ÅKE HASSLER: Förfarandet i brottmål före domsförhandling i positiv rätt och de lege ferenda. Lund 1923. C. W. Lindströms bokh. 8:o. 226 s. Kr. 7.00.
Såsom i arbetets titel och i inledningen (s. 9) anges, har författaren avsett att ge en framställning av ämnet såväl de lege lata som ock, framför allt, de lege ferenda. Sist angivna del ärsammanförd till monografins slutkapitel, det sjätte. Och behandlingen av gällande svensk rätt i femte kapitlet är kombinerad med en redogörelse för rättsutvecklingen efter 1734 års lag samt föregås aven i fjärde kapitlet given översikt av förfarandet före domsförhandling i 1734 års lags brottmålsprocess. I närmast föregående kapitel, det tredje, ges en orienterande exposé över utländsk rätt. Monografins första kapitel innehåller inledning till arbetet; där antydas arbetets uppgift och plan, varjämte det förberedande förfarandets allmänna ställning i brottmålsprocessen och dess olika typer karaktäriseras. Det andra kapitlet är ägnat åt en framställning av det förberedande förfarandets processuella uppgift och dess organisatoriska problem.
Under beteckningen "förfarandet i brottmål före domsförhandling" sammanfattar författaren (s. 5) "den processuella verksamhet, som äger rum, innan förfarandet vid i första instans dömande rätt tar sin början". Arbetet i detta förberedande stadium har, enligt auktor (s. 13), fyra olika riktpunkter, nämligen: efterforskning angående misstänkt kriminellt förhållande, undersökning för och avgörande av spörsmål om åtals väckande, förberedande av domsförhandling och tvångsmedels handhavande. Först antydda verksamhet eller den egentliga efterforskningen, även kallad spaningen, åsyftar såväl att fastställa om den ifrågavarande gärningen objektivt och subjektivt har karaktär av brott, som att utreda huruvida viss person kan misstänkas för att hava förövat gärningen. Givetvis kommer denna utredning att tjäna som grund för den sannolikhetsprövning, vilken leder till åtalsbeslutet. Den koncentration av förfarandet inför domstol, som är en nödvändig förutsättning för genomförande av den moderna processens huvudgrundsatser, betingar ock, att under det förberedande förfarandet insikt vinnes därom, vilken utredning som i målet står till buds, ehuru naturligtvis processmaterialets beskaffenhet icke behöver i detalj fixeras under förberedelsen. Kännedom om det förefintliga processmaterialet bör vinnas ej allenast av åtalsmyndigheten, utan också av den tilltalade och dennes försvarare. Åklagaren bör härvid ej begränsa sin information till studium av den skriftliga förberedelseakten utan söka skaffa sig personlig bekantskap med de i målet handlande personerna, främst givetvis den
misstänkte och huvudvittnena. För den tilltalade återigen kan det icke anses vara nog, att han genom stämningen får reda på anklagelsens innehåll och grund. En viss partsoffentlighet redan under det förberedande förfarandet är nödvändig och åtminstone i viktigare fall bör under ett slutförhör den misstänkte delges utredningens väsentliga resultat. Och av vikt är jämväl, att försvaret redan undermålets förberedande stadium så ordnas, att de maktmedel, som stå undersökningsmyndigheten till buds, även kunna tagas i anspråk i försvarsändamål. Härmed sammanhänger tvivelsutan användandet av tillåtna tvångsmedel.
Framhållna synpunkter ge klart vid handen, att ett gott resultat av det förberedande förfarandet förutsätter samverkan mellan statens myndigheter och den misstänkte. För att den sistnämndes medverkan skall kunna vara av verklig betydelse, fordras åter att han vid sin sida har en kapabel försvarare. Samtidigt måste naturligtvis garantier sökas mot att försvarets verksamhet skulle äventyra förfarandets positiva resultat. Uppenbart är att den misstänktes och försvarets medverkan bör vara blott supplementär i förhållande till de i förberedelsen verksamma statsorganens. Huvudparten av det förberedande arbetet måste åvila dessa. För denna verksamhet behöves det först och främst ett antal tränade spanare. Då emellertid redan vid detta skede användandet av tvångsmedel kan vara av nöden och detta återigen ej kan ombetros funktionärer av spanarnas typ, är det nödvändigt att redan på det första efterforskningsstadiet lagfarna befattningshavare medverka. Men även om för detta ändamål funnes att tillgå en välkvalificerad kår, synes det likvisst i rättssäkerhetens intresse erforderligt, att ännu en myndighet engageras, vilken särskilt beträffande tvångsmedlens användande äger hålla uppsikt på de lagfarna rannsakningsledarnas ämbetsutövning och, ifall av behov, inskrida mot denna eller överta en del av deras funktioner. Det förberedande förfarandets organisatoriska problem omfattar sålunda spörsmålen om kriminalpolisens organisation och berör åklagarväsendets ställning och funktion samt försvarets anordning före domstolsförhandlingen ävensom domstolarnas eventuella medverkan och roll i detta förfarande. De huvudsynpunkter auktor inledningsvis utvecklat beträffande alla dessa uppgifter och deras konsekvenser synas förtjäna allt erkännande och ge läsaren goda riktlinjer för ämnets senare behandling.
Synnerligen orienterande och överskådlig är ock framställningen av den hit hörande lagstiftningen utomlands (s. 29 — 64).
Författarens definition av förfarandet före domsförhandlingen —vilken här redan anförts — ger vid handen, att han betraktar detta förfarande som en del av själva processen. Denna uppfattning har ingalunda alltid varit svensk rätts. Själv framhåller auktor detta, i det han betonar, att det förberedande förfarandet såsom en nödvändig länk i varje kriminalprocess var okänt ännu för 1734 års lag. Härmed är ej förbisett, att i lagen finnes ett antal sporadiska stadganden om förberedande undersökning. Förnekat är ej heller,
att användningen av vissa tvångsmedel före domstolsförhandlingen, särskilt naturligtvis häktning, berodde av att tillvaron av lagbestämda förutsättningar blivit genom förberedande undersökning konstaterad. Men, som författaren riktigt påpekar, en dylik undersökning hade icke, åtminstone ej i regeln, den allmänna uppgift, som är förundersökningens i egentlig mening. I S. B. I:2 utsades ju ock uttryckligen, att häktad skulle "utan upskof för Rättaställas", utan någon som helst antydan därom, att den förberedande undersökningen ännu efter häktningsbeslutet, förrän saken bragtes inför domstol, borde fortsättas. Att en mera ingående förberedande undersökning icke ansetts nödvändig, har åter sin förklaring dels däri att enligt 1734 års lag domstolsbehandlingen icke förutsatte ettv erkligt åtal med bestämt åtalsbeslut och fixerade åtalsyrkanden dels däri att någon koncentration icke eftersträvades i avseende å domstolens rannsakning, vilken delvis kom att innefatta just det, som enligt nutida uppfattning tillhör det förberedande förfarandet. I den mån som initiativet till beivran av brott övergått från målsägare och domstol till statens med tiden alltmera självständigt organiserade åtalsmyndighet och kravet på koncentration av domstolsförhandlingen blivit allvarligare och klarare, i samma mån har även den förberedande undersökningen blivit en nödvändighet. Den har emellertid ända till dag som är förblivit ett huvudsakligen administrativt förfarande. De rudimentära och ända intill senaste tid i flere hänseenden fragmentariska föreskrifter, vilka givits under 1700- och 1800-talens lopp och avsett att påbjuda och reglera en organiserad brottsefterforskning och förundersökning, hava nämligen i Sverige —likasom i Finland — huvudsakligen utfärdats i sammanhang med den offentliga åtalsmyndighetens och polisens organisation och bestämmandet av dessas uppgifter och verksamhetsgränser. Det erbjuder onekligen ett stort intresse att följa auktors framställning av utvecklingens stegvisa fortgång till nu rådande system. Hans framställning i denna del är översiktlig och givande.
Naturligtvis kan det icke ifrågakomma att här söka ge ens en sammanträngd framställning av utvecklingsprocessens olika faser. Särskilt må dock uppmärksamheten länkas vid några av auktors uttalanden.
Synnerligen intressant är att med ledning av hans framställning konstatera, hurusom, trots den korrespondens som förefunnits mellan åklagarmaktens utbildning och anordningen av ett särskilt förberedande förfarande, det s. k. remissystemet, vilket uppstått i städermed fullständig polisinrättning, bjärt strider emot den ställning, som bör tillkomma den självständige offentlige åklagaren. Enligt detta system tillhör ju åklagaren endast att utan självständig prövning verkställa de åtalsbeslut, vilka fattats av den polismyndighet, som handhaft förundersökningen i saken, och vilken, sedan denna slutförts, med förbigående av åklagaren, direkt till domstol i avseendeå anställande av åtal remitterat saken. Detta harmonierar utan tvivel med en äldre tids straffprocess, där domstolsförhandling alls ej med nödvändighet förutsatte åtal. Men remissystemet i dess nu på-
pekade konsekvenser sammangår egentligen icke med den uppgift, som tillkommer den offentliga åklagaren i en modern tvåparts-, ackusatorisk, brottmålsprocess. Såsom auktor också framhåller, ge även avgöranden av Sveriges högsta domstol vid handen, att i praxis den offentliga åklagaren gent emot det s. k. remissystemet och dess följdsatser tillerkänts en egen fri prövningsrätt och statens åklagareorgan alltså inskjutits och tillagts en fullt självständig ställning mellan den förberedande undersökningen och domstolsförhandlingen, varigenom även åklagarens åtalsbeslut erhåller betydelse av processuell betingelse för domstolens befattning med själva saken.
Lagen angående den tid, inom vilken rannsakning med häktad börföretas inför domstol, given den 2 juni 1922, har föranlett auktor till åtskilliga uttalanden och skarpa omdömen. Naturligtvis är de triktigt, att en lagstiftning, som ensidigt blott strävar att inskränka förenämnda tid, kan genom överdriven begränsning av denna omöjliggöra ett fullständigt förberedande förfarande ägnat att tjäna som grund för en efter moderna principer ordnad koncentrerad domstolsförhandling. Och praktiska påföljder därav bleve lätt, att förundersökningen huvudsakligen komme att avse vinnande av utredning om förhandenvaron av nödiga laga häktningsförutsättningar och atten del av den undersökning, som borde hava sin plats i förberedelsen, komme att flyttas över till domstolsförhandlingen. Detta återinnebure, såsom författaren riktigt framhåller, en återgång till 1734 års lags ståndpunkt, vadan utvecklingen dreves tillbaka från positioner, som beträffande det förberedande förfarandet redan ernåtts. Även om man ger författaren rätt däri, att angivna menliga konsekvenser kunde härflyta av 1922 års lag och att, om så bleve fallet, detta innebure ett steg bakåt, så lärer det väl dock få anses stå utom tvivel, att sådant ej av lagstiftaren åsyftats. Och man är kanske även berättigad förmoda, det den svenska brottmålsprocessens utbildning redan fortgått så pass långt, att det förberedande förfarandets betydelse och roll så stabiliserats, att ett supponerat verkligt bakslag i utvecklingen knappast i praxis behöver befaras. En lyckligare lagstiftningspolitik hade måhända varit att kombinera 1922 års ifrågavarande lag med en fullständig ny lagstiftning angående det förberedande förfarandet i brottmål. Då emellertid så icke skett, saknar auktor kanske ej skäl för sin förhoppning, att de av honom påpekade svagheterna i lagen av 1922 skola inom en snar framtid bringa på dagordningen förundersökningens reformproblem i hela dess vidd.
Utgångspunkten för reformarbetet bör givetvis vara gällande rätt. Härutinnan synes av auktors framställning framgå — och detta förefaller mig motsvara rådande förhållanden även i Finland — att det förberedande förfarandet visserligen icke enligt nu tillämpad rättegångsordning, sådan denna stadgats i gällande lag, utgör en ofrånkomlig processuell betingelse för handläggningen av varje brottmål inför domstol, men att genom kompletterande reglementariska föreskrifter en verklig förundersökning dock påbjudits och åtmin-
stone i rikets städer vid polisen så anordnats, att i regeln uti brottmål, vilka icke av målsägaren inledas medels särskilt utverkad stämning, en administrativ förberedande undersökning i själva verket är en faktisk förutsättning och bildar grundvalen för den efterföljande processuella domstolsförhandlingen. Och även på landsbygden vid häradsrätterna söker man förfara på enahanda sätt.
Den koncentration av domstolsförfarandet, vartill strävas i modern kriminalprocess, motiverar utan tvivel, att reformarbetet riktas därpå, att ett ingående förberedande förfarande, som just för en koncentrerad huvudförhandling är ett conditio sine qua non, göres till en integrerande del av själva processen, till en verklig processförutsättning för domstolsförhandlingen. Förundersökningen bör förtyordnas i och genom processlag. Det må här ännu särskilt påpekas, såsom här redan förut framhävts, att samma sak är av auktor antydd, redan då han anger det förberedande förfarandets innebörd.
Förutom av angivna uppgift mötes reformverket även av ett flertal här redan antydda, viktiga legislativa spörsmål. Flere av dem äro av organisatorisk innebörd och hava en avgörande betydelse för polisens och åklagarmyndighetens sammansättning samt till och med för domstolsorganisationen ävensom för dessa myndigheters inbördes ställning och uppgift.
Auktor har otvivelaktigt rätt, då han som allmänna krav i avseende å det förberedande förfarandet uppställer fordringarna, att detta bör vara effektivt, snabbt och betryggande. Med ledning härav böra även de organisatoriska spörsmålen lösas.
Allmänt är man väl därom ense, att förundersökningens förstastadium, den s. k. efterforskningen, motsvarande den äldre processens inqvisitio generalis, måste ankomma å en särskild, just för detta ändamål tillsatt del av polisen, den s. k. spaningspolisen. Men därom hava olika åsikter yppats, huruvida, sedan den egentliga spaningen nått sitt mål och undersökningen erhåller den mera speciella och konkreta uppgiften att utreda den misstänktes kriminella delaktighet och skuldgrad, denna förundersökning borde överlämnas åt en särskild undersökningsdomare eller fortfarande ankomma å rättspolisen eller ombetros åtalsmaktens organ. Synnerligen klargörande härutinnan är den rättshistoriska belysning författaren kastar över orsakerna därtill, att undersökningsdomareinstitutionen införts i ettflertal kontinentala land såsom ock hans redogörelse för de anmärkningar, som riktats mot densamma utomlands, och för utländska reformsträvanden på området. Det förefaller som om auktor även skulle träffat det riktiga, då han, för att det förberedande förfarandet skall funktionera tillfredsställande, kräver enhetlig ledning av detsamma. Och auktor har väl rätt också däri, att om man icke vill såsom i den gamla inkvisitionsprocessen överlämna undersökningen helt åt domaren, en delning av undersökningsfunktionerna blir nödig mellan honom och andra undersökningsmyndigheter, varmed åter enhetligheten är tillspillo given. De grava invändningar, som utan tvivel kunna mot undersökningsdomareinstitutionen göras,
synas nogsamt motivera auktors förkastande slutomdömen angående densamma.
Lika ovedersäglig är knappast auktors argumentering till förmånför den av honom hävdade åsikten, att den förberedande undersökningen, sedan denna lämnat spaningsstadiet, bör ankomma å denoffentliga anklagelsens representant. Naturligtvis tala åtskilliga skäl för denna mening, men å andra sidan kunna vägande praktiska argument anföras för den åsikt, att rättspolisen själv har de bästa utsikter att tillfredsställande under det egentliga förundersökningsskedet fortsätta och slutföra det förarbete polisen verkställt under brottsefterforskningen. Berättigades åklagaren tillika att av polisen bli informerad om undersökningens fortgång och att, då han därtill funne anledning, själv ingripa och t. o. m. i enskilda fall överta utredningen, synes den personliga kännedom om allt, som i saken inlupit, vilket utan tvivel kan vara av betydelse för det å honom ankommande åtalsbeslutet, vara erforderligen garanterad, och då bordeju nödig säkerhet även finnas för att åklagaren icke skall grunda sin definitiva resolution på allenast polisens undersökningsprotokoll. Och en viss större sannolikhet för att åklagaren mera personligen ointresserat och opartiskt komme att fatta sitt beslut angående väckande av åtal låge kanske också däri, att han icke själv lett och verkställt förundersökningen. Naturligtvis kan häremot invändas, att värdet av detta skäl är ringa, enär åklagaren dock i viktigare och mera invecklade fall skulle äga, ej blott ingripa i, utan t. o. m. överta ledningen av förundersökningen.—Utan tvivel bör avgörandet av hela denna legislativpolitiska fråga ske huvudsakligen med ledning av för varje stat och folk lokala lämplighetshänsyn, ty meningsolikheterna härröra icke av någon åsiktsdivergens av principiell betydelse, i varje fall icke av en sådan utav större bärvidd.
Vare sig det förberedande förfarandet förklaras ankomma å åtalsmaktens representanter under polisens medverkan eller å rättspolisenmed den offentliga åklagaren förlänad befogenhet att övervaka och eventuellt ingripa, är man för vartdera fallet ense därom, att den misstänktes intresse av rättssäkerhet kräver, att en opartisk instansskapas, där han kan påkalla rättsskydd, synnerligast så vitt fråga är om användning av straffprocessuella tvångsmedel. Denna uppgiftgives säkerligen lämpligast åt allmän underrätt. Ifrågasättas kan också, om ej i sådan händelse, att förundersökningen tyckes ta mycket lång tid i anspråk, frågan angående dess fortsatta berättigande borde, en gång eller ånyo alltid efter viss tids förlopp, underställas domstols kontrollerande prövning. Så även huruvida beslut om användande av vissa tvångsmedel, främst naturligtvis häktning, till äventyrs inom viss tid borde underställas domstols granskning, ehuru den, mot vilken tvångsmedlet närmast är riktat, icke själv påyrkar detta. Måhända funnes ock skäl att göra användningen av vissa tvångsmedel, åtminstone för speciella fall, helt och hållet beroende på domstols beslut.
Ett viktigt spörsmål, som auktor icke ägnat särskild uppmärksamhet,
är frågan om den privata åtalsrätten och förutsättningarna för dess utövning med hänsyn närmast till stadgad förundersökning, speciellt vid brott underliggande offentligt åtal.
Inom den kontinentala lagstiftningen har otvivelaktigt intill senaste tider den enskildes åtalsrätt tenderat att försvinna. Men den omsvängning uti åskådningssätt, som inom de allra senaste åren på flera områden ägt rum, har sträckt sina verkningar också hit. På en delhåll gör man nämligen gällande, att den privata åtalsrätten är icke blott ett uttryck av, utan även ett gott stöd för den medborgerliga friheten. Det kan därför ifrågasättas, om det i ett land, där målsägaren av ålder haft principal åtalsrätt, nu vore lämpligt att avskaffa denna. Om återigen den enskildes åtalsrätt bibehålles, kräver uppenbarligen antydda legislativa spörsmål en lösning. Klart synes emellertid vara, att bibehållandet av privat åtalsrätt icke får medföra eftergift på fordran å obligatorisk, fullständig förundersökning. Denna må då på den åtalsberättigades anhållan föranstaltas av därtill behörig förundersökningsmyndighet. Goda skäl synas ock tala för, att kompetent offentlig åklagare därefter bör beredas tillfälle att besluta, huruvida han vill utföra offentligt åtal i saken eller ej. Den omständighet, att vid sådant förhållande målsägarens åtalsrätt bleve reducerad till en accessorisk eller subsidiär privat åtalsrätt synesknappast innefatta något avgörande motskäl. Men den angivnes rättsintresse torde därutöver ännu få anses kräva, att åtminstone vissa garantier skapas mot anställande av fullkomligt ogrundade privata åtal. En utväg, som kanske kunde anses erbjuda tillräcklig säkerhet härutinnan, vore den, att, då den offentliga åklagaren funnnit anledning ej föreligga att anställa publikt åtal, göra målsägarens rätt attväcka åtal beroende på domstols prövning, så att denna, där den under det förberedande förfarandet sammanbragta utredningen icke synes domstolen kunna innefatta ens sannolik utredning i saken, ägde förvägra målsägaren rätt att utföra åtalet. Naturligtvis är detta sätt att lösa problemet ingalunda det enda. Detta har här blott exempelvis framkastats, för att antyda spörsmålets innebörd och konsekvenser.
I sammanhang med frågan om det sätt, varpå ett förberedande förfarande bör bedrivas, lärer framförallt förundersökningens offentlighet tilldraga sig uppmärksamhet. Också därutinnan stå mot varandra å ena sidan den misstänktes rättsskyddsintresse, vilket utan tvivel kan anses motivera en så vidsträckt offentlighet som möjligt, och åden andra sidan nödvändigheten att åtminstone under efterforskningsstadiet genom begränsning av offentligheten förebygga kollusionsverksamhet från den misstänkte och hans medskyldiga eller för deras räkning av deras fränder och vänner. Huruvida det ena intresset är så mycket kraftigare än det andra, att det förra bör gå helt och hållet segrande ur tävlan, eller var gränsen skall dras, äro frågor, vilkas lösning, även den, bör ske enligt lämplighetshänsyn.
Som allmänt omdöme om det sätt, varpå auktor i sitt arbete diskuterar de av honom behandlade problemen, synes kunna uttalas, att han sakligt och redigt belyser dem pro et contra och att för-
fattaren, även där läsaren i enstaka detaljfrågor något annorlunda än auktor mot varandra avväger argumenten, likvisst bör erkännas hava väl motiverat sina slutsatser. Det behandlade ämnet är ju särskilt av praktiskt och främst legislativtpolitiskt intresse, mende berörda frågorna äro dock granskade och bedömda på ett sätt, som förlänar dem också ett processteoretiskt intresse och rent vetenskaplig bakgrund. Arbetet är därför synnerligen läsvärt. Då ämnet såsom reformspörsmål onekligen är av aktuell betydelse och då författarens framställningssätt är friskt och överhuvudtaget övertygande, kan boken på det bästa rekommenderas för dem, vilka önska göra sig förtrogna med ett av straffprocessens viktigaste problem.
O. Hj. Granfelt.