R. A. WREDE: Das Zivilprozessrecht Schwedens und Finnlands. Das Zivilprozessrecht der Kulturstaaten II. J. Bensheimer. Mannheim, Berlin, Leipzig. 1924. 370 s. Häftad kr. 6.oo,inb. kr. 8.00.
Med den utveckling, den internationella samfärdseln numera tagitpå kulturens alla områden, har även följt ett behov att lära kännaoch med varandra sammanställa de olika folkens rättsförfattningar.Den komparativa rättsforskningen har tagit ett stort uppsving. Denspelar särskilt en betydande roll vid nutidens lagstiftning; intetstörre lagstiftningsarbete företages numera, utan att man tager kännedom om andra kulturfolks rätt å det område, varom fråga är. Såhar ock såsom ett förarbete för en tysk processreform börjat utgivas ett samlingsverk, Das Zivilprozessrecht der Kulturstaaten, vilket skall innehålla redogörelser för de olika staternas rättegångsväsen, såvitt tvistemålen angår. Av detta verk, vars första del behandlar den schweiziska civilprocessen, har nu såsom andra del utkommit en framställning av Sveriges och Finlands civilprocess, författad av de finländska juristernas grand old man, friherre R. A. WREDE.
I sitt företal framhåller författaren, hurusom arbetets utförande varit förbundet med svårigheter i följd därav att dels källorna äro gamla och mycket knapphändigt avfattade, dels materialet är endast obetydligt bearbetat av vetenskapen. I det senare hänseendet erinras om, att över den nu gällande svenska processrätten icke finnes någon fullständig framställning vare sig i systematisk form eller i form av kommentar, och att över den finländska rätten "endast"finnes det av författaren själv utgivna arbetet.
Det är utom tvivel att svårigheterna varit betydande. De skulle väl knappast kunnat övervinnas på ett så lysande sätt som fallet är, om icke författaren haft att stödja sig på sitt nu i tre upplagor föreliggande stora arbete, Finlands gällande civilprocessrätt, vilket på ett utomordentligt tillfredsställande sätt fyllt en betänklig lucka i den svensk-finländska processrättsliga litteraturen och vilket även i Sverige skattas högt och funnit mycken användning. Det är naturligt, att den tyska framställningen väsentligen bygger på det tidigare arbetet, ehuru den måst göras kortare än detta. Den nya framställningen delar sålunda med det äldre arbetet dess förtjänst, att den moderna processrättsvetenskapliga metoden däri kommit till full användning. Den lämnar en synnerligen klar och överskådlig redogörelse för vår nu gällande civilprocess, därvid författaren, liksom i det grundläggande arbetet, ständigt haft i sikte att uppvisa det inbördes sammanhanget mellan de skilda rättssatserna samt att framhålla de ledande grundsatserna i vår process, jämförda med
de principer, som i allmänhet behärska den moderna europeiska civilprocessen. Till belysning av de gällande rättsreglerna lämnar författaren talrika intressanta redogörelser för deras historiska utveckling. En följd av vår processlagstiftnings ålder och beskaffenhet är, att man för lösningen av en mängd frågor måste lita till praxis. Författaren begagnar sig ock i stor omfattning av de utslag praxis givit.
Såsom naturligt är vid en framställning av civilprocessen enligt svensk och finländsk rätt, låter författaren sig angeläget vara att redogöra för de skiljaktigheter mellan de svenska och de finländska rättsreglerna, som uppkommit under den tid av något mera än ett århundrade, varunder länderna varit skilda från varandra. Ingen kan undgå att frapperas över huru ringa dessa skiljaktigheter äro. De förändringar, som skett, hava i bägge länderna varit av denna tur, att de icke rubbat de huvudgrunder, på vilka den äldre lagstiftningen varit byggd; och de hava i bägge länderna oftast gått i samma riktning, om ock tidpunkterna för deras genomförande varit ganska skilda åt. Såsom exempel må nämnas: avskaffandet av lagmans- och kämnersrätterna, i Sverige 1849 och i Finland 1868; ändring i tingsordningen på landet i syfte att erhålla tätare tingssammanträden, i Sverige 1872 och i Finland 1918; nya bestämmelser om stämning, i Sverige 1899 och i Finland 1901; revision av reglerna om fullföljd av talan till högre rätt, i Sverige 1901, 1915 och i Finland 1901, 1921, 1922, samt på exekutivprocessens område nya utsökningslagar, i Sverige 1877 och i Finland 1895.
I avslutningen av sitt arbete uttalar författaren, att den svenskfinländska civilprocessrätten, ehuru den över huvud är byggd på sunda och riktiga principer, dock icke längre motsvarar den ständigt fortskridande samhälleliga utvecklingens fordringar. I sådant hänseendeframhålles, att den yttre muntligheten, som i hovrätterna längesedan övergått till ren skriftlighet, hotar att även i underrätterna allt mera vika för skriftligheten; att protokollens omständlighet, som nödvändiggöres därav att domen skall byggas på dem, gör förhandlingen vidlyftig och mäktigt bidrager till rättegångarnas långsamhet; samt att till detta onda, som kännes såsom den förnämsta bristen, även medverka andra omständigheter, bland vilka den bristfälliga förberedelsen av förhandlingen kan anses såsom den viktigaste. Författaren påpekar ock, att de senaste ändringarna icke kunnat avhjälpa bristerna, och att därför i bägge länderna arbetas på en mera genomgripande reform.
Det lär tillhöra en anmälares plikt, även om hans anmälan avser det förträffligaste arbete, att försöka finna några erinringar därvid. Vad anmälaren av förevarande arbete i sådant hänseende funnit skall här meddelas.
Liksom författaren återgiver underrätternas benämningar med Häradsgericht och Rathausgericht, har han även valt att ordagrant översätta hovrätt med Hofgericht. Då emellertid hovrätten, såsom författaren naturligtvis framhåller, numera icke är något annat än allmän
överrätt men beteckningen Hofgericht för en tysk läsare säkert väcker föreställningen om en domstol av annan art, skulle det måhända varit lämpligare att här använda en mindre ordagrann översättning.
Å sid. 48 säges det, att hovrätten har att genomgå underrätternas protokoll och domar och, om underdomaren finnes hava begått något fel, uppdraga åt sin advokatfiskal att ställa honom under åtal inför hovrätten. Så vitt Sverige angår, har ett dylikt genomgående av underrätternas protokoll och domar längesedan upphört. Det är endast i händelse hovrätten vid prövning av ett dit fullföljt mål finner underdomaren hava låtit tjänstefel komma sig till last, som hovrätten utan särskild angivelse remitterar handlingarna till advokatfiskalen; och detta brukar ej ske i den form att advokatfiskalen erhåller uppdrag att anställa åtal, utan det lämnas till advokatfiskalens bedömande, huruvida åtal skall anställas. Vanligen inhämtar advokatfiskalen till en början ett yttrande från underdomaren, och först därefter beslutar han i åtalsfrågan. Men om detta beslut utfaller i negativ riktning, kan hovrätten förordna om åtal.
Med åberopande av lagen den 22 juni 1923 omförmäles det å sid. 60, att i Sverige numera även kvinnor äro med viss inskränkning behöriga att vara domare. Denna lag skall dock icke träda i kraft förr än den dag Konungen med riksdagen bestämmer. Någon sådan bestämmelse har ännu ej meddelats, och förslag i ämnet är ej heller avlåtet till årets riksdag, vadan det ännu är ovisst, när lagens tilllämpning kan börja.
Det anmärkes å sid. 73, att det i Sverige förekommer, att nära belägna småstäder ha gemensam rådstuvurätt. Det fall, som avses, skulle vara Skanör och Falsterbo. Emellertid torde de förutvarande särskilda städerna Skanör och Falsterbo numera vara att anse såsom en stad, Skanör med Falsterbo. Däremot förekommer en annan besläktad oregelbundenhet, i det att två städer, Säter och Hedemora, hava gemensam borgmästare men var sin rådstuvurätt.
Från regeln att en omyndig skall i rättegång representeras av sin förmyndare anföras å sid. 92 vissa undantag. Till de här omnämnda fallen kan för svensk rätt även läggas, att omyndig anses åtminstone i viss omfattning äga på egen hand föra talan om sådana personliga förhållanden som äktenskaps bestånd eller upplösning, barnsbörd och underhåll m. m. 1
Såsom författaren å sid. 99 anmärker, upprätthålles ej i praxislagens fordran att skriftlig rättegångsfullmakt skall vara försedd med utfärdarens sigill; det är under alla förhållanden tillräckligt, om utfärdarens underskrift är bevittnad av två personer. I Sverige torde emellertid praxis gå än längre och godkänna en fullmakt, som icke är försedd vare sig med sigill eller med vittnespåskrift, såsnart det blott icke föreligger någon anledning att betvivla utfärdarens egenhändiga underskrift. 2
Å sid. 100 säges fullmäktig väl kunna inlägga rättsmedel vid den domstol, där han företrätt en part, men ej äga att utan särskilt bemyndigande fullfölja målet i högre rätt. Härvid må erinras, att, på grund av innehållet av 30 kap. RB enligt 1915 års svenska lag jämfört med äldre lags lydelse, ombud, vars fullmakt endast avser utförande av partens talan i hovrätten, icke kan anses behörigt att därstädes anmäla missnöje mot hovrättens dom. 1
I fråga om verkan av vittnesbeviset angives å sid. 245 enligt lagens ord såsom gällande rätt, att för fullt bevis fordras sammanstämmande utsagor av två vittnen och att domstolen måste anse sådana utsagor såsom fullt bevis, om ej mot bevis blivit förebragt. Enligtvad författaren å sid. 212 uttalat, har emellertid i praxis en utveckling ägt rum till större frihet i avseende å bevisvärderingen än lagen medgiver. Denna utveckling torde kunna sägas i Sverige hava gått så långt, att de nämnda liksom de flesta övriga reglerna om bevisvärderingen blivit genom sedvana så gott som bragta ur tillämpning.
Vad å sid. 280 sägs därom, att i Finland icke hovrättens ledamöter allena äro referenter av vademål utan att därtill kunna utsesäven tjänstemän i hovrätten, gäller numera jämväl beträffande Sverige. De i hovrätt i Sverige kommunicerade besvärsmålen föredragas numera i allmänhet icke, såsom å sid. 298 sägs, av en ledamot utan av en tjänsteman.
Såsom av det anförda framgår, äro de erinringar, till vilka anmälaren funnit anledning, av den ringa betydelse, att de endast tjäna till att tydligare framhålla det anmälda arbetets gedigna beskaffenhet.
Medan den äldsta nordiska rätten ganska mycket studerats även i främmande länder, torde vår nu gällande rätt vara synnerligen ringa känd utom de nordiska länderna själva. Det beror bland annat på att obekantskapen med vårt språk lägger hinder i vägen för utlänningar att studera vår rätt. En början att utomlands sprida kännedomom gällande nordisk rätt har skett genom den översättning till tyska språket av Alméns kommentar till den skandinaviska köplagen, som professor F. K. Neubecker i Heidelberg fullbordade kort innan han av döden bortrycktes. Nu har genom det här anmälda arbetet ett högst betydande bidrag i samma riktning givits. Det är av största intresse, att den sida av vår kultur, som innehålles i vår rättsförfattning, sålunda göres bekant utom landet. Och det är i hög grad glädjande, alt för detta bidrag vunnits en författare, som haft förmågan att för en främmande publik framlägga en verkligt mönstergill framställning av vår civilprocessrätt.
Hjalmar Westring.