Det österrikiska rättslivet och penningvärdets fall.¹ Penningvärdets mer eller mindre snabba fall är ingen enastående företeelse i världsekonomiens historia. Men väl kan det påstås, att en så genomgripande försämring av penningvärdet, som den vi i Tysk-Österrike fått uppleva och som Tyskland nu i sin ordning får erfara, är utan motstycke. Följderna äro icke blott förkrossande, de äro, sedda i ljuset av den vanliga ekonomiska utvecklingen, i sanning groteska. De obetydligaste föremål erhöllo ett "värde" av tusentals och hundratusentals kronor; den, som hade en fast inkomst (tjänstemän, ränte och pensionstagare), motsåg med bävan den dag, då hans inkomster icke mer skulle räcka ens till det nödvändigaste; den, som hade lämnat en vara på kredit, fick, när betalningen kom, därigenom ersättning blott för en bråkdel av dess värde. På motsvarande sätt gick det den, som förpliktat sig till sakprestationer för längre tid mot ett visst pris, ja, honom kunde det hända, att han t. ex. i egenskap av hyresvärd måste för att hålla den uthyrda våningen i stånd göra utgifter, till vilka hyran icke stod i något förnuftigt förhållande: han måste, populärt talat, därtill betala.
    Snart påkallades domstolarnas hjälp mot dessa orimliga förhållanden. Framför allt var det till underhållsbidrag berättigade, som gjorde sig påminta, särskilt barn utom äktenskap och frånskilda hustrur. Här hade antingen domstolen på sin tid utdömt ett visst bidrag att för framtiden utgå, eller ock hade avtal härom träffats. Nu kunde de underhållsberättigade naturligen icke vidare få dessa penningbelopp att räcka till. De gjorde då gällande, att dessa belopp dock skulle motsvara vad som tarvades för deras uppehälle, och därför borde även nu så stora belopp utgå till dem, att därmed samma behov som tidigare tillfredsställdes. Den till siffran höga summa, som de nu fordrade, skulle i sak icke betyda ökat krav på den underhållspliktige. Så småningom godkände rättskipningen dessa slutledningar för att numera ge dem allmän tillslutning. Härefter försökte de till skadestånd berättigade att genomdriva ett hänsynstagande till penningvärdets fall. Även här är penningprestationen blott ett medel för att nå ett ändamål, nämligen återställande av det tidigare tillståndet, och om den förfördelade först efter ett eller två år erhåller den begärda skadeståndssumman i dess numera

 

¹ Översättningen från ledamoten av Österrikes högsta domstol dr Carl Coulons tyska manuskript har verkställts av docenten Hadar Berglund.

nedsatta penningvärde, är detta ett hån. På denna punkt är emellertid rättskipningen ännu icke helt enhetlig. Mycket upphjälpes dock därmed, att vid ersättningens utdömande densamma fastställes att utgå in natura eller i form av ett penningbelopp, som motsvarar de ekonomiska förhållandena vid tiden för domens fällande och icketidpunkten för talans anhängiggörande. Detta gäller också ersättning för sveda och värk.
    Men icke allestädes kunde rättskipningen hjälpande ingripa. Där, varest det var fråga om rena penningfordringar, ställde den sig på den ståndpunkten, att det icke funnes någon laglig hållpunkt, från vilken det fallande penningvärdet kunde vinna beaktande: en krona vore en krona. Ropet på lagstiftning steg därför allt högre. Med avseende å en sådan kunde två vägar komma i betraktande: man kunde antingen uppställa en allmän regel på samma sätt som skedde i det österrikiska finanspatentet av 1811 eller meddela bestämmelser för särskilda fall. De erfarenheter, man på sin tid gjorde med avseende å en allmän regel, uppmuntra icke till efterföljd. Man har därför inriktat sig på regleringen av särskilda rättsförhållanden.
    Även den österrikiska rätten känner institutet undantag (födoråd; en jordbrukare överlämnar sin egendom till ett av sina barn och betingar sig för livstiden bostad och underhåll in natura och i penningar). Det är tydligt, att fördelstagarna icke kunde reda sig med de avtalade penningbeloppen. Nu tillåter lagen den 27/10 1921, nr 598 BGBl, att sådana i penningar utgående förmåner höjas. Beloppet bestämmes härvid av domstol efter ansökan utan process. På samma sätt kunna arrendeavgifter och hyresbelopp höjas enligt lagarna den 20/12 1921, nr 746 BGBl, och den 7/6 1922, nr 343 BGBl, angående ändringar i villkoren för på längre tid ingångna arrendeavtal, samt lagen den 7/12 1922, nr 872 BGBl. Medan enligt förstnämnda båda lagar förhöjningen sker under domstols medverkan i ansökningsväg, skall enligt sistnämnda lag (hyreslagen) för ändamålet en hyresnämnd anlitas, vars medlemmar tagas ur kretsen av hyresvärdar och hyresgäster med en domare som ordförande. Möjligheten att vinna ändring i beslutet är i alla dessa fall antingen inskränkt eller helt utesluten. — Att åstadkomma en med billighetens krav överensstämmande rättelse i missförhållanden, uppkomna genom penningvärdets fall, är syftet jämväl med de förlikningskommissioner, om vilka jag har talat i en artikel i denna tidskrift för år 1922 s. 339.
    Härjämte ha en rad föreskrifter utfärdats, vilka avse att direkt anpassa gällande lagbud efter de nuvarande penningförhållandena. Så stadgades exempelvis tidigare för bolag med begränsad ansvarighet, att minsta insats skulle vara 500 österrikiska kr. och stamkapitalet minst 20,000 kr., vidare skulle hittegods redan vid ett värde av över 2 kr. anmälas för myndighet, vid ett värde överstigande 24 kr. offentliggöras och, då värdet översteg 50 kr., kungöras i tidningarna, o. s. v. Att bibehålla dylika belopp hade varit en löjlighet. Lagarna den 20/10 1921, nr 577 BGBl, med anledning av ändring i lagen om bolag med begränsad ansvarighet, och den 28/11

 

1922, nr 850 BGBl, (hittegodsförordningen) ökade i enlighet härmed beloppen. Likaså förhöjdes genom lagen den 16/11 1921, nr 637 BGBl, angående den skatt, vars utgörande är villkor för egenskapen köpman med alla befogenheter, de skattebelopp, som här äro bestämmande. Och genom lagen den 16/11 1921, nr 638 BGBl, höjdes de belopp, som för värdshusvärd och innehavare av badinrättning bestämma ansvarigheten för de hos dem inlämnade föremålen. Framhållas bör, att i båda dessa lagar regeringen tilldelats befogenhet att på administrativ väg ändra beloppen efter förhållandena, en utväg, som genom undanskjutandet av den oviga lagstiftningsapparaten bör göra det möjligt att åstadkomma en snabbare anpassning och som därför kommer tillbaka även i ett flertal andra författningar.
    En anpassning efter de nuvarande värdeförhållandena åsyfta jämväl de nya processuella lagarna om tvisteföremåls värde, om lättande av domstolarnas arbetsbörda och om exekutionen (Streitwertnovelle, Gerichtsentlastungsnovellen, Exekutionsnovelle), vilka vid sidan av föreskrifter om förfarandets förenklande också innehålla stadganden om höjandet av ifrågakommande penningbelopp. Härom har jag utförligt berättat i nyssnämnda artikel i denna tidskrift.
    Förtjänt av särskilt omnämnande är en företeelse på exekutionslagstiftningens område. Den ihållande penningförsämringen orsakade förmynderskapsdomstolarnas överhopande med arbete på den grund, att förmyndarna självfallet till följd av de ändrade värdeförhållandena oupphörligen begärde högre bidrag av de underhållspliktige. (Samma erfarenhet gjorde processdomstolarna i fråga om underhållsanspråken från frånskilda hustrur.) Praxis tillgrep nu den utvägen att av underhållspliktig, som ägde en fast inkomst, utdöma icke ett till siffran bestämt belopp utan en viss procent av denna inkomst. Härigenom kunde de ideligen upprepade ansökningarna resp. stämningarna med krav på förhöjning undvikas. Denna metod har nu bekräftats genom tillägget till exekutionsförordningen.
    Som man ser har lagstiftningen redan presterat åtskilligt. Men en mångfald rättsärenden vänta dock alltjämt på sin reglering. På riksdagens bord ligger ett lagutkast avseende skydd för "släktborgenären", d. v. s. den, som vid skifte tillförsäkras viss penningsumma att utbetalas i framtiden, medan boets egendom i övrigt övertages av andra. Till förmån för den förre skall domaren enligt billighetsgrunder kunna bestämma om förhöjning av lösesumman. Trängande är jämväl behovet av reglering av de rättsförhållanden, som härflyta ur insättning i sparkassa eller ur försäkringsavtal. Säkerligen skall lagstiftningen ingripa även i de talrika fall, då kommuner, industri- och handelsföretag eller bankinstitut söka att draga fördel av det försämrade penningvärdet genom att nu i förtid inlösa skulder, vilka böra avbetalas enligt uppgjord utlottningsplan.
    Den tanken har framkastats, att ett fortskridande på den angivna vägen slutligen också måste föra fram till kravet på att samma grundsatser skola tillämpas även med avseende å statens egna skulder. Härför ryggar lagstiftningen naturligtvis tillbaka. Här gör man

 

sig dock onödigt bekymmer. Den österrikiska staten är i samma ställning som en konkursgäldenär, även om konkursansökan icke gjorts. Huruvida och i vilken omfattning staten kan betala är icke en rättslig utan en ekonomisk fråga.
 

Carl Coulon.