhållanden och åskådningar. Insättande av sakkunniga bisittare får ej ge stöd åt den uppfattningen, att anspråket på specialisering hos de lagfarnaledamöterna därigenom kan eftergivas. Det är rättens ordförande,som skall sätta sin prägel jämväl på dessa domstolar med sakkunniga bisittare.
I fråga om processkommissionens ställning till den föreliggande frågan vill jag med det sagda hava framhållit, att kommissionen, som även i den allmänna civil- och straffrättsskipningen kommer att söka stärka lekmännens inflytande, är beredd att, vad på densamma ankommer, söka skapa vidgad möjlighet för handelns och eventuellt även sjöfartens män att vid prövningen av vissa med deras näringar sammanhörande tvistemål i de former jag antytt påkalla verksam medverkan av sakkunniga inom handel och sjöfart, naturligtvis under förutsättning att uppslaget mötes med sympati från näringslivets män själva.