Docenten Herlitz' utredning ang. stadsdomarnas löneförmåner och småstäders läggande under landsrätt. I ett d. 14 sept. 1923 avgivet und. utlåtande över en av docenten Nils Herlitz d. 20 dec. 1922 till K. M:t avlämnad utredning ang. vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen har processkommissionen bl. a. anfört:
    "Utredningen avslutas med två särskilda förslag, som enligt uttalande däri hava delvis olika syftning men likväl äro av den art att deras verkningar i flera hänseenden sammanfalla. De kunna således knappast vara avsedda att genomföras jämsides utan torde närmast få anses såsom olika alternativ.
    Det första förslaget har till syfte att särskilt för varje stad åstadkomma ett tillfredsställande ordnande av stadsdomarnas löneförhållanden. Initiativ till en reglering skall kunna tagas ej blott av stadens representation utan även av K. M:t i anledning av framställning från vederbörande befattningshavare. K. M:t skall, när så finnes erforderligt, kunna föreskriva bättre avlöningsförmåner än staden vill medgiva. Denna K. M:ts befogenhet skall dock vara i

 

Svensk Juristtidning 1923. 27

 

så måtto begränsad, att löneförmånerna ej få sättas högre än som förordats av en för hela riket gemensam rådstuvurätternas lönenämnd. Förslaget avser ej rubbning av nu gällande regel, att K. M:t ej må utan stads medgivande förordna om dess förening i judiciellt hänseende med angränsande lantdomsaga. Men om borgmästarbefattningen i en stad, i vars rådstuvurätt högst två lagfarna ledamöter hava säte, är ledig, när fråga uppkommer om ordnande av löneförhållandena i staden, och lönenämnden ej finner föreslagna avlöningsförmåner tillfredsställande med hänsyn till rättsskipningens krav, skall undersökning verkställas, huruvida stadens särskilda jurisdiktion lämpligen må kunna upphävas. Befinnes detta vara fallet men staden dock ej vill medgiva jurisdiktionens upphävande, skall vid bestämmandet av avlöningsförmånerna hänsyn icke tagas till de ekonomiska konsekvenser för staden, som en högre lönestat än den staden medgivit skulle föranleda.
    Det andra förslaget avser att giva regler för stads förening i judiciellt hänseende med angränsande lantdomsaga. Såsom huvudregel uppställes väl fortfarande, att K. M:t endast med stads medgivande skall kunna förordna om sådan förening. Men under vissa förutsättningar skall dock förordnande kunna meddelas, även om staden motsätter sig åtgärden. Detta skall gälla endast ifråga om stad, i vars rådstuvurätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren endast sitter en sådan ledamot. En förutsättning är ock att borgmästarbefattningen är ledig. K. M:t skall i nu angivna fall kunna förordna, att undersökning skall företagas om möjligheten och lämpligheten av rådstuvurättens indragning. Om staden ej vill giva bifall härtill, skall den avgiva förslag till lönestat. Finnes detta förslag ej tillfredsställande med hänsyn till rättsskipningens krav, skall K. M:t kunna förordna om stadsjurisdiktionens upphörande. I avseende å stad med högst 5,000 invånare skall även eljest sådant förordnande kunna meddelas, om den ifrågasatta förändringen finnes vara ur det allmännas synpunkt gagnelig och den särskilda rättsskipningens upphörande finnes ej vara ägnat att för staden medföra ökad ekonomisk börda eller betydande olägenheter i rättsskipningshänseende eller i andra hänseenden. Alternativt ifrågasättes att, om stadsfullmäktige med tre fjärdedelars majoritet uttalat sig för den särskilda jurisdiktionens bibehållande, förordnande om jurisdiktionens upphörande ej skall kunna givas, om ej förändringen finnes vara av betydande allmänt intresse påkallad."
    Sedan processkommissionen härefter uttalat sin anslutning till det redan i nya lagberedningens principbetänkande 1884 uppställda önskemålet om stads och landsbygds likställighet i judiciellt avseende — under framhållande av frågans grundläggande betydelse för den domstolsorganisation processkommissionen anser böra upprättas vid genomförande av en ny rättegångsordning — samt erinrat om de åtgärder, som under senare tid vidtagits för underlättande av de mindre städernas förenande i judiciellt avseende med angränsande landsbygd, fortsätter kommissionen:
    "Såvitt dessa åtgärder avsett att åstadkomma upphävande av de gamla småstädernas särskilda jurisdiktion, hava de emellertid alldeles icke medfört åsyftad verkan. Med anledning av uppkomna ledigheter i borgmästarbefattningarna har i ett rätt stort antal fall undersökning företagits om upphävande av den särskilda jurisdiktionen, men endast i ett fall har sådan undersökning lett till att jurisdiktionen med vederbörande stadsmyndigheters bifall blivit upphävd. I de övriga fallen hava städerna motsatt sig åtgärden i fråga, och

 

slutet har vanligen blivit, att de lediga borgmästarbefattningarna fått återbesättas och frågan om den särskilda jurisdiktionens upphörande sålunda förfallit, detta även i avseende å några av de minsta städerna. I ett par fall har dock avgörandet uppskjutits i avbidan på den slutliga prövningen av förevarande ärende.
    Då det sålunda visat sig, att de åtgärder, som vidtagits i syfte att förmåde mindre städerna att godvilligt avstå från den dem tillkommande särskilda jurisdiktionen, icke haft åsyftad verkan, synes det, på sätt processkommissionen redan i ett d. 12 febr. 1921 avgivet underdånigt utlåtande i fråga om återbesättande av lediga borgmästarbefattningen i Vadstena framhållit, oundgängligen nödvändigt att vidtaga sådana åtgärder, varigenom möjlighet öppnas för K. M:t att besluta mindre stads förening i judiciellt avseende med angränsande domsaga även utan stadens medgivande.
    Innan ett sådant beslut meddelas, bör naturligtvis företagas undersökning huruvida föreningen kan genomföras utan att stadens berättigade anspråk på rättsskipningens snabbhet och tillgänglighet åsidosättas eller eljest avsevärd olägenhet tillskyndas staden. De lagstiftningsåtgärder, vilka, enligt vad förut erinrats, på senare tider blivit vidtagna, giva god grund för det antagandet, att detta i de flesta fall skall vara möjligt. I de flesta domsagor hållas numera ting enligt den i förordningen d. 17 maj 1872 stadgade ordningen, och förordningen medger efter den däri 1918 företagna ändring, att med hänsyn till särskilda förhållanden förordnande kan meddelas att allmänna tingssammanträden i domsaga, där förordningen tillämpas, skola hållas till större antal än det regelmässiga. Dessutom kunna enligt lagen d. 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden anordnas ytterligare sammanträden, vid vilka bland annat inskrivningsärenden och polismål kunna förekomma, och lär det ofta kunna så ordnas, att dylika sammanträden hållas i den med en domsaga judiciellt förenade staden. Om staden icke kan så som nu få rättssammanträde varje måndag, lär dock med tillämpning av de nämnda föreskrifterna fullt tillräckligt antal sådana sammanträden i allmänhet kunna anordnas. I fråga om stadens förvaltning har magistraten numera icke alls samma betydelse som förr. Emellertid är genom 1920 års lag sörjt för att fullt tillfredsställande ersättning för magistraten såsom förvaltande myndighet kan erhållas i en stadsstyrelse. Om det, såsom från städernas sida brukar framhållas, är för dem av vikt att de i spetsen för förvaltningen hava en juridiskt bildad tjänsteman, kan det enligt nämnda lag vinnas genom att en kommunal borgmästare tillsättes. Ehuru denna enligt regeln skall hava avlagt de för domartjänst stadgade kompetensprov, är dock uppenbart att på honom ej behöver ställas samma fordringar i fråga om juridisk skicklighet och erfarenhet som på en domare. Då staden genom den särskilda jurisdiktionens indragning befrias från kostnaderna för rättsskipningen, med undantag av det bidrag som kan erfordras till byggnad och underhåll av tingshus, och kostnaderna för stadsstyrelsen i regel ej böra bliva så stora som kostnaderna för magistrat och rådstuvurätt, kunna några olägenheter i ekonomiskt hänseende ej väntas uppstå för stad genom upphörande av dess jurisdiktion. Den erfarenhet man har från de nytillkomna städer, vilka i judiciellt hänseende äro förenade med angränsande lantdomsaga, talar ock bestämt för att de invändningar, som från städernas sida göras mot en sådan ordning, icke äro befogade. Oaktat flera av dessa städer hava en avse-

 

värd storlek, har icke försports annat än att den ifrågavarande ordningen varit fullt tillfredsställande.
    Vid nu angivna förhållanden är det givet, att processkommissionen i valet emellan utredningens bägge alternativ måste förorda det andra av dessa. Det är väl även med det första alternativet avsett, att de mindre städerna genom utsikten att bliva påtvingade en ekonomiskt besvärande lönestat skola förmås att lämna sitt medgivande till den särskilda jurisdiktionens upphävande. Men om man ur allmän synpunkt vill sträva till detta mål, synes det icke vara lämpligt att gå en sådan omväg för dess ernående. Erfarenheten från de under senare åren uppkomna fall, då fråga varit om dylik åtgärd, giva ock vid handen, att städerna ofta icke dragit sig för att underkasta sig rätt tyngande bördor för att få behålla sin jurisdiktion. Medlet är sålunda icke effektivt. Det är därför helt säkert nödvändigt att giva regeringsmakten befogenhet att även mot stads vilja förordna om indragning av dess särskilda jurisdiktion".
    Slutligen motsätter sig kommissionen förslagets bestämmelse att, vad angår stad över 5,000 invånare, förordnande om jurisdiktionens upphävande allenast skulle få meddelas, om den lönestat, som staden vill medgiva, icke funnes tillfredsställande med hänsyn till rättsskipningens krav. En sådan regel skulle, enligt kommissionens uttalande, icke beakta, att indragning av de smärre städernas särskilda jurisdiktion påkallas även av andra skäl än svårigheten för dessa städer att giva sina domare tillräcklig avlöning. Enligt kommissionens mening bör därför beträffande varje stad, i vars rådstuvurätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren endast sitter en sådan ledamot — alltså oberoende av invånarantalet — indragning av stadens särskilda jurisdiktion kunna äga rum så snart den ifrågavarande förändringen finnes vara ur det allmännas synpunkt gagnelig och av vad i ärendet förekommit framgår, att den särskilda rättsskipningens upphörande ej är ägnat att för staden medföra ökad ekonomisk börda eller betydande olägenheter i rättsskipningshänseende eller i andra hänseenden.