FRANZ KLEIN 70 ÅR.

 

Den uppsats, varmed föreliggande häfte inledes, om den gällande österrikiska civilprocessordningens 25-åriga tilllämpning innebär genom sin värdesättning av detta epokgörande lagverk det bästa bidrag en facktidskrift kan lämna till de internationella hyllningarna för lagverkets geniale upphovsman FRANZ KLEIN i anledning av hans 70-årsdag. I hans hemland har denna dag, den 24 april 1924, mången bitter reflexion gjorts över krigs- och kristidens skadegörelse — främst genom partiella nödfallsändringar i lagen — å Kleins i sin ursprungliga gestalt så helgjutna skapelse. Från främmande länder inströmma samtidigt otaliga vittnesbörd om den befruktande kraft Kleins tankar haft på lagstiftningar under de mest växlande himmelsstreck. Under halvtannat årtionde före krigsutbrottet utgjorde Österrike en vallfartsort, där vetenskapsmän, domare och advokater från alla världsdelar sökte bot för sina hemländers lidanden under föråldrade processlagar. Klein har också haft glädjen att få uppleva, att många av hans organisatoriska och processuella nydaningar vunnit burskap i främmande länders lagar. Icke minst stå de sista årtiondenas nordiska lagar och lagförslag på civilprocessens område i skuld till Klein för åtskilliga av sina mest betydelsefulla stadganden till främjande av snabbhet och koncentration i rättegången samt sanningens utletande. Och för några få månader sedan har Tyskland äntligen blivit färdigt att genom en partiell reform realisera från olika håll länge och ivrigt framförda önskemål om tillgodogörande av den österrikiska civilprocessenslärdomar. Säkerligen har under denna tid i intet land en civilprocessreform förberetts utan att de därmed sysselsattaägnat ingående studium åt sådana alster från Kleins hand som »Pro futuro» (1891) och »Mündlichkeitstypen» (1894) från tiden före eller »Vorlesungen über die Praxis des Zivilprozesses» (1900) och »Zeit- und Geistesströmungen im Prozesse» (1901) från tiden efter reformens genomförande, för att icke tala om

de av honom författade utmärkta »Erläuternde Bemerkungen» till regeringsförslagen. Utöver det sålunda för alla kulturfolk tillgängliga innehållet i Kleins lagtext, motiv och skrifter har hans eget land tillgodonjutit den ovärderliga förmånen av att få reformen genomförd under omedelbar ledning av hans egen medryckande och viljestarka personlighet. Härigenom lyckades han bland såväl domare som advokater skapa den entusiasm för realiserandet av de i lagen nedlagda idéerna, utan vilken varje processreform riskerar att bliva en död bokstav.
    När man kastar en blick på Kleins levnadsöden, blir man överraskad över att denne man, som så väl förstått att giva domaren hans rätta uppgifter i processledningen, själv aldrig beklätt en ordinarie domarepost. Däremot ägnade han efter två års tjänstgöring som rättspraktikant och auskultant vid olika domstolar i Wien icke mindre än sju år åt advokatverksamhet (1878 — 1886). Sedan 1885 privatdocent i civilprocessrätt vid universitetet i Wien samt från 1887 e. o. professor i samma ämne jämte handels- och växelrätt vid den orientaliska akademien därstädes, blev han 1891 inkallad som ministerialsekreterare i justitieministeriet för att lägga hand vid civilprocessreformen, och redan den 1 augusti 1895 promulgerades den nya lagen för att den 1 januari 1898 träda i kraft. Sistnämnda år avböjde Klein en kallelse till justitieminister för att kunna helt ägna sig åt övervakandet av den nya processordningens genomförande, men har sedermera vid tvenne olika tillfällen beklätt nämnda post.
    Kleins betydelse för den österrikiska lagstiftningen inskränker sig ingalunda till civilprocessreformen. Bland annat nämnas med stor respekt hans åtgärder till förbättring av barnavården, liksom han satte i gång arbetet med strafflagsreformen. Såväl i sin verksamhet inom departement och lagstiftning som i sitt författarskap röjer han städse en levande social rättfärdighetskänsla, och under det otium, han under senare år åtnjutit, har arbetet för rättsenhet mellan länderna och folkens kulturgemenskap allt mera upptagit hans intresse. I denna kulturgemenskap utgör hans eget främsta livsverk en mycket betydande insats, som icke blott gjort hans eget namn frejdat utan hosalla kulturfolk skänkt ökad glans även åt hans fosterlands.

K. Schlyter.