Om juristutbildningen vid häradsrätterna. Sedan gammalt försiggår den praktiska juristutbildningen i vårt land i första hand huvudsakligen vid häradsrätterna och domsagornas kanslier, varifrån sedan rekryteras icke blott landets domare utan även i vidsträckt omfattning ämbets- och tjänstemän i övrigt samt advokater 'm. fl., som äro i behov av juridisk bildning. Genom 1918 års domsagostadga— förnyad 1920 — har äntligen de vid dessa kanslier anställda notariernas tjänstgöring blivit rättsligen reglerad, i sammanhang varmed villkoren för erhållande av domareförordnande skärpts och häradshövdings rätt till ledighet från allmänt tingssammanträde i regel begränsats till högst tre sådana om året, varjämte rätten till ledighet för honom jämväl i övrigt kringskurits. Till väsentlig del avser också stadgan att motverka det sedan länge överklagade vikariatsystemet och förbehålla åt den ordinarie domaren de allmänna tingssammanträdena eller åtminstone de viktigare domboksmålen. Detta syfte skulle än mera befordras i händelse det hittills suspenderade andra stycket i 24 § skulle komma i tillämpning och sålunda förste notarien icke skulle kunna förordnas att hålla flereän tre allmänna tingssammanträden, så framt ej viss annan tjänstgöring fullgjorts eller annan vikarie icke vore tillgänglig.
    Om möjligheten att sätta denna bestämmelse i kraft eller lämpligheten därav skall dock ej här ordas. Här må i stället upptagas till skärskådande vilka verkningar domsagostadgan kan anses hafrån synpunkten av de unga juristernas utbildning. Att nyssnämnda hittills suspenderade bestämmelse skulle, om den vunne tillämpning, göra utbildningen mindre fullständig, då antalet rättegångsdagar med oinskränkt förordnande skulle minskas från i allmänhet 14 —18 till ungefär hälften är ju uppenbart. För den, som fortsätter på domarebanan, blir dock denna ofullständighet senare kompenserad, men den måste dock göra sig gällande vid den första tjänstgöringen i hovrätterna, vilken kommer att börja under sämre förutsättningar än hittills. Eljest kommer den sämre utbildningen att drabba de övriga linjer, som varit vana att inhämta sin första praktiska utbildning vid häradsrätterna. Häremot kan dock ej med fog göras invändning, då förhållandet endast ses i domstolarnas intresse, ty dessa borde egentligen icke tjäna som utbildningsanstalter för andra än blivande domare. En annan sak är om möjligen den erforderliga tillgången på rättsbildade biträden skulle under nuvarande domstolsorganisation äventyras dels genom den kortare tjänstgöringstiden, dels därigenom, att tjänstgöringen blir mindre eftersökt, då den gersämre valuta i form av utbildning.

    Utöver här nämnda verkningar av domsagostadgan kan det emellertid förtjäna beaktande huruvida själva arten av det arbete, som anvisas åt de numera statsanställda notarierna, blivit i någon mån förändrad. Det synes mig påtagligt, att härvidlag i allmänhet en förskjutning måste äga rum därhän, att de få ägna mera tid och arbete än hittills åt de s. k. småprotokollsärendena i förhållande till domboksmålen. Denna förskjutning i arbetets beskaffenhet skulle än mera framträda, om 24 § andra stycket i stadgan bleve tillämpad, för att ej tala om huru förhållandet skulle bli, om, såsom från olika håll nyligen påyrkats, domaren i regel ej skulle få ledigt från något allmänt tingssammanträde i vidare mån än i fråga om sådana mål och ärenden, som få handläggas på tremansting.
    De mest tidskrävande av småprotokollsärendena äro utan tvivel lagfarts- och inteckningsärendena, men numera, sedan de flesta egendomar blivit lagfarna efter år 1875 och införda i lagfartsböckerna, äro detta slags ärenden i regel av synnerligen enkel beskaffenhet och arbetet med protokollens uppsättande tämligen jämförligt med registrering. Detta arbete, som visserligen fordrar mycken noggrannhet och en viss vana, kan dock mycket väl under vederbörlig tillsyn utföras av icke rättsbildade biträden i den mån icke särskilda omständigheter tillfälligtvis, såsom t. ex. i fråga om relaxation av inteckning, kräva juridiska kunskaper för protokolleringen. Någon tids övning i dessa göromål är visserligen nödig och nyttig för notariernas utbildning, men om skälig tid för inhämtande av erforderlig kännedom om lagfarts- och inteckningsärendenas behandling överskrides, blir det fortsatta arbetet härmed för domareutbildningen av föga eller intet värde. Ju mer därför notarietjänstgöringen kommer att inriktas på sådana ärenden desto lägre värde måste denna tjänstgöring få från utbildningens synpunkt, och denna försämring kommer nu att drabba även dem, som skola rekrytera domarekåren.
    Detta är ju ett ganska allvarsamt förhållande, men det bör även föranleda till eftertanke huruvida icke, alldeles oavsett den här berörda förändringen i arbetets art, den tid, som nu i allmänhet av notarierna användes för småprotokollsärenden, är längre än skäligt och sålunda överkvalificerad arbetskraft förbrukas mera än nödigt. Utan tvivel förhåller det sig så, även om på vissa domarekanslierarbetet är så ordnat, att åtminstone en del av arbetet med småprotokollens uppsättande är avlastat på icke rättsbildade biträden. Det må visserligen vara sant, att sysslandet med lagfarts- och inteckningsärendena bidrager att skärpa uppmärksamhet och noggrannhet, men detta mål vinnes också genom det mera kvalificerade domboksarbetet. Om förhållandet ses uteslutande från den här behandlade synpunkten, den juridiska utbildningens, verkar alltså domsagostadgan i en riktning, som alls icke kan vara önsklig. Jag erinrar mig några bestämmelser i en österrikisk domstolsförfattning av innehåll att de unga jurister, som antagas till tjänstgöring vid domstolarna, skola efter viss kortare tid avgiva en bestämd förklaring om de ämna ägna sig åt domarekallet eller ej, att någon av domstolens ledamöter

skall ha i uppdrag att särskilt övervaka och taga sig an domareaspiranterna, och att det skall tillses, att dessa i möjligaste mån sysselsättas endast med sådant arbete, som är ägnat att tjäna deras utbildning till domare. Att dylika bestämmelser grunda sig på en riktig princip kan säkerligen ej bestridas, men de skära sig skarpt mot vår domsagostadga och de principer, som tillämpas hos oss. Jag förbiser visserligen icke, att nämnda stadga har att under tvånget av en given domstolsorganisation väga mellan olika intressen, men här har utbildningsintresset hjälplöst fått vika för intresset att undvika vikariatsystemet beträffande de viktigare målen.
    En reaktion mot detta tillbakasättande av utbildningsintresset synes med nödvändighet påkallad, och ett uppslag härtill skulle måhända kunna ges i sammanhang med behandlingen av frågan om stats-\anställning av de icke rättsbildade biträdena, så framt sådan anställning nu är avsedd att genomföras. Om nämligen åtgärder vidtoges för att upprätta och upprätthålla en väl kvalificerad kanslipersonal av sådana, skulle denna personal småningom kunna övertaga en betydande andel av det ur utbildningssynpunkt mindervärdiga arbete, som nu utföres av notarierna. Det vore icke mer än rimligt, att så skedde. På alla verksamhetsområden bör såsom regel gälla, att överkvalificerad arbetskraft i möjligaste mån undvikes och att var man anvisas sådant arbete, som motsvarar hans utbildning och förmåga. En förutsättning för genomförande av denna princip i detta fall är givetvis, att som villkor för fast anställning uppställes fordran på ådagalagd färdighet att på tillfredsställande sätt uppsätta enklare småprotokoll och bevis samt införing av anteckningar i fastighetsböckerna och förmynderskapsböckerna. Härigenom vinnes också en bättre arbetsfördelning, och redan detta verkar i hög grad arbets- och tidsbesparande. Om sålunda de rättsbildade biträdena skulle befrias från en del av de arbeten, som nu åligga dem, skulle följden bli ett något minskat behov av sådana, vilket i sin ordning skulle vara ägnat att motverka den ökning i kostnader, som ansetts bli en följd av statens övertagande av de icke rättsbildade biträdenas avlöning.
    Sannolikt skulle ett minskat antal rättsbildade biträden draga med sig behov av sammanslagning av en del domsagor, men detta är något som även av andra skäl torde bli nödvändigt. Det kräves särskilt av behovet att skilja inskrivningsärendena från den egentliga domareverksamheten, ett behov som kommer att mer och mer göra sig gällande på grund av den ofantliga ökning av dessa, som framkallas av den fortskridande styckningen av jorden. Dessa ärenden bli faktiskt i regel numera ej som förr behandlade offentligt, och nämnden deltager på intet sätt i dem, varför deras även formella behandling av domare utan nämnd icke i sak skulle innebära någon ändring i vad som redan nu försiggår. Så mycket lättare bör därför ett skiljande från den egentliga domareverksamheten kunna äga rum, men detta skiljande borde av skäl, som ovan anförts, alls icke ske så, att inskrivningsärendena överflyttas å domareaspiranterna t. ex.

förste notarierna. Lagfarts- och inteckningsärendena äro för övrigt av den natur, att de helst böra handhavas av någon med ortsförhållandena förtrogen person, som under en längre tid behåller ledningen, och ej av en periodvis ofta växlande personal.
    Sammanfattas de riktlinjer, som här antytts, skulle förhållandena vid häradsrätterna i nu berörda avseende te sig på följande sätt.
    Lagfarts- och inteckningsärendena jämte registreringen av bouppteckningarna behandlas av särskilda inskrivningsdomare utan biträde av nämnd men med biträde av en åtminstone delvis fast anställd, icke rättsbildad kanslipersonal, kvalificerad även för enklare protokollering och fastighetsbokföring. Notarierna tjänstgöra till en början under viss kortare tid på inskrivningsavdelningen men få sedan uteslutande ägna sig åt de mål och ärenden, som ankomma på häradsrättens handläggning, därvid de efter viss tids tjänstgöring få kompetens att vikariera enligt domsagostadgans bestämmelser. Minskningen i tillgång på rättsbildade biträden bör motvägas av det minskade behovet av sådana, då de icke vidare skulle i någon väsentlig mån sysselsättas med inskrivningsärenden. Den genomförda arbetsfördelningen skulle på vissa håll nödvändiggöra förstorade domsagor, mende förändringar, som skulle behövas härför, torde med hänsyn till nutida kommunikationsförhållanden icke möta nämnvärda svårigheter.
    Om ett så utomordentligt hjälpmedel för den praktiska juristutbildningen som hållandet av allmänna tingssammanträden icke vidare eller endast i väsentligen inskränkt omfattning får komma till användning synes det vara av största vikt att något göres för att ommöjligt ersätta denna förlust, och detta skulle enligt min tanke kunnaske genom den här skisserade omläggningen av notariernas arbete, en omläggning, som dessutom i och för sig torde vara väl motiverad. För dess genomförande behövas utan tvivel vissa förberedelser, så att den erforderliga kanslipersonalen av icke rättsbildade biträden blir tillräckligt kvalificerad. Frågan huruvida dessas statsanställning står i nödvändigt samband därmed må dock här lämnas därhän.

Axel Olivecrona.