Hyresrättens reformering. Red. av Sv. J. T. har från professor C. G. Bergman i Lund fått mottaga denna skrivelse:
    I en av professor V. Lundstedt verkställd "Förberedande utredning av vissa principer för reformering av hyresrätten'' (Statens off. utredn. 1923: 76, Just.-dep.) egnas ett slutkapitel åt "kritik av annan ståndpunkt i avseende åreformering av svensk hyresrätt", en ståndpunkt, som skulle vara den av mig förfäktade (i artikeln "Hyresgästens hem", Tiden, våren 1922, här nedan kallad I, och i folkskriften "Hyresfrågan och hemmets rätt", Lund, våren 1923, här nedan kallad II). "Denna kan", förklarar förf. delvis under hänvisning till det föregående, "icke anses vila på hållbart underlag", varefter det såsom en basis för den följande kritiken heter:
    "För övrigt kan man ju icke undgå att taga visst intryck av att Bergman i av honom själv såsom betydelsefulla framhävda punkter meddelar faktiska uppgifter, som icke äro riktiga. Vi ha redan sett (ovan s. 57—63), hur han meddelar det redan vid första påseendet orimliga påståendet om hemskyddslagar i U. S. A., vilka skulle ha 'fått så stor betydelse för småfolkets trevnad'. Vi ha också sett, hur han i strid med existerande fakta talat om den svenska stadsbefolkningens 'nomadiserande tillvaro, synnerligen i jämförelse med Frankrike, England och U. S. A., där kontrakten i regel äro fleråriga'. Ytterligare ett par liknande karaktäristiska moment skola nu först meddelas".
    Dessa tillvitelser i en officiell utredning för ovederhäftighet, särskilt allvarliga för en universitetslärare, ha visserligen blivit av mig vederlagda offentligt, i tal och i tidningspressen, men svaret har uppenbarligen undgått det stora flertalet fackmän, för vilka denna tidskrift är rätta forum.
    "Det redan vid första påseendet orimliga påståendet", att hemskyddet i U. S. A. skulle innefatta tryggad hyresrätt, är icke mitt, men förf:s uttolkning. Beträffande hemskydd i utlandet förekommer i I allenast denna punkt (som inleder nytt stycke): "Hemskydd, hemlag, som t. ex. i U. S. A. fått en så stor betydelse för småfolkets trevnad, är hos oss ännu så gott som okänd", varpå omedelbart följer en jämförelse med hemmets skydd i vår nya GB. Jag har i II ej alls omnämnt hemskydd i U. S. A., vilken omständighet kunde tolkas antingen såsom ett tyst erkännande av att uppgiften i fråga vore felaktig eller ock därhän, att den i detta sammanhang vore av mindre betydelse. Lösningen ligger i en samtidigt publicerad och förf. tillsänd uppsats i denna tidskrift, "Hemlagstiftning i U. S. A." (årg. 1922, s. 203 ff.), ur vilken må citeras: "Men i själva verket har berörda lagstiftning, ehuru starkt växlande i de särskilda staterna, kommit att knytas samman kring den ledande idéen, att hemmet, hemväsendet, såsom basis för familjelivet i dess ekonomiska och etiska verksamhet har berättigat anspråk på skydd genom lag. Detta skydd är verksamt mot kreditorer, mot egenmäktig disposition av ägaren-'husföreståndaren' och i viss mån mot arvingars anspråk på delning  'Ingenstädes är hemmet så starkt konstituerat, så effektivt skyddat som i

NOTISER. 221U. S. A.' (VACHER)". I uppsatsen förekommer icke ett ord om hyresrätt, varigenom min uppfattning om hemskyddets omfattning får anses vara evident.
    Mitt uttalande i II om fleråriga kontrakt i utlandet i jämförelse med de svenska vanligen ettåriga lyder: "Av dessa (sc. ettåriga kontrakten) att döma kunde det rent av se ut, som om vår stadsbefolkning förde en nomadiserande tillvaro, synnerligen i jämförelse med Frankrike, England och U. S. A., där kontrakten i regel äro fleråriga. Hyresstegringslagen öppnade emellertid våra ögon för välsignelsen av stabila bostadsförhållanden, hemmets trygghet." Mina egna iakttagelser sträckte sig t. o. m. medelklassen och ha senare även bekräftats av enquêtesvar; socialrådet dr Sjöstrand i London har också meddelat mig, att han ansåge yttrandet i dess helhet, vad England anginge, "i huvudsak alldeles riktigt". Principen om hem i hyreshus var ju det, som skulle demonstreras. Beträffande arbetareklassen har jag senare erfarit, att man inom densamma icke önskar annat än korta kontrakt, som också åtminstone tidigare icke missbrukats. Förf. har även — på egen hand — företagit en sammanställning av mitt uttalande i I om hemskydd i U. S. A. med det om fleråriga hyreskontrakt, såsom om dessa skulle gälla just för småfolket, och därav dragit slutsatser, som sålunda sakna all grund.
    "Ett par liknande karaktäristiska moment" slutligen innehålla verkligen ett misstag från min sida genom förbiseendet av att 57 § nya hälsovårdsstadgan (som i vissa fall ger hälsovårdsnämnd befogenhet att "låta på den försumliges bekostnad verkställa arbetet eller åtgärden mot lega") även äger tillämpning på hälsovådliga brister i förhyrda bostadslägenheter (§ 8 : 3). Detta förhållande har märkligt nog undgått den allmänna uppmärksamheten. Så t. ex. avvisade socialstyrelsen i yttrande d. 2 dec. 1922 (s. 35) ett då från annat håll framställt krav på skärpning av berörda stadga i den riktning, att "vederbörande myndighet skulle kunna på hyresvärdens bekostnad låta utföra ——— nödiga reparationsarbeten", under motivering, att tillräcklig erfarenhet ännu icke vunnits om resultaten av den nyligen genomförda revisionen. Styrelsen saknade sålunda vetskap om att kravet i fråga redan blivit lag, och utan närmare efterforskningar trodde jag mig därefter kunna i II upptaga nämnda krav. Ännu förliden höst kunde en av landets största tidningar (GHT 29/9) i en ledande artikel beteckna mitt "förslag" om sådan befogenhet för hälsovårdsnämnd såsom "en skrivbordsvisdom". Måhända får mitt misstag sålunda bedömas såsom ursäktligt.
    De två första ovan granskade punkterna utgöra karaktäristiska moment i förf:s kritik av "annan ståndpunkt i avseende å reformering av svensk hyresrätt". Emot andras och mina uppslag (sc. enligt gängse tolkning) förfäktar förf. i sak en självständig mening huvudsakligen på en, viktig, punkt: genom att låta hyra bestämmas såsom f. n. uteslutande av högsta anbud. Enligt min uppfattning åter är tryggad hyresrätt (optionsrätt) i varje fall tidvis icke förenlig med en sådan fri prisbildning efter allenast tillgång och efterfrågan på bostäder, utan förutsätter — med hänsyn till periodvis återkommande bostadsbrist och husbyggets säregna produktionsvillkor — därjämte en annan norm för prisbildningen med affärsmässig avkastning på kostnaderna för motsvarande nybyggnad såsom maximum, efter vilket hyrorna i äldre hus skulle avpassas allt efter lägenheternas beskaffenhet.
    Lund d. 13 mars 1924. C. G. Bergman.

222 NOTISER.    Sedan red. berett prof. V. Lundstedt tillfälle att taga del av prof. Bergmans inlägg, har från Lundstedt inkommit följande bemötande, varmed diskussionen i ämnet i denna tidskrifts spalter förklaras avslutad:
    Tager man del av min hyresrättsutredning, s. 116—120 och s. 132—140, samt där gjorda hänvisningar till andra delar i densamma, så nödgas man finna, att prof. Bergmans förestående inlägg icke, rubbar något av den kritik, som jag utfört mot honom. Då emellertid red. haft artigheten giva mig tillfälle att bemöta prof. Bergman, skall jag i tur och ordning besvara vart och ett av de fem sista styckena i hans replik.
    1. Något som helst föregående försök från Bergmans sida till vederläggning av min kritik av hans framställningar har jag icke kunskap om.
    2. Hela den skrift, kallad Hyresgästens hem, vari Bergmans uttalande om det för småfolkets trevnad betydelsefulla hemskyddet i U. S. A. förekommer, rör sig om skydd för hyresgäst emot hyresvärd, varvid den förres s. k. optionsrätt med åtföljande tvångsreglering av hyran utgör det centrala. Och det stycke, vari uttalandet finnes, lyder i sin fullständighet sålunda:
    "Hemskydd, hemlag, som i t. ex. U. S. A. fått en så stor betydelse för småfolkets trevnad, är hos oss ännu så gott som okänd. Nya giftermålsbalken har visserligen gjort en mycket blygsam början, men den kallas icke för intet 'Östermalmslagen' och har sålunda knappast haft småfolkets behov i sikte. I vårt land kan man visserligen skydda skogen, t. o. m. där ägaren själv planterat den, mot skövling, men en husägare är principiellt oförhindrad att skövlade hem han behärskar i sitt hyreshus." (Kurs. här.)
    Omedelbart före detta stycke har Bergman talat om önskvärdheten av en skyddslagstiftning för hemmet, för bofastheten i hyreshusen. Omedelbart efter detta stycke pläderar han för en reglering av husäganderätten i den numera upphävda hyresstegringslagens anda. Nåväl; objektivt sett är det absolut nödvändigt att i Bergmans uttalande om hemskyddet i U. S. A. inlägga den betydelsen, att hyresgästerna på särskilt och av Bergman gillat sätt vore skyddade gentemot husägarnes maktspråk. Under sådana förhållanden var det nödvändigt att framlägga bevis för uttalandets fullkomligt vilseledande karaktär. Ty det var av vikt att upplysa den genom Bergmans skrifter uppagiterade publiken om att Bergman på falska grunder framställt vår hyresrätt såsom ur demokratisk synpunkt underlägsen andra länders. Bergman vill nu försvara sig med, dels att hans uttalande icke upprepats i en senare skrift, och dels att han i Sv. J. T. haft en uppsats, som bort upplysa om, att han med sitt tal om hemskydd och hemlag i U. S. A. icke avsett en hyresrättslig fråga. Detta vill — i anledning av vad jag nyss framhållit — säga, att han i sin artikel i Tiden med uttalandet avsett något annat, än han faktiskt sagt. Framför allt i ett fall som det föreliggande är sådant försvar sämre än intet försvar.
    3. Jag har i min utredning, s. 28. framhållit, att hyreskontrakten i England ofta kunde gälla för både sju år och längre tid. Men samtidigt har jag omtalat det i åtskilliga avseenden viktiga förhållandet, att kontrakten för den stora massan av stadsbefolkningen, det s. k. småfolket, löpte med mycket små perioder, vanligtvis blott en vecka. Bergman erkänner nu, att detta förhållande varit honom obekant. Att döma av de två första raderna i nästa stycke, tycks Bergman emellertid vilja hävda, att frasen om vår stadsbefolknings nomadiserande tillvaro i verkligheten icke skulle innehålla något misstag. Det be-

NOTISER. 223gångna misstaget kan emellertid icke ens bagatelliseras. Ty märk här särskilt tre ting. Dels avsåg frasen i fråga att misskreditera förhållandena i Sverige i jämförelse med dem i England, Frankrike och U. S. A. Dels var denna agitationsfras framförallt riktad till massan av den svenska befolkningen, just till de samhällslager sålunda, vilka i England (ur Bergmans synpunkt) faktiskt voro mycket sämre ställda än i Sverige. Dels framgår av min utredning, s. 63 f. och s. 66 f., att Bergman gripit också sina angående Frankrike och U. S. A. gjorda påståenden om kontraktens långvarighet ur luften. I stället för att söka bortförklara sitt misstag angående de engelska förhållandena hade Bergman sålunda bort utvidga sitt erkännande till att omfatta även misstagen angående Frankrike och U. S. A. Och han hade bort tillstå, att det bakom hela frasen liggande agitationssyftet, alldeles oavsett oriktigheten i påstådda fakta, var rent oförnuftigt, alldenstund hyreskontraktens större varaktighet tyder på husägarnas och icke hyresgästernas starkare ställning (se min utredn. s. 67).
    4. I följande stycket erkänner emellertid Bergman mera oförbehållsamt därav sedda misstag. Men sista punkten (om misstagets ursäktlighet) visar, att Bergman icke förstått, vad som avses i mina anmärkningar mot honom. Dessa gälla icke i och för sig hans felaktiga uppgifter, utan det kritiklösa sätt, varpå han utnyttjat dem i sin agitation inför den breda publiken, ävensom den genomgående osakligheten i denna agitation, om vilket allt upplysning kan inhämtas i min hyresrättsutredning.
    5. Sista stycket i Bergmans inlägg föranleder blott en hänvisning till den framställning jag i sagda utredning givit såväl av min egen ståndpunkt som av Bergmans, den senares naturligtvis endast såvitt den framträder i hans skrifter i ämnet. Dessa beaktades i min utredning — såsom däri också antydes — uteslutande på grund av sin agitatoriska karaktär.
    Uppsala i mars 1924.

V. Lundstedt.