nog skulle det vara lika berättigat och framför allt i synnerlig hög grad tidsbesparande, att i dylika fall helt eftergiva kravet på medling, då man redan på förhand kan vara förvissad om, att svaranden icke kan infinna sig. Det är svårt att se, att detta krav tjänar något förnuftigt ändamål. Det är emellertid i det tredje fallet, som lagens bristande förutseende blir fullt synligt.
3) Käranden bor å avlägsen, utrikes ort, svaranden i Sverige. Den första frågan att besvara blir här: var skall medlingen äga rum? Det kan icke rimligtvis fordras, att käranden, som väl åtminstone teoretiskt får antagas vara den, som önskar skillnaden, skall lämna sitt hem, helst om detta tidigare varit makarnas gemensamma, och begiva sig den långa vägen till svarandens vistelseort för att icke brista i sin skyldighet att medverka till medling. Det vore dock att lägga alltför stor börda å käranden. Det motsatta tillvägagångssättet är emellertid icke mera tilltalande, och våra domare äro säkerligen icke hågade att till medlare förordna person å avlägsen, utrikes ort, då svaranden vistas i Sverige. Där makarna äro överens om skillnaden, möter saken inga större svårigheter, då kunna de också komma överens om partställning och plats för medling, uteblivande o. s. v., hela ärendet blir då allenast ett maskerat ansökningsmål, enligt det ovan anmärkta. Men där så icke är fallet, finnes f. n. icke något tillfredsställande tillvägagångssätt.
I ett av mig handlagt ärende var läget det, att makarna, som voro bosatta i Amerika, under besök i Sverige råkat i något spänt förhållande till följd av släktingars inblandning. Tiden kom emellertid, då de skulle återvända till Amerika. För att så långt möjligt tillmötesgå allas önskningar, överenskommo makarna, att den ena, hustrun, skulle resa före och den andre, mannen, komma efter inom en månad. Det blev ingen återförening; i stället steg bitterheten, som torde fått riklig näring, särskilt från mannen närstående personer. Slutligen bestämde sig hustrun för att söka hemskillnad för att hos mannen framtvinga ett ställningstagande. Stämningsvägen var, med hänsyn till hans förhållande, den enda tänkbara. Hur skulle man emellertid gå tillväga med avseende å medlingen? Jag tillgrep den enda praktiska utvägen att, med risk att rätten skulle komma att förklara förrättningen ogill, låta prästen i den ort, där mannen uppehöll sig och även låtit mantalsskriva sig, kalla mannen, men mannenensam, att inställa sig hos honom. Mannen kom men vägrade återförena sig med hustrun. Rätten, en häradsrätt med en ung notarie såsom ordförande, lät saken passera oanmärkt. Troligen observerades icke ens, att lagens fordringar icke blivit uppfyllda. Saken hade emellertid fått ett annat förlopp inför en mera erfaren domare. Det berodde ju icke på omständigheter å svarandens utan å kärandens sida, att formlig medling här icke kommit till stånd, och saken hade därför icke bort upptagas till prövning. För käranden hade då icke annat återstått än att övergiva tanken på hemskillnad och därmed hoppet om sinnesändring hos mannen samt allenast invänta den tidpunkt, då hon kunnat direkt begära äktenskapsskillnad på