Ordförandeskap å bolagsstämma. I sakens natur ligger att å bolagsstämma skall finnas en ordförande, och i § 78 av 1910 års aktiebolagslag heter det att, om ej annat finnes stadgat i bolagsordningen, stämman själv äger utse ordförande att "leda förhandlingarna". Om den närmare innebörden av denna ordförandens uppgift och om den befogenhet den skänker honom tiger lagen emellertid så gott som helt och hållet.
    Ordföranden har naturligtvis först och främst att på sådant sätt leda förhandlingarna å stämman, att ordning och reda därvid iakttagas, men det lärer därjämte vara obestridligt, att honom i främsta rummet tillkommer den viktiga uppgiften att vaka över lagars och formers helgd. Syftet med denna uppsats är att söka lämna ett bidrag till lösandet av spörsmålet huru långt hans befogenhet gentemot stämman i sådant avseende bör sträcka sig.
    I aktiebolagslagens § 76 stadgas: "Aktieägares rätt att deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter utövas å bolagsstämma". Stämmans uppgift lärer således åtminstone i främsta rummet vara att besluta i förvaltningsangelägenheter. Lagen innehåller emellertid åtskilliga bestämmelser, som därvid skola följas. Andra sådana kunna finnas i bolagsordningen. Besluten kunna överklagas, och om det befinnes att ett beslut ej tillkommit i behörig ordning — d. v. s. den ordning, som i lag eller bolagsordning finnes föreskriven eller följer av allmänna rättsgrundsatser eller förhållandenas egen natur — eller att det till sin reella innebörd strider mot aktiebolagslagen eller bolagsordningen, skall det upphävas.
    Av det sagda framgår, att det å bolagsstämma icke allenast kommer an på att utröna stämmans — d. v. s. dess majoritets — mening i förvaltningsangelägenheter, utan att det vid sidan därav ej sällan måste träffas avgöranden i rent rättsliga spörsmål.
    Här som eljest kunna mången gång olika meningar råda om huru en bestämmelse eller en rättsgrundsats i ett givet fall bör tolkas eller tillämpas. Är det nu, då i sådant avseende skilda meningar yppa sig, ordföranden eller stämmomajoriteten som har att träffa avgörandet? I praktiken torde någon klar uppfattning i detta avseende icke hava stadgat sig. Än bestämmer ordföranden, i andra fall överlämnar han åt stämman att genom omröstning avgöra spörsmålet. Det förra förfaringssättet synes mig vara icke allenast det principiellt rätta utan även det som kan antagas lämna det säkraste resultatet. Det bör därför enligt mitt förmenande städse tillämpas, för så vitt ej lagen lägger hinder i vägen därför. I det följande skall jag söka giva skäl för denna min mening.

 

    Av aktiebolagslagens förenämnda bestämmelser angående klander av bolagsstämmobeslut följer till en början — liksom det ju ligger i sakens natur — att någon definitiv bestämmanderätt i frågor av rättslig art ej under några förhållanden tillkommer stämman. Annorlunda ställer sig saken i fråga om de rena förvaltningsspörsmålen. I dessa är stämman inom vissa av lag eller bolagsordning uppdragna gränser suverän. Redan av nu anförda skäl synes det ur principiell synpunkt vara riktigast att stämmans befogenhet inskränkes till spörsmål av sistnämnda slag och att stämman ej tager befattning med rättsfrågorna.
    Ett konkret exempel må tagas i skärskådande. Lagen innehåller vissa bestämmelser rörande rätten att få framställt förslag prövat åstämma. Har förslaget blivit i behörig ordning framställt, skall detav stämman behandlas och avgöras, under det att det i motsatt fall ej får avgöras. Spörsmålet är sålunda ej om stämman vill eller icke vill behandla ärendet utan om den skall eller icke skall göra det. Men det kan vara tvivelaktigt om förslaget bör anses hava blivit i behörig ordning framställt eller ej, exempelvis om det äger sådant samband med ett å föredragningslistan för ordinarie bolagsstämma upptaget ärende att det kan anses, såsom lagen uttrycker sig, därav omedelbart föranledas. Att överlämna åt stämman att besluta i detta ärende, som enligt lagens tydliga föreskrift är undandraget stämmans godtycke, förefaller ju, principiellt sett, föga rimligt. Dock lärer det ej så sällan förekomma att så sker.¹
    Det här beträffande ett särskilt fall nämnda torde i allt väsentligt kunna tillämpas på alla å bolagsstämma uppkommande spörsmål av ifrågavarande slag.
    De å bolagsstämma uppstående rättsliga spörsmålen röra — likasom det nyss nämnda exemplet — ofta enskilda aktieägares rent privata rättigheter eller skyldigheter, såsom t. ex. rätten att överhuvudtaget få deltaga i stämman eller med andra ord rätten att bliva upptagen i röstlängden, rätten att deltaga i behandlingen av visst ärende, vari jävighet ifrågasättes, skyldighet att avlämna sådan försäkran, som omförmäles i aktiebolagslagens § 76 o. s. v. Ett felaktigt förfarande beträffande dylika spörsmål kan ju innefatta en rättskränkning av allvarlig art.
    Nu lärer det ej kunna förnekas, att en bolagsstämmomajoritet är föga skickad att sitta till doms över enskilda aktieägares rent juridiska rättigheter och skyldigheter. Aktieägarna kunna ju ej förutsättas i denna sin egenskap vara sakkunniga på området. Men värre är nästan, att de vid en eventuell omröstning angående något rättsligt spörsmål oftast skulle — lika som fallet är och måste vara rörande rena förvaltningsärenden — komma att taga mera

 

¹ En annan sak är, att det mången gång kan vara praktiskt att bortse från någon bestämmelse i lag eller bolagsordning, nämligen då full enighet råder inom bolaget och möjligheten av ett överklagande således kan anses utesluten. Här är endast fråga om sådana fall, då tvist inom bolaget råder och saken ställes på sin spets.

hänsyn till vad de anse gagneligt för bolaget eller t. o. m. för dem själva rent enskilt, än till vad som är andras lagliga rätt, alltså till synpunkter, som borde vara för frågans bedömande alldeles främmande. Att så skulle ske ligger ju i sakens natur och kan näppeligen, om fallet ej är alltför flagrant, ens klandras. I varje fall finnes intet medel, varigenom aktieägarna skulle kunna förhindras att så förfara.
    Det juridiska ansvar i form av skadeståndsskyldighet, som i vissa fall åligger majoriteten, lärer ej vara av beskaffenhet att i någon högre grad verka återhållande, och det moraliska ansvaret delas ofta med ett stort antal likasinnade och kännes helt naturligt lättare i samma mån som det är delat.
    Det kan således icke förnekas att, om det överlämnas åt bolagsstämmomajoriteten att träffa avgörande i spörsmål av rent rättslig art, garantierna mot mer eller mindre medvetna rättskränkningar mot enskilda aktieägare, vilkas intressen kommit i strid mot majoritetens, äro skäligen svaga.
    Det kan häremot invändas, att även i rena förvaltningsangelägenheter, där majoriteten obestridligt är inom de i lag och bolagsordning utstakade gränser allena rådande, den enskilde aktieägaren kan komma att lida kränkning i sina intressen. Detta är sant, men sådant ligger i bolagsförhållandets natur; i dylika frågor gäller det ej en juridisk rätt utan ett ekonomiskt intresse, och "den sig i leken ger får leken tåla". Men då det i lag och bolagsordning finnes föreskrifter, vilkas syfte ofta är just att bereda den enskilde åtminstone något skydd mot en övermäktig majoritet, vore det ju föga rimligt, om i allt fall, då tvist uppstår rörande tillämpningen av dessa bestämmelser, denna tvist skulle — om ock endast preliminärt eftersom klanderrätt finnes — avgöras just av majoriteten.
    Det kan ock invändas, att felaktiga beslut aldrig kunna helt undvikas och att den, som lidit kränkning i sin lagliga rätt genom ett bolagsstämmobeslut, kan genom att klandra beslutet vinna rättelse. Detta är även sant, men den angivna utvägen är ofta föga ägnad att trösta den i sin rätt kränkte, då ju en dylik rättelse ej sällan är av en mycket platonisk art, i det att, då rättelsen äntligen vinnes, förhållandena ej sällan äro så ändrade att upprättelsen blir i ekonomiskt avseende illusorisk, och detta genom åtgärder, som under tiden vidtagits av majoriteten eller den av majoriteten utsedda styrelsen.
    Frågan är nu om garantierna mot rättskränkningar eller eljest felaktiga beslut i rättsfrågor äro större, om avgörandet lägges i ordförandens hand. Jag håller, på sätt förut antytts, före att så i allmänhet är förhållandet.
    Till ordförande i större bolag plägar ju, särskilt då stridiga meningar rörande förvaltningsfrågor äro att vänta, utses någon erfaren jurist eller annan person, som genom träning i allmänna värv vunnit den erfarenhet, de kunskaper och det formsinne — vilket ju ej är detsamma som formalism — som krävas för att kunna i de sär-

 

skilda fallen iakttaga och tillämpa lagens och bolagsordningens föreskrifter ävensom eljest gällande rättsregler. Vanligt är ju ock att ordföranden vid sin sida har en lagkunnig protokollsförare, med vilken han i kvistiga fall kan rådföra sig.
    Detta rörande de stora bolagens stämmor. Men även i fråga om de anspråkslösaste stämmor lärer det vara mycket sällsynt att ej ordföranden är åtminstone lika sakkunnig beträffande sådana rättsliga spörsmål, som kunna uppkomma å en bolagsstämma, som vilken annan av de närvarande som helst.
    Om sålunda förmågan att träffa riktiga avgöranden i frågor av rättslig innebörd i de flesta fall är lika stor och ofta större hos ordföranden än hos stämmomajoriteten, lärer det med än mer fog kunna sägas, att hans vilja i sådant avseende oftast är starkare, eller m. a. o. att han mindre lätt än stämmomajoriteten låter förleda sig att vid fullgörandet av sin uppgift främja egennyttiga eller eljest illojala syften, och detta även i de fall, då han är utsedd av majoriteten och delar dennas intressen.
    Såsom skäl för sist uttalade mening må först anföras, att det ingått i allmänna medvetandet, att det åligger den, som åtagit sig attföra ordet å en bolagsstämma, att fullgöra sitt uppdrag med opartiskhet, ja rent av att särskilt hava minoritetens rätt och intresse för ögonen. Härtill kommer månheten om eget anseende. Det kan ju ej vara angenämt för en stämmoordförande att beslut, som fattats under hans presidium, bliva klandrade och upphävda i anledning av fel, som han begått. Hans prestige måste ju för framtiden därav lida. Slutligen lärer med skäl kunna antagas, att känslan av det moraliska ansvaret, som bäres av ordföranden ensam och därför kännes tyngre, i de flesta fall skall avhålla honom från att med vett och vilja frångå vad rätt är och lag bjuder. Att med berått mod svika en plikt, om vilken man är medveten, är ju dess bättre ej alldeles vanligt. Ett sådant handlingssätt är för övrigt ej ägnat att stärka vederbörandes reputation i medmänniskors ögon, och även denna omständighet är i sin mån ägnad att öka motståndskraften mot de frestelser, som kunna ansätta en stämmoordförande.
    I det föregående har skilts mellan rena förvaltningsärenden och rättsliga spörsmål. Uppenbart är emellertid, att ett och samma ärende kan vara i ett avseende rättsligt och i ett annat av ren förvaltningsnatur. Lagen har exempelvis vissa bestämmelser rörande beskaffenheten av den balansräkning, som skall å ordinarie bolagsstämma fastställas. Ordföranden bör pröva om dessa bestämmelser äro i upprättat förslag iakttagna. Finner han att så ej är fallet, t. ex. att reservfonden till beloppet obehörigen minskats, bör han ej genom att framställa proposition på godkännande lämna sin medverkan till att stämman fastställer en dylik mot lagens bestämmelser stridande räkning. En förståndig och samvetsgrann ordförande lärer väl i regel, innan han åtar sig uppdraget, hava förvissat sig om att allt är i sin ordning i dylika avseenden. Om emellertid för prövning av spörsmålet kräves en uppskattning, exempelvis av vär-

 

det av viss tillgång, tillkommer denna uppskattning naturligtvis aktieägarna. Även om ordföranden för sin del finner det föreslagna värdet så högt, att fastställandet därav skulle strida mot lagens föreskrift, att tillgång i regel ej får upptagas till högre värde än det verkliga, lärer han, om han en gång åtagit sig ordförandeskapet, ej av sådan anledning nödvändigtvis böra anse sig förhindrad att framställa proposition på dess godkännande. Frågan är ej av rent rättslig natur.
    Jag har nu framlagt skälen för min ovan uttalade mening, att ordföranden å bolagsstämma bör ha i sin hand att pröva där uppkommande rättsliga spörsmål av beskaffenhet att kräva ett omedelbart avgörande. Undersöker man sedan i vad mån den sålunda förordade principen låter tillämpa sig i praktiken vid nu gällande lagstiftning, torde man finna att hinder däremot icke från aktiebolagslagens sida möter mer än i ett enda fall, nämligen så vitt fråga är om rätten att bliva upptagen i röstlängden. Denna skall nämligen enligt lagens § 78 "godkännas" innan den får lända till efterrättelse, och meningen lärer väl ej kunna vara någon annan, än att godkännandet skall meddelas av stämman, och detta i samma ordning, vari stämman eljest, då ej annat är i bolagsordningen stadgat, fattar beslut, d. v. s. genom röstning efter aktieinnehav.
    Jag skall ej här ingå i någon närmare granskning av nämnda onekligen föga lyckliga stadgande. Ändring däri har med negativt resultat påyrkats i en motion vid 1914 års riksdag, och det har varit föremål för uppsatser av B. Hasselrot och N. A. T. von Sneidern i Sv. J. T. för åren 1916 och 1917, varvid den förre tagit stadgandet i försvar gent emot motionären och den senare kritiserat det. Jag vill här endast upprepa anmärkningen att, om och när röstning om godkännande av röstlängden skall äga rum, själva rättesnöret för röstningen — en godkänd röstlängd — saknas. Att tillämpa en måhända felaktig röstlängd vid omröstning angående samma röstlängds riktighet, är onekligen ej så litet ologiskt. Och man lärer väl ej av stadgandets orimlighet, då de tolkas på nyssnämnda sätt, kunna draga den slutsatsen att lagstiftarens mening varit att godkännandet skall lämnas av aktieägarna efter huvudtalet, eller måhända av ordföranden. Eljest lära alla de skäl, som ovan anförts för lämpligheten av att lägga avgörandet av rättsliga spörsmål i ordförandens hand, hava sin giltighet även i detta fall. Det är ju av rent rättslig innebörd.
    Nu skall gärna medgivas, att stadgandet om röstlängdens godkännande av stämman ej torde hava kommit någon större svårighet eller skada åstad. För min del har jag ytterst sällan sett exempel på röstning angående röstlängden, men ofta på att ordföranden avgjort tvistiga spörsmål rörande rätten att bliva i längden upptagen och att vederbörande låtit sig därmed nöja. I det i N. J. A. 1910 s. 38 refererade fall vägrade ordföranden begärd proposition om röstlängdens godkännande och dekreterade, att vissa personer, vilkas rätt att bliva upptagna i röstlängden blivit bestridd, skulle

 

däruti uppföras. Han utövade alltså den befogenhet jag vill tillerkänna en ordförande. De å stämman fattade besluten överklagades därpå, bl. a. på den grund att ordföranden ej skulle hava varit berättigad att vägra den begärda propositionen. Hovrätten, vars dom fastställdes av K. M:t, yttrade sig ej om ordförandens omförmälta förfarande men upphävde stämmans beslut enär de ifrågavarande personerna ej varit att anse som aktieägare och därför ej bort få utöva rösträtt å stämman. Detta fall skulle emellertid bedömas efter 1895 års aktiebolagslag, vilken ej innehöll något stadgande om röstlängdens godkännande. Begäres numera i fall varom nu är fråga omröstning, måste sådan äga rum; men då uppstår även det kinkiga spörsmålet, om den, vars rätt att bliva upptagen i röstlängden blivit bestridd, skall få deltaga i röstningen. Och vem skall avgöra detta spörsmål? Det lärer vara av ganska tvistig art, då lagen ej har någon härpå direkt tillämplig bestämmelse. Åtminstone i detta fall — d. v. s. i allmänhet då fråga uppstår om en aktieägare skall få deltaga i prövningen av hans egen jävighet— lärer det vara uppenbart att frågan, den må nu befinnas vara hur svårbedömd som helst, måste avgöras av ordföranden. Ty vid varje försök att låta stämman genom omröstning avgöra frågan, uppkommer obevekligen samma spörsmål: är vederbörande aktieägare jävig att deltaga i omröstningen eller ej?
    Även eljest uppstå lätt nog egendomliga konsekvenser, om åt aktieägarna överlämnas att besluta i rättsliga spörsmål. Någon aktieägare yrkar exempelvis att ett framställt förslag icke skall upptagas till behandling, enär det enligt hans förmenande ej blivit i vederbörlig ordning framställt. Ordföranden finner saken tveksam och framställer proposition på om förslaget skall behandlas eller ej. Det blir sålunda omröstning — frågan om förslagsställarens jävighet, vilken naturligtvis vid en dylik omröstning ofta skulle vara av största betydelse för frågans utgång, lämnas här åsido — och till följd av något förbiseende (t. ex. ett additionsfel), som först senare upptäckes, blir svaret jakande, under det att detsamma rätteligen bort bliva nekande. Förslaget upptages alltså till saklig prövning och bifalles. Härefter överklagas bägge besluten såsom icke i laga ordning tillkomna. Detta fel vidlåder ju obestridligen det förra beslutet och det borde ju vid sådant förhållande upphävas. Rätten finner emellertid det ifrågavarande förslaget hava blivit i behörig ordning framställt och att beslutet att upptaga det till prövning alltså, ehuru formellt felaktigt, är till innehållet riktigt. Skall det nu i allt fall upphävas och därmed även det sakliga beslutet falla? Eller skall det bestå, eftersom det väckta förslaget enligt domstolens mening blivit i vederbörlig ordning framställt och således, oberoende av stämmans mening eller önskan, skolat upptagas till behandling? Det senare är väl det rätta. Men i vilketdera fallet som helst framstår ju hela proceduren med omröstning i rättsfrågan såsom tämligen oegentlig och betydelselös; helt naturligt för övrigt, då stämman ju ej har någon förfoganderätt över föremålet för om-

 

Svensk Juristtidning 1923. 26

 

röstningen. Om åter ordföranden själv träffat det formella (rättsliga) avgörandet, vilket ju en säker och beslutsam ordförande även enligt nu gällande praxis skulle ha gjort, uppstår ej någon dylik oegentlighet, vare sig domstolen finner avgörandet riktigt eller felaktigt. Ty det av ordföranden träffade avgörandet i en form- eller rättsfråga är ju ej beslut i samma mening som ett stämmobeslut. Det kan naturligtvis ej överklagas, ehuru det, om det av domstolen befinnes felaktigt, kan föranleda upphävande av sakbeslutet såsom icke i behörig ordning tillkommet. Sådan eventualitet kan naturligtvis varken med den ena eller andra metoden undvikas.
    Om åter ordföranden vägrat upptaga förslaget till behandling och något beslut i sakfrågan alltså ej kommit till stånd, går förslagsställaren visserligen miste om den klanderrätt, som skulle stått tillbuds, om samma avgörande i formfrågan träffats av stämman, men denna omständighet synes sakna större betydelse. Rätten att överklaga ett beslut av ifrågavarande innebörd lärer nämligen vara tämligen värdelös. Domstolen kan ju, om den finner beslutet felaktigt och således upphäver det, ej återförvisa ärendet till stämman förlaglig behandling. Det kräves alltså en ny framställning till en ny stämma, och avgörande för frågan om framställningen nu skall behandlas blir spörsmålet huruvida denna nya framställning skett i behörig ordning. Upphävande av stämmans beslut blir alltså ett slag i luften, och förslagsställaren väljer väl ock i regel den både snabbare och säkrare utvägen att snarast möjligt upprepa sin framställning vid en ny stämma och detta med så noggrant iakttagande av formerna, att propositionsvägran icke rimligen kan ifrågakomma.
    Även om spörsmålet ej är huruvida förslaget blivit i behörig ordning framställt utan om det överhuvud är av beskaffenhet att få av stämma behandlas, blir resultatet väsentligen lika. Visserligen kan, om beslutet att ej upptaga förslaget till behandling fattats av stämman, genom överklagande bliva konstaterat, att hinder ej möter för förslagets behandling, men då, som nyss sagts, återförvisning ej kan ifrågakomma och en ny stämma ej är bunden av domstolens beslut, innebär ej heller i detta fall rätten till överklagande någon verklig trygghet.
    Det nu sagda — att rätten till överklagande är av ringa värde — gäller naturligtvis, mutatis mutandis, även i det fall att stämman förklarats ej vara lagligen utlyst och således därutöver alls intet beslut kommit till stånd.
    Ett skäl mot uppfattningen att även enligt aktiebolagslagen sådan den nu lyder ordföranden, om ej lag eller bolagsordning lägger hinder i vägen därför, städse bör avgöra å stämman uppkommande rättsliga spörsmål, kunde möjligen anses ligga i bestämmelsen i lagens § 135 att aktieägare, som deltar i beslut som strider emot aktiebolagslagen eller bolagsordningen, blir ersättningsskyldig gentemot bolaget och tredje man, om skada därav uppstår. Lagen förutsätter alltså, att aktieägarna kunna besluta i frågor av rättslig art.

 

Men även om i ordförandens hand lägges den befogenhet rörande rent rättsliga spörsmål, som ovan angivits, återstå ju i allt fall, förutom eventuell omröstning rörande röstlängden, de talrika fall, då beslutet innebär en uppskattning. Som exempel på beslut, som kunna medföra ersättningsskyldighet för deltagarna däri, plägar ju anföras beslut om fortsättande av bolagsverksamheten i strid mot bestämmelserna i lagens § 97; men frånsett att sådant beslut väl i de flesta fall skulle innebära eller grundas på en uppskattning av bolagstillgångarnas värde, ligger det ju i sakens natur, att beslut om upphörande eller fortsättande av bolagsverksamheten icke kan å bolagsstämma fattas av annan än stämman själv.
    Det synes för övrigt föga sannolikt att lagstiftaren gjort klart för sig vilken befogenhet en bolagsstämmoordförande bör anses äga; detta har överlämnats åt praxis att avgöra. Att emellertid lagstiftaren tillerkänner ordförandens uppgift stor betydelse till minoritetensskyddande mot förtryck från majoritetens sida, framgår med all önskvärd tydlighet av aktiebolagslagens § 107, enligt vilket lagrum av rätten utsedd god man för tillsyn över likvidatorers förvaltning är berättigad att å bolagsstämma föra ordet. I motiven till detta lagrum anföres ock bl. a.: "Ett sådant organ (gode mannen) kan under likvidationstiden vara till stort gagn; faran för maktmissbruk från majoritetens sida kräver nämligen särskilt under denna sista period av bolagets tillvaro beaktande och garantier". Det kan då frågas huru gode mannens ordförandeskap å stämma skulle kunna vara av någon större betydelse till minoritetens skyddande annorledes än just genom befogenhet att träffa avgörande i rättsliga spörsmål. l fråga om de rena förvaltningsärendena kan han ju icke genom sitt ordförandeskap öva något nämnvärt inflytande mot en hänsynslös majoritet. Det synes kunna ifrågasättas, om icke även under bolagsverksamhetens fortgång ett liknande organ med självständig ställning gent emot aktieägarna och med den befogenhet, som enligt det ovansagda bör tillkomma en stämmoordförande, mången gång skulle vara önskvärt till förekommande av kränkning från majoritetens sida av minoritetens rättigheter och därmed medelbart även av dess ekonomiska intressen.
    I vad mån ifrågavarande spörsmål varit föremål för uttalanden i den juridiska litteraturen och huru det där blivit bedömt, skall jag ej inlåta mig närmare på, men det förefaller mig som om det ej där rönt den uppmärksamhet det förtjänar. Jag skall emellertid tilllåta mig att citera ett par författare, som uttalat sig i ämnet.
    I sina anmärkningar till lagen om bankrörelse yttrar E. Bergelmer: "Ordförandens uppdrag innefattar endast att 'leda förhandlingarna', d. v. s. — — —. Däremot har ordföranden icke någon beslutanderätt. Tvister beträffande rösträtt (huruvida jäv föreligger eller ej, etc.) avgöras av stämman, över vars beslut klagan må föras enligt 88 §." Att detta uttalande åtminstone i vad det avser jävighet att deltaga i omröstning ej kan vara riktigt, framgår enligt min mening av det föregående. I övrigt må uttalandet gälla vad det kan. Att

 

det ej obetingat gillas av praxis, är ock förut nämnt. I ett nyligen av Stockholms rådhusrätt behandlat fall lät ordföranden — en jurist med stor erfarenhet — stämman genom omröstning avgöra huruvida ett vid stämman väckt förslag finge upptagas till prövning eller ej, detta mot protest av en närvarande röstberättigad — en lika erfaren jurist — som hävdade att denna fråga borde avgöras av ordföranden. Men då jäv därefter anfördes mot en närvarande att deltaga i omröstningen, avgjordes sistnämnda spörsmål av ordföranden själv. Fallet är belysande för den rådande förbistringen.
    I sin bok "Handledning för deltagare i rådplägande och beslutande församlingar" yttrar R. Törneblad på tal om propositionsvägran: "Beträffande andra församlingar (än riksdagens kamrar) synes rätt till propositionsvägran icke vara ordföranden förbehållen". T. medger emellertid att, om det är "fullt klart" att ett framställt förslag är lagstridigt, ordföranden har befogenhet att vägra proposition därpå. Härav lärer väl kunna slutas, att enligt T:s mening ordföranden äger träffa avgörande i fråga om rättsliga spörsmål i allmänhet, så snart det för en sakkunnig person måste vara "fullt klart" vad som är det rätta. Men var skall gränsen dragas? Vad den ene sakkunnige anser fullt klart, finner ej sällan en annan rätt tvivelaktigt. Att ett och samma spörsmål vid olika tillfällen avgöres på så olika sätt som å ena sidan av ordföranden och å andra sidan av stämmomajoriteten, allt beroende på ordförandens större eller mindre säkerhet och oräddhet, synes föga tilltalande, särskilt ur rent principiell synpunkt.
    Såsom innefattande ett visst stöd för min uppfattning att avgörandet av alla å bolagsstämma uppstående rent rättsliga spörsmål bör tillkomma ordföranden såsom ett moment i hans av lagen stadgade befogenhet att "leda förhandlingarna", må till sist här anföras följande uttalande av II. Staub (Kommentar zum Allgemeinen Deutschen Handelsgesetzbuch 3 u. 4 Aufl. s. 563): "Keineswegs kann angenommen werden, dass die Anordnungen des Vorsitzenden nur provisorisch seien und man stets das Recht habe an die Versammlung selbst zu appelliren. Denn das würde darauf hinauslaufen, dass über die Leitung der Geschäfte die Majorität entscheidet. Ist es aber schon nicht zu umgehen, dass bei der Abstimmung die Macht entscheidet, so soll doch wenigstens bei der Verhandlung selbst die Gerechtigkeit entscheiden".
    Vad i det föregående yttrats med särskild tanke på aktiebolagäger naturligtvis i allt väsentligt tillämplighet även på andra samfälligheter av likartad struktur.

B. Cavallin.